Den realistiska bilförlossningskursen.

När jag såg i TV mamman som födde sitt barn i bilen, skar det i hjärtat på mig. Jag har ju haft en stor del av min arbetstid på MVC/BB som kurator. Jag vet hur känslosamt och skört det är att bli en mamma. En tid då man behöver bli omhuldad och känna trygghet.

Emma Andersson från Graninge födde ett barn i familjens bil. Eftersom Sollefteå BB är nedlagt skulle hon till BB i Örnsköldsvik, en körsträcka ca 122 km på vinterväg. Barnafadern körde, men de hann inte fram. Med knappt två mil kvar förlöstes dottern i bilen.

I samband med att man stängt BB i Sollefteå har blivande föräldrar erbjudits en kurs  om hur man föder i en bil. Nu har paret Emma och Jim fått uppleva det på riktigt. De hade dock inte gått föda i bilen kursen, de fick praktisera det direkt i verkligheten. Vi är kända även utomlands på grund av bilförlossningskursen. Ytterligare en sak vi kan bli utskrattade för.

Emma Andersson beskriver själv hur det kändes i ett inlägg på Facebook:

”En mardröm för mig. Panikslagen. Otrygg. Tror därför inte att bebisen skrikit eller andas. Vilket hon i verkligheten gjorde.”

Är det inte något bibliskt över detta? Det fanns inte plats… Är detta mödravård år 2017 i Sverige? Var inte vi ett välståndsland? 2015 var vi femte bästa landet att vara mor i? Räknade de kilometer till förlossningen och hur det var att nedkomma i en bil?

Jag önskar Emma Andersson och familjen all lycka till. Har du klarat av en förlossning i en bil under vintern kan du klara av vad som helst. Du är en kämpe!

Jag tänkte också på en av mina väninnor som inte fick plats på närmaste förlossning. På den tiden var det en udda händelse.

1972 på sommaren fick jag mitt sista barn. Även min väninna var gravid och hon fick sin första baby någon vecka senare.

Jag åkte in till förlossningen skickad från Mödravårdscentralen på grund av risk för komplikation. Jag fick planerad plats och barnet föddes två dagar senare. Allt väl. Min väninna hade inte samma tur.

När hon försökte åka in var det fullt överallt. Hennes make körde henne till det närmaste sjukhuset men de hänvisades till nästa. Det var fullt på nästa BB, de hänvisades vidare trots protester.  Att åka genom Stockholm klockan 16.30 en vardag var trögt men till sist kom de till Karolinska och hon födde på golvet vid ingångens klädförvaring.

Hon var chockad. Barnet vägde nära fyra kilo. Hon gick sönder. Barnet mådde bra men de båda fick ligga för observation några extra dagar. Hemma mådde hon fortsatt uselt. Så även hennes man som inte lyckades köra in henne i tid. Han kände skuld. Vad skulle han ha kunnat göra? Han fick även parkeringsböter eftersom bilen inte var parkerad på rätt ställe vid sjukhuset.

Min vän fann sig inte riktigt till rätta med barnet. Vi var ett gäng mammor, dåtidens hemmafruar även om flera av oss arbetade deltid,  läste i gymnasiet eller som jag i universitet samtidigt. Vi hjälpte och stöttade henne så gott vi kunde. Hon skulle nog ha behövt prata med någon professionell men det fanns ingen att tillgå. Läkaren på BB sa hurtfriskt: Det gick ju bra det här. Fint barn.

Det var oerhört ovanligt att man fick åka runt och leta efter plats på förlossning på den tiden. Hon var unik. Hon hade maximal otur. Att jaga förlossningsplats är bara normalläge idag, inget ovanligt.

Nu är vi där, men kallt planerat. Mammor får föda i bilen, kanske skickas man till Finland eller får ringa runt för att hitta någon förlossning som vill ta mot en. En del har 20 mil att åka, på Lyckseles BB kan det finnas mammor som har åkt 30 mil. Gör det ni, Landstingspolitiker, med värkarna i gång, gärna på vintervägar.

Det föds många barn per år, fler än några år sedan, men förlossningsplatser dras in. BB? Ja, det är mer eller mindre avskaffat, nyförlösta mammor skickas hem vill de eller inte.

Det är inte lönt att driva BB, kvinnor som föder kostar för mycket och det är ont om resurser och personal. Nyss stängde BB Sofia, privat initiativ, eftersom Landstinget betalade för dåligt. Trots protester stängde Sollefteå.  Titta på kartan så ser du hur landet ser ut i den delen. Men, något måste man spara in så direktörerna kan ha kvar sina höga löner. Och nya utgifter rinner hela tiden in.

Samhällets moral mäts i hur vi tar hand om barn och gamla, livets början och livets slut. Den moralen är på bottenläge idag. I den moralen ingår förstås hur vi tar hand om dem som behöver hjälp, handikappade och sjuka, men livets start och livets slutskede är de stora markörerna över samhällets moral. Hur ser vi på människan? Hur ser de som styr – politikerna – på de minsta och de som redan gett sitt bidrag till samhället?

Som något värdefullt eller en utgift i årets budget man kan dra in?

———————-

Socialdemokraternas och Miljöpartiets beslutade om att lägga ned förlossningsvården i Sollefteå. Politikerna motiverar beslutet med att landstinget måste spara pengar. 20 landstingschefer kostar skattebetalarna, genom löner och sociala avgifter, mer än dubbelt så mycket som sparas in på Sollefteå BB. Men så klart vill ingen av dem gå ner i lön

Madonnabild: Lucas Cranach, den äldre 1472 – 1553.

Vart hör du till i genusdjungeln lilla barn?

Barnbarnet 11 år kom hem från musikskolan med en annons om läger för flickor.

Popkollos verksamhet riktar sig till tjejer och till dig som definierar dig som tjej, transperson, intergender, icke-binär, gender queer eller inte alls. Rekommenderad ålder är 12–16 år men om du är lite äldre eller yngre och vill delta så kan du söka ändå.

Sedan stod det att man inte behövde spela något instrument.

Skall 12 år gamla flickor identifiera sig  som någonting annat än en tjej? Skall tolvåringar vara transpersoner eller icke- binära? Jag fick slå upp det sista, kände mig osäker på definitionen.  Yngre än tolv? Skall barn verkligen leka med sexuella identitetstermer när de går på popkollo? Innan de ens är 15 år,  ålder de anses vara ”sexmogna”?

Eller ville lägret bara vara lite hipp och inne?

Det diskuteras och skrivs väldigt mycket om  genus idag och valfrihet att välja vart man hör till. Måste allt handla om kön, sexualitet eller problem med könsidentitet? Måste man försöka vara inne i HBTQ världen, feministerna och alla som sysslar med  försök att ändra vår biologi redan som tolvåring eller yngre? Kan inte barn vara barn och spela musik ändå?

Annonsen åkte i papperskorgen. Sedan lyfte jag den tillbaka för att modern till barnet skulle få lite adrenalinpåslag efter en lång, tröttsam flygresa.

Jag har varit barnvakt medan modern var på konferens. Ja, sjukvården vidareutbildar ibland på hög nivå om ni undrade på det.

Nej, jag lägger ingen länk. Popkollo för flickor med olika könsidentitet är inte så sällsynta som man tror. Feministvärlden sysslar med kön, allt skall vara på deras villkor. Speciella toaletter för speciella könsidentiteter, omklädningsrum, dyra HBTQ certifieringar för skolor, bibliotek, feminism i utbildning oavsett ämne, barn genom Landstinget … Det är lönsam verksamhet, mycket av forskarmedlen går till feministändamål. Och så klart ska vi hata vita män. Fru Clinton ropade nyss att framtiden hör till kvinnor. Jag vill att framtiden hör till oss alla, även om vissa länders kvinnor behöver mer framtid än vi svenska.

Finns framtiden eller har vi passerat det? När börjar framtiden och när slutar nuet?

Men varför får allt detta mixtrande med könsidentitet mig att tänka på den Viktorianska tiden då stolsben kläddes med tyg mer än  fri utveckling av personlighet och den sexuella identiteten?

Även på min ungdomstid funderade vi över sex och att vara man, kvinna, homosexuell och lesbisk. Någon var lite av allting.  Och generationen före oss var riktiga feminister som började arbeta lik män och utbildade sig i stort till allt.  Men i musikskolan var vi musikanter och på kollo barn.

Är jag helt ute? Förmodligen. Det viktigaste är att hitta en rätt könsidentitet åt sig. Ibland undrar jag varför det finns så många som  grubblar över den saken när verkligheten är ganska tydlig. Är det ett försök att ha makt över  sin biologi, ha valfrihet i allt eller bara en förvirrad tid som snart avklingar?

Bild på blåsippor i stället barn. Det är ju vår snart.

Världens friaste press sitter i en åsiktskorridor.

Läste du en tidning idag? Kanske inte i pappersform utan på Internet? Läste du några bloggar, samhällskritiska sidor, Regeringstabbar och beslut, senaste nytt i konstvärlden, skvaller och någon skribent som skällde på regeringen eller kanske den här bloggen som kan vara ganska så grinig över tillståndet i Sverige?

Om så, tog du del av ett av världens friaste press.

Kändes det påståendet fel? Hur kan vi ha världens friaste press i vår trånga åsiktskorridor? Hur kan pressen hata och fabricera, ljuga och mörklägga och ändå vara ett av de bästa i världen? Det är en bra fråga.

Nu var vi inte med i mätning om frihet på Internet i år men troligen ligger vi på topp även där. Arets mätning om Internet toppas av Estland.

Hur är det i andra länder?  I stort sett är pressfrihet på väg mot ett svart hål.
Pressfrihet i världen sjönk till sin lägsta nivå i världen under 12 år 2015.
Endast 13 % av världens befolkning har en fri press, det vill säga där täckning av politiska nyheter är robust, där är säkerheten för journalister garanteras och statligt intrång i mediefrågor är minimal och pressen är inte föremål för rättsliga eller ekonomiska påtryckningar.
41 % procent av världens befolkning har en delvis fri press, och resten 46 % har mer eller mindre kontrollerad media.

I Freedomhouse org. årliga frihetsrapport om pressfrihet har vi åter en topp placering. Norge, Belgien, Finland, Holland och Sverige är bäst av de bästa.

De sämsta då? De är länder/områden som alltid syns i liknande sammanhang.
Nordkorea, Turkmenistan, Uzbekistan, Krim, Eritrea, Kuba, Vitryssland, Ekvatorial Guinea, Iran och Syrien. Det händer ingenting på Kuba, kontrollen är stabil. Krim har nu den ryska frihetsmodellen: håll helst tyst.

Frihet i ditt hemland mäts med 25 indikatorer som demokratiska val, korruption, likhet inför lagen, rätt till fredlig protest och mänskliga rättigheter. Även där är vi med i toppfemman: Norge, Island, Finland, Sverige, San Marino.

De sämsta länderna angående demokrati och mänskliga rättigheter/friheter är Nord Korea, Syrien, Uzbekistan, Somalia, Tibet. Sedan 2006 års mätning har frihet minskat totalt sett. Kina, Ryssland, Mellanöstern nämns särskilt.  Förhållandena i Tibet ses som katastrofala. Tibet räknas som eget land men ockuperad, likaså Krim.

Som alltid är det en intressant men nedslående nästan pinsamt rapport om tillståndet i Världen. Kan vi verkligen inte bättre? Är det viljan som fattas?

Det som stör mig är illustrationen till rapporten. Det är en bild om båtflyktingar. Båten är full av unga män. Bara unga män. Är det en illustration om frihet eller ofrihet? Män som kan sticker från sitt land mot Europa, det förlovade landet som inte längre vill ha dem medan smugglaren räknar pengar och Italien lik.

Bild från:

https://freetibet.org/