Tills döden skiljer oss åt eller kommunen tar över …

Förra veckan blev vi glatt överraskade när avlösningen från hemtjänsten kom. Det var en svensktalande tjej som var svensk. Vi är vana med många olika från hemtjänsten. Ibland kommer också en svensktalande kvinna från norden men de andra kan bristfällig svenska och de flesta saknar utbildning. De kommer från alla världens hörn så vi lever i en multikulturell värld. Om gubben vore sjuk, alltså sängliggande i annat än demens, kunde jag inte lämna honom med dem. Jag är inte säker på att de skulle klara av situationen om något händer. De frågar också oroligt om jag ha mobilen med mig vilket jag inte har. Det är ju mina två timmar i veckan som jag borde vara fri.

Någon kontinuitet finns inte. Att vakta en snäll gubbe i två timmar hör till lyxjobben inom hemtjänsten, sa någon av dem, så det delas tydligen ut rättvist.

För den som inte än vet: min sambo blev sjuk, tappade minnet och livet förändrade sig i ett slag.  Nu har jag så kallad avlösning en gång i veckan och använder tiden till gymmet. Resten av tiden är han mitt ansvar för den som har tappat minnet lämnar man inte ensam.

Vem ska ta hand om de gamla? (Hur det ser ut i olika boenden lämnar jag till en annan gång.) En del är faktiskt anställda av kommunen, de har utbildning och de sökte arbetet helt frivilligt. Men resten… De är invandrare, kanske med bristfällig svenska som fått arbetet genom något sysselsättningsprojekt. De är fruar och sambor, döttrar och svärdöttrar, systrar och en och annan son eller make. Det är kvinnor som gått ner i arbetstid för att hjälpa sina anhöriga. Några entusiaster som tycker än att arbeta med gamla var givande och de fortsätter besöka dem som frivilliga efter egen pension. De är de gamla själv, oavsett förmågan. Det är vi som går förbi och ids rycka in. Hur många gånger har jag sett och hjälpt en virrig gamling i en affär att hitta något eller vänt hem någon i nattlinne på väg att köpa mjölk tidigt på morgonen? (Jag bor nära en serviceanläggning.) De är pensionärsföreningar som ringer runt på morgonen för att höra om de gamla lever. Och vi vars make, maka eller sambo blev sjuk precis när vi blivit pensionärer och på så sätt orsakar vi  inga större kostnader för samhället, bara en total livsförändring för oss själva.

I det flesta fall är det inte kommun eller landsting som sköter omsorgen. I de flesta fall är det ”tills döden skiljer oss åt” eller en normal anständighet att ta hand om dem som inte längre reder sig själva helt eller kanske bara behöver dammsugning och dusch, sällskap en stund eller storstädning när våren avslöjar alltför många dammtussar. Men när det offentliga tar hand om det då pratar man genast om budget och pengar. Vi frivilliga undrar bara om orken räcker och fasar för den dagen vi inte längre kan.

Attendo och vårdförbundet skriver om äldrevården i Svd. Lönefrågan och utbildning poängteras. Det finns dock inga hinder för Attendo att höja lönerna och kapa vinsterna. Samtidigt har diskussionen om dödshjälp poppat upp. Utöver att vi skall arbeta hela livet skall vi inte belasta vården vi betalat höga skatter till. Ättestupan nästa? Hur som helst har de gamla föga värde den dagen de inte längre reder sig själva. Det är en attitydfråga. Vi ser inte den viktiga länken mellan generationerna längre i den världen i omvandling vi något ovilligt och utan klara beslut forceras att leva i.

Det är inte lönsamt med de gamla och de ska ju snart dö…

Han är för gammal för oss, sa infektionsläkaren och vände på dörren när hon hörde gubbens födelsenummer. Nästa läkare kom och gick när han fått klart för sig att gubben var 81. Ingen ville ha honom från akutens brits bakom skynket till en säng på sin avdelning. Ingen frågade om han hade varit frisk förut, alla förutsatte nog att han var bara ett gammalt trist vårdfall som nu belastade akuten. Åldern var den intressantaste frågan därefter vilka mediciner man åt. Inga mediciner lät inte trovärdigt, inte heller bristen på en aktuell journal. Är man över 80, då förväntas man vara krasslig och kan inte komma in bara så där på engångsbesök och skylla på hög feber och konstiga prickar.

Så efter tio timmar på akuten fick gubben plats på geriatriken på en låst avdelning  där man utredde demens. Det var inte det han sökte för men nu var han var så febrig att inga makter kunde få honom att stiga från britsen och gå hem igen. Tio timmars väntan var definitivt inte högklassig vård utan snarare misshandel av den sjuke.

Kanske skall vi slopa vårt födelsedatum när vi söker vård? Sjukdomen skall bestämma vården inte årtalet?

På avdelningen var de flesta läkarna från något annat land, likaså sköterskorna, biträdena och så klart städerskan och språksvårigheter var snarare vanligt än sällsynt. Så ser det nog ut i vården av de gamla  överallt idag.

Det är inte kul med de gamla. Eftersom hög ålder inte värdesätts i samhället är vården därefter. Det är inte bara ekonomisk fråga utan attitydproblem. De gamla är några saktgående personer med rollator som sinkar Konsumkassans kö men annars osynliga på marknaden och i pressen. Att arbeta på geriatriken är kanske inte karriärmässig och intressant gebit för dagens unga vårdpersonal? Patienterna dör lätt eller återkommer ständigt med sina krämpor. Livets slut närmar sig och de gamla blir aldrig ekonomiskt produktiva, bara tärande hur än vi sköter om dem. Däröver är det pressat med tiden. Vård är ofta ett recept. Det är alltid snabbare att skriva ett recept än hinna se människan, för tid är en rejäl bristvara inom vården. Många gamla har mediciner i överflöd men de mår inte bättre.

Det är inte bra och desto mer vi säger att det är bara uselt att vårda gamla minskar vi underlaget av dem som tänkte sig arbeta på geriatriken eller i något äldreboende. Ingen vill arbeta på ett förlustbolag med dåligt rykte om man inte måste. Tid för kall är länge sedan förbi.

Kanske finns det viktiga värden hos de äldre, som länk mellan generationer, kanhända till och med en kunskapskälla men det är inte längre intressant för samhället. De gamla är oftast en minuspost i planeringen, se bara på Norrköping till exempel som inte har pengar för äldreboenden längre, men glatt kan ordna hem för andra inkommande grupper. Så länge vi ser de äldre som en belastning kommer politiker att skära i vården och omsorgen och lägga pengarna på annat.

Hur vården av de gamla organiseras och betalas beror på samhällsklimatet och politikernas val. Kanske också hur vi själva ser på de äldre?

Depression är en del av livet?

Bild: minns vi dem?

”Har han inga mediciner?” sa sjuksköterskan. Nej, gubben har inga mediciner, svarade jag. När jag hade åkt hem från avlastningsboendet där gubben skulle vara en vecka ringde de åter. Nästa sjuksköterska undrade vart medicinlistan var. Inga mediciner. Först på tredje samtalet trodde de på mig.

Ja, visst hade sjukvården försökt medicinera honom. På sjukhuset – hans första besök där – gav de snabbt något lugnande som gjorde gubben grinig, jävligt grinig. Inte konstigt, han var tidigare så lugn att han skulle behöva retas upp lite i stället. Efter en mild utskällning togs pillren bort och de fick försöka hålla sig till antibiotika på grund av infektion han var intagen för. Varför skulle de droga ner en tidigare frisk och pigg 80 åring med infektion? Bara för att han var gammal? Av slentrian, bäst att bara ge något? Ja, de tyckte han kanske åt bättre om han var medicinerad med något lugnande.

Men maten på sjukhuset var oätlig.

Ordet medicin är nog det mest använda ordet inom äldrevården.

Dela ut medicin är ett av de viktigaste arbetsmomenten om inte det viktigaste. Vad är sjukdom och behov eller biverkning kan vara svårt att bedöma.   Träffade en läkare på ett demensboende som försökte rensa i medicinlistorna när nya boenden flyttade in. En av dem åkte sedan hem. Hon var inte dement även om hon flyttade in på grund av det. Hon var i övermåtta medicinerad. Några blev alltför livliga och personalen klagade. Orden: ”hon måste få något lugnande” var vanliga i de äldreboenden jag arbetat extra i.

Många blir nedstämda och deprimerade som äldre, sägs det. Kanske är det i viss mån normalt? Arbetslivet är slut. För många har arbete varit den största biten av livet, rena arbetslinjen. Livet är levt på många punkter. Livets slut närmar sig. Tankarna om hur det var under åren är inte alltid glada. Livet kan vara en besvikelse och som gammal, kanske sjuk, är det inte mycket man längre kan rätta till. Personer omkring en avlider. Flera viktiga personer nära mig har avlidit de senaste åren, några inte ens i pensionsålder. Det väcker sorg och även oro, speciellt när man själv blir den äldsta i familjen. Min tur nästa gång.

Det brukar också bli ganska lite av det man drömde om. Ibland var även oddsen sämre, livets möjligheter är definitivt inte fördelade rättvist. Ibland var drömmarna större än förmågan. Så mycket man drömde om att göra! Fint yrke. Lyckligt gift. Man skulle vara den bästa modern/fadern, stolt över ungarna och sedan de gulliga barnbarnen. Man skulle vara en medelpunkt i släkten, i alla fall en uppskattad person. En dag skulle man vara lite framgångsrik, kanske välbeställd, ja, lyckad helt enkelt. Man skulle resa, se pyramiderna eller djur i Afrika, någon paradisö eller göra en viktig insats i världen. Framgång i konstnärligt skapande, inte bara strumpor till barnen. Man skulle ha liksom funnits till på något extra sätt.

Till sist blir man ensam och det tär på sinnet. De gamla ryms inte i livets jäktiga schema. Det var ganska lite besök av anhöriga i de äldreboenden jag har arbetat i. Kanske kom det en samlad trupp på mors dag och födelsedagen samt före julen. Kontakten med de äldre som inte längre klarar sig själv, är lämnad till den offentliga vården, ofta utövad av invandrartjejer med bristfällig svenska. Våra gamla är verkligen integrerade! Känslan att bli en börda kan göra vem som helst deprimerad.

De flesta av oss är snart glömda för andra än de allra närmaste. Se bara på skyltarna på kyrkogården” graven sköts av kyrkogårdsförvaltningen” eller uppmaningar att ta kontakt med samma eftersom ingen längre besöker och betalar graven. Livet idag har en snabbare takt än bara 100 år sedan. Vi hinner inte se bakåt i släktleden.

Alla har haft drömmar. En del blev inte sanna. Att acceptera livets gång och sin egen oförmåga är inte alltid lätt. Kanske har depression en berättigad del i våra liv och den botas inte av piller utan av eftertanke? Att få bara prata om sitt liv och se det positiva är säkert bättre hjälp för många äldre än mediciner. Att få besök även om man inte längre riktigt  känner den besökande är en ljuspunkt. Att bli lyssnad, bekräftad och respekterad räcker långt.

Vem har tid att lyssna på de äldre?

De gamla sinkar oss…

”Jag vill inte flytta!” skrek den gamla tanten och höll i dörren men rullstolen rullade obevekligt vidare.

Hon var en riktigt gullig tant med visst minne kvar. Hon hade kommit till det privata boendet när hon inte kom ur sängen längre.  Hennes barn hade hittat henne så när de kom från Rivieran. Kommunen hade ingen lämplig plats ledig. Hon var uttorkad och virrig men glad och hon tackade personalen så det var nästan pinsamt.

Nu skulle hon flyttas igen efter tre månader. Hon hade börjat trivas riktigt bra. Hon åt och sjöng och ibland berättade hon historier från början till slut vilket inte var så vanligt i ett demensboende. Men nu skulle hon flyttas igen för kommunen önskade placera henne permanent i ett kommunalt boende.

Efter övertalning gick barnen med på detta.Det var säkert bäst för mamma. Och de skulle ju resa snart till Kanarieöarna … de hade inte tid med mamma.

Hon stoppades i färdtjänstbussen där hon fortfarande skrek ”jag vill inte flytta”.

Efter tre månader såg jag hennes dödsannons. Det var nog lika bra det. Nu kunde barnen resa fritt och slippa besvären. Kommunen hade sparat in en slant.

Sann historia? Ja. När våra föräldrar blir vårdbehövande har vi själva oftast gått i pension och fått en ny frihet att göra vad vi vill – i alla fall om vi är välbeställda. De gamla sinkar oss. Är det så vi känner? Är det så vi är inlärda att känna? Pappa Staten tar hand om oss genom att vi redan har betalt det i skatt. Staten får ta hand om det som sinkar oss: de gamla och barnen.

Jag tar en kommentar på Svd  av signatur Moder Theresa som  säger allt.

Gamlingar har lägre status än alla andra; familjer, barn, arbetande, arbetslösa, studenter, tonåringar, svenskar, invandrare, ligister, sjuka, inbillningssjuka, assistansbehövande som inte kollas så noga, brottslingar, fängelsekunder, kulturarbetare, cyklister, fotbollshuliganer, fotbollsspelare…….ALLA är mycket viktigare än våra gamla. De får skylla sig själva om de inte kan ta hand om sig bättre. Byggt upp landet? Bah – det har sossarna gjort. Ju.

PS tanten i bilden är min mor och hon hade  ett bra äldreboende dit hon flyttade vid 93..