Söker vi efter det vi känner igen och kan hantera?

Mitt första arbete som socionom var på en rådgivningsbyrå för missbrukare. Det var ett obestämt vikariat efter en terapeut som hade fått cancer. Jag valde det arbetet eftersom personalen var trevlig och såg mig genast som en tillgång. Jag hade sökt fem arbeten, fått de alla, men bostadsbristen i Stockholm gjorde det omöjligt för mig att ta mitt förstahandsval. Så det blev en mindre stad för några år.

Jag hade skilt mig och ville inte för mitt liv sitta arbetslös på en liten landsortshåla. Flyttlasset gick.

Terapeuten som hade fått cancer kom tillbaka efter fyra månader. Vi arbetade ett tag tillsammans tills han var åter insatt i alla ärenden. Rådgivningsbyrån ville ha mig kvar men det fanns inte medel till det. Jag fick dock genast arbete på Socialbyrån.

Terapeuten, en medelålders man, berättade en otrolig historia. Han hade varit på en fest för gamla elever i sin skola. Han blev ivrigt uppvaktad av en kvinna som var nybliven änka. Inte bara det, hon var en änka efter tre män, i tre äktenskap. Den första hade dött efter några år av sjukdom som han inte visste något om när paret gifte sig. De två andra levde bara få år. Förmodligen hade de redan cancer när hon hade träffat dem och när de hade gift sig men männen visste inte om det.

Hon blev blixtförälskad i terapeuten, bedyrade att ödet hade fört dem samman. Terapeuten avfärdade det hela, han var lyckligt gift. Hon lämnade sitt nummer ifall han ångrade sig och ville få kontakt.

Tre dagar senare föll terapeuten ihop på gatan. Han kunde inte andas, inte prata. På sjukhuset  opererades han omedelbart av snabbväxande cancer som nu hade drabbat luftstrupen. Han överlevde och blev bra men rösten förändrades betydligt. Han hade inte haft en aning om sin sjukdom, ingenting larmade.

Han var något skakad över änkan han hade träffat.

Hade kvinnan uppvaktat honom eftersom han var sjuk? Kände hon av det? Såg hon tecken som inte mannen var medveten om? Om hon kände igen det valde hon åter en man som var sjuk eftersom det var bekant för henne, något hon kunde handskas med?

Dras vi omedvetet till det vi kan klara, det vi redan har erfarenhet av? Som kvinnor vilka alltid dras till otrogna skitstövlar? Som män vilka väljer ”huskors” efter varandra som gör deras liv miserabelt? Kvinnor vilka återvänder till den misshandlande mannen? ”Sol och vårare” offren, flera gånger? Flickor som föredrar de tuffa grabbarna vilka behandlar dem illa? De som fastnar i ett skitjobb igen och klagar på arbetsgivaren? Lyxfällandeltagare? Mer… Alla de som på något sätt förminskar sig själva och lever bakom ett mentalt staket och trycker ner sina drömmar. Bäst att välja det bekanta.

Väljare som åter väljer ett parti som inte förtjänar varken förtroende eller makt och inte ger dem ett dugg, bara oro för landets tillstånd? Ja, det var överkurs.

Är vårt behov av trygghet, det välbekanta och inbillad kontroll det som tar beslut för våra val i livet? Borde vi inte våga mer?

How? Why? To what end?

How? Why? To what end? frågade Cameron i sitt omtalade tal om EU och Europa,  ett tal som lär sparas för historien när någon skriver om EU s och Europas historia på modern tid. Det var ett lysande tal, han har talskrivare av rang. Många har åsikter om talet. (Se länk nedan och läs det.)

How? Why? To what end? Camerons fråga är en bra allmän frågeställning vi borde ställa ofta, om inte ständigt i livets vägval. Politiker tycks sällan göra det helhjärtat, kanske hur men inte varför och alltför sällan analyseras det möjliga resultatet. Deras frågor och svar räcker till nästa val. Ofta är det gammalt skåpmat som dammas upp, eller vaga löften de inte ens tänkt att hålla eller slåss för. Icke förankrade förändringar och förslag får snabbt  Internet att svämma över med ilskna rop.  Det brukar kosta väljarflykt. Revolution är svårt att göra, både i det lilla livet och i större skala.  Vi är trygghetsnarkomaner när ungdomens iver har stillats.

Varför ställer vi så sällan frågan varför? Är det frågan som är svår eller svaren som oroar? Varför ser livet ut som det gör? Hur blev det så här? Ibland är det solklart. Ibland är svaren otydliga och man måste tänka hårt över sina livsval och vägar. Att inte tänka till brukar medföra kostnader och ånger senare.

To what end?  Det enda vi vet säkert om livet, är slutet. Vi är alla dödliga. Men vägen dit tar ett tag. Det finns oändligt med val att göra. Varje val har sitt slut, medförande ett nytt val eller avslut på riktigt. Att avsluta det vi inte längre kan förändra är svårt ibland. Att städa upp både vindskontoret och sinnet är hälsosamt och lyfter av barlast.

Så här vid födelsedagen far tankarna. Ett nytt obrukat år ligger framför mig – eller inte.  Det enda vi vet är att vi ingenting vet säkert, det gör dagarna dyrbara. Någonstans vid 40 börjar det tippa över, fast då tänker vi inte så. Då befinner vi oss på toppen av livets kurva. Omkring 70 är det inget att hymla med längre. Frågan hur blir väldigt aktuell. Hur ser resten av min tid ut här på jorden? Det finns inte så många stora planer kvar, och de som man hade och aldrig blev till är bäst att förlåta. När jag sitter här på min soffa med min sambo vars minne är försvunnen,  ser livet ganska innehållslöst ut men när jag börjar räkna och sätta på pränt var har hänt under livets gång – och kanske hinner hända – är det ganska fullproppat i händelseboken. På gott och ont. Innehåll både att bevara och även att glömma fortast möjligt.

http://www.number10.gov.uk/news/david-cameron-eu-speech/