Dag fem hade jag gått 40 mile i ökenlandskapet på PCT. Ingen fart precis.

Dag ett var inte någon snabb start. Jag var rejält åksjuk när jag började gå på eftermiddagen. När jag slog tält vid 8 mile lyste pannlamporna i tälten omkring. Andra kom inte så långt heller den dagen.

Det blev en av de få nätter jag tältade nära andra. Jag kom att tälta ensam de flesta nätter. Jag och naturen. Det var ren lycka. Jag träffade en massa trevligt folk men kvällen och tältplatsen var oftast min egen..

Dag två hade värmerekord +40 C och det tog knäcken på mig. Jag kom ingenvart. Andra vandrare låg också under buskar och träd i väntan på kväll och solnedgång. Då började vi röra på oss igen. Det blev svalare på de närmaste dagarna men snart skulle värmen hålla nästan varje dag. Jag lärde mig att strukturera upp dagen. Upp mellan klockan 4-5. Middagsvila mellan 12 och 15. Gå tills det är mörkt. Så var ökendelen fram till Kennedy Meadovs, 700 mile.

Inte bara jag hade jobbigt i början. Som en ung man sa: det blir en månads hårdträning men sen går vi snabbare och lättare.

Men det kändes bättre redan. Gå, äta, sova. Så skulle de kommande 155 dagarna se ut. Ungefär. Mot kvällen hade leden gått genom en vacker skog. Ja, öken har träd, inte bara kaktusar. Jag slog tält i mörkret i Mount Laguna. Syrsorna sjöng. Träden doftade annorlunda än hemma. På natten sjönk temperaturen rejält.

Alla drömmar om vandring utomlands är just bara drömmar så länge. Så ser det ut. Bara det här regnvädret drar förbi tar jag min ryggsäck och går en runda. I den svenska skogen.

Bild överst: nära Mount Laguna, Kalifornien.