När jag avslutade PCT hade jag vandrat genom öken, berg, vulkaner, skogar, små samhällen och otaliga nationalparker och skyddsvärda områden. Jag hade suttit vid sjöar, forsar, någon flod och vattenfall. Jag hade vadat över otaliga forsar och renat vatten från många olika källor. Men, leden gick aldrig till ett hav.
Därför gick jag som avslutning sex dagar på Pacific North West Trail. Den biten av leden gick vid havet, från Deception pass till Washington Park.
Det är magiskt att se en fri horisont, långt borta. Som en möjlighet att segla till Världens ände. Till något okänt. Jag är dock ingen seglare, jag blir bara så sjösjuk. Har klarat av att segla från Stockholm till Helsingfors. Tillbaka tog jag en större båt, de med restauranger och taxfree, och en riktig hytt. På Teneriffa blev jag så sjuk direkt att jag steg av från båten så fort det gick. Jag var illamående och snurrig ett bra tag.
Vi tar illa hand om haven. Havet idag är också en soptipp. Hur än magiskt det ser ut finns skräpet där, från större tappade container till osynliga plastbitar. Äter du havsfisk äter du plast. Vissa stränder vid Indiska Oceanen är inte stränder längre utan soptipp där barnen vadar och söker efter något användbart.
Hur plasten i våra kroppar kommer att påverka oss på sikt är än en obesvarad fråga. Forskning pågår. Dock äter vi ungefär ett kreditkort i veckan. Det kan inte vara bra i längden?
EU slåss mot nedskräpning av haven med plastkorkar. Ni vet, de där irriterande korkarna som sitter fast så vi inte kastar de i havet. Insats det med fast bara som man brukar säga: en droppe i havet.
Incheckningen till flyget var ute vid några bord. Tulltjänstemannen skrev in mitt namn och födelsedatum i en av de stora tjocka böckerna. Där förvarades identiteten av dem som var utvisade och skulle inte släppas in i landet igen. Han skrev in mina barns uppgifter under mina. Vårt visum utgick den dagen, eller föregående beroende på hur du räknar och läser. Fel dag hur som helst enligt dem. Planet var fullt, den enda på några dagar ut från landet, som än hette Burma. Två vakter gick in i planet och utvisade därifrån några personer så vi fick plats. Tjänstemännen följe oss sedan ändå till flygstolen. De burmeser som inte fick flyga var arga, men behärskade.
Planet lyfte försenad mot Bangkok. En absolut magisk men tydligen olaglig resa runt i Burma var över.
Om jag nu skulle resa tillbaka hur kan de då hitta utvisade mig? Underskatta aldrig diktaturer. Nog vore det överarbetat att föra in alla till datorminnet? Man vet aldrig. Jag har sett det jag ville se i Burma och behöver inte att resa dit igen.
Undrar lite hur den aktuella svenska kontrollen fungerar. Namnbyte, falska uppgifter, eller ingen kontroll alls. Inte har jag visat passet på alla resor i EU. Flitigast var Spanien, passkoll tre gånger vid utresa därifrån. Kanske sökte de efter någon? Jag tror att det finns människor med falska identitetsuppgifter resande runt i Världen.
Idag är det svårt med turistresor till Burma, nuvarande Myanmar. 1978 fanns reguljärflyg från Bangkok till Rangoon och en statlig ”resebyrå” någonting. Man kunde köpa ett resepaket till Pagan men det var så extremt dyrt att meningen var nog inga resor. Men vi tog oss dit på ett lite udda sätt.
Vi var de enda som gick runt i Pagan, då. Det enda hotellet var tomt, utöver oss. De kunde inte förstå hur vi hade hamnat där. Bilen var parkerad utom synhåll för säkerhets skull. Vi höll tyst. Personalen vågade inte säga något. Chaufförerna övernattade alltid hos vänner.
Guiden på hotellet hade sällan några gäster att guida. Han blev så glad när han äntligen fick visa sina kunskaper om Pagans historia.
Hur reste vi? Vi tog en taxi runt Burma. Nej, det var säkert olagligt men så mycket billigare. Och vi såg mer av landet. Vi betalade hotellet i Rangoon i förväg för hela tiden. Sedan gick vi ut bakvägen tidigt på morgonen. Vi besökte Mandalay, Pagan, och flera små städer. Vi träffade munkar och lokalt folk. Vi fotograferades, enda vita sedan åratals. Vi träffade även några politiker under resan. Nej, inte Aung San Suu Kyi, men hennes vän, en fd. minister som satt i husarrest. Vi anmäldes till polisen men han var på fest och vi smet.
Resan runt i landet kostade bara var sin burmesisk årslön för våra två chaufförer.
Allmänna val hade nyligen hållits i Burma men bara ett parti var tillåtet, Burma Socialist Programme Party (BSPP). De fick 14 miljoner röster av 15 miljoner möjliga. De styrde Burma från 1962 till 1988 då flerpartisystem infördes. 2021 skedde en militärkupp som avsatte den folkvalda regeringen och undantagstillstånd infördes.
Idag avråder UD, sedan länge, från alla resor dit. Länder med diktatur och krigsläge är inga bra länder att semestra i. Dock finns det några resebyråer som annonserar om Burma på begäran, idag kallad Myanmar. Men, de är inte så intresserade av att ordna en resa. Finns andra lugnare mål.
Kanske borde stora skaror från demokratiska Stater resa runt i länder där befolkningen förtrycks, i stället att isolera dem? De kan inte fånga alla bara stänga gränsen. Nej, dum idé. Vissa länder har absolut inga skrupler.
Jag gjorde en lång promenad igår till två platser vilka jag har uppfattat som magiska på grund av naturen. Ett kalkbrott och en sumpskog.
Igår hade dock all magi slocknat. De var liksom vilka platser som helst. Fint, men…
Kalkbrottets vatten var oroligt och skitigt. Sopor hade också intagit platsen.
Liljekonvaljerna var nästan överblommade. Några fjärilar flög runt men inga av de sällsynta varianterna som påstås bo där.
Sumpskogen med sina vackra döende träd och stockar var bara en vanlig döende skog i en röra. Det var torrt. Sly hade hittat en växtplats där.
Allting förändras. Platserna var som en bild av Världens utveckling. neråt. Fast i snällare form.
Nästa år finns det ingen anledning längre att åka dit i jakt på naturens skönhet. Kanske är jag för kräsen? Jag är inte en biolog studerande naturens förändringar, bara en som vandrar. 23 000+ steg blev det.
Världen förändras. Vi förändrar. Vi förändras. Allt är i rörelse. Ingenting är statiskt. Utveckling och avveckling sker i varje sekund. Det känns dock som om det negativa, det som hotar vår existens dominerar i Världen, eller är det bara usla journalister som söker skrällar och inte informerar oss om det positiva?
Är det något som inte är hotat, på upphällning, väg att raseras, tar slut, olämpligt, miljöfarligt eller bara förändras till den grad att vi knappt står ut och undrar vad gör vi åt vår Värld? Kriminalitet och krig är vardagsvara överallt. Även klimatet påstås trilska.
Vad är det perfekta klimatet på varje enskild breddgrad och plats vet jag inte. Vet någon?
Jag är glad över att ha sett en del av vår hotade Värld, till och med i bättre skick. Men undrar hur fattigt på olika sätt mina barnbarn kommer att ha det? Hur ser världen ut om tio, tjugo, femtio år? Vad har förändrats, tillkommit och försvunnit? Kan vi ens föreställa det idag?
Och som alltid menar jag inte klimatet utan vår misshushållning med våra resurser och våra medmänniskor. Krig överst på den pallen.
I alla fall har politikerna ingen längre plan än till nästa val, om ens det. Har du?
Måste vi ha planer? Är det bara att ta allt som det kommer och sörja för sitt eget liv?
Bilder: två översta bilderna från år 2021, den nedersta från igår.
