Det är vår. Löven spricker och bildar en grön slöja över trädens grenar. Vitsipporna täcker marken. Fåglarna söker boplats. Skogen doftar vår. Den där fräscha lukten som bara finns på våren vid lövsprickning. Från jorden tränger sig växtligheten upp.
Våren känns hoppfull även om Världen inte är det. Det är inte ledarna i sig som bär ondskan. Det är de ivriga följarna.
Det finns flera studier som visar att vistelse i naturen lindrar smärta. Studierna visar även mentalt välbefinnande när vi vistas i skogen eller en vacker plats i naturen. Tystnaden får våra hjärnor att vila. Det eviga ljudet i en stad är faktiskt skadligt och på sikt leder till sjukdom och tidig död. Det sägs också att betongghetton är den värsta platsen man kan bo på men att bara enskilda träd vi ser från fönster kan lindra eländet.
De kommunala planerade skiter i sådant. Finns en plätt ledig kan man bygga ett höghus. Att bygga högt och tätt blir billigare. De som behöver en bostad och har inte råd att köpa kan ju inte klaga.
Låt de fattiga bo illa, vad spelar det för roll. Dessutom dör de snabbare och spar så på resurserna. Det har just bevisats att de mindre bemedlade dör yngre än de med pengar och möjligheten till ett hälsosammare liv.
När jag åker runt i Stockholm ser många förorter ut som om någon slängde dit några hus utan att tänka till. Det ser oplanerat och kaotiskt ut. De nyaste orterna är tätt och högt. Det finns fina bostadsområden men de husen och lägenheterna kan ingen vanlig jobbare köpa.
Men nu är det vår och den goda tiden att vara ute. Det påstås att bara 20 minuter per dag i en park eller skog hjälper vår hjärna att koppla av. Enkelt och gratis.
Jag har träffat flertal människor jag inte känner men som har bott nära mig eller gjort saker av betydelse för mig, varit med i samma historiens gång. När jag tänker efter finns det flera av dem som har kommit till min väg på ett oväntat sätt när jag har varit ute på vandring.
En av dessa gav mig lift och hjälp på PCT. Vi upptäckte vår gemensamma nämnare, arbete i Vietnam. Han var en av de sista amerikaner som lämnade Saigon, som föll 30 april 1975. Han hade skickats dit i slutet för att ”städa upp”” som han sa. Jag var i Vietnam senare för att vara en liten, blygsam del av uppbyggnad.
Varför råkade just han befinna sig på den platsen, vid Sacramento River, 1502 mile på PCT (bild nedan) när jag kom ut till vägen från skogen?
Det blev det bästa samtalet under min PCT vandring.
Nu på West Highland Way mötte jag två män, något yngre än jag. Det var min första dag, Hade börjat gå snabbt efter resan och en kopp kaffe med smörgås i ett fik på startplatsen Milngavie. Jag hade kanske gått fem kilometer. Det började skymma. Jag satt mig på en bänk vid vägen. Gå, eller vända. Jag hade nyss passerat en lämplig tältplats.
Då kom två män och sa att bänken var för två personer. Vart är ditt sällskap?
Jag pekade uppåt, mot himlen. Sorry, sorry, sa de. Jag sa dock att jag vandrar nästan alltid ensam.
Vi gick följe ett tag. Den ena männen hade bott flera år i Sverige och arbetat för ett Internationellt Kompani. När han sa vart han hade bott hade vi varit nästan grannar i 8 år men aldrig träffats. Sedan hade han återvänt till London och även jag hade lämnat Stockholmstrakten för ett tag. Nu var de båda på ett släktbesök i Skottland. De hade åkt en bit och tagit en promenad på West Highland Way.
Det var liksom magi. Världen var liten.
Vi pratade om utvecklingen i Sverige och i England. Invandring, kriminalitet, den vanlige jobbarens ekonomi. Om skolan. Om pensionärer. Politiker som liksom alltid hänger efter. Allt var tämligen lika i våra länder på många avseenden. I de negativa delarna så att säga.
Det positiva har du framför dig: naturen, sa de. Skottland är så vackert.
De tyckte att jag skulle gå till en camping i alla fall, ensam som jag var. Det fanns en ganska nära. De klev in i sin bil och jag vinkade adjö till dem. Snart kom jag till en plats som passade för tältning. Dimman la sig. Tystnad. Inte ens ett får bräkte.
Mina första timmar på leden var över. Det var så lättsamt att gå, park, byvägar, hage. Det blev mer ansträngande så småningom. Bakom en stenmur, under träden sov jag min första natt på West Highland Way. Stenmurar kom det att vara gott om, de flesta mossklädda, resultat av ett hårt arbete från tiden länge sedan.
Hur svår är en led? Det mäts nog med kombination av din benstyrka, nivån på din kondition, ork och lite ålder också. Samt viljan att klara det. Jag tror att viljan betyder ibland mer än konditionen.
Hur svår var West Highland Way? Inte alls svår kan jag säga. Men det fanns jobbiga upp- och nedgångar samt väl så kämpiga bitar längs stranden av Loch Lomond. Ja, man går inte på stranden utan på en stenig kant. Jag bedömer förstås enligt min 82 åriga kondition och bristfällig träning. Jag tältade i stället de tjusiga hotell som fanns tillgänglig vid den skotska leden. Många andra fick sin packning fraktad mellan hotellen. Jag bar förstås min.
Hur var då leden? Varierad. Fin. Usel. Enkel. Allt.
Efter att ha bokstavligen kravlat uppåt och glidit på rumpan neråt funderade jag om jag någonsin hade vandrat på en bit av led i sämre kondition.
Nej. Inte.
Det var dag 6 mellan Inversnaid och Inverarnan längs Loch Lomond. Stig var det knappt, bara lite yta av lera mellan stora och mindre stenblock. Mina ben räckte inte alltid till att kliva upp och ner. Jag hade dessutom tränat helt fel. Jag gick i skogen. Jag borde ha klivit på trappsteg, två, tre trappor i taget. Nu fick jag bokstavligen kravla upp och ner några gånger.
Dagen före hade också varit bitvis hård. Leden längs sjösidan Loch Lomond var helt enkelt jobbig. Men sedan tältade jag på en magisk plats, som jag hade bokat och betalt, Lochan Maoil Dhuinne, en näs mot vatten. Friden var genast total. Endast fem tillåtna tältplatser, Det är fri tältning i Skottland men vissa områden var förbjudna, som just stranden på Loch Lomond Nationalpark.
Men nu var det jobbigt värre. Jag insåg att en gammal kvinna med korta ben och denna bit av leden var en usel kombination.
När leden lättade kokade jag soppa och kaffe. Märkligt vad allt kändes så bra igen.
West Highland Way är helt enkelt varierad terräng. Den börjar med parkvägar. Går genom fårhagar, byvägar, smala landsvägar och igen på en stig genom kullar av gräs. Skogar, lärk och rönnbär, stora ekar, ibland en känsla om sydligare platser. Sedan går leden upp och ner, upp och ner. Den första uppgången är leden mot och förbi Conic Hill, gränsen mellan det skotska låg- och skotska höglandet. En stenig väg upp och en stenlagd ner. Men allt beror också på det skotska vädret. Kunde ha varit en fin stig om det inte hade regnat och haglat både upp till kullen och ner. Dock var det skotska vädret sedan nådigt hela tiden med även sol i flera dagar.
Skottar stenlägger stigar. Det är fint i torr väderlek.
Efter sjöstrandens mödor kommer man så småningom till Bridge of Orchy och Rannoc Moor, de höga bergen och det skotska hedlandskapet. Genast infinner sig en magisk skotsk känsla, det var så här jag föreställde mig högländerna. Gräs och ljung, dalar omgivna av höga toppar, ruiner, ett ensamt får, inga andra än jag. (De andra går alltid snabbare än jag.) Känslan att den skotska historien har utspelats just här, med strider, böner, ära, kärlek och falskhet…
Det är bara magi.
Alldeles i slutet mot Fort Williams går leden på en bred grusväg. Den biten neråt tog värst på knäna, sa en ung man som vilade vid vägkanten. Vi beundrade Skottlands och Englands högsta berg, Ben Nevis 1344m en stund. Sedan kom asfalten, bilarna och snart var man i en stad med en genomfartsled och bara längtade tillbaka till tystnad och West Highland Way. De 154,8 kilometerna tog slut alldeles för snabbt.
Det tog mig tio dagar men ett av de var en resdag till leden och den näst sista dagen vände jag om en bra bit för att kunna ha en natt till i ödemarken i stället nära civilisationen.
Vad är ödemark och vad är civilisation är dock en svår fråga idag, om du ser på nyheter från Världen.
Ben Nevis, en gammal vulkan 1 344m.
Om film och Skottland på West Highland Way nästa gång.
Jag satt på en klippa vid en sjö och väntade på mörkret. Riktigt mörkt blir det aldrig så nära bebyggelse, kanske tio kilometer till närmaste husgrupp. Dessutom började molnen samla sig ovan mitt huvud. Solnedgången målade sjön i nyanser av gult och rött. En ivrig hackspett hackade i skymningen. Några kråkor hade kvällssamtal med varandra.
Natten före hade jag tältat vid en sjö, ännu längre från bebyggelse. Platsen var vacker och på natten var det tyst. Bara flyget förstås. Ett litet meteorregn föll på himlen. Stjärnorna speglade sig i sjön.
Nu satt jag på en väl vald plats där meteoritregnet borde synas väl.. Tältet hade fått en någorlunda okej yta bakom i skogen. Jag var inte kräsen. Mitt i natten föll några meteorer som svaga strån på himlen. Vissa med ett litet eldklot. Det var inte mäktigt, bara vackert. I jämförelse med meteorregn i Sarek var det en blek uppvisning. 2005 tältade jag på Luottolako och såg ett meteorregn som var bländande. Sen höst och flera mil till närmaste bebott hus ger en mörk himmel där stjärnorna ser ut som hål till rymden bakom. Tältar man högt, som jag gjorde, känns det att stjärnorna är nästan nåbara.
Så Perseiderna måndags gav ingen större show på min plats. Flera flygplan korsade himlen. De kom vart tredje minut. Vissa blinkade rött, andra vitt. Inte har vi slutat flyga. Inte heller jag som snart ska flyga i väg till en led utomlands. Förhoppningsvis.
Att tälta ute i skogen borta från bebyggelse ger en känsla av frihet. Jag och mitt tält. Inga andra – oftast. Få saker, det nödvändiga. Vår tillvaro är materiellt. Vi bygger liv med saker vi kanske inte ens behöver. Vi äger. Vi har. Ute finns ingenting. Det du bär med dig. Det som du kan få av naturen.
Jag åt blåbär, det var allt naturen bjöd denna gång.
Vid en vandring, kort eller lång, har vi det som behövs för överlevnad. Tält, sovsäck, mat, kök, tåliga kläder… Just den enkelheten har alltid tilltalat mig. Att vara mer än att ha. Tystnad, bara naturens ljud, omkring mig. Gå. Jag har alltid gillat att gå, bara gå, intet mer originellt. Sitta och vara utan tankar. Känna sin litenhet i den stora naturen.
Hemåt gick jag en bit på spångad stig, lik liten autostrada. Plank. Dock inte så brett att det räckte till en rullstol.Naturen blir lättare tillgänglig för alla. Det är bra, även de med gångproblem skall kunna komma ut längre från asfalten. Samtidigt förloras något. Som på Kungsleden från Abisko till Kebnekaise station. Idag är den leden så spångat att vandring i naturen har blivit att balansera långa sträckor på några brädor.
Allt skall vara lätt, snabbt och bekvämt för den nutida människan. Men någonting går förlorad, den där känslan att vara i naturen, och klara sig själv en stund.
PS.Angående fritid:
Barn skall få fritidskort, alltså pengar som skall gå till fritid, sport eller kultur. Politiker tror att det inte kan missbrukas. Pengarna ges i form av ett konto för föräldern som bara kan betala avsedda fritidsintressen. Nu sitter skurkarna – är jag hundra på – och intresserar sig för barnens fritid. Boll med klanen. Hur korkad får man vara som politiker? Bättre att ge pengarna till kända idrottsföreningar, scouterna och musikskolan, mm liknande. Och sänka avgifterna för barnen. Det finns också skolor som har fritidsklubbar efter skoltiden. Utan avgift. Stöd dem. Detta system från Regeringen att dela ut skattepengar tillbaka för olika ändamål låter som dålig planering. Titta, nu får ni en slant! Är vi inte snälla!
