I början – 60 talet arbetade jag i en fin restaurang, en med vita dukar och servitörerna hade vita handskar. Det var ett av mina första jobb i Sverige. Idag är det en självservering även om det finns en festvåning kvar.
Centrum för köket var damen som förestod kaffekokning och kakor. Hon var en fyllig, äldre dam som hade arbetat där sitt vuxna liv. Hon tog mig i sina vingars skugga. När hon behövde mig kunde inte husfrun säga något. Kaffe var en viktig del av matupplevelsen och skulle serveras med stil. Det dukades fram på en bricka med liten vit duk.
Den sommaren var varm. Kaffedrickande gick neråt på de varma dagarna. Jag hade läst i någon utländsk tidning om iste. Kunde vi prova, frågade jag damen. Hon sa ja. Vi provade olika varianter, med en citronskiva, kanske apelsinbit eller ett körsbär i glaset. Hur många isbitar? Vilken mängd socker? Det var inte än olämplig matvara, sockret alltså. Så klart sugrör. Smal eller tjock? De är också olämpliga idag. Vi provade vilket glas vore lämpligast. Jag jobbade på och damen provade. Andra som jobbade tog gärna ett glas.Till sist hade vi en bra blandning, i ett högt glas och iste infördes på matsedeln. Någon högre upp prissatte drickat.
Jag gjorde iste hela den varma sommaren. Utöver dukningar och blomsterarrangemang till de finare beställningsmiddagar. Jag ryckte in när diskaren inte kom. Han hade nog en baksmälla. Just disk sköttes ofta av personer som hade svårt på arbetsmarknaden. De avlönades per dag.
Jag tjänade sämre än i en fabrik men maten var gratis. Miljön passade mig. Så många livshistorien, så många dramer, så många människor i sökan efter den ultimata krogen att arbeta i. Nu köper du iste färdig i en aseptisk förpackning. Inte jag förstås som var isteflickan en sommar länge sedan.
Jag gjorde en runda i skogen. På hemvägen nära centrum hamnade jag bakom två yngre kvinnor. De pratade ilsket och högt. Vartannat ord var: värdelöst. Politiker var värdelösa. Jobbet var värdelöst. De och de var värdelösa. Den dyra hudkrämen var värdelöst…
När även män var absolut värdelösa stannade jag. Avståndet till de unga ilskna kvinnorna blev sakta 50 meter och sedan försvann de till något annat håll. Då började jag gå igen framåt.
Jag borde nog frågat dem vad de ansåg vara värdefullt. Nej, så gör man inte. Jag gick hem, kollade antalet steg, 12 300 ok, satt på kaffe och började fundera.
Det är mycket i livet som är utan större värde. En del av det vi säger och gör är helt värdelöst. Nog öppnar vi ofta munnen innan hjärnan är inkopplad. Men, tillsammans med det som har och inte har värde bildas livet.
Vi hör yttranden från politiker som är värdelösa eller helt fel och de borde ha hållit mun. Kom att tänka på Storbritanniens Rishi Sunak som minsann hade lidit som barn och inte alls varit så rik. Han hade inte betalkanalen Sky TV. Vilket lidande! Han gick dock i dyr privatskola men…
Hur kan man vara en premiärminister och kläcka ur sig något så tanklöst? Rikemanssjuka? En äta kakor moment.
Sunak och hans fru är nu värda 730 miljoner pund samt har ett hus värt 90 miljoner, en till villa för 20 miljoner. Han och frun är rikare än kung Charles. Men pengar garanterar inte, ja, ingenting annat än just pengar.
Så, kan rika människor förstå de fattiga? Nej. Jag tror inte det. Han hör till de extrema men han är inget undantag. Han har fått kritik över sitt svar om brist på TV kanal. Ingen bryr sig om hans TV förlust. Folk bryr sig om sin egen tillvaro och problem.
Nog hör vi idiotuttalanden även här hemma från våra politiker. Ofta har det handlat om att tycka synd om något som folket definitivt inte vill ta med en tång. Eller om just värdelösa svenskar.
Det finns människor både i England och här utan en enda betalkanal. Det är inte ett mått på fattigdom men att dra in på maten är det. Att inte kunna köpa nya kläder när det behövs. De som aldrig går på bio med barnen för det är för dyrt. Inte heller besöker hamburgerbar eller köper pizza hem. Inga utlandssemestrar och inga i Sverige heller. Att inte kunna spara till barnen för det finns inget att spara av. Att frysa för värmen är för dyr har många upplevt både i England och här.
Sedan har vi de gamla som har förlorat sina hem på grund av någonting, inte alltid missbruk utan att hyran blev övermäktig eller sjukdom kraschade allt.
Mer…Det finns familjer som vore berättigade till socialhjälp men de klagar inte utan tar ett extra pass på jobbet. Vars barn får klara sig ensam hemma från alltför ung ålder.
Så, visst är politiker ibland värdelösa i att förstå folk och livets omständigheter. Få om inga av dem har haft arbete med låg lön och usla arbetstider. Många är politikerbroilers. De styr över ”vanliga” människors liv de inte har en aning om.
Jag ville stanna och fråga dessa unga kvinnor vad de gjorde för att göra någonting bättre i stället att allt vore värdelöst. Vad var värt något för dem. Nej, som sagt, jag backade. Men ändå, vi gnäller ofta men gör ingenting. Allt är värdelöst utom vi själva.
Kanske borde var och en tänka över vilka saker och vad har värde i livet och sedan ta hand om de på bästa möjliga sätt. Gnäll gör Ingen lycklig. Och – skrik inte på gatan, det blir bara irriterande ljudsmuts.
Bild från en annan promenad.
PS. det är val i England 4/7 och Labour ser ut att vinna för stunden. https://labour.org.uk/updates/stories/labour-manifesto-2024-sign-up/
Jag är kattvakt idag till en liten nykomling i släkten. Efter att ha försökt gräva ut sig till balkongen nöjde katten sig med en solfläck på golvet.
Så idag händer det absolut ingenting annat än att gosa med en katt. Lämpligt pensionärsarbete.
Nu finns det 7 katter i närmaste släkten samt en hund och en ödla. Barn ska ju ha djur och öva sig att ta hand om en levande varelse. Djur är dock föräldraansvar.
Livslängden hos välskötta husdjur kan bli lång. Barnen kan ju flytta hemifrån – om de hittar något eget – och gamla djur flyttar man inte.
Som gamlingar vilka dör snabbt när de flyttas till äldreboende – korttidsdöd kallas det – är även djur fästa i sina hem, sin plats och sina människor. Tänk på det när du ger efter barnens rop: kan vi inte ha en katt/hund/kanin/ödla/råtta… Du som vuxen har ansvaret.
Så nu sitter jag som kattvakt för ingen arbetar hemma idag.
När jag avslutade PCT hade jag vandrat genom öken, berg, vulkaner, skogar, små samhällen och otaliga nationalparker och skyddsvärda områden. Jag hade suttit vid sjöar, forsar, någon flod och vattenfall. Jag hade vadat över otaliga forsar och renat vatten från många olika källor. Men, leden gick aldrig till ett hav.
Därför gick jag som avslutning sex dagar på Pacific North West Trail. Den biten av leden gick vid havet, från Deception pass till Washington Park.
Det är magiskt att se en fri horisont, långt borta. Som en möjlighet att segla till Världens ände. Till något okänt. Jag är dock ingen seglare, jag blir bara så sjösjuk. Har klarat av att segla från Stockholm till Helsingfors. Tillbaka tog jag en större båt, de med restauranger och taxfree, och en riktig hytt. På Teneriffa blev jag så sjuk direkt att jag steg av från båten så fort det gick. Jag var illamående och snurrig ett bra tag.
Vi tar illa hand om haven. Havet idag är också en soptipp. Hur än magiskt det ser ut finns skräpet där, från större tappade container till osynliga plastbitar. Äter du havsfisk äter du plast. Vissa stränder vid Indiska Oceanen är inte stränder längre utan soptipp där barnen vadar och söker efter något användbart.
Hur plasten i våra kroppar kommer att påverka oss på sikt är än en obesvarad fråga. Forskning pågår. Dock äter vi ungefär ett kreditkort i veckan. Det kan inte vara bra i längden?
EU slåss mot nedskräpning av haven med plastkorkar. Ni vet, de där irriterande korkarna som sitter fast så vi inte kastar de i havet. Insats det med fast bara som man brukar säga: en droppe i havet.
