Vi är många som känner oss hjälplösa när vi säger nej…

Jag tänkte först att inte lägga mig i diskussionen våldtäkt eller i Tenstafallet men det är omöjligt. För – varje kvinna är hädanefter tvungen att tänka över sitt nej. Hur högt bör man ropa om man inte vill?

Jag undrar vilka sexvanor tror Svea Hovrätt är normalt för en 15 årig flicka? Vad tror de är önskat och frivilligt sex i den åldern? Skulle en 15 årig flicka, nyss passerad åldern för lovlig sex, vilja ligga med 6 obekanta killar i rad? Första, andra, tredje… Jag vill kräkas. Bara tanken låter orimlig. Det händer förstås i verkligheten, men då – trodde jag – pratade vi om offer för trafficking, inte ungdomsfester. Tjejen sa nej och var rädd, men det var inget nej som dög till killarna eller till Svea hovrätt.

Vad har dessa killar för uppfattning om tjejer och sex? Alltid OK, oavsett läget? Att flickor är sexgalningar vilka aldrig får nog, ställ er i rad bara? Att flickor är horor, bara att knulla när det passar? Hur kunde pojkarna inte förstå att flickan befann sig i en obehaglig situation, något hon inte önskade? Hur tolkade de hennes nej? Hur är pojkarnas uppfattning om rätt och fel? Vad har de för moral, inget? Vad har deras föräldrar för inställning till sina pojkars beteende? Blev de gullade, förstådda eller uppläxade hemma? Vad har dessa föräldrar lärt till sina barn om sex och respekt?

Tydligen är det inte straffbart att ha sex med någon som inte vill. Ja, ni vet kvinnor de säger bara nej för att vara mer svårfångade, eller…

För att döma någon för våldtäkt skall den utsatte ha befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd. Hur hjälplös bör man vara för att slippa bli våldtagen i Hovrätten – också? Medvetslös? Bunden med rep och silvertejp? Vittnen som intygar?

Utan kläder, mobil, nej och i stängt rum? Nej,det räcker inte.

Uppdatering 13/10:  Grace Brown ett projekt där hon fotograferar utsatta kvinnor med skylt av förövarens ord.

Grace Brown hoppas att Project Unbreakable ska bidra till att samhällets syn på våldtäkt förändras, så att vi slutar fråga offren vad de hade på sig, hur mycket de druckit eller hur många de haft sex med tidigare och börjar ställa frågorna till förövarna.

– Vi måste sluta lägga skulden på överlevarna och sätta den på förövarna, säger Grace Brown. Det vore bra om det hände även I Sverige.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/offren-tar-tillbaka-orden-fran-forovarna_8606538.svd

http://www.dn.se/nyheter/sverige/kunde-domts-for-gruppvaldtakt-om-ny-lag-gallt/

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/starka-reaktioner-pa-valdtaktsfriande_8566052.svd

http://konstapelbastian.blogspot.se/2013/09/om-en-gruppvaldtakt-och-en-modig-men.html

http://cornucopia.cornubot.se/2013/10/tenstafriandet-juristers-moderaters.html

No country for old men

Det finns så många saker jag borde ha gjort, men tiden passerade så snabbt att tanken inte hann med. Många planer och drömmar blev ogjorda, nedlades, fanns inte tid till eller råd med. När man blir äldre tickar tiden snabbare. Det är till och med bevisat att äldre har en snabbare tidsuppfattning än de yngre. Det stämmer nog. De senaste åren har bara försvunnit. Jag måste tänka efter innan tiden klarnar upp. Det är inte så mycket som händer i mitt liv, men ändå är det mycket, men nu genom andra som barn och barnbarn. Det är andras liv som fyller scenen. Gott så.

 

Semestrarna är också förbi. Jag reste oftast till fjällen på semestern för det gav ro och ett slags trygghet fast området var väglöst och öde. Varför återvände jag? Var det så att jag hade hittat mitt landskap? Tomheten i omgivningen läkte den stressiga vardagen, enkelheten i tillvaron från en tältplats till en annan sopade bort kraven, behovet att vara empatisk och ständigt tålamodig. Det var bara jag och naturen, sträckan och ansträngningen. Jag tycker om att gå, om ensamheten, känslan att inga andra hade trampat på samma stig fast det sistnämnda var ofta bara en inbillning. Efter några nätter i tält drömde jag inte längre om patienter. Naturen helade mig.

 

Jag saknar allt detta nu när jag inte har kommit iväg i år annat än några dagar med ett av barnbarnen. Jag valde att låta bli när vården av min gubbe var så usel i avlastningsboende. Jag kunde inte lämna honom dit igen. Samvetet var tyngre än längtan ut. Vi som bor med eller vårdar en anhörig är bundna till kommunens välvilja, vårdens utförande och snälla anhöriga för att kunna göra något bara för oss själva. Äldrevården har låg prioritet, det märks redan i möblerna när man kommer in, TVn som står på och en stressad person som tar hand om alltför många vilket innebär att de gamla tas inte hand om ens på den elementära nivån. Om sjukhusvården för gamla var en mardröm, är åldringsvården just fattigvård, fast riskkapitalisternas broschyrer berättar om ett givande liv med kultur och valfrihet.

 

Samhällets moral mäts i hur vi tar hand om dem som inte kan hävda sig, som barn och gamla. I flera kommuner försöker man skyffla undan de gamla för att bereda plats för de nya som kommer över gränsen. Det ser ut som moralen hos beslutsfattarna krymper när de försöker forma sin nya sköna värld. De gamla behandlas som paket utan adress. Det är inte alldeles ovanligt att äldre personer tar livet av sig när tillvaron blir för tungt. Alldeles nyss tog en gammal kvinna sitt liv efter lång kamp med äldreomsorgen. Det blev en ättestupa i stället äldreboende. Samtidigt med kraven att vi skall heltidsarbeta upp mot 70 år fallerar omsorgen av de gamla genom kommunens åtagande. Det går inte ihop.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/aldring-kastade-sig-fran-balkong_8556970.svd

 

Alla blir gamla och 7 % av de över 65 är dementa eller har Alzheimer. Det skrämmer. Det är många drömmar om skön ålderdom som går i krasch. Trots ständig uppfostran av oss från Socialstyrelsen till kostproffsen och information om vad vi skall äta, hur vi bör motionera och på vilket sätt hölls hjärnan i gång blir en del dementa, som min gubbe. Han som levt det exemplariska livet med bara ekologisk mat, utearbete, vänner, rik fritid, inga laster och inget ärftligt tappade minnet. Livet är inte förutsägbart och rättvist.

 

Skjuter du upp saker som bör göras och har drömmar som väntar på förverkligande – någon gång? Det är fel planering. Detta: gör inte idag det du kan göra i morgon, nästa vecka, nästa år, är galet för morgonen kanske inte kommer eller är helt annorlunda.

http://www.hoglandsnytt.se/aldreboende-laggs-ned-blir-flyktingboende/

http://allehanda.se/start/ornskoldsvik/1.6292960-lagga-ner-servicehuset-kan-spara-nio-miljoner

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17548121

Har du klimatångest?

Har du klimatångest? Min är slut. Jag kan inte göra ett dugg mer för att skona klimatet utan att dö och det hade jag inte tänkt mig just nu.   Nej, jag tänker inte göra något mer. Jag har ställt bilen, jag sopsorterar, har aldrig slängt skräp på gatan, släcker efter mig, köper inte vatten i flaska, köper närproducerat och ekologiskt om det finns, äter mest vegetarisk mat, köper bara nödvändiga saker, bor i mindre lägenhet, reser inte flotta långresor och det får räcka för min del. Jag tänker inte ens försöka rädda världen oavsett hur det går under, av klimatförändringar eller av politikernas påhitt. Jag är tämligen maktlös. Så det enda jag vill bidra mer är att försöka ituta barnbarnen att resurserna är ändliga, att de skall värdesätta naturen, utbilda sig och att de inte kan få vartenda pryl som lockar i leksaksaffären. Som tur är de inte köpgalna.

 

Jag tror att Sverige ligger redan i täten i miljöfrågor om vi borträknar all import. Hm, då var vi nog inte i täten längre? 2005 låg vi som 4, finnar låg etta i Environmental Sustainability Index. Även i nyare mätningar ligger vi bra till trots våra 4 447 165 personbilar (antal 2012). Men importvarorna skitar ju annanstans, de flesta stora industrier i Sverige är ju nedlagda eller har fått fötter och elektronikskräp vandrar också till utomlands.

Jag brukar smyga ut innan gubben har vaknat och ta en promenad. Jag möts då av morgonens bilköer. I närheten går pendeltåg och 15tal busslinjer. Vårt behov att förflytta oss till daghem, skola och dagligt arbete är stort. Att bo i en villa innebär för det mesta också en bil, eller två. Det är ingenting vi kommer att förändra innan bränslet tar slut. Elbilar? Ja, men varifrån kommer elen när vissa vill stänga av kärnkraften? Cyklandet har ökat men folk får vara glada att jag inte cyklar för då de slipper bli påkörda av klantiga mig.

Den globala uppvärmningen överskuggar ofta diskussionen om vår närmiljö, den miljön vi dagligen lever med och kan förändra. Även om jag tror att många har gjort insatser för miljön och minskat sina resor och sitt shoppande för nöjes skull är det samtidigt köer när en ny mobil lanseras fast den gamla fungerar alldeles utmärkt, för att ta ett tokigt exempel. Vardagslivet har sina krav, onödigheter och vanor, svåra att bryta. Varje dag får vi larmrapporter om gifter i maten, höga bullernivåer i daghem, smittor inom sjukvården, mord och bränder och ekonomiska problem i kommunerna.  Skräpigt är det också i vår närmiljö. De är frågor vi kan själva förändra eller kan kräva att politikerna tar itu med på en gång. Men att ta hand om själv även världens klimat är övermäktigt.

Världen förändras. Vår jord är i ständig förändring, vi drabbar den och en del förändringar drabbar oss destruktivt.  Arktis smälter, glaciärer försvinner, isen på Alperna krymper. 20 procent av Alpernas is har försvunnit sedan 1980-talet vilket innebär att även gränserna får ritas om och färskvattnet minskar, som orsakade oro hos befolkningen när jag pratade med dem under mina alpvandringar. Håller uppvärmningen i sig är Alperna isfritt inom 40 år. Torka ger inga skördar. Översvämningar drabbar världen titt som tätt, ofta påverkar det fattig befolkning vilka ser sitt liv och sin försörjning att försvinna. Permafrosten… Havsnivå höjningen… Om man tänker på allt blir det omöjligt och kanske oron hindrar oss att göra de små förändringarna vi kan, inte främst för uppvärmningens skull utan för att miljön skall fungera även för de efterkommande.

Miljöfrågorna poppar upp när någon konferens pågår, nya skrämmande rapporter publiceras eller jippot Earth Hour. Jag tror att folk är mättade av riskerna, de gör så gott de orkar eller struntar i eftersom de undantränger sin egen påverkan. Politikerna och producenterna i världen är ointresserade. Om de vore oroliga hade de enats om åtgärder, gjort de nödvändiga åtgärderna, skickat oss en miljöbok med regler som måste följas och vi hade fått se vår livsstil att krympa bums. Men icke. Ingen vill. Ingen vågar. Ingen lyssnar på experterna. På fredag kommer klimatpanelen IPCC:s nya rapport att presenteras i Stockholm. Resultatet kan vi redan skriva ner. Det är för mycket business i hela klimatgrejen, frontfigurer som Al Core har blivit rika på hotet, kanske därför är det svårt att ta allt på allvar. Klimatet har inte drabbat oss fast varmare är det. Eller är det kallare? Folk gick idag med täckjackor och vi frös på vår dagliga promenad. Det är usel tid att publicera rapporter om uppvärmning, de ska ges ut i sommarvärmen när grödan torkar.

Nu tjatar jag igen men vi pratar sällan om de stora bovarna för miljön: krig och överbefolkning. Alla de åtgärder du och jag ha gjort för miljön har raserats av dem som för krig. Och befolkningsökningen är en framgångssaga eller olycka – hur man nu ser på det. När jag föddes var vi 2,5 miljarder. Andra världskriget decimerade befolkningen med 55 – 60 miljoner människor, utöver enorm miljöförstörelse och materialanvändning. 

Nu är vi 7 181 482 051 personer på jorden när jag skrev detta men det ökar hela tiden. Folk dör och barn föds. Resursbehovet ökar. Ingen vågar yttra sig om befolkningsökningen, speciellt inte i länder med höga födelsetal som i Somalia, Mali, Afghanistan, länder med få rättigheter för kvinnor och även svårigheter att försörja sin befolkning. Då hamnar man i onåd och hårt. Vi har tyckt att Kinas ettbarnspolitik var kränkande och omänsklig och kanske var det så men ur ekonomisk och miljösynpunkt var det kanske rimligt? Vet inte, men om kvinnor skulle få självbestämmande, utbildning och egen försörjning minskar antalet barn liksom automatiskt. Dit vill vissa länder inte komma, det är männens värld och vilja, många barn är status och inte en belastning.

 

Så i vems händer är framtiden? Vilken framtid?

 

Är det varmare i Sverige: http://pejl.svt.se/visualisering/miljo/temperaturforandring/

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/jordens-befolkning-maste-begransas_7600824.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/svenska-folket-redo-att-gora-mer-for-klimatet_8543076.svd

http://germanwatch.org/en/5698

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/nu-blir-vi-7-miljarder_6594052.svd

http://www.nytimes.com/2013/08/20/science/earth/extremely-likely-that-human-activity-is-driving-climate-change-panel-finds.html?hpw&_r=1&

http://www.svd.se/nyheter/stockholm/sa-skrapigt-ar-det-i-stockholm_8533662.svd

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/klimatpaverkan-finns-kvar-i-tusentals-ar_8547576.svd

http://www.svt.se/pejl/se-hur-mycket-varmare-det-har-blivit-nara-dig

http://www.telegraph.co.uk/earth/environment/climatechange/10329794/Experts-95-per-cent-certain-humans-are-responsible-for-global-warming.html

 http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-har-allt-att-vinna-pa-att-ga-fore_8558378.svd

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/liverapport-fran-fns-klimatrapport_8559324.svd

LÄS:

http://erixon.com/blogg/2013/09/klimat-utan-skrackscenario/

 

“The only road to paradise is the one to the international airport.”

21 september är den Internationella fredsdagen samtidigt med Alzheimerdagen. Kanske är det passande att de delar en dag? Nog känns det ofta att politikerna, de styrande och pengamaffian har så dåligt minne. De har inte lärt sig något av historien.  De upprepar samma saker fast det inte har fungerat förut. Det startas krig för något behjärtansvärt syfte och ett nytt kaos, sällan fred, uppstår. Hoppas nu att ingen dement eller anhörig tar illa upp med jämförelsen mellan demens och politik, men visst är det lite som en upprepning gång på gång i båda hållen. Det ser illa ut med världens förmåga till fred och fredlig omgivning. Jag kollade igen vilka länder UD avråder oss att resa, helt eller delvis, alltså länder där det pågår krig, strider eller oroligheter.  Glöm pyramiderna, dit kom vi inte när sjukdom slog till och sen blev det för rörigt.

Glöm också klättring på Europas högsta topp Elbrus, men där har sonen varit i två gånger så det är inte aktuellt.  Eller bilresor i södra Thailand vilket vi gjorde 1979, det var lika illa då och vi blev hotade av vänsterrebeller när vi tog en förbjuden genväg. Det var inte så kul att stirra på gevärspiporna med tre barn i bilen. Libanon har varit orolig sedan jag gick i realskolan och min kamrat Anne hade en brevvän där. Han blev skjuten av en slump när han hamnade mellan några rebeller med vapen. Strax innan hade han skickat ett frieri och en bamsig diamantring till Anne.  Hon fick behålla ringen och skaffade inte någon ny brevvän.

Min far 1943

Jag har förlorat vänner och släkt i krig eller strider. Farbror och flera andra dog då jag var liten och andra världskriget pågick. Mitt första minne i livet är krig, vi är alltför många som har sådana minnen. Vi som har varit med i ett krig på något sätt är märkta – mer eller mindre – för livet. De som är verkliga flyktingar från krigsområden blir inte botade av boende på flyktinganläggning – kanske tvingas de bo med sina fiender – och bidrag för överlevnad. Bara genom att flytta bagaget ändras inte innehållet. Jag tror att krigsupplevelser måste helas på plats. Världen, hemlandet måste bli en trygg plats igen. Men jag har inget recept och vet ingenting säkert för inget är säkert när ett krig pågår. Vet bara att de barn – senare mina vänner – vilka skickades till Sverige från Finland som krigsbarn, mådde efter hemkomsten sämre än vi som fick stanna hemma och uppleva krigets sirener och sedan fred och glädjen över det.

Finska krigsbarn

Mera död. En vän i Tjeckoslovakien, ni minns kanske de ryska stridsvagnarna 1968? En kusin med sin familj på ett Palestinskt flyktingläger. Israel – Palestina är ständigt aktuellt problem och fredsdiskussioner kommer och går regelbundet utan större resultat.   När vi bodde i Vietnam på -70talets slut var det gränsbråk mellan Kina och Vietnam. Vi kunde höra kriget och på nätterna åkte lastbilar förbi med lik. Några lämnade Vietnam och åkte hem och vi kvarvarande hade många oroliga möten om säkerhet. Det lugnade ner sig igen. Många vietnameser försökte sälja sina smycken och värdesaker till oss för att kunna lämna landet, de ville inte leva i det kommunistiska samhället.

En aktuell men passerad historia är Libyen och en del av landet har raserats när vissa bombade fram frihet. När kaffe är svårt att hitta! och el samt vatten avstängda fryser de flesta revolutionära tankar. Vår blir bitande vinter. Det blåser kallt i många länder där tankar om demokrati väcktes, inte bara i Libyen.
Har krigen ändrat form och syfte? Det är inte ett land mot ett annat utan grupper mot grupper, religiös inriktning mot en annan, rövarband som drar runt, ivrigt stödda, ogillade eller påhejade av de stora örnarna: USA, Ryssland, England och Frankrike för att inte glömma Israel. Se bara på Syrien, vem är det vi skulle stödja bland alla?Ja, världen är galen. FN är maktlös koloss dit vi öser pengar för andras lyxliv. Ut ur FN låter inte längre som en galen tanke?

Länder eller områden du inte skall åka till om du inte är, tja dumbom eller krigsreporter är många enligt UD. Res om du vill sitta inne och studera fängelserna inifrån. Ha i alla fall en beväpnad grupp med dig. Hm, det kanske inte var en bra idé? Kan hända att det blir en bok efteråt och kändisskap om Regeringen räddar dig efter mediepåtryckning. Vissa vill kriga och de ansluter sig till någon rebellgrupp i landet de nyss flydde ifrån. Men om du ändå reser för att bara se dig omkring, kom gärna med en berättelse!

Enligt UD skall vi undvika att resa till eller delar av landet: Rwanda, Afghanistan, Azerbajdzjan, Bahrain, Burkina Fazo, Centralafrikanska Republiken, Burundi, Demokratiska Rep. Kongo, Egypten, Elfenbenskusten, Eritrea, Etiopien, Filippinerna, Georgien, Guinea, Guinea- Bissau, Haiti, Indien (Jammu, Kashmir), Irak, Iran Israel (Gazagräns), Jemen, Kenya, Libyen, Libanon, Mali, Mauretanien, Niger, Nigeria, Pakistan, Palestinska områden Gaza, Ryska federationen Tjetjenien, Ingusjetien, Dagestan och Nordossetien, delar av Kaukasus inkl. Elbrus, Senegal, Somalia, Sudan, Sydsudan, Syrien, Tchad, Thailand vissa delar i syd, Tunisien, Turkiet gräns mot Syrien. 

Så vad är – nästan med ett undantag – gemensamt med dessa länder? Har frågat förr men ingen kom på det eller ville inte?

Varför är det så illa i dessa länder? Varför nöjer de inte sig med ett val ibland och håller sedan mun som vi gör här hemma? Tar de politik på blodigt allvar? Är det för mycket vapen i rörelse och de ska användas? Eller pågår det islamiskt religionskrig? Det är något vi kristna klarade av länge sedan och tillät olika varianter av den kristna tron att finnas och nu är tron var och ens ensak, om man inte är en minister förstås. Är det för enkel förklaring? Är det en oundviklig utveckling i alla länder, så även i de muslimska länderna? Hur slutar det? Hur som helst, att strypa vapentillgången kunde underlätta för fred men krig är ju lönsamt för vapentillverkarna, militären, byggbranschen, investerarna, ja, alla de som inte drabbas av krig personligen och behöver trängas i ett flyktingläger.

Flyktingläger Hatay för syrier.

27sept. är det FN s  Världsturismdagen

http://www.regeringen.se/sb/d/3436

http://www.bbc.co.uk/news/world-middle-east-15798218

http://www.economist.com/topics/libya  om bla kaffe!

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/sverige-ar-fns-jultomte_8535780.svd

http://blogg.iniskogen.se/2013/03/13/en-marsmorgon-och-oroliga-lander/

Pyramider från Wikimedia Commons. Rubrik från en libyes, artikel i economist.