Överlevare från Birkenau

KZ Auschwitz, Einfahrt

Vi har nyligen ihågkommit dagen D under andra världskriget och nyss jämförde man läget under det första världskriget och nutid. Mitt första minne i livet är ett krigsminne och kriget mot Ryssland präglade på många sätt min barndom och miljoner andras liv. Jag minns 50 talet och början av 60 talet som någonting ljust, full med hopp och utveckling. Mitt första barn som föddes på 60 talet skulle få leva sitt liv i fred och utveckling.

Det var bara en hägring. Idag pågår det fler konflikter än på länge. Kommer också vi att bli indragna i islams krig mot andra islamister? Kommer Ryssland att sträva efter sina forna gränser? Kommer USA dras med igen i någon strid om rätt styre och ge anledning till andra att hoppa på? Mer … det finns många kombinationer och möjligheter i världens strider. Vi har inte förstånd nog att bygga ett fredligt samhälle. Människan är sin egen största fiende.

Men det var inte min mening att skriva om mina minnen utan om Heidis. Jag träffade henne på jobbet.

Fredagseftermiddagar var en bra arbetstid. Bara städerskan och jag var kvar på jobbet. Städpersonalen byttes ofta. Tanken var att ingen borde bli för bekant på arbetsplatsen och därför börja slarva med bekantskapens medgivande.

Den städerskan som var i övermått noggrann var en äldre kvinna född i Tyskland. Hon var nästan osynlig. Hon ursäktade sig när hon hämtade papperskorgen och finkänsligt frågade om hon störde mitt viktiga arbete. Jag drack kaffe en gång när hon kom. Det fanns tårta kvar från förmiddagskaffet. Någon hade fyllt år eller firat något. Det var tyst och tomt. Alla hade flytt avdelningen för viktigare uppgifter än patienterna. Jag bjöd henne en kopp och efter visst trugande tog hon en blygsam bit av prinsesstårtan. Jag frågade lite om städningen och varifrån hon kom.

På bordet låg dagens tidningar med bilder från något krig som pågick. Jag såg reaktionen i hennes ögon fast tidningen kunde knappt anfalla oss.

Du har också varit med i ett krig, sa jag.

Hon nickade.

Berätta. Jag lyssnar.

Hon var född i Tyskland, i ett litet samhälle nära gränsen till Polen. I byn bodde 244 personer. Hon kände dem alla och kunde namnge fortfarande ett femtiotal och efternamnet hos alla familjer som hört hemma i byn. Hon var den enda som var kvar vad hon visste. Hennes mor var jude. Men i byn var tyskar, polacker och judar beblandade med varandra så ingen var längre en polack, jude eller annat mer avlägset utan en tysk, boende i en tysk by. En grupp militärer blev stationerade nära byn och då blev tillhörigheten annan. Byn tömdes genom inträde i armén, arkebusering eller fångtransport.

Hon var fjorton år gammal.

Heidi Irmgard Keren överlevde som genom ett under. Barn brukade inte överleva i koncentrationsläger. Hon hade sällsynt vacker sångröst och soldaterna tyckte det var roligt när hon sjöng. De kunde släpa ut henne mitt i natten när alkoholen hade glatt deras sinne till den grad att de ville höra något, kanske

Ihr werdet mir verzeihen

Ihr müßt’ es halt versteh’n

Es lockt mich stets von neuem

Ich find’ es so schön

Och soldaternas druckna röster instämde i de sista orden. So Schöön! Det kanske räddade hennes liv när hennes mor, far, tre bröder och resten av byns befolkning brändes i brännugnarna efter döden. Hennes föräldrar hade varit fattiga jordbrukare men de hade ägt många böcker i ett bokskåp av ek.

”Kunskap befriar världen” brukade hennes far säga när han läste högt till barnen på kvällarna.

 Det andra som hade hänt mellan henne och soldaterna ville hon inte berätta om. Hon nickade bara nästan omärkligt. Hur livet blev efter den dagen då portarna öppnades och de ryska soldaterna kom in och vart hon tog vägen därefter satt som en hägring tills hon kom åter till byn och begrep att det var bara hon som var kvar.

Husen hade bränts eller övertagits av andra.

Hon kom till Sverige genom giftermål med en man som hade en liknande historia. Det höll inte. De hade för mycket sorg att bära. De fortsatte att träffa varandra som vänner när ensamheten blev för tung. Hon utbildade sig till musiklärare och arbetade i tiotal år men de svenska barnen och skolledningen hade annorlunda förväntningar av skoltillvaron. Att lära var inte huvudsaken. Social vägledning var inte hennes starka sida. Nu städade hon och hade ingen aning om vad livet kunde användas till.

Jag insåg att såren satt djupt inne utan möjlighet till läkning.

– Det är svårt att vara ingenting. Inte ens en bokstav i historiens gång utan en värdelös papperslapp som flyger bort med vinden. Kanske bara smulas sönder på gatan under någons stövlar.

Jag visste inte vad jag kunde trösta henne med.

– Du är ett vittne från ett historisk skeende vi aldrig ska glömma.

– Det finns ändå ingen fred, inget vi lärt oss av historien.

– Det finns två sorters fred, sa jag. Den ena är frånvaron av krig. Den andra är freden vi skapar inom oss genom vårt varande mot varandra. Det är den sanna freden. Du äger den. Det var inte ditt fel att de andra inte överlevde.  Du är utan delaktighet och skuld.

Hon började gråta. Alldeles ljudlöst. Tårarna rann. Jag gav henne en servett och la mina händer på hennes skakande axlar. Hon lutade sig mot mig och jag höll om henne.

– Vi har ett slags kollektivt minne, vi som överlevde. Ett minne vi inte önskade få men hoppades att överleva med.

Vi satt tysta. Hon slutade gråta lika ljudlöst som hon börjat. Hon steg upp, räckte fram sin hand.

– Tack. Du har gjort mer för mig än någon annan. Fred är inget enkelt begrepp.

Hon städade någon gång till innan hon förflyttades. Jag köpte blommor till henne för den sista dagen men då var hon redan utbytt mot en lettländsk tjej som snabbt hafsade över avdelningen med hörlurar i öronen med popmusik. Jag letade efter Heidi i de oändliga korridorerna men hittade inte ens lokalerna där städerskorna borde ha någon egen vrå, ett klädskåp kanske.

Men jag glömmer henne aldrig. Inte ni heller? Hon är död nu men hon och de andra med henne i Birkenau måste förbli ihågkomna.

Bild från Wikipedia.

 

 

 

Var det bara en hägring eller kattguld?

Tänkte du rösta på Fi! Tänkte du att det var häftigt med deras framgångar och du hoppade på tåget utan att ta reda på innehållet? Tycker du med att feminism skall lösa dina arbetstider, din lön, uppskattning och kvotera in dig någonstans? Vad det gulligt att vara ett tjejgäng och känna samhörighet? Handlade engagemanget om landets styre, ekonomi och framtid eller bara något för dig själv? Trodde du dig vara del av en stor rörelse, inte kompis med köpeanhängare?

Tänk efter! Men läs länkarna jag har bifogat så klarnar bilden.

När kampen om väljarna är i gång gör Schyman vad som helst för att få pengar att bränna och makt att härska över. Men du som tänker stötta henne borde nog läsa lite innantill först. Sedan är det bra att komma ihåg den andra halvan av mänskligheten, din make/sambo/far och speciellt dina söner. Den vanlige svenske mannen går till jobbet, betalar räkningarna, älskar sin familj och fixar bilen, reparationerna, gräsmattan, punka på cykeln och krånglet med datorn. Han gräver inte guld för att få makt eller förtrycker sin fru när de äter den vanliga fredagsmiddagen, hämtpizza och vin. Han är inte en skurk även om han inte är fullkomlig och kvinna.

Vi behöver fler humanister, inte feminister.

Därmed inte sagt att en del saker gällande kvinnor bör förändras. Inställningen kanske hos vissa stollar till män? Värderingen av det kvinnliga? En kvinna som föder barn borde få gottgörelse i form av pensionspoäng för låt oss säga tre år från Staten.  De många serviceyrken som vårdbiträde i hemtjänst borde premieras. Att ta hand om sina barn bör vara ett hedersuppdrag, inte orsak till ständig klagan om ojämlikhet. LO borde ha satsat på kvinnoyrkens löner och kommuner borde skämmas när de har usla arbetsvillkor för kvinnor. Ur lagsynpunkt har kvinnor i Sverige det bättre än andra i världen – vi ligger i den absoluta toppen – men även vi har många medsystrar vilka könsstympas, stängs in i hemmen, beslöjas av tvång som barn, styrs över av män och även dödas när de inte anpassar sig. Men de högst angelägna problemen är inte intressanta för Fi. Jag misstänker att deras förslag gäller bara välmående svenska kvinnor som har bildat en egen klubb.

Kvinna, lär dig att säga jag vill ha mer lön i stället att lita på Gudrun. Eller facket för den delen. Ta upp saker som stör dig ur kvinnoperspektiv med den saken gäller som din make eller arbetsgivare, det är definitivt snabbare än i väntan på att någon annan – Gudrun till exempel – gör det.

Men först av allt läs hur du luras av Fis framgång. Det var bara kattguld.

Tillägg 3/7:

Men MP tar nästan priset i hatet av män. Samarbete i Regeringsställning för att tillintetgöra de vita männen? Ta nu vara på din man/sambo/kärlek innan han, avrättas eller vad?

Och länkarna är förstås från en vit svensk man! (Min favoritbloggare)

http://cornucopia.cornubot.se/2014/07/asa-romson-mp-bor-anmalas-for-hets-mot.html

http://cornucopia.cornubot.se/2014/06/fis-valloften-kostar-500-miljarder-sek.html

http://cornucopia.cornubot.se/2014/06/viralmarknadsforare-vi-har-kopt-svenska.html

http://cornucopia.cornubot.se/2014/06/feministiskt-initiativ-har-kopt-10-000.html

Bild, Marie

Korttidsdöd och kvarboendeprincip, ord i äldreomsorgens ordbok.

Nu har jag ett nytt uppdrag för dig, sa min förre arbetsgivare, hur mycket vill du arbeta?

Tyvärr inget, svarade jag för min gubbe hade nyss blivit sjuk och tappat minnet och jag valde att ta hand om honom i stället att lämna honom till ett boende där han fick dela rum med någon obekant och ha sina tillhörigheter i ett litet skåp. Mer erbjöds inte. Jag hoppade av från arbetslinjen. I och för sig hade jag passerat 65 men jag hade gärna fortsatt att arbeta på deltid. Men två timmars tillsyn i veckan från hemtjänst för den som behövde heltidstillsyn gav inga arbetsmöjligheter. Sedan kan man söka tillfälligt boende någon vecka men jag kan säga ärligt att de har varit usla veckor för gubben och ständig oro för mig.

Jag är i gott sällskap som anhörigvårdare. 360 000 personer i förvärvsaktiv ålder hjälper en äldre, sjuk eller funktions-hindrad närstående dagligen eller flera gånger i veckan. Samtidigt har 80 000–100 000 personer i arbetsför ålder gått ned i arbetstid eller slutat arbeta helt för att vårda en närstående person. Däröver finns 400 000 anhöriga som ger hjälp en gång i veckan. Orsaken är inte bara de skräckberättelser om äldrevården som vi tagit del av utan att nästan 29 000 platser på äldreboenden har försvunnit de senaste tio åren samtidigt som andelen äldre över 80 år har ökat. Socialstyrelsen senaste rapport visar att antalet platser på särskilt boende har också minskat med ytterligare 1 500–1 600 platser det senaste året. Skälen är effektivisering och sparkrav.

Hur i helskotta kan man effektivisera snurriga och sjuka gamla? Och alla anhöriga bor inte nära sina gamla heller och kan rycka in.

De är oftast mer lågutbildade kvinnor som tar hand om sina äldre anhöriga och på så sätt förlorar de sin inkomst och kommande pension. Det har jämnat ut sig de senaste åren och både män och kvinnor, hög- och lågutbildade vårdar sina gamla, dock köper de högutbildade mer tjänster genom det så diskuterade RUT avdraget. Många köper också hjälp själv eftersom de kan då få den hjälpen de vill ha, inte det som Kommunen beslutar.

Det är svårt att få en plats på ett äldreboende. Många är så gamla och i så skör skick när de äntligen får en plats att de avlider efter en kort tid. De blir korttidsdöda, ett nytt ord i det nya Sverige som vi får lära oss. Detta uppmuntrar kommunerna att spara ännu mer. Kanske kan man sänka kvaliteten ytterligare? Enligt Gert Alaby, Socialstyrelsen, förs diskussioner om att begränsa standarden eftersom det rör sig om så korta tider innan de gamla dör. En sådan modell provar man i Stockholms stad. Hur tänker de? Kanske kan man påskynda döden med sämre vård? Skäms man inte?

Kan man sänka standarden mer? Visst, det har  varit stora toaletter enligt reglerna, men möbleringen i de boenden jag har haft gubben i på avlastning (du får inte välja tillfällig plats, du får ta vad du får eller låta bli) har bestått av en säng och tigger man kan det komma in en stol också. Möbleringen i allmänna utrymmen är också begränsad. Personalen är en bristvara. Maten uppvärmd. ”Vi kokar faktiskt själv potatis”, skröt de på ett ställe. Boenden ser ut som institution från Fattigsverige. Begränsad standard? Kanske blir det en skrubb med en madrass (som en del utvecklingsstörda hade det förr i tiden), ingen personal och indragen kaffe, medan vissa andra viktigare personer bor på herrgårdar med hotellservice. Snart nära dig för din gamla mor! Är det inte humanare att dela ut ett giftpiller?

Hur vi tar hand om barnen och de gamla och de i behov av hjälp på grund av handikapp/sjukdom mäter samhällets moral. Dagens moral är inte hög. Kanske hos de 360 000 vilka försöker se till sina anhörigas behov varje dag? I det antalet är inte vi vilka passerat 65 medräknade. Där finns en stor grupp äldre vilka tar hand om sin make/maka/sambo, vissa till gränsen på sin ork. Jag ser några av dem när jag handlar, späda gamla kvinnor vilka kämpar med sin gubbe i en gammal rullstol eller några män vilka varsamt försöker leda sin skröpliga gumma vinglande efter en rollator. Det finns inget roligt i att bli gammal och hjälpbehövande i dagens Sverige. Man måste vara tuff och seg, annars blir man korttidsdöd.

Jag har mist en stor del av mitt liv men har ganska gott samvete. Jag skulle gärna vilja ha mer eget liv men få behålla det goda samvetet. Det är dock en ekvation som inte går ihop.

Egentligen är detta inlägg bara en repris för inget har förändrat sig till de bättre senaste åren, om inte de 15 sista, men ett nytt ord har tillkommit: korttidsdöd. Smaka på det, ni politiker!

Läs utredningen där det också finns jämförelser med några andra europeiska länder:

http://www.kommunal.se/PageFiles/142238/Original_%C3%84ldreomsorgsrapporten%C3%85tstramningenspris_121212.pdf

http://www.dn.se/sthlm/korttidsdoda-okar-dramatiskt-i-stockholm/

http://blogg.iniskogen.se/2013/10/01/nar-ar-man-aldre/

Venedig, turism och separatister

Den ena av sommarens utlandsresor gick till Venedig med ett av barnbarnen. Kyrkor, glass, broar, båtar i stället bussar, nöjet att gå vilse i trånga gränder och en gondoltur var de oundvikliga ingredienserna på resan. Vi turistade samtidigt som 60 000 andra, troligen var det ännu fler. Alla möjliga språk och nationaliteter fyllde gatorna. Trångt, trångt och absolut charmigt, speciellt när man lämnade huvudstråken.

Jag skrev tidigare om att folk röstar med plånboken och detta stämde väl i Venedig. Den välmående befolkningen är trötta på korruption, höga skatter, uselt styre, Rom och att supporta den fattigare södra delen av Italien. 20 miljarder av deras skattepengar försvinner till andra, typ Robin Hood skatt, det som vi har också här hemma.

Det finns även kulturella skäl till separatism. 7 av 10 pratar venetian dialekt och har pratat så i tusen år och vill behålla det i sin kultur, i stället några romerska påhitt.

Vad tänker vanligt folk om separatister? Pratade med vår gondoljär som var entusiastisk över möjligheten att Venedig blir ett eget land. Han trodde att skatten blir lägre och pengarna skulle räcka bättre när supporten av den småkriminella södern, korruption och gullandet med herrarna i Rom tog slut. Han var säker på att Venedig klarade sig utmärkt. Turismen skulle försörja dem. De nu så högt beskattade småföretagen skulle blomstra ännu mer när skatten sänktes.

Turismen är omfattande, över 30 miljoner besökare per år, 60 000 per dag – lika mycket som innevånare i Venedigs gamla stan – och däröver kryssningsbåtarna, ca 650/år, större än husen, seglande runt och orsakande tryck på kanalerna. Det har pratats om att denna trafik bör hålla sig från Venedig men sedan kom tanken på inkomster in i bilden igen. Turismen är ekonomin och ekonomin är turismen. Vår gondoljär sa att det är vi turister som får Venedig att leva och att dö.

Slitaget och transporterna för turisternas behov är enormt. Det är en miljöfråga som ortsbefolkningen har svårt att lösa. Inkomst och miljö är inga goda kompisar.

Inte bara Venedig drömmer om en gen stat. Det pågår många försök att skilja sig från moderlandet. I Europa finns Sydtyrolen som har självstyre men vill antingen bli självständig eller ingå åter i Österrike. Åland är redan självstyrande men en del vill ha total självständighet. Skånepartiet vill ha självständig och islamfritt Skåne. Ingermanland har en liten rörelse för självständighet och de har Mannerheim som idol. Transnistrien, utbrytare från Moldavien, vill göra ”en Krim”. Katalonien och Baskien i Spanien vill också frigöra sig. Det välmående Bayern har funderingar om självständighet. Skottland och Nordirland vill lämna Storbritannien. Färöarna är redan självstyrande och Danmark släpper de efter ev. folkomröstning medan Grönlands ekonomi håller dem kvar ett bra tag till i Danmark. Sedan finns röran i gamla Sovjet där minnet är kort och demokratin har alldeles för svaga fötter.