Jag lyssnade på Roger Pontare på ett gratisuppträdande. Han ägnade först en sång för flyktingar och pratade några ord om krisen. Folk klappade händer och ropade. Han fick rungande applåder efter sången. Folk tjoade och klappade ivrigt. Han fick en applådstorm efter varje sång. Men sedan hände något.
Hans sista sång var vinnarsången från Melodifestivalen 2000. Ni kanske minns den? När vindarna viskar mitt namn. Jag kommer ihåg det. Jag tyckte det var magiskt med indianen, samen och eskimån dansande på scenen. Nu fanns bara Pontare och han sjöng:

Jag blev fångad i ett mörker
Jag såg inget ljus fast allt runt omkring stod i brand
I lågornas sken fanns mitt hopp och min tro
Som virvlade bort och försvann
Så ge mig min styrka
Ge mig kraft att försvara mitt land
Ge mig en väg att gå
Jag ser yxan i krigarens hand

Vill ni att jag vänder om
Och slåss för den jag är
Men aldrig sviker jag mitt land
När vindarna viskar mitt namn

Nu klappade folk bara lite avmätt. Omkring mig applåderade bara jag och min gubbe.
Vad var det som hände? Sjöng han något opassande? Försvara vårt land?

Vad är det för fel på oss? Så fort ordet vårt land uttalas går folk i koma och kan inte ens kan applådera åt en sångare? Vi behöver ingen omskolning modell MP, det sker alldeles frivilligt. Det är som om alla var drabbade av Stockholmssyndromet. Minns ni det, om inte sök bara.

Jag vet inte varför jag hastigt mindes Jonestown (skylt ovan). Det var ett skrämmande exempel av hjärntvätt blandad med absolut tro på de sanningar ledaren presenterade. Det är inte så ovanligt att folk följer en ledare eller i alla fall anpassar sig till den sanning som det ledande skiktet presenterar. Historien skrivs om som i Sovjet, historier byggs upp om ledaren som i Nordkorea. Minns ni Mao och alla som gick med en liten röd bok? Jag fick ett av de första ”Maos lilla röda” engelska upplagan som present i stället blommor eller ett smycke som man brukar få när kärlek är på intåg. Jag spolade förstås honom på en gång. Det luktade kommunism på direkten. Han förstod inte orsaken utan försökte förstå vad som gick fel med hans så fantastiska gåva. Skulle han ha väntat tills den kom på svenska?

Olika ismer fostrar folk som kommunismen, nazismen, feminismen. Stränga religioner styr människors hela liv som islam. Ord som politiker upprepar lik ett mantra: ansvar, utmaning, är bara overksam trollformel utan innehåll.

Twittermaffian talar om vad rätt är och det kan bli en folkstorm om fel färg på plåster. Vi upprörs av struntsaker medan världens katastrofer pågår.

Det är alltid enklare att ropa än göra något.

Det är svårt att våga säga mot den bestämda ideologin i diktaturer, men det kan vara smalt med åsiktskorridoren även i länder där man påstår att demokrati och yttrandefrihet  råder.
Många säger att det finns åsiktskorridor även här. Det innefattar feminism, vänstervridning och förakt mot män, att älska utgifter med andras pengar och även hat mot allt det som förr kallades svenskt. Jag är inte så hemma med de moderna åsikterna, försöker undvika ismer och påbud så kanske andra vet mer och är mer förbryllade än jag.

Det är lite som dagis. Men det är ju en generation fostrad i dagis som styr eller hörs. Ungdomsförbunden, bloggmodellerna, twitteraktivisterna. En generation som når upp i politiken utan att ha arbetat med vanligt lönearbete.  Som är kollektiv utåt. Som är hoptryckt till den rätta åsikten och kan bara peta i petitesser och inte åstadkomma de förändringar eller bevarande som behövs i landet. Vad jag lite spydig nu? Och de äldre uvarna hänger med så ingen skall se hur trötta och ute de är.

Så, jag blev fundersam varför publiken blev så stillsam när Pontare sjöng om att försvara landet och aldrig svika det. Är det så att vi redan är indoktrinerade i den multikulturella världens rätt att öppna gränserna, slopa vårt land, att bara invandring frälsar oss, att vi är av inget värde. Som folket i Jonestown lyder vi de som bestämmer. Vi genomför helt lugnt ett kulturellt självmord eftersom de vilka styr oss och skriker högst säger att det är rätt.

Vi lyder eller smittar det? Kanske allt vi tror och gör är bara ett falskt rop konstruerad av slaskpressen och Twitter?  Vi bara flyter med.

Jag är gammal och tillåter mig att tänka förbi den rätta fåran. Det är ändå ingen som bryr sig om mig och min åsikt av dem som har talan. Vi med erfarenhet av livet är helt ute.