När min son seglade iväg till de stora haven ensam i sin gula lilla båt (lilla, säg inte mot) fast han knappt kunde segla, satt han en skylt på sin arbetsplats: kommer strax. Han var borta i åtta månader, den gången. Det blev sedan mer men då var han en skicklig seglare. Att segla är inte min grej, men att vandra är favoritsysselsättning. Att vandra en gång till långt och länge står på min Bucket List.

Så jag sätter samma skylt hit även om tiden inte blir så lång, troligen sex månader.

Jag skall solovandra i USA. Leden heter Pacific Crest Trail vars popularitet exploderade efter  filmen och boken Wild. Jag hade dock spanat på leden före det men kunde inte vara borta så lång tid. Jag börjar vid mexikanska gränsen i Campo och går mot norr så länge jag ids och orkar. Kanske hoppar jag över någon mer besvärlig del, att vada är inte min starka sida. I år var det dock ingen hög snö år, vilket innebär enklare vad men också ett behov att bära mera vatten.

Jag har ingen ambition att gå hela Pacific Crest Trail, dess 2659 mile, men det kan hända att jag ändå hamnar på Kanadagränsen till slut. Jag har usel planering, jag som brukar planera varje sträcka, varje matinköp, varje vilodag och hålla det. Tiden krympte. Döden kom emellan. Jag får ta det som det kommer.

De som går hela leden brukar vara i 35 års ålder. I min ålder fanns förra året 1,5 män, hur nu en sådan person kan se ut. Oavsett åldern avbryter flera ganska snabbt. Att gå hela dagarna i den kaliforniska öken – vilken den första delen är – var inte precis vad de tänkte. Jag för min del ser framemot ökendelen.

Jag säger adjö för ett tag för alla mina läsare. Jag ska gå.

Kommer strax.

Packning.