Våra avtryck i Kinas sophögar.

Vissa artiklar dyker upp i pressen regelbundet. Kanske markerar de sommartid och återanvändning? Idag är det elektroniksopor. Samma fråga var aktuell i januari 2011 så det har inte hänt så mycket med världens så uttjatade miljöansvar. Nu återvinner även jag mitt inlägg. 2011 skrev jag:

Dagligen dimper det i brevlådan  reklam trots skylten ingen reklam, tack. Köp! Och nog shopparvi. Bara i Sverige såldes runt 3,5 miljoner nya mobiltelefoner 2009, trots att det redan finns fler mobiler än människor i det här landet. Vi handlade elektronik för 34,5 miljarder kronor under 2009. Vart tog de gamla prylarna vägen? Till Kina eller Ghana kanske? Eller bara till närmaste soptunna? Borde vi inte ta hand om vårt eget avfalll? Och måste vi alltid förse oss med den senaste prylen när den föregående fungerar än?

Återvinningsarbetet vid anläggningarna i Kina är ett växande miljöhot. Trots att ett förbud råder sedan över tio år mot import av elektroniskt avfall till Kina finns det i Longtangs över tusen “svarta fabriker” som en stor del av västvärldens elektroniska avfall till slut hamnar. I USA, Japan och Europa är det dyrt att återvinna förbrukade elektronikprylar på grund av säkerhetsföreskrifterna. Det är uppemot tio gånger billigare att exportera skräpet till södra Kina, där reglerna kringgås och en sedel tejpad på insidan av en container kan räcka för att muta dem som hade kunnat stoppa transporten.

Sedan tas e – soporna om hand av fattiga migrantarbetare, som utsätter sig för hälsorisker eftersom de inte har råd att tacka nej till arbetet som ger dem cirka tusen kronor i månaden. Ris som produceras i närheten innehåller kadmium. Har du kollat varifrån riset till din middag kom?

Har du bytt mobil nyligen? Vad hände med den gamla? Kanske borde mobiltelefonen förses med pant?

Idag skriver DN och CNN om elektroniksoporna. I en nyligen framlagd FN-rapport konstateras det att Kina allt mer framstår som världens största soptipp för uttjänt elektronik, som datorer, mobiltelefoner, tv-apparater, kylskåp och luftkonditioneringsapparatur. Idag hamnar runt 70 procent av det elektronikavfall som genereras världen över slutligen i Kina. Dagens rapport är från Guiyu.

 Någon sa att det vara bara Producentansvar. Vi ska inte bry oss?

 

 

 

”When you think about changing [your phone], or buying a new product, always think about the footprint that you put on this planet.”

 

 

http://www.dn.se/ekonomi/kinesiska-guiyu–elektroniksopornas-forlovade-stad

http://edition.cnn.com/2013/05/30/world/asia/china-electronic-waste-e-waste/index.html?hpt=hp_c4

Den ointressanta äldrevården – mera ord än handling

TV4 har granskat äldrevården och det var inga muntra rapporter, inget större intresse för det heller på grund av samtidiga bränder och vandalism i Stockholms förorter. Åldringar röner sällan uppmärksamhet i media annat än vid stora skandaler och när inget viktigare pågår. De är ett slags utfyllnad på tidningssidorna.

 Enligt reglerna skall äldreboenden och hemtjänst utreda, registrera och rapportera vidare misstänkta vårdskador och missförhållanden till myndigheter vilket tydligen inte sker. Ja, det visste vi redan, vi som har anlitat äldreboenden.

Vad spelar det för roll om försummelser skrivs i rapporter när åtgärderna inte görs? Vad spelar papper för roll när själva planeringen för vården handlar om att få ut så många platser så billigt som möjligt? Vad spelar Socialstyrelsen regler för roll om personalen saknar utbildning och kanske inte ens talar svenska tillräckligt bra? Jag kan säga att uppfattningen om demens och den dementes behov är mer än bristfällig, efter 2 år och 8 platser. Gubben har inte varit på avlastningsboende 8 gånger utan 6, men sist flyttades han runt till tre olika avdelningar på 7 dar.  Kontinuitet är inte ett ord vården kan stava till.

Ingen av oss brukar planera för längre sjukdom eller att ens sambo/make en dag inte klarar sig själv. Den möjligheten fanns inte heller i min tankevärld.  Min 80 åriga sambo hade aldrig varit sjuk. Han hade arbetat till 78 år, de sista 10 åren på deltid. Jag hade själv precis gått i pension och till hösten skulle vi äntligen resa till Egypten. Då blev han sjuk. Sjukhuset kom inte på varför. Han hade hög feber, alla proverna var helt galna och han tappade minnet snabbt som attan. Till sist gav sjukvården upp och skickade hem honom 7 kilo magrare och oförmögen att gå. Nu höll jag på att krisa ihop. Jag hade suttit över två månader vid hans säng. Jag fick plats för två veckors rehabilitering för honom.

Det första stället, sjukhemmet, gubben hamnade på var toppen. På det boendet var lokalerna slitna men personalen var kunniga och tålamodiga. Handläggaren från kommunen var mer än förstående. Då tänkte jag att all elak prat om dålig äldrevård var just få undantagsfall.

Så var det inte. Själv har gubben inget minne av hela året. Kanske var det tur?

Sedan kom han hem och en lång väg till normalare liv började. Som förr blir det aldrig mer. Livet har fått nya gränser. Begränsat närminne vållar bekymmer. Det går inte planera långsiktigt. Att göra olika saker blir också inskränkt. För mycket stimulans orsakar oro och trötthet. Intressen som vi hade gemensamt, natur, vandring och fotografering, det som en gång förde oss samman, är borta. Det är en sorg. Med saknad ser jag på våra gamla bilder från fotoutställningar vi har haft, vandringar vi gjort och platser vi besökt. Det är inte bara han som har förlorat möjligheterna, utan även jag. Livet har fallit i ett stillestånd.

När vi som vårdar någon hemma vill resa bort eller bara ta igen oss, söker man avlastningsboende för en vecka eller två. Det råder ingen valfrihet – detta ord som är så på modet – så gubben har hamnat lite var som helst. Det hjälper inte att söka tre månader innan, äldrevården har ingen planering.

Lokalerna får vem som helst att bli deprimerad. Omsorgen är det si och så med. Integriteten – alltså att inte störa den boende – är på hög nivå. Den boende får alltså klara sig själv. Hjälpen för de vanliga sakerna vilka nu fallit i glömska och behöver påminnas eller hjälpas till som tandborstning eller byta kläder blir inte utförda. Att någon hjälper med dusch en gång i veckan är svårt att få till stånd. Att få gå ut på en promenad finns inte i sinnevärlden. Det finns ju långa korridorer att trava på! Att få åka direkt till akuten när man hämtar hem gubben händer också – jag besparar er detaljerna.

Att som anhörig bli behandlad lik något oförstående, det får man också stå ut med. Som sambo är man inte ens anhörig (!) har man talat om för mig, när jag bett dem att meddela om något händer. Att den personal som är på rätt plats och trivs med just att hjälpa de gamla söker nya arbetsuppgifter förstår jag för fullt när chefen säger ordet sparmål i stället omsorg.

Hur vi tar hand om de vårdbehövande dementa äldre och de små barnen – de som inte kan ställa krav och välja själv sin omsorg – visar samhällets moral. Den är inte god. Idag ställs även olika grupper mot varandra. Finns inte pengar för alla kommunala åtaganden drar man gärna in ägget till frukost, varm mat till lunch eller aktiviteter för de gamla. Slå ihop enheter och flytta de gamla runt för att spara pengar förekommer i många kommuner idag. Carema är inte ett skällsord, det är standard.

Hur blir det om något händer mig? Skall min gubbe bo då på en plats där han är en ekonomisk förlust snarare än den sista representanten för det gamla folkhemmet som alldeles uppenbart är på väg i en nedförsbacke?

 

Så, vi vet ingenting om morgondagen. Lämna inte saker ogjorda. Skjut inte upp. Vänta inte tills den perfekta tiden kommer – den kan försvinna fortare än du anar.

TV4s granskning av skador på dom äldre som upptäcks på sjukhus – visar att missförhållanden inte registreras korrekt. Av 30 fall av misstänkta missförhållanden och fel som sjukhus upptäckt när äldre kommit in som patienter hade 21 senare inte registrerats korrekt av de ordinarie vårdgivarna. Det kan handla om att patienten var undernärd, smutsig, eller hade oklippta naglar. Sådana rapporter kan ge negativ publicitet och då är det bättre att skippa det. (TV4)

 

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/fel-i-aldrevard-rapporteras-inte_8189508.svd

Bild: Dick under sin sista långa vandring Tour du Mt Blanc 2007

Elden är en fiende i fel händer

Varför attackerar huliganerna just bilar? Varför eldar de inte upp papperskorgar? Eller plockar upp skräp på gatorna och tuttar på? Är det för att bilarna är tillgängliga? Är det för att bilarna är lättantändliga? Är det den häftiga elden? Har huliganerna roligt? Eller är det bara ångestdämpande att kasta en sten eller tända på en bil? Presenterar bilarna makt? Är det avundsjuka mot bilägare? Hat mot den ekonomiska situationen som inte tillåter eldaren att ha en egen bil? Många bilar är dock köpta med lån så bilägarna kan vara lika fattiga som den eldande boven. 

Bilen har varit ett manligt attribut. Det är inte så länge sedan när mannen körde och kvinnan satt snällt bredvid. Är en häftig cykel, moped och sedan en bil än en pojkdröm? Nu är vi jämställda men en gubbe i en bil är än vanlig syn medan kvinnorna tar kollektivtrafiken. Men visst kan bilen vara en statussymbol. Kör du en halvmiljonerskärra i stockholmstrafiken kollar nog en och annan. Men i Husby var det inga statussymboler som eldades utan grönsakshandlarens bil med vilken han fraktade grönsakerna till torget så hans levebröd brann upp, för att ta ett exempel av veckans löp. Det är en övergrepp på en medmänniska om något. 

Det är killar/män som bränner andras bilar. Eller finns det kvinnliga bilbrännare? Vet inte men elden är en fiende i fel händer.

Idag står bilarna på gatorna som ett överflöd. Man ska liksom ha en bil. I min ungdom var det få som hade en egen bil. De presumtiva pojkvännerna brukade lite smått skryta att de fick låna pappas bil, eller hade till och med egen, eller i alla fall körkort och sparpengar som växte. Jag minns än honom som hade en Morgan, kanske inte honom men bilen. Det var underbart att sätta sig i den röda bilen och låta vinden blåsa i håret och visst, folk tittade. Men man måste ha andra kvalitéer för att bli ett par. Det räcker inte med en Morgan, hur läcker den än är. Respekten var stor för andras egendom på den tiden. Att glömma bilnycklarna i var ingen risk. Idag är det bara en dumhet, likaså att bara parkera på gatan över natten.

Har vi skäl att vara oroliga eller är kravallerna en förbiblåsande period? Är de brinnande bilarna förebudet till bilbomber? Än så länge har vi inga döda i upploppen men i andra platser i världen, speciellt i de muslimska länderna är det ett vanligt sätt att använda en bil som bomb för att visa sitt missnöje mot andras uppfattningar. Det läser vi dagligen i nyheterna från Irak, Pakistan, Syrien… Det hoppas jag att vi slipper men jag är pessimist sen födseln.

Fientliga bränder har vi haft länge, alltså brand då någon tänder på bara så där utan en tanke och det är inte en lägereld avsedd att värma oss. Man slutade dela ut telefonkataloger på vissa områden, de var för brandfarliga att lämna i trappuppgångar. Många återvinningsstationer är låsta – så även vår – eftersom risken att någon välter soporna och sprider de eller tänder på var uppenbar. Många hyresvärdar har installerat brandvarnare i sina lägenheter eftersom det brann rätt ofta på vissa områden. Men vi kan inte låsa in alla bilar. De kommer att stå på gatan och bli ett offer för vandalism om någon utan en gnutta vett och samvete går förbi. Det är ingen protest mot samhällets ordning. Det är bara sabotage. Samhället ändrar man med andra medel som att arbeta eller studera och engagera sig i andras behov.

 Det finns alltid en bättre utväg.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/det-finns-ingen-utvag-harifran_8209420.svd

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/de-skrattar-nar-stenarna-kastas_8209788.svd

Bild högst upp: vår sista resa med vår bil gick till Hamra, därefter ställde vi bilen för gott. Den röda skönheten är en Morgan.

PS. Den allra vanligaste brandorsaken är spisen. Bland annat glömmer folk plattor på, lägger pizzakartonger på spisen eller går ifrån kastrullen som kokar torrt. Missbrukare och äldre är ofta inblandade i olyckan. Efter köket kommer vardagsrum och sovrum, där rökning och glömda ljus är de vanligaste orsakerna. I allmänna utrymmen som till exempel trapphus, vind och källare är den vanligaste direkta brandorsaken anlagd brand. (Från Stockholms brandförsvar

Såg nu att det visas en bra film i kväll på TV3: Seven Pounds. Du som är kvällspigg, se den. Skuld och försoning, så aktuellt idag. Se mer på:

http://www.imdb.com/title/tt0814314/