Jag är inte särskilt förtjust i Lars Vilks rondellhundar även om jag tycker att greppet är genialt. Att tycka eller inte tycka om konst är verkligen fråga om smak. Själv faller jag för naturbilder, gärna foto, men det finns många äldre mästare som kan tekniken att måla och uttrycket är så man häpnar. Av de nutida har Ai Weiwei varit rent av knäckande och utställningarna i Kiasma, Helsingfors, brukar göra en mållös. Man kan erkänna betydelsen av konstyttringar även om det inte tilltalar en.
Vilks rondellhundar hör till vår tids konst, de provocerar men gör också religionen en tjänst genom att göra den mindre dogmatisk – nej, så blev inte alls fallet. Han hamnade på Islams dödslista. Man kan inte kritisera islam utan risk. Islam är mer än en religion.
Den normala människan struntar i konst den inte gillar, kanske säger en nedsättande kommentar, men går inte och skjuter konstnären. Dock finns det människor även i Sverige som tycker Vilks borde ha fått en kula i skallen, jag vill inte ens ge dem utrymme med en länk.
Lars Vilks valde sin väg och får ständigt betala för det. Dagens terrorattack, skottlossning, skedde i ett möte för yttrandefrihet, i Köpenhamn. Denna gång klarade han sig medan någon annan, inte än namngiven person, fick betala priset för islams hat mot yttrandefrihet. Bland mötesdeltagare var också Dan Park, inte så populär i trånga kretsar, nyligen dömd för hets mot folkgrupp när någon tog illa upp vid en utställning.
Barnbarnet och jag har gjorten resa till Rom. Det var hennes första och min tredje. Jag ville gärna ge henne en bit av Europas historia – kanske av världens – eftersom kejsartidens Rom var ett imperium innefattande en stor del av den kända världen. Men det viktigaste var att tillbringa lite kvalitetstid med bara ett av barnbarnen, få del i hennes liv som redan nu härskas av Internet, media i alla former och även framtidsdrömmar. Då är det perfekt att bringa lite hårda ruiner, otroliga konstverk, historiska händelser och kyrkans stillhet i livet. Det sistnämnda var svårt. Turisterna uppför sig som om de vore på ishockeymatch mellan Finland och Sverige. Även i Sixtinska kapellet kunde folk inte vara tysta, inte låta sina kameror vara, trots massor med information utanför och vakter vilka desperata ropade silencio på 5 språk.
I Rom trängs historien på överallt. De stora sevärdheterna som Colosseum tävlar med de mindre lik några pelare som skymtar i nyare husvägg. Kejsarnas tid är överallt närvarande som Largo di Torre Argentina med rester av tempel och teater där Julius Caesar mördades 44 f.kr och där hemlösa katter nu härskar. Eller den stora sevärdheten Colosseum, påbörjad av Vespasianus 72 e.kr och invigd med 100 festdagar år 80 av hans som Titus. Arenan hade plats för 70 000 människor vilka förlustade sig med att titta på gladiatorer och 5000 djur som dödades i festspelen. Ingen naturvård där inte. Inte heller jämlikhet var uppfunnet utan de vanliga kvinnorna fick sitta längst upp för sig. Colosseum står kvar, dock rufsad av åren, bränder och jordbävning. Hur många av våra byggnader står kvar om 2000 år?
Innesluten av Rom finns världens minsta stat Vatikanen med katolska kyrkans maktcentrum där en viss lutning för enklare liv och anpassning till världens ekonomiska tillstånd kan kanske skönjas med en jesuit på påvestolen. Där finns gräddan av världens konst med Sixtinska kapellet som höjdpunkt. Michelangelo Buonarroti arbetade i fyra år med själva taket som invigdes 1512. Sedan återstod altarväggen med domedagen med de nakna kropparna vilka senare fick ”byxor” när den moraliska paniken slog till.
Peterskyrkan anses vara som en konstens fulländning, även där hade Michelangelo sin del i kyrkans utformning. Byggarbetena pågick från1506 till 1626, då kyrkan invigdes men även efteråt skedde förändringar och tillbyggen. Vår drottning Kristina har sin grav i kyrkan. Så det var en liten lektion av svensk historia. Den är den mest besökta kyrkan i världen. Köerna ringlar runt piazzan som i sig är ett mästerverk. Vi stod bara en timme och femton minuter i kön!
Att få en uppfattning om Roms rikedomar på några få dagar är omöjligt. Man måste välja. Vad vill en 11 åring se och göra i Rom? Colosseum, Largo di Torre Argentina med katterna, lite ruiner, Pantheon, St Peterskyrkan, del av Vatikan- museet med Sixtinska kapellet, fontäner med di Trevi, broar, Spanska trappan och bara man går på gatorna stöter man ju på vyer av maffiga hus och rester av historiens gång. Det gäller att bo strategiskt. Vi bodde vid Piazza Navona, där restaurangerna står i rad omkring det som var en sportarena under kejsartiden.
Vi glömde intepizzan, pastan och glassen! Inte heller några böcker till bokslukaren och ett Colosseum – fast mindre – till akvariet. Ville hon återvända? Barnbarnet slängde tre slantar i Fontana di Trevi för säkerhets skull.
Bilder: Staty på hotellet, utsikt från hotellets terrass och lite glass.
Märkligt, jag tänkte på döden när vi tittade på Lars Hillersbergs utställning på Kulturhuset. Han dog 2004. Flera av dem han gjorde satir av är också döda. Vi var inte vänner, bara folk som kände varandra någon gång länge sedan. Många kände honom i alla fall ytligt, de som på något sätt var inblandad i vänsterrörelsen eller Vietnamfrågan. Jag var det genom kameran, inte ideologin. (Min politiska fostran är Stalin och min mors tårar av lättnad när han dog.) Lars var ifrågasatt och censurerad även efter sin död. Vissa bilder visar man inte. Fegheten är uppenbar inom utställarna. Nyss rensade Kulturhuset bort böcker, dock fick de ställa tillbaka de.
Tål vi inte konst när vi får tåla livet och döden?
Med åren blir döden flitigare besökare än livet. Min far och mor, syster, sekreterare, kärlek, arbetskamrater, gulliga granntanten, kända vissångaren, stora konstnären … flera andra jag levde med, kände eller hade något att göra med, är döda. Politiker som Margaret Thatcher, Ronald Reagan och påven Johannes Paulus 11, vilka är de stora västeuropeiska ledarna för mig, har lämnat oss. Och snart ikonen Mandela som har betytt så mycket för sin afrikanska befolkning. Fler … när man upptäcker dödsfallen omkring sig och de är personer i ens levnadslopp känns att tiden går med ilfart. Det blir tomt. En sak är säkert, vi är alla dödliga.
Midsommar är passerad, den ljusaste tiden av året, dagen då många lägger blommor under kudden och drömmer om framtiden. Hur blev det sedan? Hittade vi vår själsfrände eller flera? Blev livet som vi drömde om eller fick vi nöja oss hur det liksom slumpade sig? Har vi lagt någon sten på världens bygge? Hur mycket av livet har vi slösat bort i väntan? Den frågan törs jag inte ens tänka på. Livet levs framlänges och förståelsen kommer efter, ibland först när år har passerat. När man blir äldre ser man sina stora misstag och även mindre dumheter ganska klart. Det är inte konstigt om någon vill leva om sitt liv och göra andra val än de genomgångna. Men vi får ingen repris av livet.
Hur kommer döden att möta oss? Många har beskrivit nära döden upplevelser och de är alltid liknande: man ser ljuset. Jag tror att just den biten är sant. En gång länge sedan skulle jag röntgas och något gick fel. Jag tuppade av men var liksom medveten en sekund, eller fler, om ljuset som inneslöt allt. Läkaren väckte mig brutalt, rena Cityakuten. Det var obehagligt att vara som död en stund, även för sjukvårdspersonalen, vilka blev smått hysteriska. Jag gick och vägrade blankt att komma tillbaka. Jag lever än även om jag ibland känner mig mer död än levande. Det är inte enkelt att definiera liv eller död om man tar hänsyn till alla variabler.
Jag tror inte att det finns något efter döden. I bästa fall kan det växa en blomma eller ett träd ur vår begravda kropp, även det tveksamt eftersom gravarna skötts på ett sätt som inte tillåter naturen att ta över. Begravning och plats för grav är välorganiserat, bestämt och reglerat. Vi passerar ofta en gammal begravningsplats i närheten. Min gubbe tyckte att han nog skulle vilja välja en plats där. Men det gick inte. Plats kan väljas efter döden, hur det nu ska gå till. Kyrkan tror i alla fall på evigt liv och kommunikation med de döda. Jag tror att det är bäst att ta vara på tiden som pågår nu.
Lars Hillersbergs svarta satirteckningar kommenterade under flera decennier allt från små dagsaktuella händelser till internationell storpolitik. Bild nedan Hillersberg.
