Jag måste tyvärr gå nu, sa värdinnan vid frukosten på Bed and Breakfast. Men stanna kvar tills ditt tåg går. Det regnar ju idag. Lämna bara nyckeln i din dörrlås när du går.
Lämna nyckeln i dörren!
Hon önskade mig lycka till på resan. Där satt jag i huset på Fort Williams huvudgata och undrade: Fanns det kvar platser där man kunde lämna nyckeln i dörren och ingen kommer in och stjäl något eller förstör?
När jag lämnade huset satt en lapp på utsidan på den öppna ytterdörren: Kommer klockan 16. Värdinnan.
Hur många engelska serier har vi sett under årens lopp? Ofta kriminalserier. Där finns nycklar under blomkrukor eller ovan dörrkarmen. Nu kändes det som i en engelsk serie. Nyckel i dörren. Bara de obehöriga utan moral och något ont i sinnet skulle använda nyckeln och gå in.
Övrigt var det inte så engelskt. Inga marmeladburkar eller marmeladsmörgåsar gömda i väskan, utan dessa irriterande små paket av smör och marmelad vilka man får i hotell. Te från tepåse. Det sägs att drottning Elisabeth hade egna tepåsar med sig på resor. Tepåsar för en drottning? Vad gnällde jag för.
Precis före resan till Skottland hade jag gjort en långpromenad med en granne. När jag stängde dörren och låste bara ett lås sa hon; men överlåset då. Jag skippar det för så kort tid, sa jag och hon tyckte att jag var nog lite dum.
Nej, inte lämnar vi dörrarna öppna.
Nu återstår bara bilderna och minnen från min skotska vandring. Och den där tacksamma känslan att allt gick väl, inga vurpor eller andra missar. I tält har jag alltid känt mig trygg, tryggare än i den så kallade civilisationen. Få våldsverkare riktar sig in på ödemark. Där finns föga av värde i pengar räknat att hämta.
Hur blir en plats berömd idag? Det är knappt händelser som skrivs in i historien utan en filminspelning, en kändis eller nu mera mord. Hastigt passerar man sin vanliga gamla gata och nu finns det bilder, blommor och ljus på den. Någon blev skjuten.
Det är obehagligt. Min gata, en mordplats.
Nu tänkte jag ändå på de trevligare platserna, de som har valts ut att filmas till en biofilm. En av de platserna passerade jag på West Highland Way. Jag hade faktiskt sett framemot den platsen nära Kingshouse, en mäktig plats på den skotska heden. James Bond hade sin del i det.
Jag gillar James Bond filmerna, dock endast de med Daniel Graig. Han gjorde Bond till en mer vuxen man, han jagar inte kvinnor i varenda stund. Han är rå men känslosam. Dessutom sexig på ett sätt han inte behöver framhäva varje kvart. Både Bond och M är patrioter till den grad att det finns inga gränser. Allt för England, Världens navel. De har inte accepterat Englands krympande maktsfär.
Jag närmade mig platsen där Bond åker med M förbi i Clen Coe bergen Tre systtrar. West Highland Way passerar platsen så inga omvägar krävs. Närliggande hotell King`s House tillät tältning bakom hotellet vid flod Etive. Flod? En mindre sådan men marken var blöt.
Vädret var inte riktigt på min sida. Inga solnedgångstoppar. Moln täckte bergen.
Så, filmen Skyfall har till en del filmats i Skottland i Clen Coe och Clen Etive. Bond beskrevs av skotskt ursprung. Kanske beror det på att Ian Fleming var förtjust i Sean Connerys prestation i Doctor No. Connery var från Skottland. Flemings familj ägde också en stuga i Clen Etive, nära Clen Coe. Så, Bond fick sina rötter i de skotska högländerna.
I en sekvens i filmen ”Skyfall” stannar Bond bilen, hans Aston Martin, under hans och Ms flykt. M och Bond står en stund på en plats framför ett bergslandskap. M ställer en personlig fråga, ovanligt för henne. Topparna Buachaille Etive Mor och Buachaille Etive Beag syns, men det finns en topp till i skymundan, därav namnet Tre systrars. Tidigare var platsen markerad som Skyfall viewpoint på Google Maps men nu heter det Altnafeadh Viewpoint.
Skyfall är ett vattenfall på flod Etive, inte fiktiv hem för Bond. Dock får man en uppfattning om att någonstans på heden finns resterna av huset som brändes i filmen.
Att placera Bonds hem till en hed, enskilt, övergivet, tomt, är en bild av hans liv. Hans jobb äger honom. Skyfall är den filmen där M visar mer av sitt jag och Bond sin bindning till sin chef.
Huset för filmen byggdes på en helt annan plats.
Folk åker, stannar på vägen och ser inte bara den historiska Wee White House Glen Coe utan en plats där filmdrama har spelats in. Det finns turer att boka in, James Bond platser i Skottland. Men de flesta – antar jag – ser på den mäktiga naturens skönhet, inte en fiktiv spionfilms plats.
Det var så vackert! Ödsligt, om man borträknar alla bilarna.
Varför blir vi fascinerade av platser som har haft del i en film? Kanske blir filmen mer verklig? Kanske känner vi en delaktighet när vi besöker kända platser ”jag var där”. Kan hända att en liten dröm blir uppfyllt. Jag hade mina fötter på samma plats som …vem den nu var. Vi blir en del i historien.
Det är ju så att en kändis, sångare, filmstjärna eller dokusåpastjärna kan samla hur mycket folk som helst medan de riktiga stjärnorna, de som gör vårt vardag och liv bättre får föga uppmärksamhet.
Nu stod jag där och såg molnen och dimman lägga sig över bergen.
Jag satt upp tältet. Jag hade gått 20 kilometer. Mitt mål var 16 km om dagen. Jag gick in på King`s House hotellbar och beställde en whisky, den rökigaste de hade, inget Martini. Hotellet hade en fin restaurang där hovmästaren ledde folk till bordet. Jag kände att en lite skitig vandrare hörde bäst till tältet. Jag satt dock en bra stund i värmen med mitt glas och kände mig lagom skotsk.
Dimman var nu tät. Sista resterna av dagens ljus hängde mellan molnen över hotellet. Jag såg knappt mitt tält. Jag kröp in i det fuktiga tältet och var nöjd med dagens vandring.
Hur svår är en led? Det mäts nog med kombination av din benstyrka, nivån på din kondition, ork och lite ålder också. Samt viljan att klara det. Jag tror att viljan betyder ibland mer än konditionen.
Hur svår var West Highland Way? Inte alls svår kan jag säga. Men det fanns jobbiga upp- och nedgångar samt väl så kämpiga bitar längs stranden av Loch Lomond. Ja, man går inte på stranden utan på en stenig kant. Jag bedömer förstås enligt min 82 åriga kondition och bristfällig träning. Jag tältade i stället de tjusiga hotell som fanns tillgänglig vid den skotska leden. Många andra fick sin packning fraktad mellan hotellen. Jag bar förstås min.
Hur var då leden? Varierad. Fin. Usel. Enkel. Allt.
Efter att ha bokstavligen kravlat uppåt och glidit på rumpan neråt funderade jag om jag någonsin hade vandrat på en bit av led i sämre kondition.
Nej. Inte.
Det var dag 6 mellan Inversnaid och Inverarnan längs Loch Lomond. Stig var det knappt, bara lite yta av lera mellan stora och mindre stenblock. Mina ben räckte inte alltid till att kliva upp och ner. Jag hade dessutom tränat helt fel. Jag gick i skogen. Jag borde ha klivit på trappsteg, två, tre trappor i taget. Nu fick jag bokstavligen kravla upp och ner några gånger.
Dagen före hade också varit bitvis hård. Leden längs sjösidan Loch Lomond var helt enkelt jobbig. Men sedan tältade jag på en magisk plats, som jag hade bokat och betalt, Lochan Maoil Dhuinne, en näs mot vatten. Friden var genast total. Endast fem tillåtna tältplatser, Det är fri tältning i Skottland men vissa områden var förbjudna, som just stranden på Loch Lomond Nationalpark.
Men nu var det jobbigt värre. Jag insåg att en gammal kvinna med korta ben och denna bit av leden var en usel kombination.
När leden lättade kokade jag soppa och kaffe. Märkligt vad allt kändes så bra igen.
West Highland Way är helt enkelt varierad terräng. Den börjar med parkvägar. Går genom fårhagar, byvägar, smala landsvägar och igen på en stig genom kullar av gräs. Skogar, lärk och rönnbär, stora ekar, ibland en känsla om sydligare platser. Sedan går leden upp och ner, upp och ner. Den första uppgången är leden mot och förbi Conic Hill, gränsen mellan det skotska låg- och skotska höglandet. En stenig väg upp och en stenlagd ner. Men allt beror också på det skotska vädret. Kunde ha varit en fin stig om det inte hade regnat och haglat både upp till kullen och ner. Dock var det skotska vädret sedan nådigt hela tiden med även sol i flera dagar.
Skottar stenlägger stigar. Det är fint i torr väderlek.
Efter sjöstrandens mödor kommer man så småningom till Bridge of Orchy och Rannoc Moor, de höga bergen och det skotska hedlandskapet. Genast infinner sig en magisk skotsk känsla, det var så här jag föreställde mig högländerna. Gräs och ljung, dalar omgivna av höga toppar, ruiner, ett ensamt får, inga andra än jag. (De andra går alltid snabbare än jag.) Känslan att den skotska historien har utspelats just här, med strider, böner, ära, kärlek och falskhet…
Det är bara magi.
Alldeles i slutet mot Fort Williams går leden på en bred grusväg. Den biten neråt tog värst på knäna, sa en ung man som vilade vid vägkanten. Vi beundrade Skottlands och Englands högsta berg, Ben Nevis 1344m en stund. Sedan kom asfalten, bilarna och snart var man i en stad med en genomfartsled och bara längtade tillbaka till tystnad och West Highland Way. De 154,8 kilometerna tog slut alldeles för snabbt.
Det tog mig tio dagar men ett av de var en resdag till leden och den näst sista dagen vände jag om en bra bit för att kunna ha en natt till i ödemarken i stället nära civilisationen.
Vad är ödemark och vad är civilisation är dock en svår fråga idag, om du ser på nyheter från Världen.
Ben Nevis, en gammal vulkan 1 344m.
Om film och Skottland på West Highland Way nästa gång.
Jag hade passerat Tigh-na-sleubhaicg och Lairig Mor, näst sista dagen på min West Highland Way vandring. Det första huset var raserat, ytterväggarna visade än dess tidigare konstruktion. Den andra hade lite stenar kvar. Århundraden sedan gick kor och får här på sommarbete, människor bröt sten och byggde murar för att skydda djuren och mot den fientliga omvärlden. Många krig har pågått här, ofta mellan religiösa grupper som 1645 slaget om Inverlochy.
Nu var dock inga slag i gång utan något djur ylade. Den lät som en varg. Ett kraftfullt upprepat ylande löd genom dalen, någonstans uppe på berget. Jag spanade men ingen rörelse syntes. Det fanns ju inga vargar i Skottland, de försvann redan på 1700 talet. Ända trodde jag mig kända igen ljudet från en vargnatt i Hamra.
En man kom mot mig och jag undrade vad det var.
Hjortar som slåss om sina honor, sa han.
Men de låter inte alls som i Kingshouse. Där slogs hjortarna halva natten nära tältplatsen, sa jag. .
Varje område har sin dialekt, sa han. Går du bara tre mil åt något håll så låter hjortarna helt annorlunda.
Som vi människor alltså?
Kanske är språket det mest ursprungliga vi har? Det äkta? Även bebisar gråter med olika toner beroende på sin plats i Världen. Vi har vår egen tonart, ihop med de andra i vårt närsamhälle
Sedan möter vi Staten, vad de ser som rätt språk. Det har till och med förbjudits barn att prata språk som inte har ansetts rätt i skolan, speciellt de udda dialekterna. Idag pågår kampen om att alla skall lära sig det språket som majoriteten talar, i vårt fall svenska. Men, vi har en flora av språk, som i Babels torn. Oavsett Staters vilja att rätta till våra uttal och uttryck.
Du pratar inte till din baby ett språk du inte kan riktigt. Du pratar ditt hemspråk. Ditt språk. Du förmedlar ett arv av uttryck.
När vi tar till oss ett nytt språk förlorar vi en del av vårt känslouttryck. Även i Sverige har vi områden där språket är så fattigt att bara de invalda förstår. Dock är språket det som förenar oss. Eller lämnar oss utanför.
Själv har jag förlorat utvecklingen av finskan. Det finns så många nya ord och uttryck jag inte kan och förstår efter mina 60 år i Sverige utan andra finska kontakter än julkortsnivå. Men även mina äldre släktingar där borta har svårt med alla de uttryck som har kommit till när Världen tränger sig på och vill ha sin del i språket. Jag bryter dock på finska. Jag har tröstat mig med vår drottning inte heller har den äkta svenska tonen i sitt tal.
Och – vad är det äkta svenska språket idag?
När jag skriver detta har jag nått till slutet av West Highland Way, från Milngavie till Fort Williams, 154,8 kilometer. Låter kort men leden är bitvis svår. Jag bor nu några nätter i Bed- and Breakfast i slutpunkten Forth Williams. Jag förstår inte vad skottarna säger. När de ser min oförstående min byter de till engelska, den engelskan vi andra kan.
Jag tror att språket och språkets tonart är vårt arv, det vår biologi och omgivning har lärt in, det som sitter lik vårt eget djupa uttryck av känslor. Vårt fönster inåt och mot Världen. Även djur har sin egen ton beroende på födelseplatsen och den omsorg omgivningen erbjuder dem.
Jag frågade en gång en pojke med vilket språk han tänkte med. Hans omgivning försåg honom med tre språk, två i familjen och en i skolan. Men han visste inte vad jag menade. Han ägde inget språk. Något att tänka till når politiker vurmar för nya språkbud.
Mer om West Highland Way, årets andra vandring, i nästa inlägg.
