Det är länge sedan jag arbetade som socialsekreterare men än faller ögonen genast på nyheter från den sociala sfären, som idag om Tyresös socialsekreterare vilka fått nog. Det handlar om flera fall av misstänkt barnmisshandel, misstänkt missbruk och psykosocial ohälsa i familjen som socialsekreterarna i Tyresö inte anser sig kunna ta ansvar för längre. Totalt handlar det om 76 ärenden varav 54 av dem har inte påbörjats inom den tid socialtjänstlagen kräver och 22 utredningar har inte påbörjats över huvud taget. De har lämnat ärendena till dem som har ansvaret: politikerna.

Det är inte bättre än när jag arbetade som socialsekreterare. Jag tror att det är värre idag. Det finns fler hjälpbehövande och mindre pengar tror jag. Nya grupper har tillkommit vilka var ovanliga på min tid, som icke svensktalande med tolkbehov vilket alltid försvårar samtalet och nya problem som hedersproblematik. Jag kunde skicka missbrukaren till ett behandlingshem medan jag tog hand om de andra fallen, idag gäller öppenvård. Jag hade en ekonomihandläggare som stod för försörjningsstöd, endast pengar över normen var mitt beslut. Jag hade en chef som inte hade egna ärenden och budget sköttes av någon annan, utan han fanns till hands för oss och klev genast in vid besvärliga ärenden. Jag vet inte hur organisationen ser ut idag men de sista arbetsåren som sjukhuskurator märkte jag en förändring. Socialsekreterare fick minskad delegation, mera ärenden, mera utredningar och mindre action. Det var betydligt svårare att hinna samarbeta både för dem och för mig. ”Det kostar för mycket” var en standardutsaga när jag ansökte om hjälp i form av behandling eller stöd till mina patienter.

Som nyutbildad 25 årig socialsekreterare på en Socialbyrå läggs på dina axlar ansvar över barnens välfärd, missbrukarnas drogfrihet, bostadsproblem, arbetslösas behov, ekonomiska politikens korrigeringar, kvinnomisshandel, resursbrist, integrationsbrist … ja, alla de problem samhället genererar och människors oförmåga orsakar. Även människors felaktiga val och total ansvarsbrist blir i slutändan ditt bekymmer. Det förväntas att du är med i samhällsplanering på något imaginärt plan så behov av dina insatser inte uppstår. Som socialsekreterare är man samhällets städgumma när man ville vara en stöttande hjälpreda. Det finns inte en dag då man tänker att man borde ha kunnat göra mer. Man hinner inte fylla lagens intentioner hur väl man vill. Det kan finnas fel på strukturen men tidsbrist är det främsta hindret tror jag. Man behandlar ingen på löpande band.

Det håller inte. I Tyresö har de fått nog och de är inte de enda.

Så här kunde en av dagarna då jag hade jour se ut. Jour innebar att man tar mot det oväntade fallen och telefonsamtalen under dagen.

Kalle satt redan på trappan när jag kom. Jag tog honom med mig till rummet på en gång. Vi hade ett avtal. Klockan var exakt 8. Jag hämtade två koppar kaffe, plockade fram alkometern. Han blåste 0. Vi drack kaffet och pratade lite om framtiden. Kanske ville han åka till behandlingshemmet en månad i sommar? (När jag hade min semester.) Det var bra fiske i sjön. Han lyste upp. Han ville åka om det skedde frivilligt.

Kalle var en pensionerad alkis som supit upp pensionen – som vanligt. Nu blåste han hos mig varje dag och fick som belöning presentkort till Konsum för 30 kronor. Det var säkert olagligt att ge presentkort men det sket jag i. Han hade egentligen inte rätt till några pengar men han kunde ju inte svälta. Försökte få till stånd fullmakt för pensionen så han inte riskerade vräkning. Till att göra listan: boka plats i behandlingshemmet och tid med ekonomihandläggare.

Jag hämtade dagens journaler. Sedan var det morgonmöte och jag fick ytterligare fem nya ärenden till mina 86. Ja, ingen kan arbeta med 86 ärenden, vissa var aktiva, vissa på önskestadiet och vissa uppföljning och andra i behandling någonstans och några försvunna. Tre la jag åt sidan, två var akut. Jag var handläggare i ärenden för vuxna över 20 år men på jourveckan var det alla akuta ärenden som kom till byrån från barn till ja, vad som helst, mitt bord. Nu hade jag två ärenden med barn inblandade.

Dagen rullade på. Telefontid en halvtimme, bara ett till akut ärende som får tid på eftermiddag. Hon har blivit misshandlad igen och vill nu flytta från sin sambo. Sedan samtal till skyddskonsulenten för att planera nästa veckas fängelserunda. Vi åkte tillsammans och träffade de som friges för att kunna planera för utskrivning. Boende, matpengar en vecka och plats i kommunens gatuarbetsgrupp var budet. Några dök aldrig upp.

Jag hade bara fem inbokade klienter eftersom det var min jourvecka. S. som var schizofren, ett ganska sällsynt fall med flera personligheter, en som sjukvården inte ville ha. Behandling fanns men ingen ville betala det. Jag hade fått nej från alla håll så han gick hos mig på någon hemmagjord Sandinvariant. Men han var snäll, musikalisk, absolutist och hade delat ut sina pengar till behövande på gatan. Nu tog vi hand om pensionen. Han kom prickfritt på sina tider och mådde ganska bra. Till att göra listan: hör med musikterapigruppen om han kan få plats.

Nästa var en mor vars vuxne son slog henne i knarkruset när han pressade henne på pengar. Socialjouren hade skickat henne till mig efter lägenhetsbråk. Hon var rädd, blåslagen, bad till Gud och jag lovade en plats för några veckor i Pingströrelsens vilohem, ordnade transport och öppnade en utredning angående sonen. LVM? Till listan: leta reda på sonen under tiden modern är borta. Ring Länsstyrelsen om ev. LVM.

Sedan det ena akutfallet, en far som blivit anmäld eftersom han inte tillät sina högstadieflickor gå i skolan på grund av skolans dåliga inflytande på barnen. Han ville inte ha tolk heller utan talan fördes av en släkting. Jag vägrade skicka ut min tolk men lät släktingen tolka. Jag lyssnade på hans klagan, ställde frågor om deras liv. Hur ser de på utbildning, hur skulle det vara om de bodde kvar i landet AB? Det gällde att vara varsam. Klockan tickar. De får gå med en ny tid. ( Efter det gav fadern med sig. Vem vill gifta sig med en outbildad flicka som inte kan hjälpa sina barn med läxor? Kanske var det bäst att de gick i skolan i alla fall. Dan efter kom hans fru med en kaka och tackade. Säkert ett fall för FI eller något, inte han utan jag. Till listan: informera familjegruppen, ring skolan och kolla.)

Lunchen frös inne. Det kom ett självmordsbrev till byrån och jouren var min. Jag ringde polisen och tillsammans bröt vi oss in i lägenheten. Ingen död person. Posthögen talade om att ingen bott där på tre månader. Överst låg hot om vräkning. Polisen skulle luska lite. Till listan: försök leta reda på mannen.

Dags att besöka 18 åringen, akutfallet, vars mor tror att han knarkar. Ungdomshandläggaren och jag ringer på och han öppnar. Tur! Han är svartklädd, tuppkam, nitar och maffig tatuering på armen. Det ser bra ut i hans minimala lägenhet, rent, krukväxter, inget märkligt i toaletten som jag lånar, men han har inga pengar för jobbet tog slut för en månad sedan och han har inte fått ett nytt. Jag ber om drogtest, inga problem. Bokar en tid dan efter för utredning om bistånd. Till listan: kolla drogtesten och kontakta AF.

Jag åt en banan och tog ytterligare en kopp kaffe och ringde några samtal medan jag väntade på nästa besök. En alkoholist som kommer eftersom frun hotar med skilsmässa. Hon är problemet, inte alkoholen. Han luktar fylla. Förslag till alkoholpolikliniken att börja med. Han vill ingenting egentligen men gör han inget sparkar både frun och jobbet honom. Vi bokar en tid på alkoholpolikliniken. Till listan: kolla om han går på alkpol. Träff med dem och frun? Barn?

Nästa känner jag knappt igen, det är en tjej som fått pengar till terapi och det fungerar. Snabbt avklarad uppföljning. Till listan: återbesök om två månader för avslut? Kontakta terapeuten.

Nästa på listan var en vräkning där familjen med två barn inte hade ansökt hjälp trots anmodan. De hade blivit vräkta tidigare och vet gången. Jag hinner inte och chefen åker ut i stället. Familjen hade redan flyttat, lägenheten var tom. Till att göra listan: vart tog de vägen?

Snabbt hembesök med en medarbetare hos ett ”sorgebarn” som snart super ihjäl sig. Det är kaos i lägenheten och vi kastar ut besökarna och häller resten av sprit i vasken. Säkert olagligt. Hon gråter och är ångerfull. Inget behandlingshem vill ha henne eftersom hon är ovillig och handikappad. Vi larmar hemtjänsten som inte har blivit insläppt under de sista dagarna. De får komma och städa upp samt sörja för matleverans till henne för pengarna är slut. Vi ger valen Antabus eller LVM, säkert olagligt krav. Antabus. Ringer sjuksystern på alkpol. Till att göra listan: boka en tid med hemtjänstchefen. Plats i servicehuset? Ta upp i behandlingsträffen.

Åter på byrån tar jag en kopp kaffe och ett kex och knackar lite på en utredning, pratar med ekonomihandläggaren och tar mot kvinnan som är misshandlad. Hon har en väska och en ettåring med sig. Placerar de hos en jourfamilj, en annan handläggare på väg hem åker med henne dit. Jourfamiljen får ta henne till vårdcentralen i morgon. Informerar chefen och öppnar en utredning. Till listan: besöka henne med en familjehandläggare.

Det ser bra ut klockan kvart i fem tills chefen kommer med en akut anmälan. Misstänkt sexuellt övergrepp på en 8-åring. Hon har berättat till en kompis som berättat till sin mamma som berättat till läraren som ringer oss. Jag grabbar tag på hemterapeuten, som inte har barn i dagis på väg ut, tar pärmen ”vid sexuella övergrepp” som talar om exakt vad som skall göras och har aktuella telefonnummer, en räddning i dessa svåra ärenden. Jag glömmer att meddela mina barn att jag blir sen, larmar vår kontakt hos polisen, en utsedd kvinna som ska ta dessa ärenden. Hon är på jobbet! Tur. Vi åker, reder ut vad som ha hänt, pratar med de inblandade, tröstar, dokumenterar på plats, bedömer att den skyldige ska hämtas till häktet men att barnet kan vänta på undersökning tills i morgon eftersom det som har hänt hände tydligen månader sedan och en jourläkare är inget bra alternativ. Hon är glad och visar oss sina Barbiedockor som leker ridskola. Inget synligt trauma? Barnets mor vill inte släppa iväg mig. Mera kaffe. Till att göra listan: läkartid och barnpsyktid genast på morgonen. Kontakta barngruppen för överföring.

Klockan 22.00 släpar jag mig hem, illamående av matbrist och för mycket kaffe. På spisen står torkad pasta och kalla köttbullar. Barnen sover. En lapp på bordet med ”mat finns på spisen, allt väl, syns i morgon”. Jag sätter på en kopp örtte medan jag äter köttbullarna. En dag på byrån är slut.

Så var mina dagar. Hur har du det på ditt arbete hos Socialtjänsten?