Etikettarkiv: natur

Magiska möten under vandring.

Utvalda

Publicerat av

Jag har träffat flertal människor jag inte känner men som har bott nära mig eller gjort saker av betydelse för mig, varit med i samma historiens gång. När jag tänker efter finns det flera av dem som har kommit till min väg på ett oväntat sätt när jag har varit ute på vandring.

En av dessa gav mig lift och hjälp på PCT. Vi upptäckte vår gemensamma nämnare, arbete i Vietnam. Han var en av de sista amerikaner som lämnade Saigon, som  föll 30 april 1975. Han hade skickats dit  i slutet för att ”städa upp”” som han sa. Jag var i Vietnam senare för att vara en liten, blygsam del av uppbyggnad.

Varför råkade just han befinna sig på den platsen, vid Sacramento River, 1502 mile på PCT (bild nedan) när jag kom ut till vägen från skogen?

Det blev det bästa samtalet under min PCT vandring.

Nu på West Highland Way mötte jag två män, något yngre än jag.  Det var min första dag, Hade  börjat gå snabbt efter resan och en kopp kaffe med smörgås i ett fik på startplatsen Milngavie. Jag hade kanske gått fem kilometer. Det började skymma. Jag satt mig på en bänk vid vägen. Gå, eller vända. Jag hade nyss passerat en lämplig tältplats.

Då kom två män och sa att bänken var för två personer. Vart är ditt sällskap?

Jag pekade uppåt, mot himlen. Sorry, sorry, sa de. Jag sa dock att jag vandrar nästan alltid ensam.

Vi gick följe ett tag. Den ena männen hade bott flera år i Sverige och arbetat för ett Internationellt Kompani. När han sa vart han hade bott hade vi varit nästan grannar i 8 år men aldrig träffats. Sedan hade han återvänt till London och även jag hade lämnat Stockholmstrakten för ett tag. Nu var de båda på ett släktbesök i Skottland. De hade åkt en bit och tagit en promenad på West Highland Way.

Det var liksom magi. Världen var liten.

Vi pratade om utvecklingen i Sverige och i England. Invandring, kriminalitet, den vanlige jobbarens ekonomi. Om skolan. Om pensionärer. Politiker som liksom alltid hänger efter. Allt var tämligen lika i våra länder på många avseenden. I de negativa delarna så att säga.

Det positiva har du framför dig: naturen, sa de. Skottland är så vackert.

De tyckte att jag skulle gå till en camping i alla fall, ensam som jag var. Det fanns en ganska nära. De klev in i sin bil och jag vinkade adjö till dem. Snart kom jag till en plats som passade för tältning. Dimman la sig. Tystnad. Inte ens ett får bräkte.

Mina första timmar på leden var över. Det var så lättsamt att gå, park, byvägar, hage. Det blev mer ansträngande så småningom. Bakom en stenmur, under träden sov jag min första natt på West Highland Way. Stenmurar kom det att vara gott om, de flesta mossklädda, resultat av ett hårt arbete från tiden länge sedan.

Ingenting kommer utan ansträngning och vilja.

Stenbro Victoria bridge-

Hur var leden West Highland Way?

Utvalda

Publicerat av

Hur svår är en led? Det mäts nog med kombination av din benstyrka, nivån på din kondition, ork och lite ålder också. Samt viljan att klara det. Jag tror att viljan betyder ibland mer än konditionen.

Hur svår var West Highland Way? Inte alls svår kan jag säga. Men det fanns jobbiga upp- och nedgångar samt väl så kämpiga bitar längs stranden av Loch Lomond. Ja, man går inte på stranden utan på en stenig kant. Jag bedömer förstås enligt min 82 åriga kondition och bristfällig träning. Jag tältade i stället de tjusiga hotell som fanns tillgänglig vid den skotska leden. Många andra fick sin packning fraktad mellan hotellen. Jag bar förstås min.

Hur var då leden? Varierad. Fin. Usel. Enkel. Allt.

Efter att ha bokstavligen kravlat uppåt och glidit på rumpan neråt funderade jag om jag någonsin hade vandrat på en bit av led i  sämre kondition.

Nej. Inte.

Det var dag  6 mellan Inversnaid och Inverarnan längs Loch Lomond. Stig var det knappt, bara lite yta av lera mellan stora och mindre stenblock. Mina ben räckte inte alltid till att kliva upp och ner. Jag hade dessutom tränat helt fel. Jag gick i skogen. Jag borde ha klivit på trappsteg, två, tre trappor i taget. Nu fick jag bokstavligen kravla upp och ner några gånger.

Dagen före hade också varit bitvis hård. Leden längs sjösidan Loch Lomond  var helt enkelt jobbig. Men sedan tältade jag på en magisk plats, som jag hade bokat och betalt, Lochan Maoil Dhuinne, en näs mot vatten. Friden var genast total. Endast fem tillåtna tältplatser, Det är fri tältning i Skottland men vissa områden var förbjudna, som just  stranden på Loch Lomond Nationalpark.

Men nu var det jobbigt värre. Jag insåg att en gammal kvinna med korta ben  och denna bit av leden var en usel kombination.

När leden lättade  kokade jag soppa och kaffe. Märkligt vad allt kändes så bra igen.

West Highland Way är helt enkelt varierad terräng. Den börjar med parkvägar. Går genom fårhagar, byvägar, smala landsvägar och igen på en stig genom kullar av gräs. Skogar, lärk och rönnbär, stora ekar, ibland en känsla om sydligare platser. Sedan går leden upp och ner, upp och ner. Den första uppgången är leden mot och förbi Conic Hill, gränsen mellan det skotska låg- och skotska höglandet. En stenig väg upp och en stenlagd ner. Men  allt beror också på det skotska vädret. Kunde ha varit en fin stig om det inte hade regnat och haglat både upp till kullen och ner. Dock var det skotska vädret sedan nådigt hela tiden med även sol i flera dagar.

Skottar stenlägger stigar. Det är fint i torr väderlek.

Efter sjöstrandens mödor kommer man så småningom till Bridge of Orchy och  Rannoc Moor, de höga bergen och det skotska  hedlandskapet. Genast  infinner sig  en magisk skotsk känsla, det var så här jag föreställde mig högländerna.  Gräs och ljung, dalar omgivna av höga toppar, ruiner, ett ensamt får, inga andra än jag. (De andra går alltid snabbare än jag.) Känslan att den skotska historien har utspelats just här, med strider, böner, ära, kärlek och falskhet…

Det är bara magi.

Alldeles i slutet mot Fort Williams går leden på en bred grusväg. Den biten neråt tog värst på knäna, sa en ung man som vilade vid vägkanten. Vi beundrade Skottlands och Englands högsta berg, Ben Nevis 1344m en stund. Sedan kom asfalten, bilarna och snart var man i en stad med en genomfartsled och bara längtade tillbaka till tystnad och West Highland Way. De 154,8 kilometerna tog slut alldeles för snabbt.

Det tog mig tio dagar men ett av de var en resdag till leden och den näst sista dagen vände jag om en bra bit för att kunna ha en natt till i ödemarken i stället nära civilisationen.

Vad är ödemark och vad är civilisation är dock en svår fråga idag, om du ser på nyheter från Världen.

Ben Nevis, en gammal vulkan 1 344m.

Om film och Skottland på West Highland Way nästa gång.

Några nätter i skogen och  spaning efter Perseider.

Utvalda

Publicerat av

Jag satt på en klippa vid en sjö och väntade på mörkret.  Riktigt mörkt blir det aldrig så nära bebyggelse, kanske tio kilometer till närmaste husgrupp. Dessutom började molnen samla sig ovan mitt huvud. Solnedgången målade sjön i nyanser av gult och rött. En ivrig hackspett hackade i skymningen. Några kråkor hade kvällssamtal med varandra.

Natten före hade jag  tältat vid en sjö, ännu längre från bebyggelse. Platsen var vacker och  på natten var det tyst. Bara flyget förstås. Ett litet meteorregn föll på himlen. Stjärnorna speglade sig i sjön.

Nu satt jag på en väl vald plats där meteoritregnet borde synas väl.. Tältet  hade fått en någorlunda okej yta bakom i skogen.  Jag var inte kräsen. Mitt i natten föll några meteorer som  svaga strån på himlen. Vissa med ett litet eldklot.  Det var inte mäktigt, bara vackert.  I jämförelse med meteorregn i Sarek var det  en blek uppvisning. 2005 tältade jag på Luottolako och såg ett meteorregn som var bländande. Sen höst och flera mil till närmaste bebott hus ger en mörk himmel där stjärnorna ser ut som hål till rymden bakom. Tältar man högt, som jag gjorde, känns det att stjärnorna är nästan nåbara.

Så Perseiderna  måndags gav ingen större show på min plats. Flera flygplan korsade himlen. De kom vart tredje minut. Vissa blinkade rött, andra vitt. Inte har vi slutat flyga. Inte heller jag som snart ska flyga i väg till en led utomlands. Förhoppningsvis.

Att tälta ute i skogen borta från bebyggelse ger en känsla av frihet. Jag och mitt tält. Inga andra – oftast. Få saker, det nödvändiga.  Vår tillvaro är materiellt. Vi bygger liv med saker vi kanske inte ens behöver. Vi äger. Vi har. Ute finns ingenting. Det du bär med dig.  Det som du kan få av naturen.

Jag åt blåbär, det var allt naturen bjöd denna gång.

Vid en vandring, kort eller lång, har vi det som behövs för överlevnad. Tält, sovsäck, mat, kök, tåliga kläder… Just den enkelheten har alltid tilltalat mig. Att vara mer än att ha. Tystnad, bara naturens ljud, omkring mig.  Gå. Jag har alltid gillat att gå, bara gå, intet mer originellt. Sitta och vara utan tankar. Känna sin litenhet i den stora naturen.

Hemåt gick jag en bit  på spångad stig, lik liten autostrada. Plank. Dock inte så brett att det räckte till en rullstol.Naturen blir lättare tillgänglig för alla.  Det är bra, även de med gångproblem skall  kunna komma ut längre från asfalten. Samtidigt förloras något. Som på Kungsleden från Abisko till Kebnekaise station. Idag är den leden så spångat att  vandring i naturen har blivit att balansera långa sträckor på några brädor.

Allt skall vara lätt, snabbt och bekvämt för den nutida människan.  Men någonting går förlorad, den där känslan att vara i naturen, och klara sig själv en stund.

PS.Angående fritid:

Barn skall få fritidskort, alltså pengar som skall gå till fritid, sport eller kultur. Politiker tror att det inte kan missbrukas. Pengarna ges i form av ett konto för föräldern som bara kan betala avsedda fritidsintressen. Nu sitter skurkarna – är jag hundra på – och intresserar sig för barnens fritid. Boll med klanen. Hur korkad får man vara som politiker? Bättre att ge pengarna till kända idrottsföreningar, scouterna och musikskolan, mm liknande. Och sänka avgifterna för barnen. Det finns också skolor som har fritidsklubbar efter skoltiden. Utan avgift. Stöd dem. Detta system från Regeringen att dela ut skattepengar tillbaka för olika ändamål låter som dålig planering. Titta, nu får ni en slant! Är vi inte snälla!

Green time over Screen time

Utvalda

Publicerat av

Sommarlov för barn kan innehålla många saker, glada och mindre glada. Jag misstänker att majoriteten tillbringar tid med sin dator och mobil. Barn stirrar i den magiska rutan. De är som berusade. Föräldrar kan ha svårt att bryta mobiltittandet ens till maten.  Men, de är kanske inte själva bättre? Barn tar efter föräldrar.

Barndom genom mobilen ger få barndomsminnen.

Ute på gatan ser jag ofta föräldrar med barn. De flesta stirrar i sina mobiler. En skön sommarkväll i parken försökte jag räkna hur många vuxna var utan mobil. Det var lätt för jag var den enda. Även gamla damer med rollator tittade på mobilen i stället parkens blommor. De gamla hänger inte alls efter.

Lars Vilks – minns ni honom – fick inte ha mobil av säkerhetsskäl. Men eftersom folk utan mobil sticker ut fick han ha en attrapp i handen. Då reagerar ingen.

Nu försöker Regeringen ge någon slags regler för lagom skärmanvändning för barn i olika åldrar och i skolan. Lycka till. Gå ut och se små ettåringar i vagn hålla i mobilen och stirra på något där som rör sig medan modern har sin. Fäder är nog inte bättre.

Det gick så långt att vissa daghem tog bort papper och penna och gav barnen en Ipad. Borde de inte stå i offentlig skampåle? Men vad sa föräldrarna? Kanske tänkte de att nu ligger inte våra barn efter i den digitala världen.

Mobilen i skolan diskuteras framåt tillbaka och åsikterna är många. Dock finns det skolor sedan länge där eleven lämnar mobilen i sitt skåp och ingen har hittills fått mentala problem om frånvaron av mobiler i klassrummet.

Den som uppfann mobilsystemet blev Världens herre. Genom mobilen styrs vår tidsanvändning, våra tankar och uppfattning om Världen. Visst, vi kan använda mobilen till nytta med, betala räkningar, hitta biljetter för semester mm men barn gör ju inte sådana saker. De små snabba filmerna barnen gillar är helt enkelt byggda så att de stimulerar utsöndring av dopamin.  Eftersom det kan liknas vid drogrus är det svårt att sluta.

Man vill ha mer av det roliga.

Det bästa du kan göra för dina barn under sommaren är att ransonera eller ta bort mobilen, Ipad och dator, packa en picknickkorg och dra ut till naturen. Eller något liknande green time i stället screen time. Du som är vuxen kan ha din undangömd om du tror att du behöver ringa nödnumret.

Är barnen för små för att förstå sig på internetanslutning stäng bara av det. Skriv en lista över trevliga saker ni kan göra ensam eller ihop. Snart är barnen avgiftade från mobilen. Då kan du lära dem hur de hittar användbara saker på Internet per dator, större skärm och lättare att hantera, något de senare kommer att använda både i skolan och i arbete. Lär dem att använda datorn som stöd för skolarbete, hitta information, programmera något kul, i stället beroendeskapande små snabba meningslösa videos.

Mobilberoende handlar om dopamin.

Dopamin utlöses i hjärnan då vi rör på oss, äter god mat, upplever sexuell njutning eller lyssnar på riktig bra musik, gör något som vi uppfattar njutningsfullt, knarkar till exempel.  De korta snuttarna i mobilen fungerar på samma sätt.  En rusning i hjärnan som snabbt dör och då måste vi ha mer. Det ständiga växlandet med olika uppgifter i mobilen sliter faktiskt på hjärnan. Vissa forskare går så långt att de jämför ständigt mobilanvändande med kokain.

Hjärnan är inte en opåverkbar maskin. Speciellt inte små barns hjärnor.

Från krigsslutet framåt och till några årtionden sedan hade vi inga mobiler och barnen överlevde sommaren ändå. Vi lekte, även vi äldre. Barn lekte på den tiden. Inte jag förstås för jag läste böcker men vaktade mina småsyskon samtidigt. Att hjälpa föräldrar i hushållsarbete var normalt. Vi tog hand om småsyskon. Det fanns sommaraktiviteter som simskola. I sjön inte i simhall.  Kanske tillbringades sommaren hos släktingar på landet men det innehåll arbete på gården.

Skillnaden mellan nu och då är större än vi tror.

Mobilen och Internet styr oss och Världen. Att stänga av Internet får folk att bli helt enkelt galna. Nyligen i Bangladesh! Indien, Gambia, Iran, Egypten, Turkiet är bland länder där styret har släckt Internet och hindrat så möjligheten till att sprida protester.

Ingenting tycks väcka så folkets ilska än när den magiska rutan släcks.

Men, visst är det användbart att ha en telefon i fickan som kan nå hela Världen! Internet är absolut en av de stora uppfinningarna vid sidan av hjulet, skriftspråket, tryckpressen och klockan. Flyget förstås, penicillin och … lägg till din favorit.

Nu stänger jag av datorn. Det blir en ensam picknick ute på en klippa över vatten och skog. Även vi gamla behöver green time.

PS. det har uppstått rörelser som försöker ge barn en mobilfri barndom. I USA ”inte före klass 8” och i Spanien, England, Irland går föräldrar ihop för att minska mobilanvändandet.

https://www.axios.com/2024/06/25/no-smartphone-teen-childhood-pledge

https://tt.omni.se/nya-rorelsen-foraldrar-gar-ihop-mot-mobilerna/a/Rzz0Mx

PS. Mobiltelefonens historia började på allvar när Martin Cooper, en ingenjör hos Motorola, utvecklade den första handhållna mobiltelefonen. Det första publika mobiltelefonsamtalet gjordes den 3 april 1973 i New York.