I början av -80 talet bildades en kvinnojour på en ort i periferin. Vi var några kvinnor som ilsknade till efter ett gräsligt misshandelsfall med klapp på axeln som dom. Man kunde nå oss på 90 000 och de vidarebefordrade samtalet till den som var i jour. Vår tanke var att tillåta anonymitet, ge rådgivning, förmedla hjälp och stötta kvinnans egna val. Vi alla arbetade på den sociala branschen, men detta var ett privat initiativ.

Det blev ett antal kvinnor som ringde eller besökte oss och fick prata av sig samt få råd hur de kunde gå vidare.

En kväll fick ja besök av en blåslagen kvinna. Hon såg sig själv skyldig till händelsen. Hon gjorde ju inte som mannen ville. Kunde jag hjälpa henne att bli bättre?

Det är vanligt att den misshandlade kvinnan lägger skulden på sig. Jag träffade några av dessa kvinnor på jobbet. Vissa fortsatte att leva ihop med mannen och såg inga möjligheter till ett annat liv. Om han dömdes fick han komma tillbaka efter fängelsevistelsen. Som en kvinna sa: Jag får väl pengar igen från Brottsofferfonden så vi har något när han kommer hem? Det var mänskliga katastrofer. Ofta var dessa män överdrivet charmiga som kokade kaffe och drog ut stolen, log och hade armen om kvinnan när vi från Socialen gjorde hembesök efter polisen hade larmat.

Dock var sådana ärenden få under min tid, än räckte tiderna hos familjerådgivning till.

Åter till den blåslagna kvinnan. Hon hade två små barn. Hon var sambo sedan ett halvt år, en snabb romans, han var så snäll och omhändertagande. Sedan svängde det. Nu mera visste hela byn att hon blev slagen men ingen konfronterade mannen. Man håller tyst och ser snett på den slagna. Dålig kvinna. Hon ville ha hjälp att bete sig bättre. Jag insåg att detta var ett ärende som var mer för en terapeut än en socionom på fritiden. Men hon tyckte samtalet var till hjälp och ville ha en ny tid.

Jag hade nu en dilemma. Hon hade två små barn. Barnen bevittnade kanske våld? Hon sa att barnen hade sovit när de grälade. Men barnen kanske hörde och såg sedan hennes blåmärken? Jag var en privatperson, alltså ingen skyldighet att anmäla. .Jag var dock en socialsekreterare på dagtid. Vilka andra visste, som daghem, men inte anmälde? Det bästa vore att gå med henne till Socialbyrån, av fri vilja. Om hon inte kastade ut mannen förstås.

Jag ringde de andra medlemmarna för råd. Jag beslutade mig att avvakta till nästa gång.

Hon kom tillbaka med sambon. Han var så belevad och åt upp hela tiden. Han hade varit gift eller sambo i sex gånger, inga bra kvinnor. Han var så besviken igen. Han hade flyttat runt på flera ställen på grund av arbete. Han beklagade sig över kvinnan. Det började ju så bra, men hon… Kan du hjälpa henne?

Det finns män som lik en gejser forsar ut kärlek en stund och sedan skrumpnar lika fort. Vad händer när lyckan inte lyser längre? Kanske finns sådana kvinnor också?

Jag kände att detta skulle bli över min vilja, tid och kanske förmåga. Borde inte paret söka på adekvat hjälp hos familjerådgivning? Jag trodde inte i mitt stilla sinne att det skulle hjälpa paret, slagsmål redan efter ett halvt år bådar inte framgång. Han var nog en notorisk fara för kvinnor. Jag gjorde ändå förslaget och skulle be om en snabb tid för deras räkning. Nej, de ville det inte. De ville gå kvar hos mig. När timmen hade gått ville mannen ha en egen tid.

Nu började det kännas kymigt. Jag bad en av gruppens kvinnor komma in strax efter hans tid. Det blev dock en helt överraskande vändning i vårt samtal. Han beklagade åter sig. Historierna var inte vackra.

Då frågade jag honom varför han hade valt så dålig kvinna som inte kunde tillfredsställa hans behov? Hade kvinnan visat andra bra sidor i början? Var hon så med män i allmänhet? Lurat honom rentav? Förtjänade han inte bättre? Varför nöja sig med så lite?

Jag var inte så värst professionell, medger jag.

Han blev först tyst. Ja, så kunde det vara. Han skulle tänka eller något. Vi avslutade samtalet i hövlig ton. Han skulle ringa mig. Han ringde aldrig.

Tio dagar efter bad kvinnan om en ny tid. Hon kom med en kaka. Mannen hade flyttat hastigt och fanns nu på annan ort. Han hade lämnat en adress ifall hon bättrade på sig. Hon var oerhört lättad.

Jag var så att säga fullständigt paff! Men – jag hade redan hört ryktet i mataffären. De små samhällens förbannelse.

Det var nu hennes arbete med sig själv började. Att älska sig själv och inte tillåta sig att hamna i samma sits igen. Tid hos en terapeut. Vi höll gles kontakt. Jag flyttade efter ett år. Gruppen las ner. Hon levde då ensam och höll på att utbilda sig inom sjukvården.

På mitt arbete på Socialförvaltningen träffade jag några misshandlade kvinnor. De var med få undantag par som söp tillsammans och slogs, den svagare kvinnan hamnade på Akuten. Polisen larmades. Mannen fick kanske några månaders fängelse. Det var rundgång, ett mönster svårt att bryta. Jag brukade föreslå Alkoholrådgivning. Om någon av dem slutade dricka separerade paret. Några få ärenden jag hade var som sagt avvikande, inga droger utan tragik på annat sätt. Kvinnor förnekade ofta omständigheterna. Att erkänna misshandel kan också orsaka placering av barnen. Vem vill mista sina barn?

1982 var året då kvinnomisshandel i hemmet föll under allmänt åtal. Ibland känns det som om vi har hamnat till tiden före 1982 igen, men med annorlunda spelare. Råare än alkoholbråken, med sexuellt våld, vapen inblandade och även dödlig våld genom obekanta på gatan.

En politiker påstod att vi svenskar fostrar våra söner att slå kvinnor. Många av oss föräldrar kände sig rent av förbannade. Jag tror att det är tvärtemot. Vi har fostrat våra söner till så snälla och jämlika att de har helt missat hur män av naturen försvarar sina kvinnor.

: