Att vara ensam och bita ihop – något om olika dop.

160527_Prins_Oscars+_dop_Slottsbacken.Foto+Henrik_Garlöv_Kungahuset.se+(1)

Jag såg dopet av prins Oscar med ena ögat och sökte reflektioner om skolans nya invandrargiv med andra ögat.  Dopet väckte så många känslor.

Jag har inte döpt mina barn. Jag är inte troende och vill inte tvinga på dem något de senare inte vill ha. De får välja själv.  Men nu, när jag tänkte på den skara människor som samlades kring det kungliga barnet väcktes minnen till liv.

Hur tryggt den lilla prinsens liv kommer att bli med så många faddrar och andra som älskar, stöder och tar hand om honom.

Det var helt annorlunda för mig och mina barn.

Men, mest tänkte jag på ett dop jag var med om genom mitt arbete. Mamman ville döpa barnet i sjukhuset. Det var där hon hade fått stöd med sin riskgraviditet. Vi, hennes barnmorska och kurator, var inbjudna. Men när hon kom med barnet till sjukhuset var hon ensam. Pappan till barnet hade inte fått permission från fängelset. Han satt inne för ekobrott. Mormodern var överförfriskad och orkade inte. Mammans egen far var död sedan länge. Hennes syster tänkte inte missa arbetet för dopet.

Så hon stod alldeles ensam.

Barnet hade kräkts på kläderna under bussresan till sjukhuset. Mamman hade ingen dopklänning med sig. Det hade funnits en, men mormodern kunde inte hitta den. Ja, mamman hade bara sig själv, barnet och vi två, om vi ville följa med henne till andaktsrummet.

Barnet döptes i närvaro av oss. Vi var just då hennes närmaste. Vår sekreterare rusade ut för att köpa något till kaffet. Vi fikade efteråt och firade det lilla barnet. Mamman grät inte, hon bet ihop. Hon fortsatte att bita ihop.

Att starta sitt liv med en baby utan stöd omkring sig är tungt. Vi hade kontakt ett tag fast hon inte var patient längre och på så sätt var kontakten inte sjukhusets ansvar. Att vara mänsklig är en annan sak men det ryms inte i sjukhusstatistiska programmet.

Flera år senare träffade jag mamman, pappan och barnet av en slump. Fadern hade suttit av sitt straff, Han hade ett bra arbete. Hon hade vidareutbildat sig. Det gick att överleva utan stöd bara man gav fan i det, sa hon.

Jag vet det. Man biter ihop. Man försöker kompensera brister.

Oavsett ojämlika villkor är jag för kungahuset så länge ett bättre samlande alternativ inte finns. Just nu har vi en skämt till Regering. Jag föredrar Kungen som representant för Sverige.

 Bild från Kungahuset Prins Oscars dop 27 maj 2016. / Prince Oscar’s christening 27 May 2016.

Deltid, världens största kvinnofälla, smaka på det, deltidsjobbare!

Vad är en kvinnofälla? I debatten är det i regel något som hindrar kvinnan att arbeta heltid, göra karriär och tjäna massor av pengar samt få en fet pension. Detta något är alltid barnen, aldrig viljan eller förmågan. En PK kvinnans högsta önskemål i livet är karriär, utöver förstås att synas i media och prata om sin framgång. Deltid, världens största kvinnofälla, smaka på det, deltidsjobbare!

Mansfälla hör man sällan pratas om men det lär väl vara för mycket arbete, för fet lön och stor tidig pension eller … Vad är barnfällan? Kanske föräldrar som inte har tid och ork att ta hand om barnen?

Är livets mål och mening att lönearbeta och göra karriär? I de flesta arbeten lyser karriären med sin frånvaro, speciellt i de kvinnodominerade yrkena. En undersköterska – Sveriges vanligaste yrke -, barnsköterska, sjuksköterska, kassabiträde, vårdbiträde m fl avancerar vanligen högst till gruppansvarig och får några kronor med i lön.  Inte underligt om den lågbetalda LO kvinnan föredrar att inte göra denna karriär utan väljer att vara hemma med sina små barn och låter den bättre betalda mannen, kanske LO arbetare, jobba. ”Jag är barnsköterska och ska lämna mina barn i dagis för att arbeta på ett annat dagis, så jag är hemma och tar några nattpass på servicehuset i stället,” sa en bekant. Var det ett olämpligt val? Ja, enligt PK feministerna.

Bara kvinnor föder barn. De är gravida i 9 månader. De är inte helt kroppsligen återställda direkt efter förlossningen. De flesta mammor ammar, någon tid i alla fall. Vill åter påminna om graviditeten som den närmaste relationen vi någonsin kommer att ha, vi har delat kropp med en annan människa. Att vara gravid och få barn påverkar både kropp och själ. Det är inget man hastigt förändrar genom jämlik exakt fördelning av föräldrapenningdagar.  Som f.d. kurator för gravida och småbarnsföräldrar tyckte jag mig se att mamman var klart mer påverkad av graviditet och spädbarnsvård än pappan. Detta skall inte på något sätt förminska pappans del, den är lika behövlig men på annat sätt. (Låt oss inte blanda i denna diskussion män som tar mammans traditionella ansvar redan från förlossningen, de är undantag.)

Det enda sättet att män och kvinnor blir jämställda till millimeterrättvisa är att männen föder vartannat barn, helst den första i familjen. Han skall också amma. Skyll inte på naturen, det måste gå att fixa. Eller sluta hacka på kvinnorna för att de tar alltjämt mer hand om de små barnen än männen. Det finns naturliga skillnader mellan könen. Vad blir det av oss om vi helt förnekar våra biologiska skillnader, vår vilja att tillhöra en familj och släkt och göra allt det obetalda och obetalbara arbete, annat än lönearbete? Det blir oerhört fattigt liv. Om kvinnor väljer frivilligt att arbeta deltid en tid för att hinna göra allt det andra, låt det vara deras val och sluta tvinga på dem offerrollen. Borde inte männen också krympa arbetstiden ett tag för barnens skull och hamna i deltidsfällan?

Många av oss arbetar 40 – 45 år eller mer. Det måste vara tillräckligt. Det måste bli några år även för barnen – eller något helt ickeproduktivt –  utan att PK maffian ständigt hackar på mammorna. Varje sak har sin tid. Deltid, världens största kvinnofälla? Finns det verkligen inget värre eller är PK feministerna helt blinda?