Har även Finland tappat kontrollen över asylsökanden?

vienan-karjalan-pakolaisia_1381

Kaos eller normalläge? Jag har vissa minnen från tiden i Finland efter kriget med matbrist och otaliga flyktingar. Men de var våra landsmän som vi skulle hjälpa. Kraven var låga, flyktingarna tacksamma, viljan att klara av situationen liksom naturlig. Kanske är det skillnaden till dagens läge?
Flyktingkatastrofen skulle bara klaras av. Det var vårt eget fel och eget ansvar. Nu är det andras krig och annat folk som begär våra resurser.

Jag minns än några av de nära 500 000 flyktingar som Finland omlokaliserade omkring andra världskriget. Jag har inte glömt hur min mor delade vårt enda bröd och fläskbiten vi hade i två delar och la hälften i tidningspapper med några potatisar och gick till de två flyktingarna vilka hade fått flytta in i ett litet köks rum i huset då den kvinna som hyrde rummet gav sin bostad till dem och flyttade till grannen. Alla delade en toalett. Det var då när våra krav på standard var enkla och blygsamma. När det fanns tacksamhet över att ha sluppit ut från ett land som tog över och kallade nu den delen av Finland, Karelen, för Sovjetunionen.

Finnish_areas_ceded_in_1944

Salla och Petsamo var de andra områden avträdda till Sovjet enligt fredsavtal, varifrån de finska medborgarna flydde inåt landet.

Dagen efter ankomsten ställde sig flyktingarna vid en fabriksport i hopp att få ett arbete. På lördag gick de till bastu med någon. På söndag tog mor dem till kyrkan. De familjer som bodde i samma länga som vi bidrog på olika sätt. De kom med madrasser och kläder, en kastrull och mat. Flyktingarna blev integrerade i livet i Finland.

D2004_17_r1_r40-176_1_j3-copy

De karelska flyktingarna var kristna, de pratade finsk dialekt, en del hade släktingar i Finland. De hade ju hört till samma land. Ester hade också beröringspunkter med oss, språkligt och religiöst. Då var den religiösa tillhörigheten stark, ungefär som olika muslimska grupper i Sverige och världen har idag. Den kristna religionen predikade dock kärlek till din nästa, inte död åt otrogna.

Jag minns bara givmildheten. Jag var ju bara ett barn och kunde inte urskilja nyanser, om det fanns. Det var ju vårt eget fel att vi förlorade kriget. Vi var inte starka nog, sa far. Jag minns att någon sa nedsättande ord men det var kanske skäligt när hela huset fick saneras av löss efter nykomlingarna. I skolan kunde ingen skilja de från Karelen från oss andra, det fanns inga grupper vi och dom i min skola. Nykomlingarna klämdes in i klasser där det redan fanns 40 elever men ordningen var total på den tiden. Vi såg upp till läraren, det har inte förändrats i nutidens Finland. Om någon hade problem i skolan fick en bättre elev flytta bredvid och hjälpa till. Hjälpte inte det kallades en speciallärare in.

Jag tillbringade mina första skolår som en ”hjälplärare”. Men det gjorde inte så mycket. Jag satt med mina böcker ändå på kvällarna. Mor och far arbetade extra timmar utan lön på sina arbetsplatser för att betala krigsskadeståndet till ryssarna. Man ska göra rätt för sig hur bittert det än var.

Mina föräldrar var flitiga, sparsamma och djupt religiösa – som en stor del av finnarna. Som lågavlönade fick de statsunderstödd lån för att köpa en bostad, en modern trerummare. Bostadsbristen var skriande och Staten ingrep med lånesystem kallad Arava. Påminner lite om situationen nu i Sverige men här bygger man inte hyresrätter eller bostadsrätter för fattigt folk. Man pratar om tältstäder, containerboende och – ingenting.

När jag var vuxen fick jag krigsskadestånd från den finska Staten genom min far som var krigsinvalid. Ekonomin hade förbättrats och Staten hade medel att dela ut för de krigsskadades familjer. Jag hade flyttat från Finland men far skickade pengarna. Jag var nu en tvåbarnsmor och köpte oss en tvättmaskin och en vinterkappa till mig för pengarna.
Min far stoppade undan sin del som begravningskonto. Han var nöjd. Man kunde lita på Staten. Politikerna såg till folkets bästa. Men om ryssarna en gång till skulle anfalla Finland skulle han ta sina käppar och linka till kriget. När han dog ville ingen ha hans medaljer. Mina syskon var för unga för att veta om hans del i kriget, om hur livet i ett litet land kan omkullkastas av en starkare makt och allianser med en egen agenda.

Lita inte på ryssen, sa min far. Lita inte på tysken heller, tillade han.

Hur är det nu? Skall vi lita på ryssen? Hur mycket tillit finns för Merkels förmåga att balansera på knivseggen?

1305983729731

Idag är flyktingsituationen en stor fråga även i Finland. De tåg som passerar i Torneå fulla med flyktingar orsakar ilska och vänlighet. Folk är delade. När jag läser finska tidningar lyser det missnöje och anpassning vartannat angående invandring från Mellanöstern/Afrika. De skaror av yngre män som utvandrar till Finland väcker mer oro än välvilja. Vart är kvinnorna och barnen? frågar man. Pengarna räckte bara för mig, sa en man. Det väcker inte sympati i konservativa jämlika Finland. Oron för brottslighet och våldtäkter, oviljan mot muslimska män som rör sig på bostadsområden, risken att förändra städer till Malmö har fått finnarna att bli bekymrade och förbannade samtidigt som de samlar in vinterkläder för behövande asylsökande. Finland har 8-9% arbetslöshet så möjligheten att asylsökanden  kommer snabbt  i arbete är en utopi. Finska är också ett svårt språk. Det är likadant i Sverige med arbetsmöjligheter.

Finsk budget för asyl är krossad. Likaså är det slut på boendeplatser. I Åby sätter man nu upp tillfälliga tält. Samma här?

5480730
Någon politiker säger att islam är inget hot mot det kristna Finland, men de flesta skulle föredra kristna asylsökanden. Någon skola tycker att kvinnliga elever bör ha mer heltäckande klädsel för att de muslimska pojkarna inte blir förvillade. Det väckte ont blod men också välvillig anpassning hos vissa kvinnor. (Förtryck dig själv så behöver ingen man göra det.) Islamisering är inte bara ett rött skynke utan verklighet när våra kläder inte längre borde vara ett fritt val hemma hos oss. Vad mer?

Eller är det petitesser? Låter det inte bara som här hemma? Vad gnäller finnarna för? Ska de inte ta sin del av Mellanösterns krig och Afrikas överbefolkning?

Men, vem skall anpassa sig? Vad är det vi skall möta halvvägs? Vems krig och vems ansvar? Jag tror inte någon idag kan beräkna de sociala, ekonomiska och kulturella konsekvenserna av dagens flyktingmottagning och situation varken i Finland, Sverige eller i hela EU.

Förr kallades folkets oro för oro. Nu kallas det för rasism. Det har låst situationen. Vi kan inte ha en diskussion och planering. Vi har inte längre tolkningsföreträde om asyl inom EU. Det är andra krafter som styr. Kanske har också Finland hamnat  där trots hårt  motstånd?

Bilder: flyktingar från Karelen och asylsökanden i Finland idag.

We don´t pay them

Vi satt i bussen från Courmayer på väg genom Mont Blanctunneln till Chamonix och susade i maklig takt genom den 8,6 meter smala och 11,6 km långa genvägen mellan Italien och Frankrike. Den breda bussen skakade hela tiden mot sidomarkeringarna. Gupp, gupp, gupp. Tunneln är inte dimensionerad för nya maffiga åkdon. Genast när vi kom ut i dagsljuset blev bussen stoppad av flera myndighetspersoner i uniform och in klev en stadig polis. Alla skulle sitta stilla kvar på sin plats. Hon ville se våra pass.

Allmän upprördhet spred sig. Vi är ju fransmän, skrek någon. Jag bor här, sa en annan. Själv svor jag över mitt pass som låg längst in i ryggsäcken, som i sin tur låg i bagageluckan.
Hon godtog mitt körkort. Jag såg tydligen inte farlig ut. De som protesterade mot kontrollen knäckte hon med väldigt bestämd ton.

Vi vill inte ha några illegala invandrade här, fräste hon på två språk.

Då blev det tyst och passen flög fram.

När bussen släppte ut oss på busstationen var det första vi såg en muslimsk ganska så risig familj med packning. De vuxna grälade högljutt med varandra och de många barnen tryckte ihop sig till små klumpar. Det såg riktigt illa ut och deras röster följe mig länge när jag gick mot Le Cry och campingen.

Två dagar senare övernattade jag i en refug på grund av uselt väder. Vid middagen satt jag med två män från Singapore. Vi fortsatte vårt samtal efter maten. De två, far och son, arbetade på ett stort internationellt företag med representation även i Sverige. Sonen hade läst om Tour du Mont Blanc i en tidning och de bestämde sig att använda sin tvåveckors semester till vandringen. De gick runt på 11 dagar och var mäkta stolta över det.
Fadern, chefen, hade besökt och bott i Stockholm några månader då och då. De hade svenskar anställda även i Singapore.

Deras uppfattning om svenskarnas arbetsintresse var låt oss säga sval. Kineserna hade 2 veckors semester medan svenskarna hade 5 veckor. När fredag eftermiddag kom gick svenskarna hem medan kineserna arbetade kvar även på lördag. Likadant var det på olika större helger.
Det var inte konstigt att de svenska företagen inte kunde konkurrera med Asien. Dessutom visste de att den svenska skolan var i dödläge medan Singapore ligger i topplaget på PISA mätningarna.

Den andra saken de var intresserade av var den svenska invandringspolitiken, eller bristen på det.

Hur tänkte Sverige? Det går aldrig att inlemma så mycket folk med så annorlunda kultur, speciellt när det inte finns arbete att tillgå.
Vad skulle jag svara på det? Jag hade inte sett något tänkande och bra planering precis. Inte: om vi gör så här så blir det så här.
Varför söker inga flyktingar till oss? Frågade sonen. Det är ju närmare för afghaner, pakistanier…

Jag var tyst. Jag tänkte inte på demokrati för det tror jag inte är huvudskälet för asylsökanden, som knappt vet vad det innebär. Nu svarade de i en mun med ett litet leende:

We don´t pay them. Alla måste ordna ett arbete och försörjning själva.

We don´t pay them? Att välja ett land och söka asyl kan inte vara så enkelspårigt som pengar? Eller inte?

We don´t pay them. Kan flyktingsituationen förenklas till fråga om pengar? Knappast. Men det är en del i skälet till att Sverige och Tyskland är målet, inte de gamla Öststaterna eller Ryssland. Om nu någon skulle släppas in i Ryssland. Visst läser vi om dramer när de asylsökande vägrar kliva av bussen när boendet inte var precis femstjärnigt eller mitt i en storstad. Visst klagar de på maten. Visst kommer många aldrig i arbete. Och lusten av svenskstudier är också klent. Jag är så glad att få vara hemma och läsa Koranen, sa någon och försörjningen var bidrag som flöt ändå.

1250

Jag tror inte att asylsökandet kan reduceras till pengar, men det är en del. Flyktingar och affärer = sant. Vi har våra egna vinstföretag. De i  Mellanöstern har sina. Jag tror att smugglarbaronerna beskriver möjligheterna som lätt liv med betalning och även villiga svenska blondiner.

Jag tror också att Internet är informativ nog över livet och förmånerna i olika länder. Folk är inte dumma. De yngre män vilka är huvuddelen av asylsökanden vill ha det de tror vi har. De har kanske redan en del, märkeskläder, senaste mobilen men den där gamla svenska drömmen om villa, Volvo, fru – inte hund – är också deras dröm precis som vår.
Utöver dem förstås  terrorister, låtsasasylsökanden, som vill få annat. Ett eget land där vi nuvarande ägare betalar extra skatt eller flyr annanstans. Där deras lagar styr, inte den klena demokratin vi har.

Larmen går. Men alla larmar för döva öron. Ingen vill vara rasist, det värsta du kan vara utöver att inte vara feminist. Det sunda förnuftet och räkneförmågan är inte godtagbart längre utan en illusion om folkhemmet fast med annat folk och oändliga resurser från ingenstans.

1224a9362bcc40fe

Vi borde kanske inte betala? Alla har rätt att flytta, men, har alla har rätt att kräva försörjning från oss? De som inte kan flytta och är kvar i kriget eller flyktinganläggningar är de främst hjälpbehövande, inte de unga män som vandrar mot oss. De kvarvarande sitter verkligen risigt till. De har inget hopp. Deras samhällen är bara kaos. Det går inte att neka att vissa kulturer producerar mer av det som människor önskar, som hälsa och mat.

Vi köar inte på gränsen till Mellanöstern.

Oavsett hur vi tänker och agerar är folkvandringarna här. Större del av skulden borde flyttas dit där det hör hemma: till de länder/regeringar som inte tillfredsställer folkets elementära behov av mat och skydd samt deras muslimska ”vänner”, som Saudiarabien, vilka lugnt tittar på medan Mellanösterns länder i samma kulturkrets går under. Att hjälpa ingår inte i deras agenda.

När har vi tagit vår rättvisa del är en bra fråga, men det är inte vi längre som har tolkningsföreträde. Det har kidnappats av våra försök att vara snällast.

Tour du Mont Blanc och skräckvisioner från skolvärlden.

Bonhomme

Jag har gjort en halv Tour du Mont Blanc och ett par turer omkring Chamonix, som Grand Balcon Sud. Mer om årets tur en annan gång, nu tänkte jag på ett av de intressanta samtalen vid matborden i en refug dit jag flydde för snö och hagel, för att inte prata om isande kyla. Temperaturen sjönk 16 grader i ett nafs i takt med gången mot höjden. Jag tältar för det mesta, men under två nätter gav jag upp.

Lite bekväm får man väl vara?

När man vandrar på Europas kända vandringsleder, som just Tour du Mont Blanc, träffar man folk från alla världens hörn. Fransmän och italienare är förstås i majoritet när man fotvandrar på deras leder. Att vandra är en del av fransmännens livsstil. De gör kortare turer under veckosluten. Överallt på leden hälsas man med ”bonjour” och man undrar hur de franska kvinnorna kan se så fräscha ut när man själv är svettig och skitig. Små shorts, även minikjolar, make up och håret i en frisyr inte bara smutsiga testar. (Jag hör feministerna skrika om förtryck.) Ja, deras ryggsäckar är förstås knappa hälften av min, kanske bär partnern allt.

De senaste åren har mountainbikefantasterna kommit till leden. De får bära sina cyklar i långa sträckor. På 4 dagar runt skröt några men då var de i randen på kollaps också. Snabbt. Häftigt. Trött. Öl. Det var deras modell.

Tour du Mont Blanc samlar de världsresenärer som ska göra en tur bland andra kända turer, de som ska prestera, en till pinne i resekalendern, äventyrare och riktiga naturvänner samt vanliga vandrare som gillar att gå. Jag till exempel. Majoriteten bor i stugor längs leden, äter där och man kan få även en lunchpåse med sig. I en stuga placeras man till matbordet självrådigt av personalen med en liten namnlapp. Har man tur kan det bli riktigt bra blandning av folk.

När alla runt bordet hade stoltserat växelvis med alla sina turer var jag lite mallig kanske och la till mina 80 mil på Nordkalottleden och att jag hade korsat Island till fots och förra sommaren var det Kilimanjaro. Oops, jag var värst i frågan om antal ensamma mil och högsta höjd. Däremot fanns det otaliga leder jag ville vandra men hade varken råd eller möjlighet till som Annapurna Circuit eller The Overland Track vilka några hade i sina planer.

Vi pratade om hur barnen kan lära sig om naturen, vara i naturen, vara varsam med naturen och klara sig själva ute med tiden. Vad vore lämpligt i vilken ålder? Som femåring kan de bära sin kudde, som åttaåring godispåsen och andra egna prylar och vid tretton tar de din packning också, sa pappan som tog ut sina barn på korta turer. Jag blev glad över att träffa andra som tog ut sina barn/barnbarn på vandring. Vi var överens att naturfostran var en nödvändig ingrediens i barnens liv.

Sedan övergick vi till dagspolitik och det var inte lika kul.

Att världen är öppen och de nyfikna och samhällsintresserade är informerade om dagssituationen är ett faktum. Inga länders Regeringar kan gömma sig för världen. Håller något land gå sönder sker det inte bakom gardiner. Det finns inga skydd längre för ljusskygga på Internets tidevarv. Det fick jag känna snabbt bland dessa bordskamrater från Frankrike, USA, Singapore, Sicilien och Schweiz och från några länder till som anslöt från andra bord. En fråga var skolan.

Då börjar man genast få tunghäfta som svensk.

Usel PISA, två beskrivande ord. Hur har Sverige lyckats krascha skolan så trots världens högsta skatter? Hur är läget i Universitet, är det lika illa? (Ja, bara 2 av våra universitet finns på världens 100 bästa listan men det är många andra länder som inte kvalar in.) Hur är nivån i jämförelse med Yale eller Harvard? Oxford, ropade någon. Lärarna då? Kan vem som helst bli lärare med vilka betyg som helst?

Vad säger man då? Jag fick skämmas för den svenska skolan och skolpolitiken.

Alla visste att Finland låg i topp. Kunde det skilja så mycket mellan två grannländer? Vad gör svenskarna för fel?

Amerikanarna var också oroliga för sin egen skola och lärarnas kunskaper. Vem som helst kan bli lärare i Obamalandet, påstod de. De hade dock själva sina barn och barnbarn i privatskolor. Man måste skydda sina barn, sa en pappa. Det är ett föräldraansvar när Staten inte tar sitt ansvar. Jag flikade in snabbt att mina barnbarn gick i engelska skolan. Vi var mån om barnen. Alla nickade.

Jag blev en god mormor fast jag var svensk från ett ynkligt skolland.

Att riskera få några generationer uselt utbildad folk, sänkt
kunskapsnivå, nedgång i forskning och även många funktionella analfabeter borde vara varje lands stora oro. Det var vi helt eniga om.

Det borde vara varje lands skräckvision. Är det också vårt?

PS. Invandring kan man inte undkomma oavsett vilket bord man sitter vid. Återkommer till det.