När larmet går om att vi alla är avlyssnade, registrerade och övervakade genom NSA/ Internet känns Salman Rushdie så aktuell. När nyheten om avlyssningen kom läste jag hans memoarer: Joseph Anton. Boken har stått på att läsa listan sedan hösten. Jag minns väl den Alla Hjärtans Dag -89 då Ayatolla Khomeini i Iran bestämde vad är acceptabelt litteratur och vem som får skriva den.

Salman Rushdie skriver i Joseph Anton:

I kärnan av dispyten om Satansverserna bakom alla anklagelser och glåpord fanns en fråga av djup betydelse: Vem ska ha makten över berättelsen? Alla och envar har och ska ha den makten. Men i slutet samhälle försöker de som äger den ideologiska eller politiska makten strypa debatten och bestämma hur historien skall berättas. Gillar du inte det är du statsfiende.  sida 363 – 4

Ingen ville försvara Rushdie högt i Sverige. Akademiledamöter Kerstin Ekman och Lars Gyllensten avgick när Akademien valde att knipa käft ett bra tag. Ingen ville ställa upp ens för ett radioprogram om yttrandefrihet, utom jag, vilket föranledde snart dödshot,  taggtråd runt gården och dubbelt låst port. Polis i huset och civil bil utanför. Det var ingenting i jämförelse med hans liv. Rushdie levde under jorden i flera år, flyttande runt beroende på hotnivån. Sedan börjar han sakta erövra sitt livsrum tillbaka. Inte tack vare minskande hot utan att han inte längre orkade leva bakom murar. Hotet har sedan förnyats och prissumman höjts. En fatwa blir man aldrig av med.

Assia Djebar har sagt om Salman Rushdie: Han är den förste man som har levt under en muslimsk kvinnas villkor (s 414). Det är en kommentar att fundera över även i Sverige.

Jag hade inte förstått helt hur han tvingades leva. Svensk media var inte så intresserad av honom och yttrandefrihet. Han uppfattades av många som besvärlig. Hans memoarer, Joseph Anton, är otroliga. Vi är i närkamp med honom, med livet, kärleken, rätten att yttra sig,  berätta en historia – även om muslimskt liv. Det som är problemet med boken är de oändliga mängder namn han presenterar till oss, vartenda som gav stöd eller lät bli. Många av dem är kända, vi känner dem till namnet eller har läst deras böcker, men en del får man slå upp – eller låta bli. Jag lät bli för det mesta. Det är hans värld. I min fanns bara en polisinspektör som sa lugnt: Du kan välja att bli en känd person och kanske dö eller vara tyst, ge fan att reagera och fortsätta som nu. Men vi gör en del för säkerheten i tysthet. Jag ignorerade hoten, vi höll tyst, men en tid kände jag ångest om någon gick bakom mig eller barnen var sena från skolan. Sedan flyttade jag. Och flyttade igen.

Det finns en likhet med Salman Rushdie och whistleblowers. De avslöjar det dolda,  står för sitt ord, frihet eller sakläge. Hur blir det med Edward Snowden som läckt ut USA s övervakning av vårt heliga Internet? Vi minns Wikileaks. Manning och Assange sitter inne på var sitt håll, den ena av eget val – eller kanske inte. Att reta upp USA är inte billigt. (Det är inte billigt heller att reta upp Sovjet eller Kina, eller visa andra  länder heller.) Att publicera mörka statshemligheter kan kosta, om inte livet, så friheten. Manning var mitt Nobelpriskandidat, men priset har tidigare delats ut till en man som börjar likna Storebror som ser dig, inte dig som person men vad du företar. För han, den så av vänstern hyllade Obama, är ytterst ansvarig.

Hur bevakas vi i Sverige? Av oss valda politiker? Genom Internet? Lagar och regler från EU?  Ser Storebror oss? Vad finns registrerad? Är vi fria att tänka? Även här kan du bli portad om du inte tänker rätt.