Skriet från gräsrötter.

Utvalda

Vi äger ju landet, sa kommunordföranden till mig.

Det var riktigt pinsamt. Han stod med en partibok i handen och munnen full med löften och jag vägrade blankt att ens diskutera erbjudandet. Jag satt på kaffe dock, fast jag ville kasta ut honom.

Min svärfar hade varit en välkänd sossepolitiker. Jag fick arbete som lärare hösten -79 tack vare honom, fast han var död. Efter utlandsarbete bodde vår familj på en liten ort i norr. Hans son som jag då var gift med blev igenkänd.

Eftersom jag hörde till den släkten måste jag vara en redig person. Att jag hade fil. kand. och ungdomsledarutbildning hade tydligen inget med redighet och förmåga att göra.

Så jag fick jobb som lärare i grundskolan. Jag trivdes men satsade sedan på en annan utbildning. Min fil. kand. i politik hade jag föga nytta av. Jag skiljde mig också men det hade inte med politik att göra.

Varför besökte Kommunordföranden mig? Jag var liksom fel och stack ut för att inte höra till Partiet när maken försökte sig på en politisk karriär, alltså stod på valsedeln dock långt ner. Så, nu skulle Ordföranden fixa saken eftersom min arma make inte lyckades göra mig till en sosse. Fruar följer sina män, uttryckte ordföranden.

Han visste att jag var fotointresserad. Nu lovade han mig ett fotolabb till SSU lokalen, bara köpa vad jag behövde, och sedan kunde jag ta hand om ungsossarna. Jag var ju lämplig för det, en lärare och en mor.

När jag sa nej med alltmer brister min sa han att jag valde fel.

Vi socialdemokrater äger ju landet, sa kommunordföranden till sist med viss ilska i rösten.

Det skulle ha varit en light bulb moment om jag inte redan hade lutat starkt åt höger.

Nej, jag blev aldrig en sosse och inte något annat heller. Om jag ligger någonstans politiskt är det nog höger om höger, alltså ingenstans.

Jag tror inte att Kommunordföranden var en udda person. Jag tror att många gamla sossar har identifierat sig som ägare av Sverige. De besitter höga poster lite överallt. Likaså kände lantbrukarna sig förr som Bondepartiet. Och de rikare/utbildade fanns till höger. Folkpartiet var lärarpartiet. Men idag är gränserna utsuddade mellan olika yrkesgrupper. Folk röstar mer med plånboken och på sakfrågor än av någon övertygelse och partitillhörighet. Ser du på områden med många invandrare och Allmännyttans bostäder röstar de rött. Förmånerna talar. Eller de blåa villaområdena. Pengarna talar även där.

Valpropagandan i år har styrts av hur rödgröna kan minimera SD. Alla på vänstersidan har byggt valarbetet på att klandra det partiet. Men SD hat var fel strategi. I slutändan belönas inte mobbning. Det är som att ropa vargen kommer, men det kommer ingen varg, bara en S -light.

Jag är inte säker på att politiker har förstått varför folk röstade mot det vanliga. Svenska folket har lagt mycket av sitt liv i politikernas händer. Skatt in, samhällsbygge, förmån och hjälp ut. Pappa Staten och mamma socialförsäkring. De skall lösa många av livets problem. Men politikerna presterar inte rätt och nog.

Valet handlade om trygghet. Tilltron till politik är krympt. Kvar är den malande otryggheten. Räcker pengarna? Kan jag ens betala elräkningen? Klipper de av strömmen? Vad ska jag dra in? Mobbas mitt barn i skolan? Rånas de på hemvägen? Törs jag ta en kvällspromenad? Hamnar jag på en plats – fel plats fel tid – når gängen gör upp? Vem är den som flyttar in i hyreshuset efter gamla Agda dog, en gängmedlem? Vart ska mina vuxna barn bo? Hur blir min pension? Hur blir det att bo på landet när posten dras in och bensinen kostar för mycket?

Vardagsfrågor för vanliga människor.

Många svenskar mår bra och har resurser. Men många har ingenting alls utöver månadens inkomst.

Politik skall göra folk trygga. (Kyrkan har lämnat den uppgiften länge sedan) De goda ute, skurkarna bakom lås. Det elementära försörjt. Infrastruktur som fungerar. Det krävs inte så mycket för att vanligt folk skall vara nöjda. Visst gnäller vi men i stort är svensken en anpassbar och gör sitt. De demonstrerar sällan. Men nu har 1 322 774 personer definitivt tröttnat och gått över till SD. Är de alla rasister nu? Är alla dessa män rasister, för kvinnor röstade mera rött?

Det intressanta är vart i landet SD ökade. De är många mindre glömda landsbygdssamhällen, bygder som även har tagit mot många invandrare trots brist både på arbete och ekonomi. Politikerna på Regeringssidan glömde landsbygden och dess ekonomiska förändringar. Så även C som förr visste vad jordbrukare gör men idag dricker de latte på Stockholms barer. Lööf avgår. Hon får ligga som hon har bäddat. Det som finns utanför Stockholms tullar, landsbygden och mindre städer krympte till en sommarstuga, badbrygga och Midsommar på landet för många politiker.

Glömma landsbygden var ett misstag.

Om landsbygden och jordbruket med matförsörjningsuppdrag kan vitaliseras, är också ett av frågorna för den nya Regeringen. Det gäller inte längre att vinna Stockholm och Göteborg, nu gäller även vägens ände.

Valvinnarna tar över ett land med så många olösta gamla och nya problem att man måste vara en trollkarl för att lösa de. Energi, inflation, klaner, skjutningar, skola, EUs regler som inte matchar Sverige, integration som aldrig kommer att fungera, brister på det allmännas utbud. Mer… Utöver den osäkra situationen i Europa med Putins anfall mot en suverän stat, Ukraina.

Om den kommande Regeringen kan vända det som av nöd behöver vändas är en stor fråga. Kristensson och CO kommer att våndas i fyra år – eller mindre. Men alla i Riksdagen bär skuld till situationen. Genom att rösta eller trycka på den gula knappen utan att tänka efter före. Ibland rår ingen på förändringar som Putins krig, men i det läge måste vi veta på vilken sida Sveriges Regering står och för vilka ideal.

Det blir en arbetsam höst. Lycka till Kristensson och CO.

Historien har stannat för en stund.

Utvalda

En gigant har lämnat oss. Drottning Elisabeth dog igår i sin slott Balmoral.

Jag reagerade på drottning Elisabeths död med en banal tanke: dog hon bara så där. Meddelandet om hennes sviktande hälsotillstånd kom nästan samtidigt med döden. Nyss tog hon mot den nya premiärministern Liz Truss, nummer 15 av dem som tjänat under henne.

In till det sista var drottningen sin plats och skyldigheter trogen.

Nej, jag har förstås inte träffat drottning Elisabeth men hon har funnits hela mitt liv. Grannflickan, min skolkompis, samlade bilder på henne, än prinsessa. Många flickor samlade bilder på kungligheter och filmstjärnor på den tiden.

Däremot har jag träffat prinsessan Diana på FN s missbrukskonferens 1992. Hon var absolut magisk och arbetade med utsatta familjer i London som mest en dag i veckan. Det brydde sig inte media om, bara det fanns klänningar och skvaller att skriva om. 1992 var också ett skandalår för drottningen och hennes hus, kallad Annus horribilis med skilsmässor, avslöjanden och brutna löften. Hon var uppenbart sorgsen över det. Och mer sorger kom senare.

Men det är inte det som gör drottning Elisabeth till en av giganterna i Världen utan hennes orubbliga kärlek och arbete för sitt land. Det finns ett slags trygghet i att finnas till länge för folket. Som drottning var hon stabiliteten i landet när politiker kommer och går.

Hon är troligen den mest kända personen i Världen.

17 april 2021 begravning av prins Philip, Elisabeths make.

Det finns en bild i tiden om drottning Elisabeth.

Det ser ut som om döden är på vänteläge när hon sitter ensam på sin makes begravning på grund av oro för covid. Det ser grymt ut. Överlämnad för sin egen sorg.

Hon var en plikttrogen person. Hon levde ett privilegierat liv från födseln men ingen kan säga att hon inte arbetade för landet Storbritannien in till de sista dagarna. En epok har gått i graven. Imperiet har vittrat men hon har stått pall för det mesta. Kommer kungahuset att vara kvar om 20 år är en bra fråga. Traditioner är inte populärt i tiden vi lever i, speciellt inte de solkade av skandaler, malda i media om och om igen.

Vad händer med Imperiet och självständighetssträvandena? Till sist är det kanske bara det ursprungliga England och Wales kvar.

När äldre människor nära i ålder dör, de vilka vi ”känt” i vårt liv, blir det en skarp påminnelse om vår egen tids slut. De senaste tio åren har många ålderskamrater och även yngre jag känt lämnat jordelivet. De är personer jag kände personligen eller tack vare media och arbetskontakter. Min generation är snart försvunnen, likaså vår gärning.

Historien har stannat för en stund. Den slitna meningen: det är nya vindar som blåser, känns påtaglig idag. Men än är det stiltje i England – för en stund.

Föda barn och bli mor – en ojämlik historia.

Utvalda

Politikernas klagan på nyförlösta kvinnor gör mig förbannad. Ordet jämlikhet kläms in i allting, som graviditet och förlossning, där inget jämlikhet finns eller ens hör till.

Föräldrapenningens delning är ständigt under diskussion. Om modern till ett spädbarn tar ut flera dagar än fadern av föräldrapenning påstås det ske en rejält negativ utveckling för moderns arbetsliv. Icke jämlikt delad föräldraledighet kraschar arbetslivet, lönen, pensionen och så den heliga jämställdheten för kvinnor.

Så märkligt viktiga är just dessa få månader för kvinnors hela arbetsliv. Totalt är föräldrapenning 480 dagar för ett barn varav 390 dagar i sjukpenningnivå och resterande 90 dagar 180 kronor per dag. Alltså, 480 dagar totalt är riskzonen för ojämlikhet.

Så kan det inte vara.

C lovar 50 000 kr av skattemedel till par som delar föräldraledigheten minst 60/40. Idag står det 70/30. Jag tycker 70/30 är strålande bra. 50 000 brutto är bara kaffepengar idag.

Just de dagar som inte delas jämt står tydligen för kvinnors lägre anknytning på arbetsmarknaden och till lönetappet enligt många politiker, nu speciellt C. Inte valet av utbildning, val av arbete, dålig löneförhandling och egen vilja, inflyttade kulturers seder samt den föraktade biologin. Kvinnor är ju gravida och föder barn, inte män, max i undantagsfall efter partiellt könsbyte från en kvinna till en man. Jag vågar också påstå att kvinnor står oftast närmare sina späda barn än männen.

De späda barnen är som sagt hinder för jämställdhet. Kvinnor stannar hemma för länge. Det har sina normala förklaringar men det känner inte politiker till. Kvinnor kan känna psykisk behov av att ta hand om barnet de nyss födde. Kanske få tid att återställa kroppen efter nio månaders graviditet. Det är påfrestande ibland att vara gravid. Någon kvinna som säger mot? Kvinnor kan till och med amma länge. Pumpa på jobbet är hedervärt så den jämlike mannen kan ge flaska, inte att amma hemma. Löneutvecklingen kan ju krympa med varje mjölkdroppe.

Så, det är barnets första år som sinkar arbete, jämställdhet och lön för att inte tala om pension, men bara för kvinnor. Män som är föräldralediga får medalj?

De återstående 17 åren i ett barns liv är helt fria från att drabba jämställdhet. Måste inte vi göra något åt det också? När kommer kvotering för VAB och föräldrabesök i daghem, BVC och skola? Får man extra betalt för det också om föräldrar delar exakt rättvist?

Är det med en sedel i handen politiker försöker lösa olika problem, riktiga och påhittade? Svaret är nog ja idag.

Det finns än personer som tycker att mammor oftast är mer lämpade att ta hand om de små barnen. De gammalmodiga alltså.

Mamman bör inte lämna ifrån sig barnen under de tre första åren, sade Annica Dahlström, professor i histologi och neurobiologi vid Sahlgrenska akademien vid Göteborgs universitet. Män förstår inte hur sköra barn är. De rycker axlar ur led. De låter barnens huvud hänga och slänga så att de får skador på blodkärlen i hjärnan, sade hon vidare och konstaterade: De flesta män är inte lämpade att ensamma ta hand om små barn.

Jag kan instämma i att kvinnor har en stor fördel – sedan flera tusen år – men inte så hårdraget som Dahlström. Jag har träffat flera fina pappor och många hjälplösa också. Vi är bara djur och i djurvärlden tar honan hand om barnen och i bästa fall hanen bidrar med mat. Visst, människor är mer utvecklade – är vi ? – men än är kvinnan gravid och det sker en psykisk utveckling mot moderskap och hon har därför oftast övertag i början med barnet. Män brukar hänga efter i den processen. Kvinnor har en fördel orsakad av sin biologi.

Det finns ingen jämlikhet i en graviditet, förlossning och den första tiden efteråt.

Att se barnafödandet och amning som ett jämlikhetsproblem i stället en biologisk bestämning är galet. Att se män som extra mammor i stället just fäder med behov att skydda sitt barn och sin kvinna är befängt. Om naturen hade avsett oss att vara lika hade vi dubbla organ och alla kunde både befrukta sig själv och föda barn utan att behöva en partner.

När försvann symbiosen och de tre magiska första åren i ett barns liv? Kanske med ökad välstånd och de möjligheter två löner i en familj gav? Då försvann de gamla psykologiska utvecklingsförklaringarna från barnens liv och vi lät dem falla i jämlikhetens namn. Någon annan, som daghem, skulle fostra de små barnen. Jag tror inte det är överlägset sätt.

Jag vill att mamman får minst 9 månader för sig av föräldraledigheten. Någonstans där börjar symbiosen avklinga och babyn kravla iväg från henne en stund. Graviditet är 18 månader brukade jag säga i mina föreläsningar. 9 månader i kroppen och 9 utanför. Jag fick alltid applåder i den punkten, även från män. Igenkännandet var stort.

Men, det var då det, före kvoteringar, genus och allehanda fejkfeminism.

Jag tycker inte heller att barn som inte än kan tala och uttrycka sina behov skall vara i daghem. Att ha ettåringar i daghem räknar jag som felbehandling, ur deras utvecklingsnivå. Dessutom saknar ca 40% av personalen i förskolan adekvat utbildning. Där saknas politikerinitiativ med löneutveckling för utbildade.

Det finns åtgärder som skulle gynna kvinnors arbetsliv. Det saknas intresse hos politiker att höja värdet på typiska kvinnojobb, speciellt de inom Kommun, omsorgsyrkena. Se bara på äldreomsorgen och barnomsorgen. Det kanske blir så att ingen i framtiden vill ha omsorgsjobb om anställningsvillkoren inte förbättras och utbildning samt svenska blir krav?

Slopa också flerbarnstillägget helt. Det är otidsenligt.

Staten borde lägga ut för kvinnan (eller ska jag säga den födande personen) ett års pensionsinbetalning beroende på hennes inkomst innan graviditeten, förutsatt att hon tar ut någon föräldrapenning. Max för 2 barn.

Vi bör också sänka arbetstiden generellt så vi hinner med våra barn och även de gamla. Många arbetar ihjäl sig. Fast då måste även de som inte arbetar utan lever av bidrag hugga i.

Skattenivån är också för hög. Rensa bort onödiga utgifter. Inga rosa enhörningar och meningslösa myndigheter.

Låt familjerna besluta själv om sitt liv och vården av sina barn. De är ju experterna.

Man anar ett slags förakt från olika skribenter och politiker mot kvinnor som tar hand om sina egna barn, i ren Myrdals anda. Familjen är inte längre den grundläggande enheten i Samhället. Staten ropar efter daghem, fritidsgårdar, skola, socialtjänst, språkförskolor, polis och behandlingshem för barnuppfostran. Orden mor och far och deras ansvar hörs sällan och absolut inte kunskap från den äldre generationen..

Det känns att något är på glid.

Och – skulle inte invandring rädda våra pensioner? Det har framförts från politikersidan att utan omfattande invandring sinar pensionspengarna? Pensionsräddarnas intåg. Hur blev det? Tvärtemot eftersom spädbarnsmammor jagas till jobbet?

Barnafödandet är lågt i Sverige. Ändå råder det vintrigt klimat mot våra allra minsta.

Ett par raggsockor börjar sin resa.

Utvalda

Nu har mina raggsockor börjat sin resa mot Ukraina. Sockorna är inga lyxvarianter, bara helt vanliga, men garnet är fin ylle/syntetblandning som borde hålla länge. Det har varit många sticksugna som stickat strumpor och de som inte stickar har köpt. Ett litet bidrag till ukrainska soldater som försvarar Europas gräns.

Ett krig som har pågått 193 dagar idag.

Ingen kan göra allt men alla kan göra något. Som att sticka ett par raggsockor.

Jag har en del garnrester. Kanske kan det bli något annat? Men hösten är för fin än för att sitta inne. Så fort jag har packat upp efter en vandring längtar jag ut tillbaka till det vilda.

Adress och info i inlägget nedan.