Tankar inför Allhelgonahelgen.

Minns nu de människor som byggde upp det här landet. Dina far – och morföräldrar, andra i släkten, nu döda. De som arbetade och trodde på en bättre  framtid. De som inte frågade så mycket vad de kunde få utan gick till arbete och nöjde sig med vad de själva eller tillsammans med familjen kunde åstadkomma. De med tilltro till att allt blev bättre med tiden. Bara man ansträngde sig.

De som visste att en bra skola gav en möjlighet även för fattiga barn. Att arbete gav en värdighet. Att det fanns en solidaritet mot de närmaste. De hade ett fädernesland, vårt land och kände stolthet över det. Över medborgarskap. Fria val. Yttrandefrihet. Framtidstro. Glädje. Rättvisa. En kung och en flagga som symboliserade vårt land. Även en kyrka fast tron höll sakteligen bli bara en inramning av livets stora händelser.

Ett slags enighet som idag är svårt att förstå och beskriva.

Livet var ganska enkelt och rätlinjigt när jag invandrade till Sverige, landet som erbjöd arbete och grönare gräs. Att assimilera sig var noll problem för en från likartad kultur och önskan att arbeta ihop sitt levebröd. Jag är så assimilerad det går. Men inuti sitter än en pytteliten finne, utåt märks det bara om jag pratar. Accenten sitter kvar. Jag tröstar mig med Drottningen som  också har sin utländska markering kvarlämnad.

När Världen trängde sig in till Sverige, med invandring från hela Jorden, inte bara arbetslösa finnar och andra av samma korn, blev Samhället annorlunda. På gott och ont. Ny tid. Utveckling. Avveckling. Internationalism. Nya seder och bruk. Nya krav. Bidragssamhället växte. Nya språk. Problem. Kriminalitet. Tro. Bredd. EU som överhöghet. Multikulturalism, som honnörsord även i lag.

Det är mycket som har förändrats sedan början av 60 talet. Alla ser det inte än, men i morgon kan det nya även tränga sig in genom din dörr. Och det är inte bara utländska matinfluenser, resmöjligheter eller billiga varor. Främst tänkte jag idag på våra ord. Säger eller skriver du fel åsikt följer kanske ett hot för livet eller en rättegång om kränkning. Hålla mun är en egenskap som ökar. Tassa stilla, inte kritisera. Den yttrandefrihet vi har inskrivit i Grundlagen står på en lergrund idag. Jag som upplevde de vuxnas tyst viskad ryssrädsla  i min barndom kan känna igen det nu, fast med andra spelare.

Tänk efter vad du gör. Livet är så bräckligt. Men låt inte någon förnedra dig, även om det kostar.

Så, tänd ett ljus över de döda och tiden som inte återkommer. Tänd ett ljus för terroroffren i Frankrike och offren över Världen. Du kommer att få tända nya ljus alldeles snart.

Ha en bra Allhelgonahelg, kanske i någon sorts isolering given av de som vet bäst eller i alla fall oroar sig för sjukvårdskostnader. Håll er friska. Även detta går över. Samhällsförändringar och drömmen om det multikulturella paradiset kommer dock hänga envist kvar. Det är långt till val och människans minne är både kort och selektivt. Din röst väger också väldigt lite, den kan ges bort till något annat än du tänkte. Och – utvecklingen är för sent att vända. Det gäller att hänga med eller fortsätta att isolera sig. Vi gamla som minns gamla tider och hur enkelt det var att leva här är snart minne blott.

Jag minns Er alla som har funnits i mitt liv.

Till minnet av de förlorade.

Min far skadades i det andra världskriget och blev nog aldrig fysiskt och psykiskt återställd. Dock skulle han gå tillbaka och slåss mot ryssen om de åter anföll Finland. Far dog efter långdragen sjukdom före pensionsåldern. Hans yngre bror dog i kriget. Han  hörde till de som i sista stunden skickades till fronten att försvara Finland. Du som har läst Väino Linna: Okänd soldat har också läst om min far. Vem? Det får vara osagt.

Många andra vi kände dog. Kriget påverkade våra liv på alla plan, sorg och fattigdom var en daglig plåga. En halv miljon flyktingar från områdena som förlorades till Sovjetunionen blev allas ansvar. Vi delade brödet med dem. De blev snabbt assimilerade, de var ju nästan finnar.

Hur politik och ismer kan leda till total förödelse tycks vara en överkurs som aldrig hamnar på de styrandes läslista. Den som inte lär sig av historien kommer att få leva om det. Även vi som är av annan åsikt dras med. Frågan idag är vad klassificeras som krig och vad som enstaka terrorhandlingar?

Åter till de döda. Min mor föddes under det första världskriget, gifte sig under den andra och dog nästan på dagen då kriget i Syrien bröt ut och protesterna i Libyen började. Mor dog vid 95 år och blev saknad eftersom hon var både äldst och den som höll reda på den stora släkten. Jag grät på hennes begravning. Jag var inte ledsen. Jag hade varit det när hennes liv började luta mot slutet och hennes så skarpa minne fick luckor. Men när hela släkten tröstade mig och upprepade hur ledsen jag måste vara och de själva grät förenades vi i kollektiva tårar.

Det finns också bekanta som har försvunnit i andra krig. Jag hade en syssling som försvann på Palestina området. Idag på Internets tid kan vi leta och hitta de försvunna men detta var före den tiden och hon försvann spårlöst med sin make och deras två små barn. Jag har för mig att de dog i en by på Golanhöjderna under sexdagarskriget. Eller flydde? Oavsett hörde min mor – hon som var släktens informationscentral –  aldrig av dem mer. Sysslingen hade rest  till en kibbutz i Israel men träffat en palestinsk läkare, gift sig och följt honom till hans liv.

Ja, det finns kärlek på första ögonkastet. Det kan bli ens öde.

Nästa som kriget eller ockupation tog var en tjeck på besök i Sverige. Han var reformivrare, en konstnär. Han reste tillbaka strax innan invasionen som skedde natten mellan den 20 och 21 augusti 1968. Då invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Orsaken var reformförsök som stod mot kommunismen. (Läs mer, sök Pragvåren).

Han hörde aldrig mer av sig. Vi som kände honom skickade brev men fick inga svar. Vi räknade honom som förlorad.

En kort men intensiv tid hade jag ett förhållande med en man som hade varit i Koreakriget. Sverige hade sjukvårdstrupp i Sydkorea 1950 -1953. Kriget stämplade honom. Död och förödelse åt upp hans tilltro till världen. Men Korea blev hans kärlek. Han reste tillbaka dit som representant för Rädda Barnen för att bygga upp något av det som var raserad. Han var senare rådgivare för Sydkoreas sjukvårdsreform. Det var då vi träffades. Korea var honom alltid nära. Han dog av hjärtattack vid pensionen. Han hade dock tappat livslusten och han skrev till mig att det året – hans sista – var de stora förlusternas år.

Hur stora förluster kan man överleva med? Att förlora den man älskar genom döden eller att denne går till en annan? Idag när en terrorist kan enkelt köra över en på gatan, hur fortsätter de kvarvarande då att leva?  När ens barn dör i väntan på vård?  När döden inte är vacker och den döde går knappt att identifiera?

Hur överlever man när livet har tangerat helvetet?

Vi samlas kring döden. Vi besvärjer det med blommor och ceremonier.  När min far dog kom över hundra personer till begravningen utöver sorg adresser som var så många att alla gick inte att läsa upp som seden var. När kaffet var nästan slut steg mor upp och tackade alla som kom. Sedan la hon till. Det var trevligt för min make när  någon besökte honom när han än var i livet. Jag tackar speciellt er som gjorde det.

Ridå.

Tänk på dem som än lever. Låt dem gå först i din planering.  De döda kan klara sig utan dig.

De dödas dag 2 november  har sitt ursprung hos aztekerna i Mexiko och  är en stor helg. Den infaller  samma dag som Alla själars dag vilket firas inom Katolska Kyrkan. Vi nordbor har Allhelgonahelgen då vi tänder ljus på släktingars och vänners gravar.

Vår Allhelgonahelg har också blivit en kommersiell fest, Halloween. Igår kom barn till oss och tiggde godis. De var målade till ganska snälla skräckvarelser och svartklädda. Halloween (All Hallows Eve) härstammar från kelterna i Irland, dagen var en skördefest, men seden har spridit sig.

Även vi har en pumpa på balkongen och tänder ett ljus i den.

Pumpabilden är från Linda.