Små resor och resan för livet.

Sommaren är snart här, i alla fall vad gäller planering och inprickande av olika aktiviteter. Två barn väntar på sin tur för att få göra något extra med mig. Jag skall vandra på fjällen med den ena och den andra vill åka till staden där man åker båt i stället buss, Venedig alltså.

Jag minns när vi fjärdeklassare fick åka på en skolresa. Eftersom jag var åksjuk till den grad att jag spydde vid bussresa redan mellan två första hållplatser beslutade läraren att jag fick åka tåg ensam och de andra med den beställda bussen. Jag tyckte att det var lyxigt och njöt av resan på två timmar till grannstaden. Sedan fick vi gröt och smörgås till lunch i en restaurang och vi alla tyckte det var flott värre när servitörerna kom med mera mjölk och bjöd smörgåsar med korv på.  Få av oss hade rest förut annat än till släkten, nöjesresor var obekanta bland arbetarfamiljer. Själv var jag lite van eftersom jag hade varit sommarbarn i en familj dit jag åkte själv med tåg, därför vågade läraren släppa iväg mig ensam.

Idag är det annat. De billiga flygpriserna gör semester i andra länder möjlig och vanlig. Mitt 11 åriga barnbarn reser snart till sitt 8de land i Europa, borträknat svenska resor. Hon tar det som självklart att  studera utomlands i framtiden och funderar hur det vore att resa ut som volontär. Världen har krympt inte bara genom Internet utan själva förflyttande med flyget. Sverige har mycket att erbjuda för en barnfamilj, natur, sevärdheter och bad, man måste inte åka utomlands för det. Men kulturen och historian, språket, folket och även maten annanstans är värt en resa från den svenska ankdammen. Erfarenhet kan man inte mäta i pengar.

Det kanske är klokt att resa nu? För när oljan börjar tryta, ekonomin gå tyngre, faller ihop av olika bubblor och kanske oron ökar i Europa så krymper resandet automatiskt. Gör din drömresa nu, skrev en känd ekonomiblogg. Nästa år kan det vara för dyrt.

Så, Venedig och fjällen och sedan den stora resan för livet. Som anhörigvårdare är det dock kommunen som beslutar om jag kan resa eftersom gubben behöver en plats under tiden och inga andra som kan ta över finns. Ingenting är längre valfritt när sjukdom drabbar närstående, utan allt beror på dagsformen hos gubben och välviljan hos kommunen.

Bättre nu?

213

Nu flyttar vi till en annan kommun ganska nära den föregående, men i nutid. Det är en döende bygd med stora arealer och lite folk. Folkmängden har ungefär halverats sedan 60 talet trots viss inflyttning genom invandrare. Andel kvinnor har ökat i kommunpolitiken. Även på denna ort såg mandatfördelningen länge ut som i byn jag skrev om i förra inlägget, men nu krymper C i takt med jordbrukets nedläggning och sin egen ändrade ideologi och andra mindre partier som V, MP eller missnöjespartier typ ”bygdens väl” och även SD har plats i kommunfullmäktige där S har smal majoritet. Vilka styr har ingen större betydelse för alla är med och lägger ner Folkhemmet på landsbygden. Kommunstorleken med den spridda befolkningen och det usla skatteunderlaget är ett problem. Pengarna räcker inte, inte ens med Robin Hood bidrag från storstadskommuner. Så, idag bygger man inte utan river i de olönsamma landsbygdskommunerna. Det är små byarnas död.

Dagens politikeruppdrag är att dra åt svångremmen och reducera allt som kostar pengar, utom sin egen pension förstås.  De stänger, lägger ner, avvecklar, planerar minskningar. De små fungerande skolorna stängs och barnen får åka mil vis till skolan eller föräldrarna flytta. Inga barnfamiljer bosätter sig till en by utan en närliggande skola. Gamlingarna öses ut från det lilla äldreboendet i byn till centralt belägen hem för att spara pengar, vill de eller inte. De tomma lokalerna hyrs gärna ut till Migrationsverket genom något bolag som funnit en ny födkrok.

Bibliotek stängs eller öppettiderna minskar, i värsta fall eldar man upp böckerna för att spara yta så hyran blir lägre. Det blir ju värme, skrev en politiker tillbaka till mig när jag undrade om hon hade rätt att elda upp den allmänna egendomen i form av böcker.

Gatubelysning stängs av, mörkret faller över dem som än vill bo kvar i små lite avlägsna byar, på landsbygden alltså, kanske odla potatis, hugga ved för uppvärmning, fiska eller ta vara på äpplen från de gamla äppelträden där äpplena än smakar just äpplen. Trams. Landsbygdsromantik.

Självförsörjning är omodernt. Maten skall komma från andra länder. Vem fasen odlar potatis annat än till midsommar? I den kommunen som just nu beskrivs har jordbruket nästan nedlagts och även skogsbruket fallerar utöver något storbolag eller fuskare som kalhugger och lämnar allt för naturlig återväxt.

Lanthandeln som hade allting är minne blott men ICA handlare håller stånd. Kanske finns en bensinmack och kiosk Ja, är byn vid en större väg nära norska gränsen finns mataffär som säljer varje helg som om det vore dagen före julafton. Norska matpriser räddar affärer på glesbygden, inte den svenska glesbygdspolitiken.

De äldre, övergivna husen går inte att sälja. Exekutiv auktion blir slutstationen för landsbygdens forna liv. Man kan få en gård för samma peng som en klädkammare kostar i Stockholm. Endast en verklig entusiast, pensionerad tysk eller holländare vågar köpa ett hus på glesbygden utan service, kanske öppnar de ett vandrarhem och ett kafé och hoppas få skåda älg och till och med höra vargen yla. Ja, vargen… bäst att inte fördjupa sig i den diskussionen.

Det är nya industrier som kommer. De producerar i och för sig ingenting som går att sälja, bara hopp och servicearbete i den pengakarusellen som går runt. Det är flyktingindustrin, de döende samhällens hopp om nya innevånare. Den enes flytt från byn ger bostad till en som flytt från ett annat land, från krig och elände, från rättvisan eller bara för att hitta ett bättre liv vilket är svårt, i alla fall tar det många långa år och arbetslösheten löses knappt på en avfolkningsbygd annat än med timmar inom hemtjänsten där de gamla står för integration och försök att förstå nysvenska. Vård och omsorg är ju den överlägsna arbetsgivaren på landsbygden följd av skola och det håller inte när pengarna i kommunen går runt och få andra skatteintäkter kommer in. Socialbidragskostnader tar en stor del av budgeten och kanske hälften av detta går till nya svenskar vars arbetsmöjligheter är ännu sämre än de infödda har, vilka alltid känner någon som behöver ett handtag om bara för en svart slant.

Ett tag kan någon mindre skola överleva om en flyktinganläggning startar i närheten och barnen fyller klasserna. Men snart flyttar de nykomlingar som kan till storstaden och kommunpolitikernas fåfänga hopp om statliga pengar vilka skulle rädda ekonomin flyger bort precis som de bygdens unga vilka söker sig till Högskolor, dock med undermålig undervisning enligt mätningar vilka har klassat den svenska utbildningen till Titanic under den sista sjunkande timmen. Flickor drar och pojkar stannar med diversejobb, älgjakt, fiske och scooteråkning.

Norrland tillhör Sverige, alltså området ovan Dalälven – enligt stockholmare – ändå till norra gränsen, den där landsändan där det kan vara 350 kilometer till ett sjukhus med förlossning och inga valmöjligheter medan stockholmare klagar om de måste åka tio minuter extra till nästa sjukhus. Norrlands inland är en plats där det man förr kallade livskvalité ligger högt men där man inte kan välja skola, inte läkare, där specialisten som sitter i Umeå har ett område från Sundsvall till landets norra gräns plus Jämtland som sitt ansvarsområde. Där man inte kan komma in på en önskad gymnasielinje utan att flytta hemifrån, där en arbetslös är inte arbetslös i verkligheten bara enligt A-kassa eller sjukpenning för sysselsättning finns men ingen vill betala för det. Där luften inte är skitig som på Hornsgatan men ingen kan leva enbart av ren luft.

Men malmtåget går genom norrländska skogar där det ibland skymtar ett hus med frostiga fönster i vinterkylan. Vatten forsar till el och vindkraftsbyggen är i gång för det stör väl ingen där borta.

Samhället har förändrat sig. Det är ny annorlunda värld som råder. Är det bättre nu?

Adjö landsbygden! Vi ses om det blir en varm sommar?

Bättre förr?

Jag har känt några politiker på nära håll. En gång gjorde jag till och med ett förslag genom en av dem, men det röstades ner direkt. Det rörde skatter. Men varför skulle medborgarna få bättre kontroll över vad det allmänna kostar!

En av dessa var ordförande i fullmäktige i en mindre kommun före kommunsammanslagning. Det var en välmående kommun trots befolkning på knappa tvåtusen om man räknar bort juli då folkmängden fördubblades eller skidsäsongen då många tillfälliga besökare sökte sig till backarna samt jul då de utflyttade barnen skyndade sig hem. Många äldre barn studerade på annan ort eller hade flyttat, även utomlands och utbildningsnivån bland dem var hög.  Visst ska ungarna studera för bättre liv, sa de vuxna. Själva var de nöjda med sin tillvaro. Här stannar vi tills döden flyttar oss till kyrkogården, sa en bybo.

Det var tiden på 60 talet då folkhemstanken var styrande bland de välmående männen i kommunfullmäktige. Allt skulle bli bättre. Finanserna var stabila. Framtid hägrade.  Folk röstade på S eller C beroende på arbete, lärarna på Folkpartiet och storgodsägare på Högerpartiet. Många var skogsägare och jordbrukare, några pendlare till arbete i närliggande stad och på en liten landsort fanns på den tiden alltid sågverk, bilverkstad, snickeri, måleri, bageri och kyrkvaktmästare, bussförare och lanthandel driven av eget företagande inom ICA. Kyrkan var, kan säga samhällsbärande institution med aktiviteter för barn och pensionärer, välbesökt gudstjänst och fritiden övrigt aktiv med studiecirklar, bibliotek, bio, danskvällar och förstås skidåkning, fiske och jakt. Barnen fick potatislov från skolan då de hjälpte bönderna med potatisskörden. Ungarna var var inte bortskämda. De skottade skridskobana på isen själva och drog spår för skidor i skogen utan att några maskiner eller kommunalarbetare var inblandade. Det firades Lucia, julkrubban var självklar, fackeltåg samlade alla till julkyrkan, flaggan hissades på flaggdagar och skolavslutningen skedde så klart i kyrkan .Visst fanns det hembränt och i slutet av Midsommarfirandet sov några i buskarna i den ljusa sommarnatten medan andra gick glada hem.

Det byggdes daghem fast behoven var obetydliga, större bibliotek, simhall, radhus till pensionärer, församlingshem och folkets hus renoverades, kyrkan rappades om, vägar förbättrades och den nya gatubelysningen lyste i de små byarna. Järnvägen hade än bemannad hållplats och folk åkte sällan till någon stor affärscentra långt borta utan handlade i lanthandeln som fyllde en stor del av vardagens behov och beställde in det som saknades, samt informationsbehovet eller ska vi säga skvaller.  Sociala kontrollen var effektiv, där låg inga döda i avlägsna stugor utan att bli upptäckta och inga barn skolkade utan att larmet gick. Något byoriginal fanns men de fick vara som de ville utan att någon ingrep och försökte bättra på dem.

Vid affären fanns cykel- och hästparkering. På villatomterna odlades grönsaker och bär. För åldringar fanns än ålderdomshem.

Nu låter det som landsbygdsromantik och så klart fanns de som inte hade det så bra men den sociala kontrollen larmade och socialvården tog hand om de medellösa även då och kyrkans syjunta såg till de extra behoven vid jul och någon fond efter skogsägare eller sjuksyster utan barn gav stipendier till de duktiga barnen med fattiga föräldrar.

Sedan kom den tvångsmässiga sammanslagningen till storkommun mot kommunens vilja. Att uppvakta Regeringen gjorde föga nytta. De gamla fritidspolitikerna,  gubbarna och några kvinnor i den lilla kommunens fullmäktige gav upp med politiken och fortsatte med sina vanliga arbeten och gnällde över de nya makthavarna. Tiden med förtroendevalda fritidspolitiker var nu över, yrke politiker blev vanligt. Besluten skedde  längre bort från väljare, av heltidspolitiker med andra idéer och mindre pengar och med mera statliga beslut och styrning.

Idag är livet sannerligen förändrat. Befolkningen minskar i de små byarna och ökar något på centralorten. Arbete är en bristvara.  Som alla Norrlandskommuner förlitar man sig på turismen och att den nya industrin: flyktingmottagandet ska ge inkomster. Det sistnämnda företagandet har dock inte gynnat bygden ekonomiskt eftersom de flesta inflyttade försvinner snabbt till storstäder. Turismen blomstrar ibland men turisterna är flyktiga, en dag ser de nya bättre ställen och satsningen på dessa flyttfåglar är bara ett tillfälligt kamouflage för det faktum att Norrland är bara vattenkraft och malm, inget mer intressant för politikerna i Stockholm.

I morgon: en annan by i nutid.

 

Håll andan…

Minns ni Tjernobyl?

I tre år reste författaren Svetlana Aleksijevitj runt i ”Tjernobylvärlden” och intervjuade hundratals människor. Boken: ”Bön för Tjernobyl: krönika över framtiden” är resultatet av hennes intervjuer.

Tjernobyl den 26 april 1986. Ukraina blev suverän stat 24augusti 1991, men problem vid Tjernobyl och människorna omkring var inte lösta.  Nu är det ett tag sedan jag läste boken – skakande vittnesbörd hur människor lämnades åt sitt öde – men jag minns hur någon yttrade sig om sin vilsenhet. Ena dagen var man en ryss, andra ingenting.

Det kanske är så för ryssar på Krim? De känner mer tillhörighet till gamla Sovjet är Ukraina vilket tydligen har förstärkts av ryska pass vilka har delats ut. Vad kan hända i Estland eller Litauen om ryska pass börjar delas ut där med?

Nätet krylla av uppgifter, Estland mobiliserar dök upp nyss, Finland ska ha krismöte, Sverige – ja, vad gör vi, råd finns att tanka fullt, fyll på matförrådet och vatten, mer … I TV pågår Mello men Aftonblaskan ropar överst Ryska flottan redo för krig, Expressen har Bildt med allvarliga ord, DN rapporterar live och SvD likaså och Bildt jämför med Tjeckoslovakien.

Vi som har upplevt krig på nära håll får en obehaglig känsla av upprepning, vi känner igen, vet hur det kan vara, minns… det är skrämmande. Att människorna aldrig lär sig använda andra metoder som samtal, simpla omröstningar, tolerans och tålamod. Så klart vill alla använda sin militära utrustning, varför skulle man annars ha det?

 Om Moskova kommer undan med en regelrätt militär invasion i en av Europas största stater lär aptiten växa. Det är känt att Putin aldrig har kunnat smälta sovjetimperiets upplösning, som han kallade för ”århundradets stora geopolitiska katastrof”. Det är också känt att den ryske presidenten inte anser att Ukraina är en naturlig statsbildning.( Michael Winiarski)

Kommer Ukraina att delas? Stor – Ryssland är nog Putins dröm.  Kanske borde EU i framtiden hålla sina fingrar borta från gamla ryska domäner för att undvika  konflikter vi alla kan dras in i?

Nyss gullade vi med Putin i hans OS fast vi visste att mänskliga rättigheter var inget intressant och viktigt för honom. Nu hukar vi och vet att vi inte skulle ha något att sätta mot den Ryska Björnen om…

Men OS ska förstås go on…inte kan vi blanda politik, krig och idrott.