Förra året så här dags var jag i Tanzania och besteg Kilimanjaro med min son, Tommy. Tja, vi hade sällskap av ett gäng på 13 personer. 4 av dem var obligatoriska, du tilläts inte bestiga berget utan hjälp av 2 personer. En inkomst och en säkerhet. Redan andra dagen såg vi någon sjuk person ledas tillbaka, dagen efter några till. Höjdsjukan slog till eller var det brist på träning.
Resten av våra 13 var förhoppningsfulla hjälpredor i hopp om att få några dollar i dricks och kanske efter några år och flera tripp avancera och få gå en kurs till guide. Att anstränga sig för några dollar var bättre än att sitta hemma och vänta på något påhugg. Framtiden krävde arbete. Ingenting kom gratis. Så de bar våra och sina saker glatt ändå till sista camp som var på 4600 meters höjd, i skor som ofta hade sett sina bästa dagar, packningen på huvudet och de hade allt klart med tevattnet kokande när vi kom till platsen. Servicenivån var högre än på lyxhotell.
Vilken arbetslös ungdom i Sverige skulle satsa så? Vi orkar ju inte ens plocka bären i skogen utan måste importera bärplockare.
Men det kändes kolonialt på något sätt. Den vita kvinnan vars packning bärs av en svart man, vars mat lagas av en kock, vars tre liters vattenflaska konkas av … Jag var ju van att vandra ensam och fixa allt själv. Tommy bar sina saker, vilket orsakade oro i gänget. Kanske handlade det om pengar, det dricks som man förväntas att ge till alla. Om vi inte vore nöjda… Han fick släppa något från sin packning till dem. Friden var återställd. Vid toppbestigning hade guiden svårt att hålla Tommys tempo vilket han löste genom att föreslå fotografering för att få en paus.
Den omvända kolonialismen med turister som betalade dyrt för de svarta som passade upp dem?
Det var en fantastisk resa. Först safari med turen att se Big Five och otaliga andra djur, sedan bestigning. Men, jag blev något uppskakad över utvecklingsnivån i landet. Kanske även besviken, för Tanzania har varit länge en stor biståndsmottagare, bland annat från Sverige. Det kanske var fel bistånd som läror om jämlikhet? El, vatten och toaletter saknas, speciellt på landsbygden. Arbetslösheten är hög. Skolor är än undermåliga. Min guide berättade om sin dröm att ha barnen i en privatskola för där var lärarna varje dag och skickade inte hem barnen om de fick bättre betalt extra arbete på annat håll någon dag. Skolor och arbetslöshet är globala frågor, inte bara i fattigare länder.
Även här hemma klagar lärarna på lönen och byter arbete. Också jag valde en annan utbildning efter några år i skolan. Bristen på utbildade lärare är stor. Många föräldrar försöker flytta sina barn till friskolor för att få bättre undervisning. Vissa problem är universella. Men ett land med världens dyraste skola borde inte ha problem liknade ett utvecklingslands. Någonting är allvarligt fel. Kan de elever som tror att allt fixar sig utan ansträngning vara en del av problemet, inte bara de som inte kan svenska?
Nog vidgar resor ens vyer både hemma och borta. Mycket är av samma slag och annat är bara en fortgående misslyckande.
Kilimanjaro var den häftigaste turen jag har gjort. Även om vandringen hela Nordkalottleden inte var så illa heller. Eller att korsa Island till fots. I år blir det tour du Mont Blanc – igen, men med lite nya vägar. Se en alpglaciär innan de är försvunna.
Året 2014 har gått. Vad hände? Vilka händelser minns vi? I mitt privata liv var det samma långsamma lunk som året före och före men blandat med riktigt fantastiska och häftiga upplevelser. Men låt oss börja med arets förlorade.
Årets förlorade: Utbildning
Det är inte bara den svenska skolan som ligger illa till utan utbildningen i många andra länder. Barn i Gaza kunde inte börja skolan i höst eftersom flera skolor var härbärge för krigets offer. I Nigeria kidnappades ca 200 studenter, en del av landets framtid och många andra som media inte skriver om är kidnappade och mördade. I Pakistan sköt talibaner nyligen över 132 elever och några lärare ihjäl. Flickor har svårt, om inte omöjligt att få gå i skolan på områden där talibanerna härskar. I flera afrikanska länder gifter man bort flickor redan som barn och de blir mödrar och pigor åt sina män i stället att gå i skolan. Barn på flykt från Syrien går miste om utbildning. Under Daesh finns ingen undervisning i annat än Koranläsning, till och med färgpennor är förbjudna. Båda av årets Fredspristagare har agerat i utbildningsfrågor, den ena genom att rädda barn från slaveri och ge dem skolgång den andra har blivit en symbol för allas rätt till skola. Symboler är inte nog.
Här hemma vill vissa partier ha obligatorisk gymnasieutbildning medan de inte har knep till att barnen kan klara ens grundskolan. Varje PISA mätning visar att den svenska skolan är i fritt fall. Det handlar inte om 10 000kronorsfrågan utan om kunskap och arbetsmiljö. Föräldrarna som bryr sig om sina barns utbildning försöker byta barnen till en skola där det finns någon form av arbetsro och de köper läxhjälp, men det anses orättvist. Lika usel skola för alla är modellen? Behöver vi inte begåvningarna längre?
Men skolministern lovade ju fixa den svenska skolan på 100 dagar. Hur många dagar är kvar? Det kanske bli en trollerikonst i början av nästa termin?
Årets pris: Malala Yousafzai
Malala Yousafzai fick delat Nobels fredspris. Vilken tyngd har vi lagt på ett barns axlar! Förväntan att hon skall göra det vi vuxna inte har lyckats med. Är det ansvarsfullt att göra detta? Hon slåss mot en religiös fanatism som tar livet av de oliktänkande, speciellt dem som försöker bättra på landets framtid, som skolbarn, hälsoarbetare… Hon är dock en pristagare vars aktion är fredlig till skillnad på många i detta sällskap som Obama, han som är varken fredlig eller sann.
Årets skamfläck: krig och flyktingar och kvinnor
I Sverige diskuteras flyktingar, deras dåliga integration, vad de kostar oss, vad de bidrar med och den senaste tiden även realiteter som bristen på bostäder, arbete och vissa har till och med vågar prata om antal flyktingar – volymer – vi kan härbärgera med de resurser vi har nu och vill öppna våra plånböcker för. Diskussionen är infekterat och även om det inte sägs rent ut bildas politiska allianser ändå in till Riksdagen för att stänga ut de som tänker att invandringen borde begränsas, speciellt från de muslimska länderna.
Ingen brännmärker dock islams krig som producerar de flyktingar vilka kan räknas i miljontals. När vågar vi prata om religion som ursäkt för terrorgrupper vilka drar runt och mördar folk, förslavar kvinnor och barn? Kvinnor har det riktigt jävligt i islams värld. Hörs det något från feminister?
Är det islams rening, sökande efter den rena tron som pågår nu, lämnande efter sig miljoner offer eller är religion bara ursäkt för terrorister? Inte enbart människor faller offer för islams krig utan kultur och minnesmärken. Krig är det mest miljöförstörande och resurskrävande vi har. Här gnäller man om vi inte sorterar rätt våra sopor. Proportioner?
UNHCR:s årliga rapport om flyktingsituationen i världen, Global Trends, visar att 51,2 miljoner människor var på flykt vid slutet av 2013. Det är hela sex miljoner fler än de 45,2 miljoner som var på flykt i slutet av 2012. Ökningen beror huvudsakligen på kriget i Syrien.
Årets meningslösa: Miljö/klimatkonferenser
Om alla deltagare skulle stanna hemma vore utsläppen lägre. Har de aldrig hört talas om videokonferenser? Resultaten av klimatkonferenser är inget revolutionerande. Men konferenser är roliga. Mat, dricka, rundturer, andra viktiga personer, borta från vardagslivet… Romson måste ha varit glad att slippa Brommaflygets framtid, olagliga färger och budgetproblem. De löften av USA och Kina vilka fick medierna att hurra var totalt värdelösa. Varken vi eller de kommer att göra tillräckligt för att ens nå små miljö- eller temperaturförändring. Oavsett om global uppvärmning är vårt fel eller en kombination av naturliga förändringar och mänsklig påverkan borde vi ta en ordentlig funderade över hur vi lever och drabbar miljön. Vi i Sverige är ju så duktiga, ligger i topp som trea eftersom vi importerar både mat och varor och så sätt miljön påverkas i stället i Brasilien, Kina… och vi kan slå oss i bröstet. Är det någon som tror att luddiga överenskommelser och handslag gör något?
Året har haft många miljökatastrofer. Citerar här Påven Francis i FN konferens i 19/11. ”God always forgives, but the earth does not. Take care of the earth so it does not respond with destruction”. Naturen klarar sig alltid. Gör vi det?
Årets lekstuga: Riksdag och Regering
Det är kallt och lekstugorna ute på daghem och gårdar står tomma. Sandlådorna är snötäckta eller frusna. Barnen leker vinterlekar. I stället leker Regering och f d opposition i sandlådan och lekstugan. De gör beslut där alla är med – inte SD förstås – och alla torskar. De gör uppgörelser som räcker över kommande val precis som om de visste vad utfallet blir. Vi har förlorat en del av det demokratiska spelet som garanterade frånvaron av korruption och viss chans att alla röster kan bli hörda. Jag saknar ett konservativt – liberalt parti som inte rånar mig och i vars land man får vara stolt över att vara svensk och svensk medborgare. Jag har helt tappat tron på politiker. Finns det någon röst som inte har bara egen makt och vinning i tanken? Finns det någon som kan någonting?
Årets personer: de goda och de onda
Varje år väljer tidningen Time årets person. I år är det Ebola Fighters, de som inte åkte hem utan fortsatte arbetet med patienterna trots att deras medarbetare dog och läget var hopplöst. 7854 registrerade döda när jag skrev detta.
Årets person i ondska är svår att välja. Det finns för många. Kanske Abu Bakr al-Baghdadi eller Abubakar Shekau eller Fazlullah vars soldater ropade ’God is great”, när de mördade 132 barn i en skola i Peshawar, Pakistan. Putin ligger också bra till fast han har inte personligen skjutit någon och erövrat land, bara genom ombud. Det bästa sättet att ena folket är en yttre fiende. I det propagandakriget tävlar Putin med Nordkorea.
Årets svensk, smarta affärsman och icke svenskar
För 25 år sedan grundade Johan von Schreeb Läkare utan gränser i Sverige. Nu tilldelas han magasinet Fokus utmärkelse ”Årets svensk”. Priset är lik Times årets person riktad till dem som gör insatser frivilligt inom sjukvården utan större egen vinning. Årets smarting kunde vara Bert Karlsson som nu mera styr invandringspolitiken i kommuner genom att köpa upp anläggningar, gärna i små byar utan kringservice och vips har han stjälpt ett flyktingboende till kommunen utan nödvändiga resurser att ta hand om resten, som skola och vård eller svenskutbildning. Migrationsverket kommer i år att betala 1,5 miljarder kronor till privata företag som driver tillfälliga asylboenden. En av de största vinnarna är just Bert Karlsson, vars bolag förra året omsatte 54 miljoner kronor. Ingen diskussion om vinster i invandringsindustrin medan upprörda röster hörs om andra företag som sjukvård och skola.
Vem är svensk har debatterats högljutt under året och rasistkortet dras ständigt fram. Medborgarskap, boende land och ursprung blandas ihop. En del är faktiskt glada över sitt ursprung! Jag är inte svensk. Jag är finsk, mina föräldrar var finska och mina förfäder kommer från Mongoliet och Spanien. Jag bor i Sverige sedan 50 år. Jag är fortfarande finsk. Det kan inte ändras. Jag kan inte födas åter i ett annat land. Däremot är jag svensk medborgare vilket ger mig ett pass och rösträtt i det landet jag har valt att leva i. Det finns många beröringspunkter med Sverige och Finland så den kulturella resan var inte lång. Jag har anpassat mig till den svenskhet som fanns, som språket, men kommer inte att anpassa mig till något multikulturellt experiment. Jag valde Sverige, det Sverige som sakta går i graven. Vad kommer efter, hur stöps allting om hinner jag måhända inte se. Det blir något för de yngre att anpassa sig till. Årets svensk är kanske den som sa: nu packar jag och flyttar? Till Sverige eller ifrån?
Årets smocka det ursvenska barbariet: Hur tackar vi dem som byggde landet? Dem som har släkt bakom sig i detta land, generationer vilka startade företagen, odlade marken, arbetade, skötte hushåll, sjukvård, allt vi var i behov av, kom på uppfinningar, röstade fram några som skulle styra för folkets väl. Skall vi tacka? Skall vi känna stolthet? Eller ska vi ge en smocka som Reinfeldt?
Jag började sätta ut namnen på barnen vilka dog i Gazakriget. Sedan åkte jag på min resa till Tanzania, då var antalet döda barn 136 och när jag kom tillbaka hade antalet hamnat på över 500. De barn som överlevde har sina krigsminnen och jag kan säga att så omskakande händelser försvinner aldrig. Jag har mina krigsminnen än kristallklara. Dessa barn saknar nu sitt hem, de döda och sina förlorade saker men mest kommer de att sakna ett liv som har möjligheter. Några andra utomlands tog efter och la upp barnens namn.
Årets resor: Fjällen, Venedig och Tanzania
En femdagars vandring med ett plusbarnbarn till Hemavan och Syterskalet. Jag har nu gjort en fjällvandring med tre barn och har två turer kvar. Alla barnbarn får lära sig vandringens konst. Jag tror att det är bra lärdom, att klara sig med minimalt av saker, utan Internet och annan media i den naturen som än är ganska ursprunglig. Hoppas att någon fortsätter som vuxen. Årets vandrare var en tuffing. Trots miljoner mygg och snö travade hon vidare med glatt humör.
Året hade två utlandsresor. Den första gick till Venedig, aktuell även i kändisvärlden, inte i min, utan George Clooney och Amal Alamuddin gifte sig i Venedig. Jag var där med mitt 9 åriga barnbarn som hade valt resmålet, staden där det inte finns bilar. Tiotusentals till hade valt Venedig. Staden är trång. Vi såg palats, kyrkor och Tintorettomålningar, broar och vatten, gick vilse i smala gränder, åt glass, shoppade masker och slutade resan med en gondoltur som sig bör och utsikt från kyrktorn. Venedig är en fascinerande stad, lagom för en kortare resa. Se Venedig innan den sjunker? Och kanske sedan efter?
Den andra resan gick till Tanzania. Först safari med mina barn och sedan bestigning av Kilimanjaro med sonen. Det var bara fantastiskt. Att se djur i sitt naturliga miljö är en toppupplevelse. Att stå på en hög topp, högsta jag någonsin kommer att stå slår det mesta.
Årets böcker
En bok som stått länge på att läsa listan var Jared Diamond: Undergång – Civilisationers uppgång eller fall, utgiven redan 2005, men det har bara inte blivit av att läsa den. Trots sina 600 sidor går det fort att läsa. Hans analyser om varför civilisationer har gått under och de förändringar vilka sker i nutiden och kan appliceras på Sverige lika väl som andra västvärldens platser.
Salman Rushdie är min favorit vilket beror på att jag försvarare hans rätt att skriva och blev omgående gravt hotad som orsakade vissa begränsningar i tillvaron. Hans memoarer ”Joseph Anton” grep mig djupt. Jag hade inte förstått hur besvärligt hans liv i flykt var. Han har varit en av mina Nobelpriskandidater länge men det lär inte hända.
Årets kulturella dödläge
I DN kunde folk rösta de viktigaste kulturhändelserna efter -64 och Pippi Långstrump vann. Helt rätt. Barnkultur är viktigt. Kultur har dock hamnat i ett dödläge, inte världens men min. Jag har inte kommit någonvart. Knappt några utställningar, 2 bio med barnbarn, ingen teater eller opera. TV och CD samt bibliotek har stått för kulturen och jag känner mig utsvulten. Det går inte att planera något. Ingen vet hur gubben mår den dagen. Han har inte ro att titta på något längre. Meningen med det vi kallar kulturupplevelse har försvunnit för honom. Nästa år må bli bättre för kommunen har beviljat mig någon timme mer avlastningstid. Kanske någon utställning kan hinnas under den tiden. Så kommer vi till årets TV serier. Jag säger bara Homeland. Lysande skådespel. Andra serier ser jag ju inte om Korrespondenterna och Vetenskapens värld inte ses som serie. Nyheter? De är mest i kategorin dagens elände, trots det är jag nyhetsfreak.
Så Gott Nytt År 2015. Hoppas på förbättring av världens tillstånd. Bättre kan vi!
Pole, pole mama, sa guiden och saktade ner farten. Och det behövdes. Jag var helt slut, ben som jello och huvudet var tungt. Men Stella Point var alldeles ovan oss och strax lutade jag mig mot skylten: Mount Kilimanjaro congratulation you are now at Stella Point 5756 m.
Big Mama Tanzania, sa guiden och tog mig i handen. Big mama Tanzania, sa alla 13 i vårt gäng när vi åter satt vid tältet på campen och tog igen oss. Alla 13? Ja ni, jag återkommer till vårt påtvingade team.
Allt startade dock några år tidigare när jag fick en present från mina barn. I kortet stod: sa-far-vi och i den ritade bilden stor en liten figur på en bergstopp. Vi skulle åka tillsammans på safari i Tanzania. Där fanns också Afrikas högsta topp Kilimanjaro 5896 m som väntade på erövring av mig. Min son, Tommy, även kallad Seglaren här på bloggen, såg framemot att lägga den fjärde high seven toppen till sin samling. Jag såg genast många och långa träningspass. Och nog behövdes det träning. I sluttampen gick jag upp och ner trappor i vårt höghus med en ryggsäck – tja, bara 10 kilo – och kände mig allt annat än en vältränad bergsbestigare.
Att bestiga Kilimanjaro kan misslyckas främst av två skäl: uselt tränad och för snabb tur. Det är inget man gör otränad på några få dagar. Att anpassa sig till höjden, acklimatisera sig, kräver tid. Det var ett stort gäng som började bestigningen samma dag på Machame (whisky) leden, men redan andra dagen fick någon vända och den tredje gick några till neråt, svullna, spyende och med ostabila ben. Många går också upp till toppen efter ett längre dagpass och några timmars sömn. Vi sov ordentligt efter en kort pass och började gå fyratiden på natten. Vi mötte några som hade fått vända. Det måste ha känts bittert så nära målet.
Ovan: vår camp i Barranco.
Det var magiskt att bestiga Kilimanjaro. Stjärnorna lyste och fullmånen hängde över våra huvuden när vi började gå uppåt än med pigga ben. Vädret var perfekt. Efter jobbiga timmar kom vi upp till kanten på den enorma kratern som bildades vid utbrottet så där 200 000 år sedan. Jag nöjde mig med höjden Stella Point men sonen gick snabbt upp den sista höjningen till toppen. Inte många hade trott att den gamla tanten skulle orka upp så nu gratulerade alla. Nu hette jag Big Mama Tanzania.
Bild: Barafu camp 4600m där bestigningen började.
Det har sina sidor att bestiga berg i Tanzania. Kilimanjaro är reglerat och du måste ha en guide. Du betalar två stycken personer för hjälp som minimum. Alltså vi betalade 4: två guider, en kock, en vattenansvarig och sedan dök det upp personer som dessa 4 hade själva anställt och några hade sin bror med sig. Någon kanske bara hängde med i hopp om några slantar? Summa 13 personer. De bar mina prylar och sina egna. De bar mat, vatten, kokgrejer och campingutrustning. De erbjöd hjälp i svåra partier. De mätte vår puls och frågade stup i kvarten hur vi mådde. De serverade mat och vatten, ställde fram tvättvatten, fixade tältet, plockade efter, kutade före för att ställa i ordning vår tältplats medan guiderna gick i vår takt. Det var bara påfrestande oavsett hur trevlig vårt team var. Både Tommy och jag är lite ensamvargar och gör gärna våra vandringar ensamma och bär själva våra prylar. Tommy har fixat sina tidigare high seven bestigningar utan hjälp så det kändes liksom lite kolonialt på ett dåligt sätt. Den vite mannen passas upp… Men vi höll god min och var glada. De fick betalt med råge. Ta seden dit du kommer …vems i så fall?
Byarna omkring Kilimanjaro lever av oss turister, utöver småbruk, så många pojkar drömmer om att bli guider men får vackert börja som porter eller springpojke för alla. Hackordningen var tydlig. Sista dagen brukar turisterna dela ut dricks, helst i dollar. Vi gav det till huvudguiden och lät honom ha huvudvärken att dela det med alla 13 efter egen bedömning.
Vi gick Machame – Mweka rutt, ca 63 km. Det var den häftigaste vandringen jag har gjort. Så kort och så tungt!
Jag återkommer om Tanzania, safari och bistånd i senare inlägg.
Vårt gäng :Dismas, Deo, Heven, Frenky, Philipo, Baraka, Busniri, Gabriel, Peter, Wilimu, Jackson, Kristian, Lukas. Tyvärr kan namnen vara i fel ordning men de med kaffekoppar var våra giuder, två familjefäder vilka hoppades på bättre framtid för sina barn, safariguide kanske..
