Den första juni 2018 kom jag till Cajon pass, Kalifornien, under min PCT vandring. Det var än tungt att gå men ett slags förändring hade skett de senaste dagarna. Jag var inte slut när natten kom utan kunde vandra en bit till i jakt på en bättre tältplats. Skavsåren började bli härdade. Jag hade gått 345 mile vilket var en väldigt långsam takt, ca 19 kilometer om dagen. Jag var så otränad att det var ett under jag kom så långt utan kollaps eller att ge upp.

Ge upp hade jag ingen tanke på. Vandringen var alldeles för fantastisk för det.

Natten innan hade jag tältat i en håla mellan buskarna någon kilometer från passet. Det var blåsigt men de risiga buskarna gav viss skydd. Jag ville inte gå ändå till Cajon pass med vägar och järnväg och risk att inte hitta en tältplats. På morgonen skulle jag fylla på mat. Det fanns en bensinmack och hamburgerbar på platsen.

Morgonen kom och jag var hungrig, som alltid. När Mc Donalds skylten syntes började jag nästan springa. De hade pannkakor till frukost. Pannkakor med sylt och grädde! Till det kaffe, juice, ägg och bacon. Vilken lyxfrukost. Vid mitt bord fanns ett eluttag, jag kunde ladda min Garmin.

Det var de godaste pannkakorna jag hade ätit i mitt liv. Ja, det var fettet och sockret som talade men ack så gott det var. Jag var så nöjd. Mätt, för en stund i alla fall. Jag såg några andra vandrare som också åt pannkakor och vi nickade och log mot varandra.

Pannkakor som glädjeämne för dagen? Det finns många små händelser, glädjeämnen, vi låter bara passera. Det är som om de små tingens glädje vore inget att minnas, behålla och tänka över. Som om de inte hade betydelse för helheten, bara de stora sakerna, värderade i pengar kunde vara värt att bevara.

Det är möjligt att denna pandemi orsakad av ett virus vi inte får bukt med har ändå gett oss något. Kanske värderar vi de små tingen mer? Det familjerna gör med varandra, upplever tillsammans i stället att köpa. Mindre saker, som promenad med barnen ut i skogen. Har aldrig på 30 år sett så mycket folk i ”min” skog! Att uppskatta kontakten med den äldre generationen tror jag också har ökat. Döden har talat till oss om det viktiga i livet: familjen, och om vår egen dödlighet.

Handeln har i alla fall gått ner. Om det blir tillfälligt vet vi inte. Kanske värderar vi nu den sköra tillvaron tillsammans mer än shoppingrundor i gallerior?

Kanske blir det viktigare att veta och kunna än att äga?

Jag tvivlar dock på det. Med devalvering av utbildningsväsendet är kunskapsnivån som snö i vårsolen. Det värdelösa vetandet sprider sig. Grunden till det västerländska samhället som har gett oss något att stå på är stämplad som rasism eller avsaknad av rätt genusteori.

Tänk efter, vilka normer och idéer finns bakom ditt eget handlande?

Nej, jag åt inga pannkakor idag. Den 16 februari är det pannkaksdag, en av dessa dagar som ska hylla eller lyfta upp något i våra liv. Eller bara roa oss en liten stund.