Kategoriarkiv: iniskogen

Iniskogen/vandra

Bollen i rullning och alla springer.

Publicerat av

Medan EU ramlade in i Trump derangement syndrome (TDS) och Macron började ropa efter europeiskt kärnvapenparaply undrade några av oss som inte riktigt hänger med: skulle inte det bli fredsförhandlingar  i stället mera vapen. Masstryck från  alla EU länder tillsammans gentemot de stridande parterna, speciellt Ryssland.

Nej, så var det inte.  Alla ropar efter krig.

Tre år har gått. En betydande del av Ukraina är i ruiner. Liken på båda sidorna är för många. EU var senfärdig. Minns ni den långa ryska kolonnen i februari -22. Då skrattade man lite åt ryssarna och tänkte, vad är det för dumheter. Så oproffsigt. Lastbilar som rullade illa.  Ingen reagerade adekvat.  Det sneda hånfulla leendet som visades  då har blivit en bestämd mungipa, modell James Bond. Sakteligen började alla tömma sina vapenlager till Ukraina.

Vilket tillfälle att prova sin utrustning i krig. Det är länge sedan som Europa var själv i krig. All vapenarsenal som är nytt måste prövas mot en riktig fiende. Ukraina gav ett tillfälle. Miljoner efter miljoner i form av vapen och utrustning har använts i strider vi  har bedrivit genom ombudet Ukraina.

Har vi lärt oss att antalet soldater har också betydelse? Ja, alla vill nu öka mängden soldater. Militärtjänst är en framtids bransch.

Efter tre års krig började hela EU s politikeradel att springa. De har Trump att tacka för uppvaknandet. Bollen, flera bollar var i rullning. Ukraina. Gaza. Ekonomi. Visst har vi öst vapen och pengar till Ukraina, tyckt synd om dem och haft åsikter samt försökt strypa Ryssland ekonomiskt under de tre åren men först nu började en diskussion om vad är det som händer. Hur påverkar detta oss alla? Är vi beredda? För vad då? Skall Trump förhandla? Det är ju vårt krig, bara USA betalar.

Nu springer alla ledare i olika möten men resultat är det vanliga: låna pengar, denna gång till vapen, brandskatta folket . Summor vi knappt förstår vill EU skuldsätta våra barn och barnbarn med. Igen.

Tre år. Ukraina  vinner inte mot Ryssland om vi inte startar regelrätt krig mot dem med hela Europa. Vill vi starta tredje Världskriget? Kan våra politiker hålla oss från?

Eller skall det fortsätta på samma sätt  till långt ställningskrig, tills resurserna är slut, kanske till den siste ukrainaren?

Hur mycket ska vi vara med? Hur många miljarder behöver vi låna? Fred…skall sånt diskuteras? Alla EU ledare konfererade men jag ser noll resultat angående möjligheter för fred. Tvärtom. Nu skall vi rusta oss.

En bomb i varje ficka.

USA har varit ett slags vapengarant. Men de är trötta på att betala för oss. Skattebetalare i USA vill ha sina pengar för sitt liv inte att Europa  åker snålskjuts, år ut och in. Nu när USA vill inte längre vill betala  oss skriker  hela Europa. De är inte tacksamma ett dugg för åratals stöd  från USA.

Vi har använt USA som ett extra kreditkort, som aldrig betalas.

Folk är så ovilliga att betala själv, så arga att vissa försöker bojkotta varor som kommer eller har sitt ursprung i USA. Drick inte Coca cola! Köp ingen Tesla, som om vanlig arbetare skulle ha råd med Teslan, lätt att bojkotta. Jag antar att dessa gaphalsar aldrig ser en amerikansk film heller. Inga hamburgare. Många av dessa bojkottar inte än företag som stöder Ryssland.

Coca cola m.fl.  tillverkas i Jordbro. Om de var glada att få dit fabriken! 1997!  Om vi alla bojkottar deras där tillverkade drycker blir ca 700 personer arbetslösa. Men vad gör det i kampen mot Trump och för det goda – vad det nu är.

Det bor 340,1 miljoner människor  USA. I EU 449,2 miljoner och i Ryssland ungefär 143,8 miljoner. Varför skulle USA fortsätta att betala vårt så kallade försvar? Vi är ju många fler! Deras statsskuld var 11/3

$36,215,535,706,949.98

Vi är så otacksamma. Som barn i sandlådan skriker vi efter andras hinkar. Vi ska bara ha. Vi ska bara bestämma över USA. Vi vill bestämma deras president, deras åtgärder och som sagt folkets skattepengar.

Trump satt bollarna i rullning och våra politiker fick nästan  andningsstillestånd. Glåporden haglar. Lögner florerar. Pressen är i extas mot Trump.

Aldrig i hela mitt långa liv, från stunden jag kunde läsa och förstå innehållet, har jag läst om sådan hatstorm, sådana förnedrande tillmälen och ”åsikter”  som i frågan om USA s folkvalde president Trump.

Ingen terrorist, diktator eller  våldsverkare i Världen, varken Putin eller Hitler m fl  har fått de omdömen i svensk press som  president Trump. Jag tror att oförmågan hos de europeiska politikerna har fått dem att hata Trump. De har inga lösningar medan Trump ångar med försök i alla fall, hitta möjligheter. Inte kan EU politiker säga: vi borde nog  haft några tankar för fred, annat än råna framtiden, vi också.

USA vill inte längre betala alla  världens utgifter och andra rent av slöseri eller idioti som fd president Biden – eller den som skrev på – betalade.

När det klagades  av USA pressen över biståndets indragningar läste Vita Husets pressekreterare  Karoline Leavitt  sida per sida vart amerikanskt bistånd gick.  Vissa projekt har pågått flera tiotals år utan att landet i fråga lyckades utveckla egna lösningar. Pengarna kom ju. Som en bokklubb. Väljer några ”roligheter” från Bidens hjärtefrågor:

 ’$1.5 million to advance DEI in Serbia’s workplaces, $70,000 for a production of a DEI musical in Ireland, $47,000 for a transgender opera in Colombia, $32,000 for a transgender comic book in Peru.’

Vill du läsa om svenskt slöseri, det är också skrattretande eller får dig att gråta:

Hall of Shame

Att diskutera saker är ute. Att medla mellan stridande parter bara dumt. Är det någon som stöttar Trumps försök?  Inte. Varför står inte hela EU upp? För att den som försöker heter Trump.

Fredsduvorna är döda. Minor är inne. Macron vill bilda europeisk paraply med sina atombomber. Ge mig landminor! Ge mig en atombomb så vi blir trygga!

Den här krigs hysterin kommer inte att sluta bra. Det kommer att sluta med psykisk skadad fientlig befolkning i hela Europa. Det gör oss fattiga och Samhällets nödvändiga delar raseras. Det kommer att sluta med mer våld än vi redan har. Till sist tvingar våra politiker oss i krig mot Ryssland och dess  anhängare.  Vilka anhängarna är då, i det tillfället, kan vi spekulera om. Och det, mina vänner, är inte roligt.

Min generation är krigsskadad, om inte i kroppen så i sinnet. Vi försökte se framåt, bidra till ett fredligt samhälle och fostrade nog våra barn  till att inte slåss om varje sak. Idag ser  många i ledande ställning  krig som en TV såpa och  inser inte vad är allvar. De har sitt skyddade liv. Lite vanligt folk som dör för äran är inte så allvarligt.

Nog går civilisationen neråt.

https://samtiden.nu/2025/03/ar-europas-ledare-korkade-eller-bara-naiva/

PS. Trump och Putin pratade idag. Det blev i alla fall en tumme.

Det blir nog en hatstorm igen i massmedia.

Måndag, den bästa dagen?

Publicerat av

Jag gjorde en långpromenad och träffade en kvinna med en hund. Vi började prata och var helt överens att morgonstund inte har guld i mun. Den största fördelen med pensionärslivet var att tiden var ens egen.  För det mesta.

Jag behöver inte stiga upp tidigt utan när jag vill, sa kvinnan som hade arbetat inom vården. Några andra fördelar finns knappt för kvinnliga pensionärer med skitlön under arbetstiden.

Så rätt hon hade.

Men vi hade helt fel. Vi mår bäst på morgonen och dessutom på måndagar eller kanske  på fredagar.  Natt är ofta deprimerande. Likaså vinter. Det är resultat av en stor undersökning i England, 49 218 personer i åldern 18+ deltog under två års tid.

Hur många var pensionärer, vet ej.

Så, då var jag igen utanför boxen. Jag hatade morgnar under mina arbetsår. Tid före 11 var bara en plåga. Men desto längre dagen fortskred, desto gladare och effektivare blev jag. Mellan 20 och 24 var jag nog som bäst vilket innebar att jag  gjorde mina föreläsningar hemma.

Däremot hade jag nog ingen bästa dag eftersom jag arbetade ofta extra på helgerna. Bästa dagen kunde vara vilken som helst, beroende på innehållet. Så är det även idag. Jag var dock den som närapå älskade jobbet.

Varför kan måndagar vara en bra dag? Är det ensamt på helgerna, inget att göra? Tycker folk om sitt arbete mer än ledigheten. med eventuell familj? Tänk om någon säger högt:  nu är det måndag och jag slipper tillbringa min dag med mina barn och man, så skönt. Är helgerna tunga med allt som måste ske så att måndagen känns rent av vilsam?  Då vet vi vad vi ska göra. Tiden är inbokad.

Har inte arbetstid och fritid olika värden som inte kan räknas till bättre eller sämre? Vi människor är – förhoppningsvis – så mångsidiga att både hem, privatliv och arbete ryms som bra delar av livet.

Ibland är allt bara skit. Ibland är det helt enkelt underbart. Det kunde vara en större fråga också: vad är livets mening?

Här mås det sämst på morgonen men det händer ju aldrig mer för som pensionär kan jag ha min egen tid och det är frukost 10.30. kanske 11.00. Jag har varit extremt  morgontrött redan som baby, sa min mor.

Det märkliga var att tiden liksom vände sig  rätt när jag vandrade i USA. Jag hade inga problem med att gå upp klockan 4 i ökendelen. I Sverige var klockan då 12, en perfekt tid att gå upp och börja dagen.

Undersökningen: https://mentalhealth.bmj.com/content/28/1/e301418

Bilder: överst solnedgång Lofoten, Norge, nederst nattvandring Oregon, USA, Fish Lake.

Ibland är gnäll effektivt.

Publicerat av

I början av mitt liv i Sverige bytte jag arbete flera gånger. Då var det en bra arbetsmarknad. Fabrikerna skrek efter folk. Ett tag arbetade jag i en stor metallindustri som svarvare.
Nej, jag var inte utbildad men maskinen var enkel att sköta.

Jag var deras första kvinnliga svarvare och fotograferades genast till en broschyr som publicerades utomlands. Kvinnor kan. Jämlika kvinnor. Jag tjänare riktigt bra. Trots att jag senare utbildade mig dubbelt i Universitet tjänare jag aldrig lika bra som dåtida metallare.

Det var tvång att tillhöra fackföreningen LO/metall. Man fick tre dagar att skriva på. Skrev man inte på fick man gå. Jag läste ordentligt och insåg att en liten del av fackpengarna gick till Socialdemokraterna. Det var osäkert om man blev partimedlem också. Ingen kunde svara på det.
Som finne kunde jag inte rösta och var också osäker på om det var lagligt att tillhöra i ett politiskt parti. Så jag begärde nedsatt avgift. Svar var nej. Jag ställde kravet igen.
Pengar till sossarna? Inte jag.

Nu började några till finnar att morra. Varje krona var värdefullt. Inte skulle vi betala för ett politiskt parti. Facket gav sig snabbt, kanske var de rädda för myteri. Vi fick några kronor lägre avgift. Hur de gjorde det vet jag inte, för inte var sänkningen för andra än vi som gnällde.

Min allergi gjorde det till sist omöjligt att arbeta i en hall med metalldamm. Jag bytte arbete och började läsa till studenten samtidigt. Som sagt, jag saknade den goda lönen.

I dagarna har Regeringen diskuterat om sossepengarna i fackavgiften. Vissa har blivit även automatiskt medlemmar i partiet. Hur ser det ut med samtycke och föreningsfrihet?

Regeringen beställer nu ett förslag som innebär att LO-medlemmar måste samtycka till att en del av medlemsavgiften går till Socialdemokraterna. Men det var inte så enkelt. Protesterna haglar. I praktiken drabbar det ju bara sossar. Socialdemokraterna är de enda som får bidrag till Partiet från fackavgifter.

Jag gjorde protesten i början – 60 talet. Det har tagit lång tid för att ens diskutera utmätning av pengar till ett visst parti och föreningsfrihet. Allting tycks vara krångligt nu. Då gick det att vägra men någon allmän diskussion blev det ju inte. Tystnad rådde. Vi var ju bara några stycken griniga giriga finnar som gnällde på en arbetsplats.

PS. Det sammanlagda ekonomiska värdet på fackets stöd har vi uppskattat till över 90 miljoner kronor, uppdelat på tre olika delar. 50 miljoner kr i centralt stöd genom LO:s valrörelse, 35 miljoner kronor genom samtalskampanjen som genomförs av respektive förbund och 6 miljoner kronor i kontant stöd till partiet. Kampanjen finansieras av LO-medlemmarna och beskrivs som en insats för att ta tillvara medlemmarnas intresse i politiken. (Timbro 16/8 – 22. LO:s plattform inför valet 2022)

https://tt.omni.se/regeringen-bestaller-forslag-om-lo-bidrag-till-s/a/eM0RQ9

Tokyo Story – aktuell än idag.

Publicerat av

Tokyo Story, även  kallad ”Föräldrarna,” är en film som kommer efteråt, när rutan har slocknat. Då hinner den i kapp dig och beroende på din ålder och familjesituation ger den en tankeställare, skam kanske, en uppfattning om utvecklingen vi sitter mitt i nu. Den mindre goda alltså, splittringen mellan generationer.

 

Vad känner vi för våra föräldrar när vi är  självständiga,  i arbete, tidspressade, mitt i livet?

 

Många barn har flyttat långt från hemtrakten, så även filmens nu mitt i livet barn. Föräldrarna och det yngsta barnet, än i skolan, lever sitt liv med föga kontakt med de utflyttade och deras familjer.

Så är det för många gamla föräldrar idag.

 

I filmen beslutar föräldraparet äntligen resa till sina barn i Tokyo. Men väl där har ingen tid att visa dem staden eller umgås med dem. Barnbarnen gnäller. Endast änkan till sonen, död i kriget, offrar tid och omsorg. Till sist skickar barnen föräldrarna till badort för att slippa dem. De löser tidsbristen och ointresset så och även känner sig som goda.

 

Nu händer en del till men jag låter er själv se vidare och slutet. Även det visar hur vi tappar kontakten mellan generationerna, blir ett slags släktlösa nomader med pengar som ledstjärna. Jag först, sedan kanske någon annan. Livet pågår och i det ryms inte de gamla.

 

Filmen är väldigt japanskt, 50 talet, med bugningar och filmrutor som egentligen inte behövs. De visar den tomma miljön, lika tom som kontakten mellan barnen och föräldrarna, där de äldre inte längre ryms i barnens dagliga liv. Så är det  över Världen idag.

 

Det är en film om människans ensamhet, förlorade  länkar mellan generationer, om Samhällets utveckling till mer västerländsk livsstil med en själv i centrum.  Om vår egoism och förluster. Se den. Du kommer att  komma ifatt dina tankar efteråt.

 

Trots  utgiven 1953 och från japansk kultur är filmen toppaktuell idag.

 

Tokyo Story har fått hög rankning på olika listor, bland annat som tredje bäst icke engelskspråkiga film i omröstning av kritiker från 45 länder, BBC s lista 2018. Regissör Yasujiro Ozu.

 

Mera om filmen finns  på Wikipedia

 

De barn vilka har kontakt med oss gamla och ger en hjälpande hand när det behövs, vilka har förlåtit våra tillkortakommanden eller till och med glömt de, är oersättliga i det klimatet som råder mot oss gamla. Vi  som bara kostar, inte tillför, för ingen vill ha vår kunskap. Äldreomsorgen är en krisbransch där allehanda folk cirkulerar, en prispressad verksamhet utan humanism och kultur.

Och Världen snurrar så fort att det jag kunde och var expert på ses som gammalt. Både problem, lösningar och människor är annorlunda nu. Fast ibland undrar jag hur mina efterträdare kan vara så totalt okunniga.

 

Det kanske är bara ett sätt för mig  och mina arbetskamrater, alla pensionärer, att behålla något av värdighet när ingen längre bryr sig om våra arbetsinsatser. Ingen vill gå i våra skor hur väl de än skulle passa..