We don´t pay them

Vi satt i bussen från Courmayer på väg genom Mont Blanctunneln till Chamonix och susade i maklig takt genom den 8,6 meter smala och 11,6 km långa genvägen mellan Italien och Frankrike. Den breda bussen skakade hela tiden mot sidomarkeringarna. Gupp, gupp, gupp. Tunneln är inte dimensionerad för nya maffiga åkdon. Genast när vi kom ut i dagsljuset blev bussen stoppad av flera myndighetspersoner i uniform och in klev en stadig polis. Alla skulle sitta stilla kvar på sin plats. Hon ville se våra pass.

Allmän upprördhet spred sig. Vi är ju fransmän, skrek någon. Jag bor här, sa en annan. Själv svor jag över mitt pass som låg längst in i ryggsäcken, som i sin tur låg i bagageluckan.
Hon godtog mitt körkort. Jag såg tydligen inte farlig ut. De som protesterade mot kontrollen knäckte hon med väldigt bestämd ton.

Vi vill inte ha några illegala invandrade här, fräste hon på två språk.

Då blev det tyst och passen flög fram.

När bussen släppte ut oss på busstationen var det första vi såg en muslimsk ganska så risig familj med packning. De vuxna grälade högljutt med varandra och de många barnen tryckte ihop sig till små klumpar. Det såg riktigt illa ut och deras röster följe mig länge när jag gick mot Le Cry och campingen.

Två dagar senare övernattade jag i en refug på grund av uselt väder. Vid middagen satt jag med två män från Singapore. Vi fortsatte vårt samtal efter maten. De två, far och son, arbetade på ett stort internationellt företag med representation även i Sverige. Sonen hade läst om Tour du Mont Blanc i en tidning och de bestämde sig att använda sin tvåveckors semester till vandringen. De gick runt på 11 dagar och var mäkta stolta över det.
Fadern, chefen, hade besökt och bott i Stockholm några månader då och då. De hade svenskar anställda även i Singapore.

Deras uppfattning om svenskarnas arbetsintresse var låt oss säga sval. Kineserna hade 2 veckors semester medan svenskarna hade 5 veckor. När fredag eftermiddag kom gick svenskarna hem medan kineserna arbetade kvar även på lördag. Likadant var det på olika större helger.
Det var inte konstigt att de svenska företagen inte kunde konkurrera med Asien. Dessutom visste de att den svenska skolan var i dödläge medan Singapore ligger i topplaget på PISA mätningarna.

Den andra saken de var intresserade av var den svenska invandringspolitiken, eller bristen på det.

Hur tänkte Sverige? Det går aldrig att inlemma så mycket folk med så annorlunda kultur, speciellt när det inte finns arbete att tillgå.
Vad skulle jag svara på det? Jag hade inte sett något tänkande och bra planering precis. Inte: om vi gör så här så blir det så här.
Varför söker inga flyktingar till oss? Frågade sonen. Det är ju närmare för afghaner, pakistanier…

Jag var tyst. Jag tänkte inte på demokrati för det tror jag inte är huvudskälet för asylsökanden, som knappt vet vad det innebär. Nu svarade de i en mun med ett litet leende:

We don´t pay them. Alla måste ordna ett arbete och försörjning själva.

We don´t pay them? Att välja ett land och söka asyl kan inte vara så enkelspårigt som pengar? Eller inte?

We don´t pay them. Kan flyktingsituationen förenklas till fråga om pengar? Knappast. Men det är en del i skälet till att Sverige och Tyskland är målet, inte de gamla Öststaterna eller Ryssland. Om nu någon skulle släppas in i Ryssland. Visst läser vi om dramer när de asylsökande vägrar kliva av bussen när boendet inte var precis femstjärnigt eller mitt i en storstad. Visst klagar de på maten. Visst kommer många aldrig i arbete. Och lusten av svenskstudier är också klent. Jag är så glad att få vara hemma och läsa Koranen, sa någon och försörjningen var bidrag som flöt ändå.

1250

Jag tror inte att asylsökandet kan reduceras till pengar, men det är en del. Flyktingar och affärer = sant. Vi har våra egna vinstföretag. De i  Mellanöstern har sina. Jag tror att smugglarbaronerna beskriver möjligheterna som lätt liv med betalning och även villiga svenska blondiner.

Jag tror också att Internet är informativ nog över livet och förmånerna i olika länder. Folk är inte dumma. De yngre män vilka är huvuddelen av asylsökanden vill ha det de tror vi har. De har kanske redan en del, märkeskläder, senaste mobilen men den där gamla svenska drömmen om villa, Volvo, fru – inte hund – är också deras dröm precis som vår.
Utöver dem förstås  terrorister, låtsasasylsökanden, som vill få annat. Ett eget land där vi nuvarande ägare betalar extra skatt eller flyr annanstans. Där deras lagar styr, inte den klena demokratin vi har.

Larmen går. Men alla larmar för döva öron. Ingen vill vara rasist, det värsta du kan vara utöver att inte vara feminist. Det sunda förnuftet och räkneförmågan är inte godtagbart längre utan en illusion om folkhemmet fast med annat folk och oändliga resurser från ingenstans.

1224a9362bcc40fe

Vi borde kanske inte betala? Alla har rätt att flytta, men, har alla har rätt att kräva försörjning från oss? De som inte kan flytta och är kvar i kriget eller flyktinganläggningar är de främst hjälpbehövande, inte de unga män som vandrar mot oss. De kvarvarande sitter verkligen risigt till. De har inget hopp. Deras samhällen är bara kaos. Det går inte att neka att vissa kulturer producerar mer av det som människor önskar, som hälsa och mat.

Vi köar inte på gränsen till Mellanöstern.

Oavsett hur vi tänker och agerar är folkvandringarna här. Större del av skulden borde flyttas dit där det hör hemma: till de länder/regeringar som inte tillfredsställer folkets elementära behov av mat och skydd samt deras muslimska ”vänner”, som Saudiarabien, vilka lugnt tittar på medan Mellanösterns länder i samma kulturkrets går under. Att hjälpa ingår inte i deras agenda.

När har vi tagit vår rättvisa del är en bra fråga, men det är inte vi längre som har tolkningsföreträde. Det har kidnappats av våra försök att vara snällast.

Tour du Mont Blanc och skräckvisioner från skolvärlden.

Bonhomme

Jag har gjort en halv Tour du Mont Blanc och ett par turer omkring Chamonix, som Grand Balcon Sud. Mer om årets tur en annan gång, nu tänkte jag på ett av de intressanta samtalen vid matborden i en refug dit jag flydde för snö och hagel, för att inte prata om isande kyla. Temperaturen sjönk 16 grader i ett nafs i takt med gången mot höjden. Jag tältar för det mesta, men under två nätter gav jag upp.

Lite bekväm får man väl vara?

När man vandrar på Europas kända vandringsleder, som just Tour du Mont Blanc, träffar man folk från alla världens hörn. Fransmän och italienare är förstås i majoritet när man fotvandrar på deras leder. Att vandra är en del av fransmännens livsstil. De gör kortare turer under veckosluten. Överallt på leden hälsas man med ”bonjour” och man undrar hur de franska kvinnorna kan se så fräscha ut när man själv är svettig och skitig. Små shorts, även minikjolar, make up och håret i en frisyr inte bara smutsiga testar. (Jag hör feministerna skrika om förtryck.) Ja, deras ryggsäckar är förstås knappa hälften av min, kanske bär partnern allt.

De senaste åren har mountainbikefantasterna kommit till leden. De får bära sina cyklar i långa sträckor. På 4 dagar runt skröt några men då var de i randen på kollaps också. Snabbt. Häftigt. Trött. Öl. Det var deras modell.

Tour du Mont Blanc samlar de världsresenärer som ska göra en tur bland andra kända turer, de som ska prestera, en till pinne i resekalendern, äventyrare och riktiga naturvänner samt vanliga vandrare som gillar att gå. Jag till exempel. Majoriteten bor i stugor längs leden, äter där och man kan få även en lunchpåse med sig. I en stuga placeras man till matbordet självrådigt av personalen med en liten namnlapp. Har man tur kan det bli riktigt bra blandning av folk.

När alla runt bordet hade stoltserat växelvis med alla sina turer var jag lite mallig kanske och la till mina 80 mil på Nordkalottleden och att jag hade korsat Island till fots och förra sommaren var det Kilimanjaro. Oops, jag var värst i frågan om antal ensamma mil och högsta höjd. Däremot fanns det otaliga leder jag ville vandra men hade varken råd eller möjlighet till som Annapurna Circuit eller The Overland Track vilka några hade i sina planer.

Vi pratade om hur barnen kan lära sig om naturen, vara i naturen, vara varsam med naturen och klara sig själva ute med tiden. Vad vore lämpligt i vilken ålder? Som femåring kan de bära sin kudde, som åttaåring godispåsen och andra egna prylar och vid tretton tar de din packning också, sa pappan som tog ut sina barn på korta turer. Jag blev glad över att träffa andra som tog ut sina barn/barnbarn på vandring. Vi var överens att naturfostran var en nödvändig ingrediens i barnens liv.

Sedan övergick vi till dagspolitik och det var inte lika kul.

Att världen är öppen och de nyfikna och samhällsintresserade är informerade om dagssituationen är ett faktum. Inga länders Regeringar kan gömma sig för världen. Håller något land gå sönder sker det inte bakom gardiner. Det finns inga skydd längre för ljusskygga på Internets tidevarv. Det fick jag känna snabbt bland dessa bordskamrater från Frankrike, USA, Singapore, Sicilien och Schweiz och från några länder till som anslöt från andra bord. En fråga var skolan.

Då börjar man genast få tunghäfta som svensk.

Usel PISA, två beskrivande ord. Hur har Sverige lyckats krascha skolan så trots världens högsta skatter? Hur är läget i Universitet, är det lika illa? (Ja, bara 2 av våra universitet finns på världens 100 bästa listan men det är många andra länder som inte kvalar in.) Hur är nivån i jämförelse med Yale eller Harvard? Oxford, ropade någon. Lärarna då? Kan vem som helst bli lärare med vilka betyg som helst?

Vad säger man då? Jag fick skämmas för den svenska skolan och skolpolitiken.

Alla visste att Finland låg i topp. Kunde det skilja så mycket mellan två grannländer? Vad gör svenskarna för fel?

Amerikanarna var också oroliga för sin egen skola och lärarnas kunskaper. Vem som helst kan bli lärare i Obamalandet, påstod de. De hade dock själva sina barn och barnbarn i privatskolor. Man måste skydda sina barn, sa en pappa. Det är ett föräldraansvar när Staten inte tar sitt ansvar. Jag flikade in snabbt att mina barnbarn gick i engelska skolan. Vi var mån om barnen. Alla nickade.

Jag blev en god mormor fast jag var svensk från ett ynkligt skolland.

Att riskera få några generationer uselt utbildad folk, sänkt
kunskapsnivå, nedgång i forskning och även många funktionella analfabeter borde vara varje lands stora oro. Det var vi helt eniga om.

Det borde vara varje lands skräckvision. Är det också vårt?

PS. Invandring kan man inte undkomma oavsett vilket bord man sitter vid. Återkommer till det.

Skolfrågor, arbetslöshet och lite om Kilimanjaro bestigning.

IMG_3862

Förra året så här dags var jag i Tanzania och besteg Kilimanjaro med min son, Tommy. Tja, vi hade sällskap av ett gäng på 13 personer. 4 av dem var obligatoriska, du tilläts inte bestiga berget utan hjälp av 2 personer. En inkomst och en säkerhet. Redan andra dagen såg vi någon sjuk person ledas tillbaka, dagen efter några till. Höjdsjukan slog till eller var det brist på träning.

Resten av våra 13 var förhoppningsfulla hjälpredor i hopp om att få några dollar i dricks och kanske efter några år och flera tripp avancera och få gå en kurs till guide. Att anstränga sig för några dollar var bättre än att sitta hemma och vänta på något påhugg. Framtiden krävde arbete. Ingenting kom gratis. Så de bar våra och sina saker glatt ändå till sista camp som var på 4600 meters höjd, i skor som ofta hade sett sina bästa dagar, packningen på huvudet och de hade allt klart med tevattnet kokande när vi kom till platsen. Servicenivån var högre än på lyxhotell.

Vilken arbetslös ungdom i Sverige skulle satsa så? Vi orkar ju inte ens plocka bären i skogen utan måste importera bärplockare.

Men det kändes kolonialt på något sätt. Den vita kvinnan vars packning bärs av en svart man, vars mat lagas av en kock, vars tre liters vattenflaska konkas av … Jag var ju van att vandra ensam och fixa allt själv. Tommy bar sina saker, vilket orsakade oro i gänget. Kanske handlade det om pengar, det dricks som man förväntas att ge till alla. Om vi inte vore nöjda… Han fick släppa något från sin packning till dem. Friden var återställd. Vid toppbestigning hade guiden svårt att hålla Tommys tempo vilket han löste genom att föreslå fotografering för att få en paus.

IMG_3949

Den omvända kolonialismen med turister som betalade dyrt för de svarta som passade upp dem?

Det var en fantastisk resa. Först safari med turen att se Big Five och otaliga andra djur, sedan bestigning. Men, jag blev något uppskakad över utvecklingsnivån i landet. Kanske även besviken, för Tanzania har varit länge en stor biståndsmottagare, bland annat från Sverige. Det kanske var fel bistånd som läror om jämlikhet? El, vatten och toaletter saknas, speciellt på landsbygden. Arbetslösheten är hög. Skolor är än undermåliga. Min guide berättade om sin dröm att ha barnen i en privatskola för där var lärarna varje dag och skickade inte hem barnen om de fick bättre betalt extra arbete på annat håll någon dag. Skolor och arbetslöshet är globala frågor, inte bara i fattigare länder.

Även här hemma klagar lärarna på lönen och byter arbete. Också jag valde en annan utbildning efter några år i skolan. Bristen på utbildade lärare är stor. Många föräldrar försöker flytta sina barn till friskolor för att få bättre undervisning. Vissa problem är universella. Men ett land med världens dyraste skola borde inte ha problem liknade ett utvecklingslands. Någonting är allvarligt fel. Kan de elever som tror att allt fixar sig utan ansträngning vara en del av problemet, inte bara de som inte kan svenska?

Nog vidgar resor ens vyer både hemma och borta. Mycket är av samma slag och annat är bara en fortgående misslyckande.

Kilimanjaro var den häftigaste turen jag har gjort. Även om vandringen hela Nordkalottleden inte var så illa heller. Eller att korsa Island till fots. I år blir det tour du Mont Blanc – igen, men med lite nya vägar. Se en alpglaciär innan de är försvunna.

Ropet från ödemarken – om vår längtan bort.

Jag har varit på bio och sett ”Wild”. När jag var ung gick jag alltid på bio på min lediga dag, ibland såg jag två filmer om dagen. Sedan satt jag med mina vänner på ett café och analyserade filmen från varje synvinkel som spelet, skådespelarna, foton, budskapet, det osynliga, vår egen uppfattning, fel och brister. Det var mer ord och mindre action på den tiden, inga fantastiska effekter heller. Bio hör inte till vanligheter nu mera eftersom jag behöver någon som kan hålla min gubbe sällskap under tiden, utan film ses på DVD eller i TV.  Men idag hann jag gå på bio när avlösaren var ett längre pass hemma hos oss. Det var filmen Wild, en 100 dagars vandring Pacific Crest-leden utfört i verkligheten av Cheryl Strayed och i filmen av Oscarsnominerad Reese Witherspoon.

Strunta nu i vissa gnälliga recensioner och se filmen. Det är som två filmer i en eftersom Cheryls liv, missbruk och sexmissbruk, moderns död och liv spelas upp i oändliga bakåtblickar samtidigt som hon vandrar 100 dagar på Pacific Crest-leden. Redan i början inser man att någon vandrare är hon inte, än. Fel prylar, oprövade saker då hon måste läsa instruktionshäften, för tungt, så tungt. Jag som är petnoga med min utrustning, prickar av allt när det åker in i ryggan, har lätta, bara nödvändiga saker med och minimalt tält väntade bara på skavsåren i filmen vilka hon snabbt fick över hela kroppen. Men med tiden blir hon ett med sin vandring. Reese Witherspoon som vann Oscar för Walk the Line och har även spelat många söta flickor med rätta kläder går in i sitt livs roll? och är värd sin  nya Oscarsnominering.

Pacific Crest-leden sträcker sig längs den amerikanska västkusten, 4286 kilometer från den mexikanska gränsen till den kanadensiska, från ökenlandskap till bergskedjor och nationalparker, genom hetta och iskyla, från lervälling till snödjup.  Det har blivit populärt att försöka gå en bit eller genom, alltså hela 4286 km.

Verklighetens Cheryl gick år 1995 och 1770 km av leden. Det var samma år som jag gick Nordkalottleden som är bara 800 kilometer. Cheryl flydde sitt liv, jag var rejält utbränd och väldigt sugen på att vandra långt och vara ledig från jobbet. Jag hade en noggrann planering, Cheryl chansade. Hon bestämde sig för att gå i 100 dagar, vilket innebar start i Mojave (södra Kalifornien) och mål vid statsgränsen mellan Oregon och Washington, viss sträcka liftande hon då snön som täckte Sierra Nevada gjorde terrängen oframkomlig.

Det var en prestation. Jag började genast längta efter att packa ryggsäcken och bara gå. Men sunda förnuftet säger att Pacific Crest vore för mycket för en gammal tant. Eller är det?

Såg nyligen också ”Tracks”. Även den är en verklighetsbaserad film om en ung kvinna, spelad av Mia Wasikowska, som fått nog av andra, har en inre längtan efter något, letar efter sig själv och går 270 mil över öknen i Australien med några kameler och sin hund. Det är en film där regissören har missat den stora ensamheten och satsat mer på scener där hon träffar folk.  Men det är vackert och magiskt. Tracks bygger på Robyn Davidssons resa och bok med samma namn, på svenska ”På kamel­rygg genom öknen” och storyn publicerades i National Geographic.

Jag har lätt att förstå deras längtan bort, att ta med det nödvändigaste och bara gå, ensam, utan försäkringar, lita på sin egen förmåga, om bara för ett tag.

Varken ”Wild” eller ”Tracks” slår dock inte min absoluta favorit, ”Into the Wild”, baserad på en bok av Jon Krakauer på svenska ”In i vildmarken” om Christopher Mc Candless som luffade runt i USA och sist i Alaska där han dog troligen av svält. Han spelas av Emile Hirsch som går in i naturen som ingen annan. Hans känsliga, nästan spröda sätt att tackla livet fastnar på sinnet och man kan se filmen om och om igen när man längtar bort från civilisationens nackdelar. Den filmen ligger i en klass för sig med några helt magiska scener som tvärkast med civilisation, stad alltså och slutscenerna vilka är bland de bästa i en film.

Musiken nästan smälter in i naturen i filmen.

Jag längtar ut!