Offer eller fria val?

Nu kvinnor är det dags att ta av offerrocken och slänga den i soporna, inte i sopsortering så ingen annan får tag på det. Vi skall gå in i det nya året med ordet eget val klistrad på våra läppar. Vi kan välja själv om vi vill ta hand om det som står vårt hjärta närmast eller arbeta på heltid oavsett vad facket och Regeringen säger. Vi är inte offer oavsett hur konsekvenserna blir i framtiden i vårt pensionskuvert. Det är vårt val.

Vi ska fullständigt skita i vad Kommunals ordförande Nordström tycker om våra arbetstider. Vi bryr oss inte vad Reinfeldt anser är rätt arbetslinje så länge vi försörjer oss själva. Om vi väljer att ta hand om våra barn längre än den svenska korrektheten säger är det vår familjs val. Så länge vi inte förväntar att ni som klagar skickar pengar till oss varje månad. Vi har valt för barnens väl, inte för er präktighet, fylla daghemmen, ge arbete för någon eller högre BNP. Regeringen och Facket har sin illusion om människan, lite som  i Sovjettiden, arbetare,  jämlik, lika,  rätt tänkande … Vi går inte längre på det.

Om vi vill ta hand om våra gamla anhöriga skall ni, Nordström och Reinfeldt, ge fan i det och högst skicka oss blommor som tack. I stället att överbelasta den illa fungerande äldrevården tar vissa av oss ansvaret att städa och tvätta, handla och laga mat, gå till vårdcentralen, sy ihop kläder, rulla upp hår, städa kattlådan, prata och dricka kaffe med gamlingen och utföra alla de små saker som finns i ett hem helt enligt frivillighetsprincipen. Vet ni inte hur hemtjänsten fungerar? Äldreboenden då? Lek dement – det är inte svårt – och lägg in er för två veckor. Då får ni känna hur det är att vara utan dusch och äta garanterat smaklös mat och irra framåt tillbaka i en lång korridor eller vara parkerad framför TVn. En del av oss kan inte lämna våra gamla till den offentliga vården modell Carema för vi älskar våra anhöriga för mycket. Vi avstår från att köpa prylar eller att resa för vi gör det som är rätt för oss. Den humana plikten mot en närstående är alltid tyngre och mer rätt än plikten mot det diffusa som kallas Stat och samhälle. Samhället består just av människor som gör – eller borde – göra kärleksfulla, humana val för sig och sina närstående och på så sätt formar vi en större mänskligt gemenskap.

Ni som gnäller på oss kan också se det som en liten revolt. Vi gillar inte hur ni slösar bort våra skattepengar och därför krymper vi vår betalning. Vi gillar inte hur ni sköter de offentliga åtaganden, därför gör vi det själv. Vi ser inte shoppandet som livets mening och deltar inte i tävlingen ”den som har flest prylar när han dör vinner”. Vi ids inte leva livet som en pensionsplanering, livet pågår nu och ingen vet något om morgondagen. Vi vill nog hellre dö med ett gott samvete än prylar och extra utlandsresor.

Sämre BNP och pension eller mänskligare liv?

När någon närstående blir gammal, sjuk eller dement och inte klarar sig längre utan hjälp uppstår frågan: vem skall ta hand om det?

Det säkert vanligaste är att de närmaste, som bor inom rimlig avstånd, som har lust och tillräckligt gott förhållande till den äldre tar hand om bekymren tills den gamle behöver daglig hjälp eller heltidsomsorg.  Är det fusk att ta hand om sin gamla mor och inte generera mera skattepengar? I och för sig är det en förlust för kommunen varje gång hemtjänst skickas in för ingen betalar hela dess kostnad men… Enligt facket och Statsministern är det äldreomsorgen, inte jag, som ska ta hand om mina närmaste anhöriga.

Mellan 80 000 och 100 000 personer har gått ner i arbetstid eller slutat arbeta för att ta hand om äldre, anhöriga vilka oftast är kvinnor med lägre utbildning. Siffrorna har tagits fram av forskare på uppdrag av fackförbundet Kommunal. Utvecklingen är mycket oroande, det är nödvändigt med en bra barn- och äldreomsorg för att arbetsmarknaden ska fungera. Vi har varit världsledande på äldreomsorg, det är vi inte längre, det går åt alldeles fel håll, sade Kommunals ordförande Annelie Nordström

Och Statsminister Fredrik Reinfeldt tycker att rapporten konstaterar ett viktigt samhällsproblem.

Det är fullt arbetsföra människor som till följd av omsorgstrycket tvingas anpassa sig att jobba mindre än de annars skulle göra, och arbetade timmar är nyckel till svensk välfärd. Ju fler arbetade timmar vi har desto mer säkrar vi välfärdsfinansieringen, säger han.

Arbetsföra? Trycket? Så när jag tog ledigt ibland helt frivilligt och  hjälpte min mor var det bara lite pyssel som tärde samhällets resurser? När jag nu tar hand om min dementa gubbe nu är det också bara … tja, vad är det, dumhet kanske? För att arbetsmarknaden skall fungera? Snart kräks jag när jag hör ordet arbetslinje. Arbeta minst heltid bör man! Livet i sig är det inte så noga med. Våra närmaste är noll värda.

Är det inte något suspekt i Statsministerns och Kommunals uttalande? Vad är det för kallt samhälle de vill ha? Det finns hur många arbetslösa som helst vilka borde få arbete när andra går ner i tid. Varför hackas det alltid på kvinnor som försöker göra livet drägligt för sina barn och gamla anhöriga?

Världsledande? Och vad beror det på att vi har tappat positionen? Inte är det på grund av anhöriga utan budget.

Vad är livets mening?

Inte är det att streta för pensionen för ingen vet ens om vi lever då. Att göra det som är vettigast, bäst just för denna tid i livet, mest humant och givande för mig och mina närmaste måste ändå vara en bättre ledstjärna än pensionspoäng och arbetsmarknad enligt fackets modell?

Tills döden skiljer oss åt eller kommunen tar över …

Förra veckan blev vi glatt överraskade när avlösningen från hemtjänsten kom. Det var en svensktalande tjej som var svensk. Vi är vana med många olika från hemtjänsten. Ibland kommer också en svensktalande kvinna från norden men de andra kan bristfällig svenska och de flesta saknar utbildning. De kommer från alla världens hörn så vi lever i en multikulturell värld. Om gubben vore sjuk, alltså sängliggande i annat än demens, kunde jag inte lämna honom med dem. Jag är inte säker på att de skulle klara av situationen om något händer. De frågar också oroligt om jag ha mobilen med mig vilket jag inte har. Det är ju mina två timmar i veckan som jag borde vara fri.

Någon kontinuitet finns inte. Att vakta en snäll gubbe i två timmar hör till lyxjobben inom hemtjänsten, sa någon av dem, så det delas tydligen ut rättvist.

För den som inte än vet: min sambo blev sjuk, tappade minnet och livet förändrade sig i ett slag.  Nu har jag så kallad avlösning en gång i veckan och använder tiden till gymmet. Resten av tiden är han mitt ansvar för den som har tappat minnet lämnar man inte ensam.

Vem ska ta hand om de gamla? (Hur det ser ut i olika boenden lämnar jag till en annan gång.) En del är faktiskt anställda av kommunen, de har utbildning och de sökte arbetet helt frivilligt. Men resten… De är invandrare, kanske med bristfällig svenska som fått arbetet genom något sysselsättningsprojekt. De är fruar och sambor, döttrar och svärdöttrar, systrar och en och annan son eller make. Det är kvinnor som gått ner i arbetstid för att hjälpa sina anhöriga. Några entusiaster som tycker än att arbeta med gamla var givande och de fortsätter besöka dem som frivilliga efter egen pension. De är de gamla själv, oavsett förmågan. Det är vi som går förbi och ids rycka in. Hur många gånger har jag sett och hjälpt en virrig gamling i en affär att hitta något eller vänt hem någon i nattlinne på väg att köpa mjölk tidigt på morgonen? (Jag bor nära en serviceanläggning.) De är pensionärsföreningar som ringer runt på morgonen för att höra om de gamla lever. Och vi vars make, maka eller sambo blev sjuk precis när vi blivit pensionärer och på så sätt orsakar vi  inga större kostnader för samhället, bara en total livsförändring för oss själva.

I det flesta fall är det inte kommun eller landsting som sköter omsorgen. I de flesta fall är det ”tills döden skiljer oss åt” eller en normal anständighet att ta hand om dem som inte längre reder sig själva helt eller kanske bara behöver dammsugning och dusch, sällskap en stund eller storstädning när våren avslöjar alltför många dammtussar. Men när det offentliga tar hand om det då pratar man genast om budget och pengar. Vi frivilliga undrar bara om orken räcker och fasar för den dagen vi inte längre kan.

Attendo och vårdförbundet skriver om äldrevården i Svd. Lönefrågan och utbildning poängteras. Det finns dock inga hinder för Attendo att höja lönerna och kapa vinsterna. Samtidigt har diskussionen om dödshjälp poppat upp. Utöver att vi skall arbeta hela livet skall vi inte belasta vården vi betalat höga skatter till. Ättestupan nästa? Hur som helst har de gamla föga värde den dagen de inte längre reder sig själva. Det är en attitydfråga. Vi ser inte den viktiga länken mellan generationerna längre i den världen i omvandling vi något ovilligt och utan klara beslut forceras att leva i.

Det är inte lönsamt med de gamla och de ska ju snart dö…

Han är för gammal för oss, sa infektionsläkaren och vände på dörren när hon hörde gubbens födelsenummer. Nästa läkare kom och gick när han fått klart för sig att gubben var 81. Ingen ville ha honom från akutens brits bakom skynket till en säng på sin avdelning. Ingen frågade om han hade varit frisk förut, alla förutsatte nog att han var bara ett gammalt trist vårdfall som nu belastade akuten. Åldern var den intressantaste frågan därefter vilka mediciner man åt. Inga mediciner lät inte trovärdigt, inte heller bristen på en aktuell journal. Är man över 80, då förväntas man vara krasslig och kan inte komma in bara så där på engångsbesök och skylla på hög feber och konstiga prickar.

Så efter tio timmar på akuten fick gubben plats på geriatriken på en låst avdelning  där man utredde demens. Det var inte det han sökte för men nu var han var så febrig att inga makter kunde få honom att stiga från britsen och gå hem igen. Tio timmars väntan var definitivt inte högklassig vård utan snarare misshandel av den sjuke.

Kanske skall vi slopa vårt födelsedatum när vi söker vård? Sjukdomen skall bestämma vården inte årtalet?

På avdelningen var de flesta läkarna från något annat land, likaså sköterskorna, biträdena och så klart städerskan och språksvårigheter var snarare vanligt än sällsynt. Så ser det nog ut i vården av de gamla  överallt idag.

Det är inte kul med de gamla. Eftersom hög ålder inte värdesätts i samhället är vården därefter. Det är inte bara ekonomisk fråga utan attitydproblem. De gamla är några saktgående personer med rollator som sinkar Konsumkassans kö men annars osynliga på marknaden och i pressen. Att arbeta på geriatriken är kanske inte karriärmässig och intressant gebit för dagens unga vårdpersonal? Patienterna dör lätt eller återkommer ständigt med sina krämpor. Livets slut närmar sig och de gamla blir aldrig ekonomiskt produktiva, bara tärande hur än vi sköter om dem. Däröver är det pressat med tiden. Vård är ofta ett recept. Det är alltid snabbare att skriva ett recept än hinna se människan, för tid är en rejäl bristvara inom vården. Många gamla har mediciner i överflöd men de mår inte bättre.

Det är inte bra och desto mer vi säger att det är bara uselt att vårda gamla minskar vi underlaget av dem som tänkte sig arbeta på geriatriken eller i något äldreboende. Ingen vill arbeta på ett förlustbolag med dåligt rykte om man inte måste. Tid för kall är länge sedan förbi.

Kanske finns det viktiga värden hos de äldre, som länk mellan generationer, kanhända till och med en kunskapskälla men det är inte längre intressant för samhället. De gamla är oftast en minuspost i planeringen, se bara på Norrköping till exempel som inte har pengar för äldreboenden längre, men glatt kan ordna hem för andra inkommande grupper. Så länge vi ser de äldre som en belastning kommer politiker att skära i vården och omsorgen och lägga pengarna på annat.

Hur vården av de gamla organiseras och betalas beror på samhällsklimatet och politikernas val. Kanske också hur vi själva ser på de äldre?