Det här är en gammal julhistoria. Dock har den massvis med efterföljare i nutiden. Folk i stil ”ge mig ett tillfälle så saknar jag moral” utnyttjar möjligheter som finns genom hål i bestämmelserna, illvillig planering eller bara med ond avsikt som ger vinst. Fusk som livsstil. Girighet helt enkelt. Under året har medier avslöjat flera fall, men det finns säkert tusentals i det dolda. Iraks försvarsminister lyfte bidrag i Sverige. Andra använder flera identiteter och på så sätt får mer fördelar. Hundratals personer kan vara skrivna i en lägenhet och få tillgång till de sociala förmånerna även när de inte bor här. Flera politiker fuskade med bostadsbidrag genom att skriva sig till och med hos sin mamma fast familjen hade lägenhet i Huvudstaden. Och de simpla vanliga småfuskare med uttag från ersättningar fast man inte hade rätt till några pengar. Mer… Personer som nyss avgick ofrivilligt på grund av lagvidriga handlingar får nya lukrativa uppdrag från sina politikerkompisar. Det är också ett slags brottslig mygel.
Men nu till Julen, Tomten och den blåa gungstolen. Julen då jag förlorade något av barns tro på att alla människor är goda. Även om jag var född under kriget och har ett krigsminne som mitt första var förlusten av tilltro till människor chockartad. Jag förstod inte riktigt hur allt hängde ihop. Jag var ju bara fyra år, nära fem.
Det var julafton. Vi hade varit till torget och lyssnat på borgmästaren som utlyste julfriden. Orkester spelade. Vi hade också besökt den gamla kyrkan vid torget för en kort julbön. Snön föll i stora flingor. Affärernas julljus lyste. Staden var så vacker.
Julgranen dekorerades efter besöket på torget. Far satt i ljusen, de var förstås riktiga ljus. Jag hade gjort julkarameller och hjärtan, något missformade, av papper. Mor hängde i pepparkakor, röda äpplen och riktiga karameller i granen. Vi hade bara några få köpedekorationer. Överst i granen satt en gammal julängel och ovan den en stjärna. Grannen hade alla världens flaggor i sin julgran. Det var så spännande att tänka sig hur många länder fanns i världen. Vår gran hade bara en remsa glitter.
Far tände alla ljusen. Granen var så vacker!
Efter en tidig middag skulle Tomten komma. Far och mor hade lovat det. Jag hade önskat mig en gungstol. Jag vet inte varifrån den önskan kom. Jag kände inga barn som hade en gungstol men alla hade en pall, även jag. Min var röd. Gungstolen skulle vara blå och på ryggen en målad tupp.
Jag hängde i fönstret och väntade.
Då såg jag Tomten. Han hade en hästdragen släde men han åkte helt åt fel håll med några säckar och en blå gungstol. Jag skrek: där åker tomten med en blå gungstol! Pappa kastade ut en blick, svor (han svor aldrig eller använde fult språk) och han hoppade strumplästen ut genom fönster.
Stoppa tjuven, skrek far. Hans skrikande fick folk på gatan att reagera. Andra i huset tittade också ut och snart sprang flera män efter Tomten.
Tjuven valde en dum väg, förbi polisstationen och där greps han. Tjuvtomten firade sin jul bakom lås. Far i sin tur släpade en säck och gungstolen hem. De andra plockade också sina julklappssäckar med sig. Jag antar att polisen tog hand om hästen. Man hade ju än hästridna poliser.
Min far hyllades som hjälte. Alla berörda familjer i huset kom till oss och tackade honom. Alla hade med sig någon julklapp till min modige far. Men far gav mig äran för jag hade ju upptäckt tjuven. Jag som hade larmat fick extra karameller.
Vi hade räddat Julen.
Hur kunde detta hända? Barnfamiljerna i huset hade gått ihop om en tomte från tomteförmedling. Julklappspåsarna ställdes på en avtalad plats med namnlappar på. Men Tomten lät tillfället göra tjuven. Han hade inte räknat med ett barn som hängde i fönstret i väntan på en blå gungstol.
Jag grubblade över tjuvtomten. Kunde det finnas andra elaka tjuvaktiga människor, inte bara de ryssar som sköt min far i benet och dödade min farbror som alla tyckte mycket om? Död var dock än bara ett ord. Innehållet, döden som slutgiltig, kommer för barnen senare, kanske vi åtta år ungefär. Men ryssarna var onda, det visste jag. Kunde Tomten ha kommit från Ryssland och vara en falsk sådan och inte från Korvatunturi där den riktiga Tomten bodde?
Det var svårt. Jag förlorade tron på Tomten och blev avvaktande mot människor jag inte kände. En falsk eller en riktig? Den frågan är aktuell även idag för många människor.
Som äldre funderade jag vad den falska Tomten planerade att göra med alla klappar? Skulle han sitta hemma i klapphögen och känna sig rik? Att stjäla julklappar från fattigkvarter hade föga säljvärde. De var barnböcker, ritpapper, färgpennor, en tröja och kanske ett par vantar man fick som julklapp. De leksaker som fanns i paketen var inte köpta i den fina leksaksaffären utan från en billighetsförsäljning på Tempo. Fruarna fick något till köket, kanske ett nytt förkläde och män fick hemstickade strumpor eller en tröja, högst en bok med bilder på fäderneslandet.
Att bli rik på stölden var en rejäl felkalkyl om han inte hade en skara barn hemma, lika fattiga som vi i hyreslängan nära tågstationen.
Idag har falskhet sin givna plats i vårt Samhälle. Kan du blåsa någon av pengar så gör man det resonerar alltför många. Att slita av en jacka från ett barn är vardag. Att lura gamlingar är bara som en sport. Att blåsa Samhället räknas som om pengarnas värde tillverkades i Riksdagens källare, inte av människor genom arbete och skatteinbetalning.
Kanske Jultomten också har passerat sin glanstid? Önskelistor är ofta köporder till stackars föräldrar vilka idag balanserar på en tunn lina om kärlek till sina barn. Föräldrar får snarare höra att de förstört världen och stulit barndomen än få innerlig tack över det slit och förmåner nutidens svenska barn erhåller genom sina föräldrar och landets skattebetalare.
Jag undrar vilken väg vi kommer att ta nästa år och sedan? Utan en Regering som inte ser hur utvecklingen sker är vi illa ute. Det är som om vi backade mot det som inte fungerade förr, det vi ville från i stället att ens behålla det vi än har: yttrandefrihet, skärvor av demokrati och jämlikhet på papper mellan de två kön vi förr hade. Ett slags trygghet i att om vi råkade illa ut utan egen förskyllan skulle det Samhället vi betalade skatt till ta hand om oss. Eller när bli gamla vill jag tillägga. Vad sen? Det är som om varningsklockorna hade ringt länge och nästan tappat klangen.
För en stund vill jag inte grubbla. Det är Jul nu, en kristen tradition, dock förvanskat till mer shopping och mat än tro. Men håll ihop, tänk goda tankar, tänd ett ljus och besvärj mörkret.
Ha en God Jul! Ta hand om varandra! Familj och närstående, de vi älskar, är det enda värdefulla vi har.
Speciellt tack till min bloggsponsor!
And to my American Friends: I wish You Merry Christmas and Happy New Year!
