I början – 60 talet arbetade jag i en fin restaurang, en med vita dukar och servitörerna hade vita handskar. Det var ett av mina första jobb i Sverige. Idag är det en självservering även om det finns en festvåning kvar.

Centrum för köket var damen som förestod kaffekokning och kakor. Hon var en fyllig, äldre dam som hade arbetat där sitt vuxna liv. Hon tog mig i sina vingars skugga. När hon behövde mig kunde inte husfrun säga något. Kaffe var en viktig del av matupplevelsen och skulle serveras med stil. Det dukades fram på en bricka med liten vit duk.

Den sommaren var varm. Kaffedrickande gick neråt på de varma dagarna. Jag hade läst i någon utländsk tidning om iste. Kunde vi prova, frågade jag damen. Hon sa ja. Vi provade olika varianter, med en citronskiva, kanske apelsinbit eller ett körsbär i glaset. Hur många isbitar? Vilken mängd socker? Det var inte än olämplig matvara, sockret alltså. Så klart sugrör. Smal eller tjock? De är också olämpliga idag. Vi provade vilket glas vore lämpligast. Jag jobbade på och damen provade. Andra som jobbade tog gärna ett glas.Till sist hade vi en bra blandning, i ett högt glas och iste infördes på matsedeln. Någon högre upp prissatte drickat.

Jag gjorde iste hela den varma sommaren. Utöver dukningar och blomsterarrangemang till de finare beställningsmiddagar. Jag ryckte in när diskaren inte kom. Han hade nog en baksmälla. Just disk sköttes ofta av personer som hade svårt på arbetsmarknaden. De avlönades per dag.

Jag tjänade sämre än i en fabrik men maten var gratis. Miljön passade mig. Så många livshistorien, så många dramer, så många människor i sökan efter den ultimata krogen att arbeta i. Nu köper du iste färdig i en aseptisk förpackning. Inte jag förstås som var isteflickan en sommar länge sedan.