Ge oss flera timmar till dygnet

bild: ibland behövs det inte ens samma språk för att ha glädje av varandra.

”Mammas problem är otrygghet, det försöker hon lösa genom att hitta på orsaker till att vi ska komma i stort sett varje dag. Hon behöver massor av hjälp, men den ska komma från OSS,” skriver en dotter på DN. Många av oss känner igen sig.

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/vem-har-tid-att-lyssna-pa-de-aldre

Min mor vägrare bestämt hemtjänst. Hon skulle inte vara till last för samhället. Vi var tre barn i livet, en boende nära, en längre bort och sedan jag en dagsresa ifrån. Jag åkte dit för att storstäda och liksom rusta upp hemmet och hennes kläder för de kommande månaderna. Brorshustrun – en kock – lagade matportioner. Min syster bodde hos henne ibland, handlade och följe med på viktiga besök. Brodern agerade taxi, ekonom och kaffesällskap samt rusade in vid akuta behov, han råkade arbeta nära. Vi bekostade en dag i veckan på ett äldrecentrum dit hon hämtades från dörren. Vi hade ständigt dåligt samvete. Så hankade mamma sig fram kanske i 10 år. Ibland hittade vi henne sittandes på golvet då hon inte kom upp på grund av knäskada och larmet var i byrålådan för det behövde hon inte. Omkring hennes 90årsdag införde vi matleveranser från kommunen och hemtjänst men hon sa upp hemtjänsten genast. Det var helt onödigt. Hon blev sakteligen isolerad och ensam trots våra ansträngningar, alla jämngamla omkring henne var döda eller i vård.

Vi stod ut och respekterade hennes önskemål tills hon blev sjuk och riktigt snurrig vid 93, hamnade på sjukhus och därefter flyttade vi henne kallt till ett äldreboende – en bra sådan där hon också dog alldeles fridfullt med personalen bredvid sig nära 95 års ålder.

Till de andra boendena sa hon noga att vi barn hade flyttat henne fast hon klarade sig så bra hemma.

Jag tror att min mor var ett typexempel på en äldre kvinna som alltid klarat sig själv, som hjälpt andra i släkten eller bekanta medan hon än hade ork och nu ansåg det självklart att vi skulle göra detsamma. Att vända sig till främmande personer och betala för hjälp när hon hade barn var orimligt. Så hade hennes föräldrar haft det, likaså min fars och det var något en god människa gjorde utan att klaga eller hänvisa till tidsbrist. Att vi hade heltidsarbete och resor var oväsentligt enligt hennes moral.

Nu var det vår tur. Det var bara att finna sig i det och vi gjorde så gott vi förmådde.

Annelie Nordström, Kommunals ordförande sa någon gång: Anhörigomsorgen är inte gratis, varken för de som ger omsorg eller för samhället. Den leder till att anhöriga får lägre inkomster, mindre fritid och i det längre perspektivet en försämrad pension. Men också att otryggheten och stressen ökar och att de anhöriga riskerar sin egen hälsa. Därtill förlorar samhället i uteblivna skatteintäkter Det rimmar mycket illa med arbetslinjen.

Uteblivna skatteinkomster? Ja, det var ju någon som sa att bullbak eller var det syltkokning var liksom stöld eftersom det inte betalades skatt. Och denna ständiga oro för pension. Hur blev det med utebliven mänsklighet? Men det finns en gräns för omsorgen då det blir en orimlig börda och inte en glädje eller ens lite bistert ”det här ska vi bara fixa” som det var med oss och vår mor.

Har skrivit tidigare en del om äldreomsorgen, Carema mm, scrolla bara neråt.

http://blogg.iniskogen.se/2011/11/12/barn-och-gamla-de-kostsamma-grupperna/

Depression är en del av livet?

Bild: minns vi dem?

”Har han inga mediciner?” sa sjuksköterskan. Nej, gubben har inga mediciner, svarade jag. När jag hade åkt hem från avlastningsboendet där gubben skulle vara en vecka ringde de åter. Nästa sjuksköterska undrade vart medicinlistan var. Inga mediciner. Först på tredje samtalet trodde de på mig.

Ja, visst hade sjukvården försökt medicinera honom. På sjukhuset – hans första besök där – gav de snabbt något lugnande som gjorde gubben grinig, jävligt grinig. Inte konstigt, han var tidigare så lugn att han skulle behöva retas upp lite i stället. Efter en mild utskällning togs pillren bort och de fick försöka hålla sig till antibiotika på grund av infektion han var intagen för. Varför skulle de droga ner en tidigare frisk och pigg 80 åring med infektion? Bara för att han var gammal? Av slentrian, bäst att bara ge något? Ja, de tyckte han kanske åt bättre om han var medicinerad med något lugnande.

Men maten på sjukhuset var oätlig.

Ordet medicin är nog det mest använda ordet inom äldrevården. Dela ut medicin är ett av de viktigaste arbetsmomenten om inte det viktigaste. Vad är sjukdom och behov eller biverkning kan vara svårt att bedöma.   Träffade en läkare på ett demensboende som försökte rensa i medicinlistorna när nya boenden flyttade in. En av dem åkte sedan hem. Hon var inte dement även om hon flyttade in på grund av det. Hon var i övermåtta medicinerad. Några blev alltför livliga och personalen klagade. Orden: ”hon måste få något lugnande” var vanliga i de äldreboenden jag arbetat i.

Många blir nedstämda och deprimerade som äldre, sägs det. Kanske är det i viss mån normalt? Arbetslivet är slut. För många har arbete varit den största biten av livet, rena arbetslinjen. Livet är levt på många punkter. Livets slut närmar sig. Tankarna om hur det var under åren är inte alltid glada. Livet kan vara en besvikelse och som gammal, kanske sjuk, är det inte mycket man längre kan rätta till. Personer omkring en avlider. Flera viktiga personer nära mig har avlidit de senaste åren, några inte ens i pensionsålder. Det väcker sorg och även oro, speciellt när man själv blir den äldsta i familjen. Min tur nästa gång, eller …

Det brukar också bli ganska lite av det man drömde om. Ibland var även oddsen sämre, livets möjligheter är definitivt inte fördelade rättvist. Ibland var drömmarna större än förmågan. Så mycket man drömde om att göra! Fint yrke. Lyckligt gift. Man skulle vara den bästa modern/fadern, stolt över ungarna och sedan de gulliga barnbarnen. Man skulle vara en medelpunkt i släkten, i alla fall en uppskattad person. En dag skulle man vara lite framgångsrik, kanske välbeställd, ja, lyckad helt enkelt. Man skulle resa, se pyramiderna eller djur i Afrika, någon paradisö eller göra en viktig insats i världen. Framgång i konstnärligt skapande, inte bara strumpor till barnen. Man skulle ha liksom funnits till på något extra sätt.

Till sist blir man ensam och det tär på sinnet. De gamla ryms inte i livets jäktiga schema. Det var ganska lite besök av anhöriga i de äldreboenden jag har arbetat i. Kanske kom det en samlad trupp på mors dag och födelsedagen samt före julen. Kontakten med de äldre som inte längre klarar sig själv, är lämnad till den offentliga vården, ofta utövad av invandrartjejer med bristfällig svenska. Våra gamla är verkligen integrerade! Känslan att bli en börda kan göra vem som helst deprimerad.

De flesta av oss är snart glömda för andra än de allra närmaste. Se bara på skyltarna på kyrkogården” graven sköts av kyrkogårdsförvaltningen” eller uppmaningar att ta kontakt med samma eftersom ingen längre besöker och betalar graven. Livet idag har en snabbare takt än bara 100 år sedan. Vi hinner inte se bakåt i släktleden.

Alla har haft drömmar. En del blev inte sanna. Att acceptera livets gång och sin egen oförmåga är inte alltid lätt. Kanske har depression en berättigad del i våra liv och den botas inte av piller utan av eftertanke? Att få bara prata om sitt liv och se det positiva är säkert bättre hjälp för många äldre än mediciner. Att få besök även om man inte längre riktigt  känner den besökande är en ljuspunkt. Att bli lyssnad, bekräftad och respekterad räcker långt.

DN om äldrevården:

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/medicinering-av-gamla-ar-rena-experimentverksamheten

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/narrativ-terapi-kan-oka-livskvaliteten

http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/vem-har-tid-att-lyssna-pa-de-aldre

Att segla förbi en jordbävning

Google Earth gav mig huvudvärk igår. Hastigt dök en röd ruta på kartan, väldigt nära platsen där sonen med sin lilla båt borde befinna sig. Det var en jordbävning magnitud 5.2 på CENTRAL MID-ATLANTIC RIDGE på
0.83 N 27.65 W onsdag kl.17:50:27.

Miljoner tankar for iväg och jag surfade som en galning för att få veta något mer vilket var ganska resultatlöst.  Hur påverkar ett sådant skalv båtar? Blir det en tsunami? Smällen lär ta död på valar, hur blir det för en människa? Eller är djupet skyddande och inget märks?

Nog fick jag huvudvärk och skickade hispigt SMS till satelliten.

Jag har upplevt en jordbävning några gånger, en blygsam sådan. En av gångerna var när jag tältade vid foten av Eyjafjallajökull. Det var bara häftigt när alla sakerna skakade och till och med uppstod ett slags musik av klirret av skedar i kastrullen. Nu var det inte alls roligt när jag inte kunde veta om och hur jordbävningen påverkade en liten båt.

Tack vare alltför lite vind var han nära men dock på visst avstånd från skalvet och inte där jag hade räknat ut. Idag borde han passera platsen för skalvet.

http://www.emsc-csem.org/Earthquake/earthquake.php?id=268941#summary

Skogshuggare och skogsmulle

Olli Manninen från Finland har fått Nordiska rådets miljöpris. Han är fältbiolog, skogsaktivist och expert på vedlevande svampar. Olli Manninen har bidragit till att stora arealer skogsmark skyddats och inspirerat och utbildat många att värna om vårt naturarv. Så klart fick han meddelandet om priset i en skog, i Värmland, där han var i full gång med det arbete för att kartlägga och dokumentera behoven av fridlysning i de nordiska skogarna, som han nu belönas för.

Manninen är aktiv i såväl Finland, Norge som Sverige, han har arbetat för i stort sett alla Nordens miljöorganisationer och bland annat upprättat webbportalen nordicforests.org.
Motiveringen till priset, ”Nordens förnämsta miljöpris”, lyder:

”Olli Manninen har genom sin insats som kartläggare och nätverksbyggare varit en central person bakom fridlysningen av tiotusentals hektar skog i Finland, Sverige och Norge. Han har utvecklat ett unikt system för kartläggning av rödlistade arter och varit drivkraften bakom kampanjer, som har ökat allmänhetens kunskap om skogarnas biologiska mångfald”.

I en kommentar säger Manninen:

Nordiska rådets miljöpris går inte bara till mig, utan till alla dem som brinner för att bevara de nordiska skogarna. Den frivilliga insatsen är så viktig, också när det gäller att påverka politikerna till att göra en större insats för vår natur. Priset kommer att bidra till att säkerställa vårt arbete framöver.

Medan Olli kämpar för att bibehålla urskog och sällsynta arter tycker Landsbygdsministern att vi bör hugga mer skog, elda upp eller skicka våra råvaror utomlands. Det ger arbetstillfällen. I det har han rätt, annars är hans resonemang långt borta från en hållbar miljö och ekonomi för våra efterkommande. Äganderätten är helig, även om förståndet saknas hos storbolagen och årets resultat i dollar än det enda som räknas. (Mer om skogen och Zarembas artikelserie längre ner och på DN.)

Men ministern är ju skogsägare själv och pratar i egen sak. Var det C som skulle vara det bästa miljöpartiet? Nä.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/ministern-vi-behover-hugga-ner-mer-skog

http://miljoaktuellt.idg.se/2.1845/1.450208/har-ar-vinnaren-av-nordens-fornamsta-miljopris

http://www.skogsaktuellt.se/?p=40675&pt=108&m=1422

http://protecttheforest.se/

 http://nordicforests.org/

Den 22 maj var FN:s dag för biologisk mångfald.