Sommarföljetongerna är här

Sommaren är här med de återkommande sommarföljetongerna. Alla har sina egna som upprepar sig varje sommar. Det kan vara en utflykt, släktbesök eller semesterresa vilket bara måste bli till, varje sommar. Sedan har vi de allmänna sommarföljetongerna som medierna driver, vilka upprepas, klagas över, skrivs om och sedan faller de i glömska tills nästa sommar kommer.

Det brukar börja med krisen i vården. Det fattas sjuksköterskor. Ja, det sitter inte en massa sjuksköterskor hemma som rullar tummarna och bara väntar på sommarens arbete, de enda arbetslösa att ta på är pensionärer och de som än utbildar sig. På min tid inom Landstinget slog man igen allt som gick i juli eller trappade ner verksamheten, de flesta hade då semester i tre – fyra veckor och sedan flöt arbetet hyggligt resten av året. Ja, det var alltid några avvikare som hade semester annan tid, jag tog nästan alltid ut det i augusti men då arbetade jag för flera i juli. En gång täckte jag 7 kuratorer. Men så småningom förändrades detta smarta ”bara akuta och nödvändiga fall under fyra veckor i juli” system  med följande kaos.

Sedan följer vargen som har rivit får någonstans. Vi vaktar inte längre fåren. Vargen är den mest ifrågasatta varelsen i Sverige, värre än allt ont du kan räkna upp. Vi har fjärmat oss så från naturen att vi inte anpassar livet enligt det, utan naturen får anpassa sig till oss. Vargen vägrar. En av mitt livs toppupplevelser var en varg som skällde vid tältet. Vi hade valt hans plats. Det var magiskt – men jag har inga får.

Att vädret vägrar bära sig som vi vill är grinigt. Att klimatet spökar, det bryr vi oss inte om. Det är ju sommar och då vill vi ha värme! Strunt i grader och global uppvärmning – om det nu finns. Klimatfrågan är tämligen död och miljöfrågan med. Den allvarliga förstörelsen vi ägnar oss åt diskuteras aldrig. Har någon sagt ordet miljö angående Syrien eller andra krig?  Nä, men bevare oss om vi inte återvinner mjölkpaketen! Vi kan lugnt vänta på syndafloden. Den har redan drabbat Kanada, Indien, Nya Zeeland, ja, onödigt att räkna länder, det kommer hela tiden flera nya platser där floden tar mark, egendom och liv eller torkan gör försörjningen omöjlig. Snart kommer eldsvådorna, det brukar bli så i sommarvärmen, inte bara bilbränder och blixtnedslag utan bränder orsakad av en cigarett eller grill, slarvmajornas eldar vilka trivs i den torra, varma luften. I USA är det åter värmerekord efter tornadorekord efter andra väderrekord. Obama har hållit ett tal om klimatet men tal räcker inte. Lät lite som avledningsmanöver efter avlyssningsläckan Snowdon eller andra bekymmer han för närvarande har.

Snart kommer de utländska bärplockarna och en och annan plantsättare också. Min son och hans kompis började sitt arbetsliv med plantsättning och de tjänade ihop en begagnad moped var, en stor glädje för en som nys fyllt 15. Inget för svenska skolungdomar idag? Märkligt att svenska arbetslösa inte kan plocka bär eller sätta plant utan folk från fjärran länder luras hit och få sina liv skuldsatta i stället stora vinster. Den här fusk- branschen borde bara avskaffas. Vill vi inte plocka våra bär får de ruttna. En höst försörjde jag, nästan, min familj på bärplockning. Vi var bara lokalfolk som plockade på den tiden. Många familjer var ute under helgerna och drygade sina inkomster. Är folk idag för lata eller för välmående? Nu har jag ingen bra bärskog i närheten så det blir bara några bär till blåbärspajer.

Flytvästarna är en annan segdragen återkommande  sommarhistoria. Varje år dör 17 som kanske kunde ha räddats med flytväst. Den enda seglingen jag har gjort var till Helsingfors, om man borträknar en liten seglats vid Teneriffa då jag trodde mig dö av sjösjuka och klev i land så fort det gick. På Ålands hav kunde man se barn springande på däck utan flytväst, fulla grabbar utan flytväst men med ölburk i handen, knappast någon flythjälp när man trillar i och föräldrar med vinglas medan barnen sprang runt på lyxbåten, sa jag utan flytväst. Men lagar hjälper aldrig folk som anser sig veta bäst och lagar som är omöjliga att bevaka och döma folk för fyller ingen funktion. Det är nog med flytvästar som med bilbälten, vissa tror sig aldrig råka ut för en olycka.

Ungdomar och sommararbete brukar väcka mycket diskussion. Alla ska garanteras sommararbete, sa en S politiker. Vem hinner ta hand om dem? Nära mig finns några ungdomar som fått sommararbete. De har nu suttit med sina mobiler i tre dagar på den fläcken de borde rensa. Rensningen skulle ha tagit mig två timmar.  Jag har gett lite sommararbete åt en grannflicka som inte fick något i sommararbetslotteriet. Hon ska vattna mina blommor när vi reser bort. Hon är 17 och man har redan skrämt henne med att hon inte får någon pension om hon inte arbetar, så hon ser med tvekan på kommande studier. Jag tror att när hon går i pension är det avskaffat. Landet har gått i konkurs. Nu var jag en pessimist men blir det ingen klokare politik inom EU och för all del i världen leder det till ekonomisk och moralisk kaos.

Snart startar Almedalen och partiernas tal innehåller säkert orden arbete och arbetslinje i varannan mening, men åtgärderna och realismen över läget i landet saknas. Arbetslöshet är en komplicerad historia, inte alltid bara bristen på arbete. 20 326 arbeten i Sverige fanns utannonserade idag.  Hörde en kommentar från en yngre man i ett café: ”Varför ska jag jobba när socialbidraget ändå kommer.” Lite svordomar kom det också över socialkärringen som hade börjat ställa krav. Kanske har vi en viss arbetslöshet för att en del folk inte vill arbeta, i alla fall inte med annat än i sina drömjobb med hög lön? Annars skulle de plocka bär. De skulle storma Riksdagshuset, bära plakat och skrika efter beredskapsarbete. Nej, det sistnämnda gör inte svenskarna, vi är fostrade på att politikerna fixar det. Nu var jag lite spydig, men ligger det inte något i det?

Uppgifter finns det gott om, många statliga och kommunala områden i Sverige är vanskötta. Någon kunde ta ut alla åldringar någon gång i året, ge dem en dusch när de vill, eller städa vår omgivning som blir värre med åren, det finns massor med uppgifter som kunde betalas med lön i stället sysslolöshet med bidrag. Eftersom arbetslösheten är omfattande i hela Europa borde de styrande besluta sig för att fixa de eftersatta områdena nu och på så sätt ge folk arbete i stället understöd. Det är liksom samma pengar. Det är vanskligt att inbilla sig att ökad service och småföretagarna skall fixa arbetslösheten. EU litade just på småföretagarnas vilja att anställa fler. Vi kan inte leva av genom att serva varandra. Antingen producerar vi säljbara varor eller börjar med en annan livsstil med mindre lön,  färre prylar och mera tid.

Den sista sommarföljetongen är ett säker kort: Morden i Midsomer i TV.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/rattvist-stalla-hogre-krav-pa-bargrossisterna_8297354.svd 

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/lag-om-flytvast-skulle-radda-liv_8284422.svd

http://350.org/

http://www.bbc.co.uk/news/world-us-canada-23109572

http://www.dn.se/nyheter/varlden/varmerekord-vantas-i-death-valley/

 

Den stora frågan: livet och döden samt lite konst.

 

Märkligt, jag tänkte på döden när vi tittade på Lars Hillersbergs utställning på Kulturhuset. Han dog 2004. Flera av dem han gjorde satir av är också döda. Vi var inte vänner, bara folk som kände varandra någon gång länge sedan. Många kände honom i alla fall ytligt, de som på något sätt var inblandad i vänsterrörelsen eller Vietnamfrågan. Jag var det genom kameran, inte ideologin. (Min politiska fostran är Stalin och min mors tårar av lättnad när han dog.) Lars var ifrågasatt och censurerad även efter sin död. Vissa bilder visar man inte. Fegheten är uppenbar inom utställarna. Nyss rensade Kulturhuset bort böcker, dock fick de ställa tillbaka de. Tål vi inte konst när vi får tåla livet och döden?

Med åren blir döden flitigare besökare än livet. Min far och mor, syster, sekreterare, sambo, kärlek, arbetskamrater, gulliga granntanten, kända vissångaren, stora konstnären … flera andra jag levde med, kände eller hade något att göra med, är döda. Politiker som Margaret Thatcher, Ronald Reagan och påven Johannes Paulus 11, vilka är de stora västeuropeiska ledarna för mig, har lämnat oss. Och snart ikonen Mandela som har betytt så mycket för sin afrikanska befolkning. Fler … när man upptäcker dödsfallen omkring sig och de är personer i ens levnadslopp känns att tiden går med ilfart. Det blir tomt.  En sak är säkert, vi är alla dödliga.

Midsommar är passerad, den ljusaste tiden av året, dagen då många lägger blommor under kudden och drömmer om framtiden. Hur blev det sedan? Hittade vi vår själsfrände eller flera? Blev livet som vi drömde om eller fick vi nöja oss hur det liksom slumpade sig? Har vi lagt någon sten på världens bygge? Hur mycket av livet har vi slösat bort i väntan? Den frågan törs jag inte ens tänka på.  Livet levs framlänges och förståelsen kommer efter, ibland först när år har passerat. När man blir äldre ser man sina stora misstag och även mindre dumheter ganska klart. Det är inte konstigt om någon vill leva om sitt liv och göra andra val än de genomgångna. Men vi får ingen repris av livet.

Hur kommer döden att möta oss? Många har beskrivit nära döden upplevelser och de är alltid liknande: man ser ljuset. Jag tror att just den biten är sant. En gång länge sedan skulle jag röntgas och något gick fel. Jag tuppade av men var liksom medveten en sekund, eller fler, om ljuset som inneslöt allt. Läkaren väckte mig brutalt, rena Cityakuten. Det var obehagligt att vara som död en stund, även för sjukvårdspersonalen, vilka blev smått hysteriska. Jag gick och vägrade blankt att komma tillbaka. Jag lever än även om jag ibland känner mig mer död än levande. Det är inte enkelt att definiera liv eller död om man tar hänsyn till alla variabler.

Jag tror inte att det finns något efter döden. I bästa fall kan det växa en blomma eller ett träd ur vår begravda kropp, även det tveksamt eftersom gravarna skötts på ett sätt som inte tillåter naturen att ta över. Begravning och plats för grav är välorganiserat, bestämt och reglerat. Vi passerar ofta en gammal begravningsplats i närheten. Min gubbe tyckte att han nog skulle vilja välja en plats där. Men det gick inte. Plats kan väljas efter döden, hur det nu ska gå till. Kyrkan tror i alla fall på evigt liv och kommunikation med de döda. Jag tror att det är bäst att ta vara på tiden som pågår nu.

Lars Hillersbergs svarta satirteckningar kommenterade under flera decennier allt från små dagsaktuella händelser till internationell storpolitik.  Bild nedan Hillersberg.

15 jun15 sep Galleri 5, Kulturhuset Stockholm

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/nataliakazmierska/article16966261.ab

http://www.svt.se/kultur/konst/han-gjorde-precis-som-lars-vilks

Livet i hundraårsperspektiv

I dagarna skulle min mor ha fyllt 97 år om hon levt, hon dog strax före 95. När jag läste att sjukskrivningarna ökar och de psykiska problemen likaså, speciellt hos utbildade kvinnor, tänkte jag på min mor. Livet var så mycket mer begränsat under hennes tid och allt var så mycket tyngre, fattigare och svårare än dagens kvinnor har det. Ändå ökar bekymren, sjukskrivningarna och missnöjet med livet.

Den sjukfrånvaro som formligen exploderar är psykisk ohälsa. Kvinnorna driver ökningen, men också bland män är nu för första gången någonsin psykisk ohälsa den främsta orsaken till sjukskrivning. Bland kvinnor beror numera 46 procent av längre sjukfall på psykisk ohälsa, hos männen är det 37 procent.(Dick Erixon, länk nedan)

 

Min mor föddes 1916 i Finland. Hon hade sju syskon och eftersom hon var äldst fick hon hjälpa till från tidig ålder. Hon var från en bondesläkt, från en dåtida mått mätt stor gård. Idag skulle den storleken vara nedlagt eller anses som hobbyverksamhet. Hon gick 7 i skolan där flickor och pojkar separerades från årskurs 3 och där betyg gavs 2 gånger i terminen. Hon gick i kyrkan på söndagar, konfirmerades och fick en Bibel som gåva. Hon läste den från pärm till pärm varje år. Hon körde häst, mjölkade kor, sådde vete och högg ved och kom aldrig ens att tänka på att hon var mindre värd än männen.  Hon utbildade sig till sömmerska men hjälpte till på gården tills hon gifte sig med en vanlig fabriksarbetare, fast hon hade haft ”finare” anbud. Hon arbetade sedan i en fabrik samt hemsömnad, odlade potatis och grönsaker, tog hand om de äldre svärföräldrarna, delade brödet med krigsflyktingarna medan hennes make krigade mot ryssarna.

 

Även om mor var hemmafru några år när mina syskon var små hörde jag aldrig henne uttrycka dessa ord som är så vanliga idag: jämställdhet, feminism, barn som pensionshinder, daghemsbrist, ojämlika villkor. Hon skötte hushållet, far tjänade uppehället och arbetade oavlönade extra skift för krigsskulden. Mor bar ut tidningar för att bättra på ekonomin.  Det blev bättre ekonomiskt med åren och när hon arbetade på byggen som tegelbärare hade hon högre lön än far. Hon var sjuk en gång under sin arbetstid. Sjukdom hade vi inte råd med. Hon fick lära sig att ge insulin när min syster fick diabetes. När far blev sjuk (cancer) och slutade arbeta skötte mor honom ändå till slutet.

 

Hon var engagerad i den Lestadianska församlingen. Hon stöttade andra som kontaktperson. Hon gav hellre till andra än väntade sig få något. Hon höll släkten ihop genom att minnas alla på deras födelsedagar och jul. Hon var ihågkommen, det gav henne tillfredställelse i livet. Hon tyckte alltid att hon hade ett bra liv. Min far tyckte alltid att hon var mer värd än han.

Hon reste några gånger till Sverige med båt. Hon satt inte någon gång i ett flygplan. Hon ägde aldrig en bil. Hon besökte släkten per buss eller med de yngre som hade bil. Hon använde saker tills de inte kunde lagas mer. Kaffe var enda lasten men även det med måtta. Hennes avtryck på jorden ur energisynpunkt eller miljöslitage var låg.

Visst, mor kunde önska sig ibland något mer men hennes tilltro till att Gud hade ordnat det till det bästa – bara man själv gjorde sitt och bad – var obeveklig. Hon dog i den tron vid 95års ålder.

 

Så klart hade hon mindre goda sidor. Nog grälade hon och jag. Men hon är död och min princip är att vi inte skall prata illa om de döda. De som inte kan försvara sig längre får vila i fred. Hon uppfostrade oss barn som en god kristen, det gick inte alltid ihop med min frihetssträvan. Sedan kom det modernare livet med telefon, TV, datorer, frestelser och hushållsmaskiner som sakta trängde sig in hennes värld – inte alltid helt smärtfritt.

Vi har kommit långt från det liv hon och andra som var födda 100 år sedan levde. Vårt liv är bekvämt med många hjälpmedel och möjligheter. Men är vi lyckligare? Är vi mer harmoniska? Orkar vi med våra barn utan att överkompensera vår frånvaro? Har vi bättre förhållande till vår partner och håller vi ihop i ont också? Är samhället bättre mentalt och moraliskt eller är det bara pengarna som talar? Förstår vi hur bra vi har det och visar en smula tacksamhet för den generationen som lyft oss till det liv vi har idag?

Vet du hur din mormor hade det? Eller din mor om hon har passerat medelåldern? Ta reda på det nästa gång när huvudvärken hugger efter Facebooks uppdateringar när du såg att alla andra hade gjort så mycket mer, shoppat nya kläder, bakat finare figurtårtor, gjort spännande utflykter med barnen, lagat lyxigare brunch och fixat underbarare frisyr – än du.

Det ger perspektiv på livet.

Det dagens samhälle saknar, men som fanns hos äldre generationer, är inre snarare än yttre tillfredsställelse. Att försörja familjen och söka sin identitet genom deltagande i den större gemenskapen som föreningslivet utgjorde, skapade tillhörighet. Människor behöver ge sig tid att reflektera över vem man är snarare än att visa upp nya prylar och foton från senaste exotiska semesterresan. Eftertanke har ersatts med statusjakt, men snarare än tillfredsställelse ger den ensamhet och depression.

Dick Erixon på:

http://www.varldenidag.se/kommentar/2013/06/17/Varfor-okar-sjuktalen/

Barn och böcker, en föråldrad historia eller livets magi?

Någon gång läser man en bok som är en sinnlig upplevelse, språket är som en smekning, innehållet berör in i själen – om nu sådant finns – och efteråt befinner man sig i en djup tystnad. Så var det med Shakespeare för mig, andra… och nu Kim Thúy: ru, bok om en vietnamflykting. Vi känner inte varandra men jag bodde i Vietnam samtidig som hon flydde därifrån 1978 och nu möttes våra upplevelser genom hennes bok och min tid där kom åter till mitt minne.

En bok ger så mycket. Glädje, sorg, kunskap, förundran … Genom läsningen blir boken till, min tolkning av det, min upplevelse eller ibland ingenting och jag lägger boken ifrån mig. Jag har läst så oändligt i min ungdom att jag blev kräsen. Fångar inte boken mig inom tio blad fortsätter jag sällan. Deckare är uteslutna. Det finns nog med elände i världen. Under de tyngsta arbetsåren läste jag bara facklitteratur. Det fanns alltid något nytt att lära sig. Jag kunde inte avsluta mina universitetsstudier, jag fortsatte som bara av farten. Det blev tio års poäng och inte blev jag klokare för kunskapen är outsinlig och ju mer man lär sig ju mer förstår man hur lite man vet. Fakta är annat än en roman, helt annat sätt att läsa. Efteråt kunde jag inte läsa romaner, deras rader gick ju inte att hoppa över.  

I dagarna har debatten handlat om barnens läsning eller snarare bristen på det. Läsförståelsen har sjunkit i skolan, klagar universitetslärare. Svenskan är inte huvudspråket för många och engelskan kommer från andra källor än läroboken. Behöver vi böcker? Det finns ju Internet tycker många ungdomar, speciellt killarna läser inte, de stirrar på den fyrkantiga rutan som kan ha en bra kontenta – eller inte. Varenda unge har en mobil i handen. Kommunikationen sker inte med ord utan signaler och symboler vi äldre inte ens förstår.

Pojkar läser inte, Zlatans bok kan vara den enda.  Det är ingen nyhet men förut hade vi inte så många andra alternativa medier, bara TV och stereo. Idag fyller mobilen och Internet funktioner och behov vi inte ens anade att vi hade. När jag arbetade som lärare fanns det några pojkar som inte tog i en bok. De skulle ärva gården och bli bönder, de behövde bara jobba på. Jag lurade dem att läsa. Skulle de bli ekonomiskt framgångsrika behövdes matte. Skulle de utveckla gården behövdes kunskap. Kanske ville de resa och träffa andra bönder i andra länder, då behövdes engelska och lite geografi också. De gick med på att läsa, men bara nyttiga ämnen. Idag skulle den övertalningen inte fungera. Det finns ju Internet med spel och bilder.

Att lära sig att läsa, öppna en bok, vända blad, läsa vidare är magi. När barnen lär sig den konsten är de på gång att öppna en ny värld, som de kan styra utan föräldrarnas hjälp. Snart kan de skriva sina egna historier. Den dagen man inte längre behöver läsa till barnen är lite sorgligt. Alla läser inte till sina barn, varken här eller i den stora världen. Böcker är ingen självklarhet. 775 miljoner vuxna kan inte läsa, merparten är kvinnor. Vi vet att lär man en kvinna läsa så lär hennes barn också.  Jag tänker på den gamla chilenska kvinnan på min svenskkurs som plötsligt kunde läsa för henne främmande språk, svenska. Kanske skulle hon kunna läsa sitt eget språk också? Kanske kunde hon snart läsa en saga till barnbarnen. Det var ett ögonblick jag kommer bättre ihåg än när mina barn lärde sig att läsa, det var sådan självklarhet i deras fall.

Det är enkelt att sätta barnen vid barnvakten TV/dator. Nutidens föräldrar arbetar, ofta heltid. Timmarna är få innan det blir läggdags. Helgerna är korta. Man måste hinna så mycket, inte bara umgås med barnen utan skjutsa de till aktiviteter, handla, tvätta, städa fixa mat själv eller från pizzerian och se till att den kommande veckan fungerar igen. En saga kan lätt bli bortprioriterad. Läser inte föräldrarna till och med barnen kommer skolan inte att bli så framgångsrik. Grundkunskap till små barn förmedlar man bäst mellan två människor – förälder och barn – inte i en klass med 25 elever.

Som kurator besökte jag många småbarnsfamiljer. Det jag la märke till var nästan identiska bokhyllor hos alla men inga böcker. Är man inte van att föräldrarna läste till en läser man inte till sina barn heller. Jag började köpa en bok som avslutningspresent och tipsa om närmaste biblioteket. I dagarna börjar jag en bokklubb med mitt barnbarn. Vi ska läsa samma bok och prata om det. Vi börjar med Shakespeare: Romeo och Julia, en aktuell historia om kärlek och familj, tillhörighet och främlingskap, något som händer än idag med döden som slutpunkt.

http://sekwa.se/bockerna/kim-thuy-ru/