Korttidsdöd och kvarboendeprincip, ord i äldreomsorgens ordbok.

Nu har jag ett nytt uppdrag för dig, sa min förre arbetsgivare, hur mycket vill du arbeta?

Tyvärr inget, svarade jag för min gubbe hade nyss blivit sjuk och tappat minnet och jag valde att ta hand om honom i stället att lämna honom till ett boende där han fick dela rum med någon obekant och ha sina tillhörigheter i ett litet skåp. Mer erbjöds inte just då. Jag hoppade av från arbetslinjen. I och för sig hade jag passerat 65 men jag hade gärna fortsatt att arbeta på deltid. Men två timmars tillsyn i veckan från hemtjänst för den som behövde heltidstillsyn gav inga arbetsmöjligheter. Sedan kan man söka tillfälligt boende någon vecka men jag kan säga ärligt att de har varit usla veckor för gubben och ständig oro för mig.

Jag är i gott sällskap som anhörigvårdare. 360 000 personer i förvärvsaktiv ålder hjälper en äldre, sjuk eller funktions-hindrad närstående dagligen eller flera gånger i veckan. Samtidigt har 80 000–100 000 personer i arbetsför ålder gått ned i arbetstid eller slutat arbeta helt för att vårda en närstående person. Däröver finns 400 000 anhöriga som ger hjälp en gång i veckan. Orsaken är inte bara de skräckberättelser om äldrevården som vi tagit del av utan att nästan 29 000 platser på äldreboenden har försvunnit de senaste tio åren samtidigt som andelen äldre över 80 år har ökat. Socialstyrelsen senaste rapport visar att antalet platser på särskilt boende har också minskat med ytterligare 1 500–1 600 platser det senaste året. Skälen är effektivisering och sparkrav.

Hur i helskotta kan man effektivisera snurriga och sjuka gamla? Och alla anhöriga bor inte nära sina gamla heller och kan rycka in.

De är oftast mer lågutbildade kvinnor som tar hand om sina äldre anhöriga och på så sätt förlorar de sin inkomst och kommande pension. Det har jämnat ut sig de senaste åren och både män och kvinnor, hög- och lågutbildade vårdar sina gamla, dock köper de högutbildade mer tjänster genom det så diskuterade RUT avdraget. Många köper också hjälp själv eftersom de kan då få den hjälpen de vill ha, inte det som Kommunen beslutar.

Det är svårt att få en plats på ett äldreboende. Många är så gamla och i så skör skick när de äntligen får en plats att de avlider efter en kort tid. De blir korttidsdöda, ett nytt ord i det nya Sverige som vi får lära oss. Detta uppmuntrar kommunerna att spara ännu mer. Kanske kan man sänka kvaliteten ytterligare? Enligt Gert Alaby, Socialstyrelsen, förs diskussioner om att begränsa standarden eftersom det rör sig om så korta tider innan de gamla dör. En sådan modell provar man i Stockholms stad. Hur tänker de? Kanske kan man påskynda döden med sämre vård? Skäms man inte?

Kan man sänka standarden mer? Visst, det har  varit stora toaletter enligt reglerna, men möbleringen i de boenden jag har haft gubben i på avlastning (du får inte välja tillfällig plats, du får ta vad du får eller låta bli) har bestått av en säng och tigger man kan det komma in en stol också. Möbleringen i allmänna utrymmen är också begränsad. Personalen är en bristvara. Maten uppvärmd. ”Vi kokar faktiskt själv potatis”, skröt de på ett ställe. Boenden ser ut som institution från Fattigsverige. Begränsad standard? Kanske blir det en skrubb med en madrass (som en del utvecklingsstörda hade det förr i tiden), ingen personal och indragen kaffe, medan vissa andra viktigare personer bor på herrgårdar med hotellservice. Snart nära dig för din gamla mor! Är det inte humanare att dela ut ett giftpiller?

Hur vi tar hand om barnen och de gamla och de i behov av hjälp på grund av handikapp/sjukdom mäter samhällets moral. Dagens moral är inte hög. Kanske hos de 360 000 vilka försöker se till sina anhörigas behov varje dag? I det antalet är inte vi vilka passerat 65 medräknade. Där finns en stor grupp äldre vilka tar hand om sin make/maka/sambo, vissa till gränsen på sin ork. Jag ser några av dem när jag handlar, späda gamla kvinnor vilka kämpar med sin gubbe i en gammal rullstol eller några män vilka varsamt försöker leda sin skröpliga gumma vinglande efter en rollator. Det finns inget roligt i att bli gammal och hjälpbehövande i dagens Sverige. Man måste vara tuff och seg, annars blir man korttidsdöd.

Jag har mist en stor del av mitt liv men har ganska gott samvete. Jag skulle gärna vilja ha mer eget liv men få behålla det goda samvetet. Det är dock en ekvation som inte går ihop.

Egentligen är detta inlägg bara en repris för inget har förändrat sig till de bättre senaste åren, om inte de 15 sista, men ett nytt ord har tillkommit: korttidsdöd. Smaka på det, ni politiker!

Venedig, turism och separatister

Den ena av sommarens utlandsresor gick till Venedig med ett av barnbarnen. Kyrkor, glass, broar, båtar i stället bussar, nöjet att gå vilse i trånga gränder och en gondoltur var de oundvikliga ingredienserna på resan. Barnet ville åka dit eftersom inga bilar var tillåtna. Vi turistade samtidigt som 60 000 andra, troligen var det ännu fler. Alla möjliga språk och nationaliteter fyllde gatorna. Trångt, trångt och absolut charmigt, speciellt när man lämnade huvudstråken.

Jag skrev tidigare om att folk röstar med plånboken och detta stämde väl i Venedig. Den välmående befolkningen är trötta på korruption, höga skatter, uselt styre, Rom och att supporta den fattigare södra delen av Italien. 20 miljarder av deras skattepengar försvinner till andra, typ Robin Hood skatt, det som vi har också här hemma.

Det finns även kulturella skäl till separatism. 7 av 10 pratar venetian dialekt och har pratat så i tusen år och vill behålla det i sin kultur, i stället några romerska påhitt.

Vad tänker vanligt folk om separatister? Pratade med vår gondoljär som var entusiastisk över möjligheten att Venedig blir ett eget land. Han trodde att skatten blir lägre och pengarna skulle räcka bättre när supporten av den småkriminella södern, korruption och gullandet med herrarna i Rom tog slut. Han var säker på att Venedig klarade sig utmärkt. Turismen skulle försörja dem. De nu så högt beskattade småföretagen skulle blomstra ännu mer när skatten sänktes.

Turismen är omfattande, över 30 miljoner besökare per år, 60 000 per dag – lika mycket som innevånare i Venedigs gamla stan – och däröver kryssningsbåtarna, ca 650/år, större än husen, seglande runt och orsakande tryck på kanalerna. Det har pratats om att denna trafik bör hålla sig från Venedig men sedan kom tanken på inkomster in i bilden igen. Turismen är ekonomin och ekonomin är turismen. Vår gondoljär sa att det är vi turister som får Venedig att leva och att dö.

Slitaget och transporterna för turisternas behov är enormt. Det är en miljöfråga som ortsbefolkningen har svårt att lösa. Inkomst och miljö är inga goda kompisar.

Inte bara Venedig drömmer om en gen stat. Det pågår många försök att skilja sig från moderlandet. I Europa finns Sydtyrolen som har självstyre men vill antingen bli självständig eller ingå åter i Österrike. Åland är redan självstyrande men en del vill ha total självständighet. Skånepartiet vill ha självständig och islamfritt Skåne. Ingermanland har en liten rörelse för självständighet och de har Mannerheim som idol. Transnistrien, utbrytare från Moldavien, vill göra ”en Krim”. Katalonien och Baskien i Spanien vill också frigöra sig. Det välmående Bayern har funderingar om självständighet. Skottland och Nordirland vill lämna Storbritannien. Färöarna är redan självstyrande och Danmark släpper de efter ev. folkomröstning medan Grönlands ekonomi håller dem kvar ett bra tag till i Danmark. Sedan finns röran i gamla Sovjet där minnet är kort och demokratin har alldeles för svaga fötter.

När det stora samhället inte förverkligar sina löften, beskattar en till övermått, åsidosätter majoritetens behov och önskemål, låter undantag bli regel och splittrar samhället till grupperingar med osynliga murar då börjar allt krackelera och samhällskontraktet faller. Det lilla samhället i form av egen stat, kanske bara ett bostadsområde för viss grupp, församling för rättroende eller ny radikal politisk grupp kan då bli ens samhälle i stället det gemensamma stora. Samtidigt som politikerna har idéer om stora multikulturella enheter med överhet långt från folket – som EU eller varför inte Sverige – längtar folket efter trygghet i det igenkända, i sin naturliga grupp som består av dem som pratar samma språk, är födda i samma land, är besläktade och har samma grundläggande värderingar. I många fall är politikerna och folket i otakt. Det kan resultera i konflikter, terror och i värsta fall fullskalig krig. Venedig lär dock rösta om saken och Italien spjärna mot.

Venedig rött.

Tänker du åka till Venedig?

Missa inte en gondoltur men fråga om tid och vart och ta den dyrare, längre varianten så du slipper köa på populäraste – men inte de intressantaste – kanalerna med femtio andra som köar och kan se annat än andra gondoler.

Missa inte Scuola Grande di San Rocco med Tintoretto målningar och ett tak som är bara snäppet under Sixtinska kapellet.

Boka biljett på Internet till Basilika Di san Marco om du inte älskar att stå i kö några timmar. Det är märkligt att folk köar än på gatan för biljetter på Internets tidevarv. Men det är skönt för oss som går förbi och släpps in som bästa VIP.

Några korvören kvar?

Valkampen har börjat, eller cirkusen, årets överdrifter och valfläsk. Det kommer förslag på löpande band från ett visst parti.

Gratis kollektivtrafik, friår, kortare arbetstid, friare invandring, roligare förskola, pengar från det vi kallade förut socialförsäkringar delas ut utan krav, gratis inträden till museer … mer… Gratis och mer av allt är dagens ord.

Hur skulle gratisvärlden fungera? Kollektivtrafiken till exempel. Vem skänker bussar och tåg gratis till oss? Bränsle? Vem kör trafiken utan lön och fixar själv sin uniform? Ja uniform kan ju vara onödigt men utan lön kommer nog ingen till jobbet utan tvång. Ska vi turas om att köra då? Vem städar tågen och bussarna och lagar de ständigt neddragna ledningarna, busskurerna, mm utan pengar, gratis alltså. Reparationer av tåg och bussar då? Vilken verkstad ställer upp?

Ja, så kan man raljera över gratis för inte ens Miljöpartiet eller kommunisterna tänker sig en sådan framtid utan de planerar ta pengarna från någonstans, genom skatt antagligen, speciellt från dem vilka har utbildat sig tre – fem år, eller mer på universitetsnivå, har studieskulder och till och med arbetar med något samhällsnyttigt. Eller arvsskatt, skatt på boende, inte rån fast nog känns höga skatter som ett rån.

Så, sluta använda ordet gratis. Säg rent ut: högre skatter. Mindre egna pengar att bestämma över.

Högskattemodellen har vi prövat förr. Minns ni hur det var? Jag kunde ha hämtat ut socialbidrag eftersom jag hamnade under existensminimum fast jag är högutbildad och hade hyfsad lön men två barn att dra försorg av, för skatten raserade inkomsten. Jag arbetade extra i stället, så korkad var jag. Kommer de som röstar för gratissamhället vara likadana? Knappast. Ett år åkte jag på mer skatt än jag drog in och jag kan säga att det var tungt. Mer av den varan? Hör jag några glada Jaa!

Vissa politiker har alltid blicken på andras pengar. Att krympa den svällande Staten, dra ner onödiga verk, minska antalet politiker vilka faktiskt lever av våra pengar – nej, det går inte för sig. Vi har en adel och deras fantastiska idéer ska betalas av oss, vill vi eller inte.

 Att få behålla mer av lönen genom de skattelättnader som getts till dem vilka arbetar ihop vårt välstånd har drabbats av ramaskri även av dem som fått just lägre skatt. Är vi rädda för att ta ansvar över vårt ekonomiska liv?

Är vi så avtrubbade att vi inte finner sätt att härska över våra egna pengar? Politikerna kanske tror att vi inte kan sköta vår inkomst utan måste ha Pappa Staten som stöd? Skall vi ha lön? Vore exakt rättvisa bidrag bättre? Lotta ut arbeten?  Ärtsoppa på torsdagar och kanske en pannkaka om vi är snälla?

Det finns gott om människor vilka vill leva av andras pengar, arbete och tillgångar. Man behöver inte vara politiker, Miljöpartist eller kommunist för det även om det ofta sammanfaller. Vissa vill faktiskt inte arbeta av olika skäl. ”Varför ska jag jobba när pengarna från socialen ändå kommer”, sa en kille i fiket till sin kompis som kontrade ”men de är fan så snåla, man får klaga jämt”. Smyglyssnat? Inte, de var högljudda.

I TV intervjuades några ungdomar i en mindre kommun om de ville flytta för att få arbete. Nej, sa de i en mun. ”Vi tar hellre A-kassa eller socialbidrag.” Precis som om det vore valfritt? Det kanske är det eller ska bli så?

Vem är efter din lön? Hur kan vi behålla en social välfärd om alla vill ha allt just gratis? Vem skall betala detta gratis? 

Är gratistrenden en följ av att pengarna har försvunnit som fysiska sedlar och slantar? Är det resultat av usel matteundervisning och bristen på en sparbössa? Pengar som några siffror i mobilen är inte greppbara för den vars mattekunskaper avstannade på klass tre och som inte har övat sig med fysisk veckopeng. Inte heller den som har inställningen att det fixar sig – på något mystiskt sätt genom andra. Många lever av lån, pengar de inte har sett och aldrig kommer att betala igen. Bostäder köps med skuld och amorteringar uteblir. Avbetalningar typ köp nu, betala efter sommaren… SMS lån. Sedan kommer Kronofogden. 434 627 personer är i skuld hos fogden, tillsammans är det en svindlande summa: 70 313 746 775 kr. Men det är inte bara den enskilde som är i skuld utan vi alla. Vet du att din kommun lånar pengar för din räkning? Åren 2009–2012 ökade kommunsektorns totala skulder från 360 till 470 miljarder kronor. Lånen är avsedda för kärnverksamheten och de kommunala bolagen samt fantasiprojekt vilka inte fanns pengar för. När och hur skall detta betalas? Vi är alla skuldsatta från vaggan till graven.

I princip tycker jag att skatterna ska vara så låga som möjligt och var och en få ta mer ansvar över sina pengar och utgifter. Staten ska inte råna oss. Hög skatt skall inte vara syftet med politiken. Staten skall sörja för det som är omöjligt och opraktiskt att sköta ensam. Sjukvård och skola, vägar och utrikespolitik är några exempel

Vi har haft världens högsta skatter men det har inte gett oss världens bästa skola eller vård. Förmodligen är systemet ineffektivt. Samtidigt vill jag inte att skattepengar flyger till Caymanöarna, men jag vill välja min vård och barnens skola.

Det finns många uppgifter som ropar efter någon som kan utföra de. I stället kravlösa bidrag bör folk anställas av Stat och Kommun till exempel för städa upp det skräpiga samhället vi lever i, reparera det som behöver repareras, inom äldreomsorgen, sitt yrke förstås eller sättas åter på skolbänken för yrkesutbildning. Lön med skatteinbetalning borde vara mer humant och samhällsekonomiskt än pengar utan prestation. Det systemet med välfärd vi har nu kan vi inte ha utan att alla betalar för sig i någon form, med skatt eller cash.

Makt följer alltid pengarna och pengarna följer makten. Jag vill gärna ha makten över mina pengar, oavsett hur lite det är.