En gång under socionomutbildningen ställde läraren den berömda frågan ”Hur vet du att du finns till”? Ingen svarade, några skruvade på sig. Filosofi var liksom onödig slöseri med tiden när de stora samhällsfrågorna ropade på oss. Sedan svarade en elev att andra hade sagt hej till henne när hon kom, så hon måste finnas till. Någon annan sa att eftersom andra ringer till henne och hon svarar, måste hon ju existera.

Du ser väl oss, frågade en elev läraren. Vi finns, ser du inte det?

Är du absolut säker på det? svarare läraren.

Nu kunde jag inte hålla mig utan sa: Jag tänker, alltså finns jag. Historia hade varit mitt favoritämne, Descartes hade fastnat i minnet.

Att analysera vårt eget vara eller icke vara var inte särskilt populärt i socionomutbildningen i början på 80 talet. Man var en grupp, man var helst en vänstergrupp och även proven kunde ske i en grupp. Alla var med. Det var förstås irriterande när elever åkte snålskjuts, men det fanns säkert en orsak till det som kunde redas ut. Diskussionen var den viktiga, att tycka till, inte fakta.

Jag avskydde grupper. Tack vare en orimlig resa till skolan och få busstider fick jag förmånen att vara min egen grupp för det mesta.

Kanske var det just på grund av grupper endast några av den årgången var kvar inom Socialtjänsten efter tre år. Några hade omskolat sig helt. Att vara socionom hos Socialtjänsten är att ta lagstadgade beslut som kan överklagas, inte tyckande i en grupp.

Kanske var min motvilja mot eviga gruppdiskussioner skälet till att jag valde forskning i stället vidareutbildning i psykoterapi där kravet var att gå själv i analys i 20 timmar. Skall jag prata om mitt inre liv (finns det?) i 20 timmar?

Icke, ingen skall analysera mig, sa jag och startade en utredning om behandling av våra patienter i stället. Applåder, blommor, tårta och faktiskt spännande resultat blev verkligt genom att jag tänkte till om patienter i stället om mig.

Men, det kommer en punkt i alla människors liv då man måste tänka till om sig själv och om sitt liv. Det blir som en tröskel man inte kan kliva över utan analys om vad, hur, när, om och varför. Vad är det för liv jag lever? Är det ett liv eller bara en dag som byts till en annan? Vad betyder liv? Andning, äta, sova…mer.  Vad är meningen i att fortsätta som jag gör för närvarande?

Vem är jag? Vad innehåller begreppet liv för mig? Hur uttrycker det sig för omvärlden?

Nu menar jag inte grubblerier över de mindre besluten som att frivilligt byta lägenhet, prova en ny hobby, öppna sparande i någon form eller att slösa besparingar på en resa. Det är valet av liv man tänker leva.  Det innefattar de större frågorna  som att byta land och välja att anpassa sig till det främmande livet, att utbilda sig i flera år fast framtiden är osäker, våga bilda par och gifta sig, få barn och med det besluta sig till ett ansvar för en annan ett helt liv, ja i alla fall arton år om man tänker juridiskt. Att tvingas gå genom en svår sjukdom men välja att inte låta det knäcka en. Hur man väljer att behandla sina medmänniskor.  Att  faktiskt välja att göra en annan illa för att själv få ett bättre liv händer också ibland.

Det sista, bättre liv, kan man aldrig vara säker på.

När jag tänker på mitt liv har det funnits några få ytterst avgörande vägskäl. Det finns inte någon ånger över de besluten. Däremot finns flera mindre val vilka gått rent åt helvete eller i alla fall mindre bra. Hur kunde jag välja så galet?

Har du någonsin stått inför ett vägval som har varit nästan omöjlig att lösa? Hur gjorde du? Eller, lät du allting bara flyta och hoppades på ett under i stället?

Livet förändras inte genom en annan fast det är lätt att tro så. Man måste själv tänka till.

Så här i början av det nya året ger många nya löften åt sig själv. En stor del av dessa faller redan efter några veckor. När jag gick till gymmet på måndag fanns det flera nykomlingar vilka var osäkra med situationen och maskinerna. De var ”nyårslöftare”. Nu skulle konditionen förbättras, vikten rasa och man skulle komma ut som ny, yngre, fräschare varelse. Jag vet att flera av dem försvinner efter ett tag. Besluten trängs bort. Ändå var det ett beslut som gällde ens eget liv, hälsa och kropp, något man själv bär ansvar över.

Hur svårt är det då att ta de stora besluten och hålla de?  Hur ofta tänker vi över vårt eget liv och verkligen finns till?

Som anhörigvårdare ställer man sig en dag frågan: räcker det här livet för mig? Räcker den kärlek som förde oss ihop än som kompensation för att ha fått ge upp en stor del av det liv man önskade sig att leva? Får man tänka på sig själv först? Jag är där nu, efter fem och ett halvt år. Det gör ont att närma sig ett beslut, gå till ett av de stora vägskälen som så länge bara skymtar i dimman.

Jag tänker, alltså finns jag – än. Även om tanken gör ont.

René Descartes född 1596 i Frankrike var en filosof, matematiker, vetenskapsman, präst och jurist. framför allt känd för sin filosofiska sats ”cogito, ergo sum” (jag tänker, alltså finns jag). I denna sats såg han en säker kunskap, som inte kunde betvivlas. Det går inte att tvivla utan att tänka och inte att tänka utan att finnas till. Han inbjöds till Stockholm av drottning Kristina men klarade inte klimatet och dog snart i lunginflammation, 1650 i Stockholm.