Etikettarkiv: PCT

Om träd och förändringar.

Publicerat av

När min mor dog 2011 besökte jag sista gången min gamla hemstad i Finland. Då sökte jag upp mina barndoms platser. Sa adjö till staden, jag skulle knappt återvända dit.

Jag hade besökt staden som föreläsare och handledare några gånger. Då hade jag inte tid att gå runt men nu försökte jag hitta mina minnesvärda platser.

Utanför hyreslängan vi hade bott efter kriget fanns fyra stora lönnar. Nu var de nedhuggna. En parkering hade tagit över platsen. Huset vi bodde i var borta och i stället fanns en ful hög betongkoloss.

Min gamla flickskolan var nu en vanlig samskola. Bageriet med de godaste munkarna var stängt. Biblioteket var en modern stor nybygge och den gamla blev någon typ kulturcenter och turistbyrå. Affärsgatan hade samma affärer som hemma i Stockholm. Kedjorna sprider sig över Världen.

Fabrikerna var stängda också. De hade flyttat utomlands eller var inte längre lönsamma. Min f.d. pojkväns skofabrik var också borta. Skor tillverkades billigare i andra länder. Finska Nokia var dok kvar med stövlar och däck. De var tidigt framme med mobiltelefoner. Även jag hade haft Nokia 3310, en mobil som såldes 126 miljoner exemplar. Den fungerar än men är inte i bruk.

Jag undrade hur gamla lönnträden hade varit när de höggs ner och fick lämna plats åt en bilparkering. Att sitta och läsa en bok under en lönn är minnen jag för evigt bevarar.

Det finns träd vars livslängd har börjat några tusen år sedan. De har fallit, grönskat igen, spruckit i barken men fortsatt att leva. Det äldsta kända trädet, en ynklig kvist, finns i Sverige, på Fulufjället. Trädet kallas Old Tjikko – världens äldsta med sina 9550 år. Granen är dock en klon och den största stammen som sticker upp idag är några hundra år gammal.

Methuselah i USA är 4,856 år, en tall (Pinus longaeva) som började växa när egyptierna byggde pyramider. Den frodas i Kalifornien men exakta platsen hölls länge hemlig för andra än forskare. Fast, nu finns det ett besökscenter så hemligheten är bruten.

Jag såg flera gamla träd på Pacific Crest Trail. De äldsta var ca 1500 år, gamla tallarna på Mt Baden Powell, (min dag 33, mile 375, bild ovan och nedan). De kallades Wally Waldron träd, han arbetade för pojkscouter. De lär vara tre i topp äldsta tallar i USA och äldsta i Kalifornien.

Skogen omkring mig äts upp av ålder, barkborrar, vildsvin och träd huggs för att inte växa upp till elledningar. Bebyggelsen tar plats. Och i spåren av människor kommer också skräpet.

Allting förändras. Inte alltid till det bättre. Vad är beständigt kommer historien att visa, för någon eller ingen. Livet går framlänges och om framtiden vet vi föga trots analyser och beräkningar. Ingenting är så ovisst än livet.

Att träd växer i tusentals år är ett av livets mirakel.

Tron på det osynliga och oförklarliga. Om väsen i naturen.

Publicerat av

Dag 139 på Pacific Crest Trail  passerade jag 2240 mile. Jag hade tillbringat halva dagen på Trout lake för att handla mat, äta och bara gå utan ryggsäck. På kvällen gick en bil gratis mot leden. Den lilla lastbilen var full, alla utom jag satt på flaket. Ett trevligt samtal med föraren och bra utsikt. Ibland var det en fördel att vara gammal.

I den risiga skogen, i skuggan av Mt. Adams slog jag tält i kanten på Gifford Pinchot Nationalforest, ett område där Bigfoot, ofta kallad Sasquatch, sägs vara bosatt i.

Nej, jag såg inga ovanliga varelser. Det mest störande var två vandrare längre bort som tände eld och hade  sedan svårigheter att hålla det i styr, eftersom marken var torr. Eld håller djuren borta, sa de. Man vet aldrig vad som finns här.

Jag trodde att de tänkte på björnar, inte Bigfoot precis. Men det finns många som tror på dess existens. På området vi tältade tillhörig till Scamania County (karta ovan) var det förbjudet att skada folkloristiska varelser. Straffet var böter för $1,000 och upp till ett års fängelse. Bigfoot har sina lobbyistgrupper.

Nyligen dog två personer av kyla på området i jakt på Bigfoot. Hur kommer det sig att några tror på Bigfoots existens till den grad att de ger sig för att leta efter den i uselt vinterväder? Tilltron till att man kan se något magiskt, som även betalar sig, kan vara överväldigande.

Det finns bilder av varelser som ser ut lik vår föreställning av Bigfoot, men inga bevis att figuren var annat än en människa stor i storleken och utklädd. Ingen har fångat Bigfoot och så kunnat bevisa dess existens. Fotavtryck påstås dock har hittats. En del har sett Bigfoot men har inga bilder att visa upp.

Varför tror vi än på varelser vilka troligen inte existerar? Vi känner faktiskt inte till allt som finns på vår jord. Varje år hittas otaliga, nya djur och växter. 2024 fann forskare 138 nya arter. Folk i Amazonas som lever helt utanför allt har också hittats i år igen. Så, varför kan inte någon inte än fångad varelse existera?

Det övernaturliga har alltid fängslat och även skrämt oss. Det på jorden och i luften. Nyss hovrade en massa  drönare i luften samtidigt i några av USA s delstater och en del folk såg genast utomjordisk invasion. De onda som kommer från rymden. Vi lockas av något magiskt, utanför det kända. Vi återupplever barndomens sagofigurer. Hoppet finns att finna något utöver det vanliga, ett bevis att annat än vi existerar.

Någon Bigfoot syntes inte till den natten, inga andra varelser heller. Men dag 145 gick jag på ett område  efter Chinook pass, i djupa skogar mellan bergen där djurlivet brummade, vrålade, skrek, sprang, slogs, även sjöng fast utan melodier och jag kände att där ska jag inte tälta utan fortsatte gå i skymningen allt vad jag kunde. En ung björn småsprang på stigen före mig. Kanske var livet i skogen för mycket även för björnen? Den vek in i skogen och jag fortsatte upp till en platå där det fanns tältplatser. Och tystnaden la sig över platsen.

Kanske gjorde jag fel? Jag borde stannat där bland djuren? Det kunde ha blivit en bild som gav mig berömmelse och betalade mina utgifter?

Vår tilltro till något vars existens inte har kunnat bevisas kan vara stark. Det kan vara ett slags kontakt med naturen och sätt att tolka omvärlden. Det kan vara en tro på något som styr och  hjälper oss i livet. Astrologi, kosmisk vägledning, healing, shamaner… många av oss tror på något av den typen av livsråd enligt undersökningar.  

Religion då? Ja, religionen eller tron då? Det är större. Det lämnar jag i alla fall nu utanför skogsväsen.

Tänk efter, vilka saker, påståenden eller varelser tror du på vars existens är än obevisat?

Och, utan de nyfikna och modiga människor som började utforska Världen trots de osynliga farorna skulle vi än sitta i en grotta och dö unga.

Jag själv då? En kallhamrad realist? Inte riktigt. Finns det ingenting kvar vi inte än kan förklara vore Världen en plats där utvecklingen har stannat.

https://www.bbc.com/news/articles/cx2ykyew50go

Home

Kartan skärmdump från Google map. Bigfoot ruta 352 från the Patterson Gimlin Bigfoot film

Bilder överst Mt Adams, nederst Mt, Washington, Pacific Crest Trail, Washington.

Magiska möten under vandring.

Publicerat av

Jag har träffat flertal människor jag inte känner men som har bott nära mig eller gjort saker av betydelse för mig, varit med i samma historiens gång. När jag tänker efter finns det flera av dem som har kommit till min väg på ett oväntat sätt när jag har varit ute på vandring.

En av dessa gav mig lift och hjälp på PCT. Vi upptäckte vår gemensamma nämnare, arbete i Vietnam. Han var en av de sista amerikaner som lämnade Saigon, som  föll 30 april 1975. Han hade skickats dit  i slutet för att ”städa upp”” som han sa. Jag var i Vietnam senare för att vara en liten, blygsam del av uppbyggnad.

Varför råkade just han befinna sig på den platsen, vid Sacramento River, 1502 mile på PCT (bild nedan) när jag kom ut till vägen från skogen?

Det blev det bästa samtalet under min PCT vandring.

Nu på West Highland Way mötte jag två män, något yngre än jag.  Det var min första dag, Hade  börjat gå snabbt efter resan och en kopp kaffe med smörgås i ett fik på startplatsen Milngavie. Jag hade kanske gått fem kilometer. Det började skymma. Jag satt mig på en bänk vid vägen. Gå, eller vända. Jag hade nyss passerat en lämplig tältplats.

Då kom två män och sa att bänken var för två personer. Vart är ditt sällskap?

Jag pekade uppåt, mot himlen. Sorry, sorry, sa de. Jag sa dock att jag vandrar nästan alltid ensam.

Vi gick följe ett tag. Den ena männen hade bott flera år i Sverige och arbetat för ett Internationellt Kompani. När han sa vart han hade bott hade vi varit nästan grannar i 8 år men aldrig träffats. Sedan hade han återvänt till London och även jag hade lämnat Stockholmstrakten för ett tag. Nu var de båda på ett släktbesök i Skottland. De hade åkt en bit och tagit en promenad på West Highland Way.

Det var liksom magi. Världen var liten.

Vi pratade om utvecklingen i Sverige och i England. Invandring, kriminalitet, den vanlige jobbarens ekonomi. Om skolan. Om pensionärer. Politiker som liksom alltid hänger efter. Allt var tämligen lika i våra länder på många avseenden. I de negativa delarna så att säga.

Det positiva har du framför dig: naturen, sa de. Skottland är så vackert.

De tyckte att jag skulle gå till en camping i alla fall, ensam som jag var. Det fanns en ganska nära. De klev in i sin bil och jag vinkade adjö till dem. Snart kom jag till en plats som passade för tältning. Dimman la sig. Tystnad. Inte ens ett får bräkte.

Mina första timmar på leden var över. Det var så lättsamt att gå, park, byvägar, hage. Det blev mer ansträngande så småningom. Bakom en stenmur, under träden sov jag min första natt på West Highland Way. Stenmurar kom det att vara gott om, de flesta mossklädda, resultat av ett hårt arbete från tiden länge sedan.

Ingenting kommer utan ansträngning och vilja.

Stenbro Victoria bridge-

Planera för vandring och gamla minnen.

Publicerat av

Dags att starta årets vandring eller fler. Kanske är du redan ute? Hur tänker du vid valet av en led? Hur planerar du?

Visst kan man bara kasta ihop sina saker och börja gå men lite planering underlättar. Det som styr är tid och pengar. Vandring låter som billig hobby men det är det inte. Utrustning kostar. Resor kostar.  Men visst, den allra första vandringen jag gjorde kostade tågresan till Abisko och en gammal ramryggsäck köpt på något överskottslager. Gick i mina vanliga kläder. Hade en lånad sovsäck. Jag sov i vindskydd och stugor. Det var i början -80 talet.

Idag har jag en nära nog topputrustning i lättvikt. Jag tältar nästan alla nätter.

Så, utrustning enligt behov, vart man tänker vandra och hur äter och sover man.

Vilken tid har du att spendera? Vilken natur vill du vandra i? Kan du tänka dig åka långt för det? I så fall kolla ditt pass, behövs visum och krävs det tillstånd? Hur vill du övernatta? I tält fritt vart som helst? Det går bra i ett antal länder som Sverige, Norge, Finland, Skottland, USA…men många länder tillåter inte tältning i det fria. I Spanien till ex. kan de jaga tältare ute med helikoptrar. Du vill inte låta din reskassa gå till böter så kontrollera om och hur du kan tälta.

Om du väljer att bo i stugor är många leder i Europa enklare tillgängliga. Men  de kan vara fullbokade under augusti som är vanlig semestermånad i Europa.

Hur planerar du för mat? Bära med dig? Stugor med mat och restauranger?

I Sverige är leder ofta försedda med vindskydd och fjällstugor kan ha även affärer. Det går ingen nöd på vandrare i Sverige, bara lite planering behövs.

Så, skall du vandra i år eller är du redan i gång? Jag ska vara barn- och kattvakt snart men sedan blir det en kortare runda. Har planer för några längre också.

Min bästa vandring var Pacific Crest Trail, i hård konkurrens med Kilimanjaro.

6 år sedan sen eftermiddag den tredje maj 2018 började jag min vandring längs PCT. Jag var inte i god kondition. Det var tungt i början. Som någon sa: en månads träningsrunda, sedan går det bättre. Det stämde.

Om du börjar vid södra markeringen, vid den mexikanska gränsen, går de första 700 mile genom den kaliforniska öken. Nej, inte bara sand. Det finns en del växtlighet, gamla träd, buskar, kaktusar och sten, både stora och små. Samt de oändliga fälten med vindsnurror och solpaneler. Det var varmt, upp till +42 C ibland och man fick bära en del vatten. Dag 50 lämnade jag öken och kom till Sierra.

Varför valde jag just PCT? Den var i USA. Den var lång. Den var en utmaning. Den hade en annorlunda natur än på mina tidigare vandringar. Eftersom PCT var 4000+ kilometer hade den flera olika typer av natur. Det enda som saknades var havsstrand. Därför gjorde jag 5 dagar på Pacific North West trail vid havet som avslutning.

På PCT sov jag utan andra i närheten ca 90% av tältnätterna. Några hotellnätter och 3 på en camping. Som mest bar jag tio dagars mat.

Hade jag en bra planering? Inte alls. Länk nedan.

Ha en bra tur!

Planera? Eller ta dagen som det kommer? Två långvandringar, olika planering

Bilder; uppifrån: Vandring ovan molnen Jacinto bergen, kaktus Scissors crossing, solnedgång mot Mojave damm, namnlös topp, öken vid Hikertown, vindfarmer på väg mot Mojave. Alla bilder från Kalifornien.