Nature deficit disorder?

När jag skrev om natur och barn på en sajt för föräldrar – de bad mig – fick jag kommentarer som att naturen var överskattad eller att skola och daghem sköter väl det.

Hur ser vår fritid ut med barnen? Handla, städa, äta och förmana? Tiden är så knapp för nutidens föräldrar. Det är fråga om prioritering, att fördela de få timmar som kvarstår efter det nödvändiga arbetet och hemarbetet. Natur får stå tillbaka. Det händer att naturen också föreställs som farlig för barn och skräckrapporter om farliga vargar dyker ständigt upp i media. Att skrämma är en verklig björntjänst utan björn.

”There is definitely an attitude out there, in some cases, that nature is not perceived as interesting or engaging. In some cases it is perceived as a dirty or unsafe thing, and that’s an attitude that won’t help a young person climb a tree.” Sue Armstrong-Brown.
 http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-24532638

Natur och barn låter så självklart. Föreställer vi inte barnen på en sommaräng plockande blommor, med en kanin i famnen på en bondgård, i skogen på picknic eller på en utflykt i det vilda med en kanot och tält? Nej, det var att ta i. Nutidens barn ser vi med en Ipad eller dator spelande det senaste dataspelet medan föräldrarna sitter med Facebook.

Lider vi till och med av ”Nature deficit disorder”? Ett engelskt projekt visar att bara 21 % av 8 – 12 åriga barn hade kontakt med naturen, flickor mer än pojkar. Som bekant rider flickor mer, har husdjur och just plockar blommor. Många barn känner empati med djuren. Hur många har inte berättat hemligheter eller fått tröst av sitt husdjur? Men husdjur är inte natur under fötterna. Djur hjälper barnen öva ansvar genom att ta hand om ett levande väsen, nog så bra övning inför framtiden.

Barn i England hade dålig kontakt med naturen. Är det likadant i Sverige? Vad gör föräldrarna och barnen på den gemensamma fritiden? Behöver barn tas till skogen eller räcker det att förse dem med en dator? Det finns ju många natursidor på Internet, garanterat utan farliga djur, skrubbade knän och fästingsbett. Är det föräldrarna som är ointresserade av naturen eller har barnen förlorat lusten att bygga kojor i skogen, klättra i träd, titta på små djur genom en lupp och plocka bär? Introducerar vi naturen till barnen så de får lust att utforska mer? Ser vi naturen som en nödvändig del av livet?

Att vara i naturen ökar förståelsen för miljön och den förmågan lär bli nödvändig för våra barn. Kanske en bra idé för oss äldre att ge naturupplevelser till barnbarnen i stället prylar barnen inte hinner att leka med. En fjällvandring med mormor eller kanottur med farfar är en present som räcker länge och skapar minnen.

Att bara surfa på Internet skapar inga minnen.

Så här på Nobeltider tänker nog många varför vissa är så smarta och vi andra bara medelmåttiga om ens det. Vad har de för hjärnor? Den som är lärare eller har varit det skulle säga att somliga är faktiskt intelligentare än andra men det anses nog förtryckande i vår PK värld. Även våra minnen är olika. Jag minns och lyfter upp annat än mina barn från deras barndom och min mor kom ihåg saker jag helst velat glömma och annat jag glömt fast det var värt att bevara. Inte bara vår förmåga att lösa svåra uppgifter är olika utan hur vi tolkar det som har hänt.

Hur vi ser på det som har hänt? Som en positiv dröm? Vi är ofta mer positiva än det var i verkligheten, vi tolkar uppåt. Vad skulle hända om vi såg mer realistiskt på det förflutna?
– Kanske skulle vi vara deprimerade. Det finns studier som visar att deprimerade personer har en mer realistisk syn på det som har inträffat än andra.

Detta säger hjärnforskaren Pontus Wasling, som är specialiserad på minnets minsta beståndsdelar, synapserna. De är nervcellernas kopplingsstationer och en förutsättning för att allt vi upplever bearbetas och kopplas till tidigare upplevelser. Ja, han fick inget Nobelpris, men har gett ut en bok: ”Minnet fram och tillbaka”.

Vi alla har ju massor av ”dåliga” minnen som sitter lik klister. En del använder år i terapi för att försöka bli av med minnena.  Det kan vara övergrepp, orättvisor och tunga förluster, må dåligt på något sätt, feltolkningar eller krigsminnen vilka är vanliga igen, som vi inte blir av med hur än vi pratar om det eller undertrycker minnena. Vad än jag vill göra med mina minnen, sitter de kvar. De roliga och mera flyktiga händelserna försvinner fortare.

Vi har också vanan att försköna våra minnen. Skolbetygen var bättre, barnen snällare och semestern härligare när vi plockar fram våra minnen. Tänk bara på skrytet på Facebook. Hur mycket är riktigt sant? Om vi inte gjorde så vore livet ju fattigare, eller? Varför skulle jag komma ihåg något dumt av mina barn? De är ju de bästa som hänt mig. Att vara helt realistisk i livet vore förödande. Om livet är utan toppar, lyckokänslor, segrar och utan mening kan vi inte orka leva om vi inte dövar ner oss med droger, lagliga eller olagliga. Mina patienter hade alla oerhört tunga minnen. Det var inte lätt att vända depressionen till mer normal nivå utan droger. Inte heller var det enkelt att rubba deras tro att de var alldeles kapabla att klara av moderskap utan kunskap, stöd och resurser. Det är svårt att erkänna sin oförmåga och be hjälp, det tar tid att lita på någon när det inte finns tillit till världen.

Hjärnan skulle nog behöva glömma snabbt vissa saker men andra kräver repetering. Idag skippar många skolbarn det som upplevs tjatigt: repetera. Det är så vi lär oss och gör en grund till ”jag vet att” som sedan leder till mera praktisk kunskap ”jag vet hur”. Utan det ena blir det inget av det andra.  Många tror att Internet löser våra kunskapsproblem. Det är bara att söka. När jag tog ECDL kortet fick vi lära oss att söka. Jag tog ett ämne som var mig bekant och de första sidorna hade garanterat fel information. När jag gick i skolan, i den gamla pluggskolan, sa läraren att gånger tabell var grundläggande för matematik. Vi skulle kunna det till den grad att om hon väckte oss mitt i natten skulle vi ge rätt svar till 7 x 8 eller vad än hon frågade. Då räckte den rika flickan i klassen upp handen och sa att hans far hade köpt en räknesnurra till henne så hon kunde räkna om det behövdes. Idag ropar hela klassen IPad och Google!

Det räcker inte med Internet för att utveckla minnet men det kan vara till hjälp att lära sig mer. Men det kan räcka med en enda händelse för att plåga oss resten av livet om vi inte lär oss acceptans. Människan är anpassningsbar även om vrede över missat liv ibland angriper en. Sinnesrobönen är bra på att repetera ibland.

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”

Reinhold Niebuhr 1926

Bild: det moderna barnet lär sig hur man borstar tänderna med hjälp av katten på Internet.

När är man äldre?

1 oktober är FN s Internationella dagen för äldre.

Vem är äldre? Jag var alltid äldre eftersom jag var det äldsta barnet, storasyster. Det innebar ansvar. Jag skulle vara ett bra exempel för småsyskon. Det var nog lite si och så med det. Jag skulle hjälpa mamma och se efter mina syskon. Jag var den äldsta i klassen på grund av min födelsedag i början på året. Eftersom jag började arbeta med tidningsutbärning vid 12 år, kände jag mig alltid äldre än de andra i klassen. När jag fick mitt första barn var jag en gammal förstföderska när de andra råkade vara unga vilka nyss hade slutat skolan. I socionomutbildningen var jag äldst och också i forskarutbildningen. Och när jag vandrade på Island och kom till en märkt led hjälpte några unga killar genast mig med ryggsäcken när vi vadade över en fors, fast jag hade redan klarat av flera forsar och 350 kilometer utan hjälp. De kallade mig madam.

Några av mina bekanta har blivit gamla, om man räknar år. Min systers barnläkare överlevde henne och blev 104 år. Det sista året arbetade han bara på halvtid för att hinna bli färdig med sina memoarer. Vår gode vän, känd författare och konstnär, blev 90 minus en dag, men i slutet svek energin när alla ännu ville ha honom med i sina projekt. Min mor blev nästan 95 år och hon var aldrig gammal eftersom hon inte såg sig som det fast orken tog slut, minnet svek och envisheten också krympte de sista åren. I Vietnam fick vi träffa en gammal man som högaktades grund av sin ålder: 70 år. Vi fick dricka te med honom. I Filippinerna åkte vi till Banaue och träffade ifugaos varav några var gamla, så där 60 – 70 år i full gång med arbete och jakt. Jag minns än hur de gick, så kraftfullt, lätt och vackert har aldrig någon rört sig, inte ens prima ballerinan som bodde granne med oss på sommarstället och var pensionär och 45 år. I vissa länder är man giftasvuxen som barn och kan bli mamma när man än är inte är ens lovlig för sex i vårt land. Nog är ålder ett flytande begrepp.

När är man gammal åldersmässigt, siffran alltså?

I arbetslivet är man ibland gammal vid 30 år, ni har väl sett annonsen från en drömvärld: vi söker dig mellan 16 – 24 år med utbildning och lång erfarenhet. Det kan vara svårt att få arbete just tack vare erfarenhet. Det luktar genast höga löneanspråk och krav på rimliga arbetsvillkor utan ordet stresstålig. En nyutexaminerad kan man alltid klämma extra ork av. Ja man kan bli en partiledare också och då krävs det inte erfarenhet av något arbete, bara talets gåva. Själv blev jag erbjuden nytt jobb vid 68 men då hade gubben blivit sjuk så det blev inget av det. Ja, han i sin tur hade bytt jobb vid 62 och startade nytt vid 76. (Bild: Dick gör sig redo för filmning av musikvideo.) Han är ett exempel av arbetslinjen, ett ord som får mig bli kräkfärdig, ett slags mantra som upprepas med bleknat innehåll. Ser vi utanför västvärlden arbetar många barn lik vuxna fast de borde gå i skolan men här hemma bäddar många skolbarn inte ens sin säng.

Men när är man för gammal för ett arbete?.        

De gamla i massmedia är synliga nästan endast vid vanvård. De ratas av sjukvården. Nyss dog en man för han fick ingen plats och ingen brydde sig om hans väntan i korridoren. Gubben min väntade i tio timmar och läkare kom och gick med samma besked: han är för gammal för oss. Till sist hamnade han på demensavdelningen fast i det läget var han inte dement, bara febrig med galna prover. De äldre medicineras, gärna i övermåtta. Snabbt sätts något lugnande eller antidepressivt in så de håller tyst. Är piller den nya sjukvården för äldre?

När är vi för gamla för sjukvården?

Att få hjälp i vardagen som gammal – när man känner sig som det – är knepigt. Då blir man hastigt pigg och frisk igen i äldreomsorgens (läs: politikernas) ögon. Kommunen ser en kostnad och gamlingen blir ett sparobjekt. Det är stressigt och noga reglerat i hemtjänstens värld. Varje minut räknas. Ideologin över äldrevården har svängt sig från att alla skulle till ett ålderdomshem till att helst ingen skall dit. Hemma bäst fast man inte längre klarar mat, dusch eller dammsugaren och har glömt vägen till affären. En morgon mötte jag en dam med rollator, i tofflor och morgonrock som skulle gå ut och handla. Det var vinter och klockan var halv sju. Ja, hon var kapabel att klara sig själv. Mat förresten, de gamla kan äta kall mat om de inte klarar av mikrougn och en vecka gammal mat är mums för dem, tycker många kommunalgubbar. Jag kan förstå att det är tidskrävande med matleveranserna, men det är också ett slags social kontroll över hur den gamla har det, kanske den enda kontakten för den som inte längre kan ta sig ut.

Vad äter du till middag idag? En uppvärmd veckogammal låda?

Att komma in någonstans i någon typ av boende är en bedömningsfråga, inte av den som anser sig ha hjälpbehov utan av den som håller i budgeten. Man måste vara totalt snurrig och tända eld på sin lägenhet, som damen i vår femte våning gjorde två gånger av glömska innan hon fick plats. Hon hade ansökt om plats när krafterna och förståndet började försvinna, men icke. Vi grannar började bombardera äldreomsorgen, men de pratade inte med oss. Ni vet självbestämmande, integritet och sekretess in till lägenhetsbrand. Valfrihet är honnörsord men det är nog bara på papper. En dement person har ingen valfrihet eftersom hon förlorat förmågan att göra förnuftiga val. Någon annan måste förstå hennes behov, besluta om hjälp och sluta räkna pengar. 

När är man gammal nog att få plats i ett ålderdomshem?

Men i jämförelse att bli gammal i visa andra länder har vi det bra. Detta ”bra” har vi betalt med skatt på arbete och konsumtion så egentligen är det bara återbetalning. Eller är de pengar vi trodde vi hade skingrats med vinden och slukats av svarta hål när utgifterna växte och åtagandena blev fler men inkomsterna inte ökade i samma takt?

Bild brudparet: nygift 14 år med sin  make15 år i Gaza år 2013, från Reuters/Mohammed Salem