Hur än jag gör är jag en miljöskurk. Jag har ställt bilen, åker kollektivt, äter kött en gång i veckan, handlar mestadels miljövänliga och ekologiska produkter, köper knappt några kläder, bor trångt, elräkningen är låg, sorterar vartenda paket, plastbit och pinal till återvinningen, är usel på att shoppa annat än livsnödvändiga saker. En och annan flygresa och presenter till barnbarn belastar mitt miljökonto.
Men nu fick jag veta att även fleecetröjor är miljöskurkar. Jag har nog 6 fleecetröjor. Så glad jag blev när fleecetröjorna kom till sportaffärer. Äntligen kunde jag köpa en varm tröja! Jag är allergisk för ylle. Det räcker att gå till en affär med många ylletröjor så börjar det klia. Tröjorna jag har köpt är tillverkade av återvunna petflaskor så visst trodde jag mig göra ett kap. Men de läcker visst partiklar i hiskelig mängd när jag tvättar. Då åker 1 900 små plastpartiklar ut i sköljvattnet. Mina tröjor hotar Östersjön. Märkligt att jag har min 15 år gamla tröja kvar i hygglig skick.
Jag är en miljöskurk. Men Östersjön var redan död innan fleecen hamnade i affären, så jag behåller nog mina tröjor. Att kassera och köpa annat är inte heller miljövänligt. Hur än man gör går det inte att leva miljövänligt. Nix.
Världsvattendagen gick nog obemärkt förbi i Sverige. Vi har ju vatten – för det mesta. Varje svensk använder i snitt 160 liter vatten per dag, 60 liter går åt hygien, vi spolar 30 liter i toaletten, diskar för 30 liter, tvättar för 20 och maten tar 10 liter. Det blir över 58000 liter per år. Trots att vårt kranvatten nästan alltid är drickbart köper vi vatten i PET flaska, per person blir det 22,5 liter per år. En helt onödig utgift och inte så värst miljövänligt.
Visst, det finns så gott vatten i flaska! När jag åt crêpes i Chamonix bad jag vatten och fick en flaska Perrier. Ah!
Ca 11 % av jordens befolkning saknar tillgång till rent vatten. Nyss blev vatten mänsklig rättighet enligt FN, fast alla skrev inte under och resolutionen blev icke bindande. Hur och vem skulle ombesörja vatten till dem som saknar det framgår inte riktigt, som vanligt är det en ekonomisk fråga. Även de sanitära förhållandena är usla eller obefintliga för 2,5 miljarder människor. Mest är det kvinnor som drabbas av vattenbrist. De bär vatten hem. Hygien är svårt att sköta.
Så var glad för det vatten som rinner ur kranen, spetsad med hormoner, medicinrester, antibiotika och annat smått och gott.
Medan vi längtar efter vår och värme larmar miljöexperterna om farlig uppvärmning. Andra tror att en istid är på gång. Klimatet är mer ryckigt, mer stormar, översvämningar och tänk bara på all snö som föll i Stockholm! Vad stämmer och vad inte grälas det om. Speciellt hörs de som inte forskar om frågan utan tycker och har valt att förneka vår delaktighet i förändringarna.
2 graders mål är nu bara ord enligt experterna. Det blir snarare 3 till 5 graders förändring vi får leva med i framtiden. Glaciärerna smälter, det har vi hört ett bra tag nu. Anderna till ex har krympt 30 -50 % sedan -70 talet. Island har värmerekord. Men klimatförändringar är ingen ny fenomen. Forskarna har hittat kamelskelett i norra Kanada. Det var varmt där några miljoner år sedan. Så klimatet har åkt upp och ner förut. Kan vi vara lugna? Skall vi ha kameler i stället bilar när oljan tar slut?
Klimat innehåller flera bitar. Det vi inte kan förändra och det, vår miljö, vi kan göra något åt. Vi kan minska utsläppen av alla dess sorter. Vi kan ta hand om våra sopor bättre. Vi kan minska våra avtryck på jorden och använda resurserna så lite som möjligt. Om vi nu vill att våra barnbarn har en värld att leva drägligt i.
Trots alla larmrapporter har vi inte förändrat vårt beteende avsevärt. Har utsläppen minskat är det mer tack vare arbetslöshet än någon aktiv handling från myndigheterna och oss själva som står bakom minskningen. Den mesta produktionen har också flyttat utanför landets gränser och det räknas inte in i våra utsläpp. Vi kan vara modell för världen och låta andra ta konsekvenserna. Fiffigt!
Snart är det åter EARTH HOUR då vi förväntas att släcka våra ljus en timme. Visst, en timme utan el sparar just el men sedan …är vi glada och har gjort vårt? Detta jippo ökar varje år. Nu kan du delta med en egen utmaning och lova något om andra gör det. Vissa är ja, märkliga men det finns guldkorn som att lova lämna all plast till återvinning. Gör gärna det för plast har ett evigt liv. Den plastpåsen eller förpackningen du slänger hittas åratals senare i en fågel eller fisk, med tiden pulveriseras plasten så även plankton äter det. Vi alla äter plast i någon form.
Weisman: The World Without Us, som jag har tidigare rekommenderat som en spännande läsning över vår värld om människan skulle hastigt försvinna. Det ger många tankar över vår plats på jorden.
Naturen hittar alltid en utväg. Gör vi det?
Vi borde kanske sluta käfta om varmare klimat eller inte, utan rikta blicken mot vår egen förbrukning av jordens resurser. Är det nödvändigt att köpa nya saker när de gamla fungerar? Är mat fraktad från alla världens hörn vettiga val utan borde vi äta mer årstidsanpassat? Borde vi välja svenskt fast det är lite dyrare för att gynna oss själva, tryggare regler, kortare frakter och svensk arbetsmarknad? Det sistnämnda är svårt för ingenting tillverkas snart i Sverige. Regeringen har ropat länge om serviceyrken men vi kan inte leva av att serva varandra. Någon måste producera säljbara saker.
Och det svåra: att ta hand om våra egna sopor.
Nu smälter snön och soporna tittar fram lager på lager. Det är rent av en plåga att bo nära Mc Donalds. Det är så oerhört nerskräpat trots stora soptunnor i närheten. Människan är en skräpig varelse, inte precis skapelsens krona.
I år väljer man även en stad som är liksom återvinningsbar: “The Earth Hour City Challenge initiative has been created to celebrate cities that are taking amazing steps towards a 100 % renewable future. Our jury has selected 17 cities and municipalities that have shown an extraordinary will to support this transition.”
Stockholm, Uppsala och Malmö deltar från Sverige. Det känns som om kraven inte vore överväldigande, men något revolutionerande var väl inte att vänta. Amazing steps – väntade mig lite mer. Det blir snarare en glad klisterlapp att sätta på Kommunkontoret.
Bild: trodde bilägaren att hans fordon skulle försvinna av sig själv?
6/11 är den internationella dagen för att förhindra exploatering av miljön i krig och väpnade konflikter, utnämnd av FN.
Hur skyddar världen miljön i krig? Knappt alls kan man säga när vi ser bilder från sista av FNs insatser i Libyen eller andra krigshärdar som FN medlemmar stöder på något sätt. Miljö är våra hem, bakgårdar, gator, parker, inte bara områden längre bort eller något naturskyddsområde eller av Unesco utnämnd världsarv.
Det är vår närmiljö som raseras i krig. Hem, grönsaksland, fruktträd, vägar där vi skulle gå till marknaden, skolor där våra barn skulle lära sig om demokrati, sjukhus där vi borde ha fått vård, minnesmärken över vårt liv och tro, resurser vilka skulle gå till vårt välstånd, inte att röja bråte efter krig som aldrig blir annat än avfall över människans dumhet.
En demokratisk bomb som skall lära oss demokrati är lika illa när den faller på någons hus än bomben som vi kallar terroristernas verktyg.
Jag lever i Sverige, ett land som undsluppit krig och större sammandrabbningar väldigt länge. Men mitt första minne i livet är bomber som faller och hur vi trycker ihop oss i en källare. Krig märker människan, kanske för livet. Det förändrar ens tilltro, inte bara till framtiden utan mänskligheten. Det tar tid innan misstro byts mot tillförsikt. Vi i Finland repade oss trots en flyktingström av 500 000 människor från öst, ransoneringskort och övertidsarbete utan lön för krigsskadestånd. Krav över livet var inte så omfattande som idag. Vi nöjde oss.
Men många av de barn som skickades från Finland som krigsbarn till Sverige mådde inte bättre efteråt än vi som tryckte i skyddsrummen eller på landet i mörker. De hade förlorat tryggheten och föräldrarna.
Krigets mentala följer är något vi borde tänka på när vi diskuterar invandring från krigsområden. Det går inte att flytta från ett liv till ett annat, så totalt annorlunda, och fungera som om ingenting hade hänt. Sorgebearbetningen tar tid. (Nu menar jag människor som flyr från krig och förföljelse, inte lycksökare som drömmer om eviga bidrag.) Att känna sig som en utböling i samhället alltför länge är inte hälsosamt. När livet och ens omgivning blir för främmande och svår att greppa över, förlorar vi det invanda och fotfästet något, ibland så att det tar generationer att reparera. Det kan gälla även oss svenskar som har svårt att finna sig i det nya samhället vi lever i.
Vilken värld vill och hoppas vi att få leva i? Fredlig, säger de flesta. Fredlig och multikulturell, säger många politiker som styr. Men Babels torn är inte att rekommendera. Det orsakar hårda, isolerade grupperingar där snart alla slåss för sin överlevnad och förmåner. Det sägs i någon utredning att folk blir lättare mentalt sjuka om omgivningen är alltför blandad av olika nationaliteter och ursprung. Man känner sig vilsen i sin närmiljö.
Ibland tar vidden av miljöskadorna länge att begripa eller upptäcka. Vietnam och Pearl Harbour var platser jag tänkte spontant på. Vietnam med förgiftad skog och mark och Pearl Harbour med skroten i havet. Ibland tar det tid att begripa katastrofens vidd. Konsekvenserna kan vara långtgående, inte bara i mänskliga katastrofer. Tänker någon att den miljön vi förändrar med den ökade gruvdriften i Norrland kanske påverkar människor långt borta i ett krig. Det var nog långsökt. Eller inte?
Kommer vapnen att tysta i dag med miljön i åtanke? Knappast. Fred på jorden och viljan att skydda vår planet, ja, det tycks vara omöjligt att nå. Är människan en destruktiv varelse? Det är lätt att svara ja till den frågan fast omkring mig ser allt ut som jag är van med – nästan.