Barnbarn är livets efterrätt sa någon. Ibland känns det som en hel middag. Men visst är det enklare att ha barnbarn än det var att ha sina egna. Ansvaret ligger hos föräldrarna, inte hos mig som mormor annat än tillfälligt. Att ha fem barn i huset samtidigt innebär mycket aktivitet, en hög ljudnivå, fem olika önskemål och fem viljor. Ibland krockar de. Förra veckan hade jag alla tre plus två extra barn hemma hos mig medan modern gick en obligatorisk kurs i neurologi. Jag hade fyra dagar med änglar och bara någon timme med skrikhalsar.
Att se varje barn som speciell är viktigt. Men med fem barn mellan 3 och 11 år samtidigt går det inte att ägna sig så mycket åt ett barn i taget. Lösningen blev en kväll för varje barn med en utvald aktivitet. Ett av barnen fick gå på balett. Hade tänkt mig opera men när jag läst recensionen på Carmen insåg jag att Operan förstört det hela och jag ville inte avskräcka barnet från operan i framtiden så det blev ryska Svansjön. Ett barn fick en sånglektion hos B Sydow, (vilken lyx!). Nästa hade bowling med morbror och den minsta åkte upp till Globen. Ja, lillen fick ingen egen kväll men han var glad ändå, speciellt hos frisören!
Att upptäcka naturen med barnbarnen är alltid min käpphäst. Men regnet skvalade hela dagarna solen lyste med sin frånvaro. Bara en liten stund skingrades molnen och vi kunde fotografera höstbilder och leta efter fina blad att måla av med vattenfärg och akryl.
Hur är mormorsrollen idag? Många mormödrar är än unga med eget arbete och ont om tid. Bullbakande och plätt gräddande har mindre utrymme än köpta presenter. Att förmedla erfarenhet är likaså begränsad på Internets tidsålder. Det är mycket som tävlar om uppmärksamhet. Hur ser världen och Sverige ut när mina barnbarn har avslutat skolan och börjar ett vuxet liv? Vilka verktyg behöver de för att bemästra den verklighet som väntar? Vilken miljö och vilka värderingar lämnar vi till barnbarnen? Vad är användbart i deras kommande liv? Vad innehåller kulturen vi bör förmedla som ett arv från oss och tidigare generationer?
Kultur och speciellt böcker har diskuterats och förkastats den senaste tiden.
Veckans böcker var dock helt PK. En bok om Marie Curie borde vara inspirerande för varje flicka så här under Nobelpristider. (Gnället om bristen av kvinnliga pristagare är i gång som alltid.)
Veckan avslutades med födelsedagskalas och lite firande av Seglaren.
Den rosa pysselboken är färdigpysslad så jag har fyllt på förrådet för barnbarnen med rosa dockskåpspysselböcker och Topmodel ritböcker för de fyra flickorna. Pojken får en Legobil och motorcykel att bygga.
Detta må vara ett litet bidrag för att dämpa det genushysteri som sveper över landet med PK maffian som ser även pysselböcker som farliga i sina försök att göra oss alla till hönor. Och att företag böjer sig är nästan komiskt.
Bokbål har vi haft i alla tider men att rosa pysselböcker hamnar där är bara tramsigt.
Samma dag skrevs det om den dåliga amningsfrekvensen. Jag tyckte den var hög. Att vara bara en mamma och ta hand om sitt späda barn är inte PK längre. Jämlikhet mellan mor och far är mest intressant för genusexperter och politiker under barnets första 12 månader. Hur föräldrar delar den vårdande uppgiften är alltid en stor fråga medan de resterande 17 åren av föräldraansvar är mindre intressanta. Delningen av föräldrapenning blir säkert igen en valfråga.
När barnen var ett halvår gamla ammades 63 procent, vilket är en minskning med 9,5 procentenheter jämfört med 2004. 63% låter mycket i den jämlika henvärlden.
Är minskningen oväntad? Inte. Betydelsen av BB är borta. Modern och barnet skall helst skrivas ut inom 6 timmar. Graviditet och förlossning är och kräver inget extra i den jämställda världen. Vem orkar och hinner amma när mammor förväntas att arbeta och göra karriär, öka pensionspoängen och lämna barnet till fadern – eller någon – när halva föräldraledigheten är avverkad? Det är faktiskt något ansträngande att amma och av stress sinar mjölken. Vem vill amma en bröstpump modell V?
Vi har den amningsfrekvensen vi förtjänar, dock har ingen frågat babyn. Jag tror att de negligerar helst genusmaffian.
När jag fick mitt första barn var vi föräldrar inte gifta. I de konstnärskretsar vi hörde till var samboendet en ny trend. Att gå till prästen var inte riktigt i vår smak. Den ogifta pappan släpptes inte till BB så jag ljög att han var min bror och han fick komma in en stund. När vi skulle skriva på faderskap med att svara på flera snuskiga frågor, sa barnavårdsmannen (en kvinna) att vi kunde adoptera bort barnet. Det var bäst för henne eftersom vi levde i synd. ”Hon är ju söt, det finns alltid åtgång för söta flickor”, sa hon.
Vi vägrade. Vi kontaktade en advokat.
Hon bevakade oss genom barnavårdscentral i väntan på att vi gjorde bort oss. Senare fick jag veta att hon stod i adoptionskön. Detta var 1964.
Adoption eller placering är ett trauma oavsett hur lyckat utgången blir. Att veta ens föräldrar var så dåliga att de inte ens kunde ta hand om en är en sorg. Att tro sig ha blivit bortlämnad på grund av sig själv blir en tyngd för hela livet. Nu föreslås adoption i stället placering igen i hopp att barnen mår bättre. Barn som kommer från usla förhållanden där de viktiga tre första åren har varit en katastrof, kanske redan graviditeten har erbjudit droger och fylla, mår inte bra och blir superstudenter hur man än adopterar dem.
En barnpsykolog sa i en föreläsning: varje usel månad i ett spädbarns liv kräver ett år att reparera.
Jag tror trygghet är också att kunna acceptera de föräldrar man har, försonas med sitt arv och handskas med det. Hur många adopterade letar efter sina föräldrar eller barnhem där de tillbringat en tid före adoption?
Jag träffade många adopterade eller tidigare familjehemsplacerade kvinnor/män under mitt arbete som kurator på missbruksmottagningen för gravida kvinnor/blivande familjer. De adopterade var hela 25% av patienterna och många hade haft en svår barndom i det goda hemmet de var adopterade till. Mina patienter sa sällan något ont om sina föräldrar fast deras livshistoria kunde få stenarna att gråta. Få hade kvar kontakten med sina fosterföräldrar och de flesta adopterade hade klippt av relationen helt. Det tog år att återställa några relationer.
Jag ställer mig tveksam till adoption av barn vilka är placerade men har föräldrar i livet. Kan vi byta föräldrar? Hur mår barnet när det vet att någonstans finns de biologiska föräldrarna men de fick inte/klarade inte att ta hand om en? När släktingar finns kvar, kanske syskon finns på annat håll eller i ursprungsfamiljen? Hur ska de kontakterna se ut? Hur mycket anpassning krävs av ett barn och av fosterföräldrar? Vill fosterföräldrarna verkligen adoptera barnen? En del har ju också familjehem som ett yrke. Eller blir barnen flyttade till en annan adoptionsvillig familj? Det handlar ju också om pengar för socialförvaltningen.
Att adoptera direkt från BB eller forcera fram beslut innan förlossningen låter orimligt. Har man inte haft sitt barn vet man inte vad man lämnar bort. Att försöka bedöma ens omsorgsförmåga redan under graviditeten kräver tät och förtroendefull kontakt. Jag träffade mina gravida patienter 2 – 5 gånger i veckan. Få socialsekreterare har den tiden. Därför blir lösningarna ofta temporära. Att vara gravid är ett tillstånd i sig, inte nödvändigtvis sammanhängande med vården av barnet. Min erfarenhet är att de kvinnor som inte orkade bli vårdgivande mödrar lämnade babyn snart. Bäst skedde det om både mor/föräldrar och baby var placerade i ett mödrahem. 2 barn på 10 år placerades i familjehem direkt från BB på grund av mycket svåra omständigheter men modern ville ändå ha kontakt med sitt barn.
Jag informerade alltid om adoptionsmöjlighet när vi pratade om föräldraskap. För att kunna tänka på en adoption under graviditeten måste man vara medveten om konsekvensen. Alltså: jag har ett barn i magen, jag ska föda fram det, jag blir mor till det barnet och måste ta hand om det. Låter simpelt. Det är det inte. Pappan har inte ens den påtagliga fysiska påverkan på kommande beslut.
Alla kan inte bli tillräckligt goda föräldrar. Ändå – de få mammor vars barn blev placerade ville ha en möjlighet att få barnet tillbaka i framtiden. Hoppet att bli en god mor ”en vanlig kvinna” fanns alltid även om det inte var realistisk. Många återvände till mig och visade stolt bilder på sitt barn som var i familjehem. Kontakten fanns även om det ibland var begränsad. Jag försökte förstärka deras vilja att vara en god förälder på deras sätt. Tyvärr försvann ofta papporna från de placerade barnens liv.
Frågan är svår. Hur ser måttet ut för bra föräldrar? Vem är usel nog för att mista helt sina barn? När är det nog med förändringar i barnets liv? Man måste vara oerhört aktsam när man tänker bryta banden mellan barn och deras biologiska föräldrar. Att genomföra en adoption men ändå ha kvar umgänge med de ”gamla” föräldrar leder till förvirring om inte katastrof. Det du som vuxen inte vill leva med skall inte heller påbrackas barnen.
Adoption kan vara det bästa valet om föräldrarna önskar det. Men vad gör man om de ångrar sig? Vems rätt? Har barnen en åsikt i frågan? Blir det igen advokaternas nya uppgift? Barnens bästa får aldrig bli en ekonomisk fråga inte heller ett medel för att korta adoptionsköerna och minska kommunens kostnader. Barn är ingen handelsvara.
Artikel efter artikel diskuteras det fria skolvalet och Sveriges usla skolresultat, vinster och friskolors vara eller icke vara. De elever som väljer bättre skolor stämplas som osolidariska och deras föräldrar som privilegierade. Förslag om bussning finns eller t.o.m. att antalet invandrare och svenskar skulle portioneras rättvist till varje skola. I vissa skolor får barnen inte ta med sig hem skolböckerna eftersom alla barn inte får hjälp hemma. De som får det kan ju gå förbi de andra! Frågan om orättvisa kommer ständigt upp.
Enligt FN är det föräldrarna som skall välja undervisning till sina barn. Vi har skrivit under:
Artikel 26 av mänskliga rättigheter.
Envar har rätt till undervisning. Undervisningen skall vara kostnadsfri, åtminstone på de elementära och grundläggande stadierna. Den elementära undervisningen skall vara obligatorisk. Yrkesundervisning och teknisk undervisning skall vara allmänt tillgänglig. Den högre undervisningen skall stå öppen i lika mån för alla på grundval av deras duglighet.
Undervisningen skall syfta till personlighetens fulla utveckling och till att stärka respekten för människans grundläggande fri- och rättigheter. Undervisningen skall främja förståelse, tolerans och vänskap mellan alla nationer, rasgrupper och religiösa grupper samt befordra Förenta Nationernas verksamhet för fredens bevarande.
3. Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar.
Har inte föräldrarna då rätt att välja skola till sina barn ? Är det inte rimligt att varje förälder är mån om sina barn och vill ge dem den bästa möjliga utbildningen genom att rata de skolor där resultaten är sämre om inte usla? Kan det finnas helt rimliga bedömningar bakom när svenska föräldrar – och även utlandsfödda – väljer en skola där svenska är huvudspråket i klassrummet och på rasterna? Att nedvärdera föräldrar vilka ger aktivt stöd i skolarbete för sina barn, läser läxor med dem, ger barnen kunskap som hjälper den vidare i livet är verkligen jantelagen.
På min tid gick de mer läsbegåvade barnen vidare till realskolan, resten till yrkesutbildning och de som inte klarade det till ett fortsättningsår med sikte på godkända betyg. Idag försöker man trycka alla till samma nivå. Den som hinner före alla andra får en dos till av samma vara. Vissa begåvade barn tappar suget och tilltron till skolan redan på ettan. Skolan ger väldigt lite extra till de mer begåvade barnen – om det inte handlar om idrott – utan föräldrarna måste engagera sig. Det kan ske genom skolbyte, om man bor på en tätort och det finns något att välja på. Jag har känt finnar som flyttade tillbaka till Finland när barnen började skolan.
Det finns förslag om fortsatt skolgång för de som inte får godkända betyg eller de som helt enkelt inte bryr sig om skolan. Evigt gymnasium för de skoltrötta. Vore det inte bättre med ett tionde år för dem som inte får godkända betyg? Skolan bör bli bättre, det är vi alla överens om. Men även eleverna bör anstränga sig.
Bild: Uppe på Globen
