Det var ibland rent av jobbigt att ligga i ett sjukhus för arbetet pågår dygnet runt sova kan du sedan hemma eller…. En plats på någon undersökning blir ledig och då far man. Hastig lossade någon sängen och åkte iväg med mig mitt i natten i de oandliga korridorerna till någon undersökning eller intensiv övervakning utan ord i förklaring. eftersom jag hade haft min yrkeskarriär just i det sjukhuset försökte jag fatta vart vi var på väg. Men sjukhuset hde både vuxit och förändrats så jag hade svårt att orientera mig.
Kommunikation var bristvara och jag var inte i skick att kräva förklaringar. Jag ville veta vad och varför men svaren var svåra att få.
En dag fick jag kläder på mig och sedan sattes jag på en kvarglömd rullstol. In i rullstålstaxi och i väg någonstans. Jag försökte fråga men som strokedrabbad hade jag sluddrigt .tal och fick inga svar. Bilen rullade iväg och om ett tag såg jag krematoriet. Nej jag var inte död sedan listade jag ut läget för jag såg en skylt. Jag var på väg till rehab. Man hade pratat om rehab Men informationen vilken och när och missade både mig och min son som var nu min kontakt med vården och yttervärlden.
Är det så att den digitala världen reducerar våra ord och kontakt med varandra. Allt sker i appar. Kanske med sms och papper och penna är ute. Sjukvården skickar digitala meddelanden till de sjuka genom flera olika app varianter och vi måste logga in och skapa konton Jag har svårt att logga in så nu undrar jag hur många andra gamla sjuka sitter och svär över apphelvetet i sina försök att nå vården. När hjärnan är som dimma oh händerna skakar är internet inget bra kommunikationsverktyg för den sjuka.
Internet kom och tog över nu försöker regeringen styra barnens användning av internet. Lycka till säger jag.
bild från linda morgondimma i norrland
