Jag klev in i fjällstugan. Det första som mötte mig var skoförbud och koden till Wifi. Inne i matrummet satt 8 personer i varierad ålder, män och kvinnor.

Alla satt med böjd nacke och var oerhört upptagna. De studerade sina mobiler, kanske uppdaterade de något. Ingen besvarade mitt ”hej”.

Jag fick ett eget rum eftersom jag inte ville dela rum med en hund och ägaren, det som fanns att tillgå i första hand. Tur att det fanns ett rum över. Jag tältade alla andra nätter, men kände nu behovet av en varm dusch, fylla på matförråd och slippa få allt  blött i det annalkande regnet. Jag hade vandrat i 8 dagar och gillade inte kalla bad. Efter en dusch gick jag till matrummet för att fixa lite mat. Alla satt kvar med sina mobiler. Ett nytt par hade inkommit och lagat mat. De hade med sig en flaska vin. Mellan vinglasen stod mobilerna.

Jag fann allt deprimerande och åt i mitt rum.

Morgonen efter talade en man till mig. När jag kom in med min kopp med pulverkaffe frågade han om jag ville ha hett vatten. Han hade kokat upp vatten till alla. Ja tack, sa jag.

Då hade vi pratat färdigt. Han höll i sin mobil som resten av de nu frukostätande besökarna.

Jag packade ihop och gick vidare. Jag träffade dock några människor på leden vilka än kunde och använde det gamla mänskliga sättet – talet – att umgås med. En tysk, en belgier, två schweizare, en finsk, en mor med sin son… några till.

Det var dock annat före mobiler och mobilberoende. När man kom in till en fjällstuga hälsade alla. De frågade varifrån på fjällen man kom och vart man skulle. Om ens led och plats hörde till de mer ovanliga kom kartorna fram. Vi gav varandra råd och information om vad, djur och växter och tips om nya vägar.

Stämningen var glad, nyfiken och vänlig, ofta gick snacket om just vandring till sena natten.
Det finns än människor jag inte har glömt efter 30 år fast vi bara hade kontakt i en fjällstuga.

Närmare civilisationen träffade jag två män som inte höll i mobilen. I väntan på tåget som aldrig kom utvecklades ett intressant samtal  om vandring, samhället och vart vi är på väg. Något kanske kommer om det senare.  

Årets vandring var av det kortare slaget om man jämför förra året. Från Abisko till Kvikkjokk genom Hukejaure, Sitasjaure, Ritsem, längs Padjelantaleden med en avvikelse till Sarek, ca 340 km.

Skorna i bilden har gjort sitt. De gick ca 1600 km av PCT och nu ändå till sista dagen.Skosnören var än hela. Med viss sorg lämnade jag dessa trotjänare till sopor.