I den snötäckta skogen finns frid. Inga ljud, så märkligt fast staden är precis utanför. Några människor går på de snötäckta stigarna. Oftast ser jag inga andra i skogen men idag är en solig söndag. Den bleka vintersolen är dock redan på väg under trädtopparna. Dagen är kort trots att tiden inte har krympt.
Det sista var lögn. Ens tid på jorden krymper på varje sekund. Tiden vi har arbetar sig mot nollpunkten oupphörligen fast vi inte vet – oftast – när sista stunden inträffar. Jag känner starkt av det oundvikliga slutet även om det inte finns någonting idag som talar om för mig att döden skulle sitta utanför dörren.
Vad vill jag se och göra innan det blir dock alltmer aktuell fråga. Vi ångrar inget annat än det vi lät bli att göra. Drömmar som aldrig blev verklighet fast vi sa: i år…
Jag sitter här med brev från USA. – igen – som ropar: kom låt oss vandra ihop! De vet inte hur usel jag är att vandra med andra, jag som alltid tältar långt från andras tältplatser. Jag pratar gärna med andra vandrare. Jag har i minnet flera livs historier och livsfrågor från dem jag mötte på PCT. Men att grupptälta eller gå i rad, nej det går liksom inte. Jag och naturen vill inte ha mer, annat än i små portioner.
Hade inte covid krossat mina planer hade jag åkt till USA igen, kanske. Men nu har flera år lagts till min ålder och ork. Eller är det brist på vilja? Lite feghet? Den där tanken att det aldrig blir så fantastiskt än förra gången.
Så, vad vill jag göra i år, helst snart, är en öppen fråga som ropar efter svar. Att bli en gamling på soffan passar inte mitt sinne och inte heller mina ben, än så länge.
Har du planer för i år eller väntar du på tillfället som aldrig kommer?
Detta är bara ompublicering av inlägget för tio år sedan då terrorister mördade journalister på Charlie Hebdos redaktion. 12 döda, 11 skadade. Det skedde även en till terroristbrott med död som resultat i Paris den dagen.
För yttrandefrihet, fria ordet och bilden, för de som vågar försvara vårt samhälle mot islams inskränkta världsbild. Jag är Charlie Hebdo. Är du?
Se på världens tidningar idag. Se sedan på de svenska. Vem böjer nacke för terrorister? Oavsett vad vi tycker om satiren i bilderna hade Charlie Hebdo rätt att publicera, precis som andra har rätt att berätta om sin sida om saken. Att håna de kristna och Jesus är inte ovanligt. Att häckla makten mår vi bara bra av. Satir kan vara befriande. Vi är så PK i Sverige att vi står på knäna inför PK maffian.
Stå upp. Gå inte på knäna! ”I’d Rather Die Standing Than Live on My Knees” sa den nu mördade Stephane Charbonnier.
Salman Rushdie: I stand with Charlie Hebdo, as we all must, to defend the art of satire, which has always been a force for liberty and against tyranny, dishonesty and stupidity. “Respect for religion” has become a code phrase meaning “fear of religion.” Religions, like all other ideas, deserve criticism, satire, and, yes, our fearless disrespect.
Samtidigt dödades sex vägarbetare i Afghanistan av talibaner eller andra som gillar att mörda folk. I Jemen dödade en självmordsbombare 33 personer. Svenska regeringen, kulturministern i spetsen, ska nu uppfostra oss mot islamofobi. Hon får ett tufft jobb mot islamiska terrorister som sköter vår bild av islam. Men döm inte ut de muslimska invandrarna. Fråga dem först vad de tycker och tänker. De kan hända att de känner samma oro som vi. Även om de sällan säger något.
Var en människa med humanism inte som Alice Petrén, journalist, som tycker att offren får liksom skylla sig själva.
”Charlie Hebdo”… ”det är ju inte oskyldiga personer i det här fallet, utan det riktar sig rakt mot en redaktion som har attackerat med nidbilder av profeten Muhammed, som har haft satirbilder som så sent som i natt la ut en nidbild”
Bara ett ögonblick var sjöstranden lysande röd i kvällssolen. Jag lyckades ta en bild. Den nästa var mörkare. Om några minuter hade ljuset försvunnit. En blek höstnatt la naturen i vila.
Hur ofta lyckas vi fånga de sällsynta ögonblicken?
Inte bara i bild utan i göranden. Den minuten som kunde ändra hela livet eller en viktig bit av det. Ögonblicket då konsekvenserna av våra livs val är så klara. Då vi gör en avgörande förändring.
Eller låter bli.
Nu tänker jag inte på de planerade förändringarna utan då livet skriker efter förändring, en stund då vi inser att det går inte längre. Det är ofta i relationer sådant ögonblick inträder, men även i arbete, kanske i ens ekonomi och speciellt i vårt eget beteende.
Fortsätter vi så dör vi, om inte bokstavligen.
Så här i början av året gör många nyårslöften. En del har redan brutits. Den där cigaretten. Bara ett glas vin till och sen är det slut. Något som lockade i skyltfönster och budgeten var redan överskriden. Träningen som hoppas över idag. Gräl. Mer…
Men hur många har gett löften att lyssna på sitt inre, ta vara på de ögonblicken då hela vårt väsen signalerar om behovet av att rensa vårt liv?
Det är så svårt att bryta vanor. Det är ännu svårare att bryta upp från ett liv som förgör oss. Ett liv där vi aldrig är lyckliga, inte känner oss uppskattade, där våra drömmar knappt existerar. Liv som liksom äter upp oss. Det är oerhört skrämmande att inse det och sedan göra något.
Vad vill du ändra i år? Eller hör du till de sällsynta människor vars liv är exakt som du önskar? Inte en sak att förändra? Inget som skaver? Inga förhoppningar?
Gratulerar i så fall. Eller ska jag hellre beklaga? Livet är en pågående förändring, ingenting är statiskt hur än du önskar det.
God fortsättning. Ta vara på de ögonblicken som talar till ditt inre eller till och med skakar om dig. De är de som är värdefulla, inte den dagliga lunken.
Dag 139 på Pacific Crest Trail passerade jag 2240 mile. Jag hade tillbringat halva dagen på Trout lake för att handla mat, äta och bara gå utan ryggsäck. På kvällen gick en bil gratis mot leden. Den lilla lastbilen var full, alla utom jag satt på flaket. Ett trevligt samtal med föraren och bra utsikt. Ibland var det en fördel att vara gammal.
I den risiga skogen, i skuggan av Mt. Adams slog jag tält i kanten på Gifford Pinchot Nationalforest, ett område där Bigfoot, ofta kallad Sasquatch, sägs vara bosatt i.
Nej, jag såg inga ovanliga varelser. Det mest störande var två vandrare längre bort som tände eld och hade sedan svårigheter att hålla det i styr, eftersom marken var torr. Eld håller djuren borta, sa de. Man vet aldrig vad som finns här.
Jag trodde att de tänkte på björnar, inte Bigfoot precis. Men det finns många som tror på dess existens. På området vi tältade tillhörig till Scamania County (karta ovan) var det förbjudet att skada folkloristiska varelser. Straffet var böter för $1,000 och upp till ett års fängelse. Bigfoot har sina lobbyistgrupper.
Nyligen dog två personer av kyla på området i jakt på Bigfoot. Hur kommer det sig att några tror på Bigfoots existens till den grad att de ger sig för att leta efter den i uselt vinterväder? Tilltron till att man kan se något magiskt, som även betalar sig, kan vara överväldigande.
Det finns bilder av varelser som ser ut lik vår föreställning av Bigfoot, men inga bevis att figuren var annat än en människa stor i storleken och utklädd. Ingen har fångat Bigfoot och så kunnat bevisa dess existens. Fotavtryck påstås dock har hittats. En del har sett Bigfoot men har inga bilder att visa upp.
Varför tror vi än på varelser vilka troligen inte existerar? Vi känner faktiskt inte till allt som finns på vår jord. Varje år hittas otaliga, nya djur och växter. 2024 fann forskare 138 nya arter. Folk i Amazonas som lever helt utanför allt har också hittats i år igen. Så, varför kan inte någon inte än fångad varelse existera?
Det övernaturliga har alltid fängslat och även skrämt oss. Det på jorden och i luften. Nyss hovrade en massa drönare i luften samtidigt i några av USA s delstater och en del folk såg genast utomjordisk invasion. De onda som kommer från rymden. Vi lockas av något magiskt, utanför det kända. Vi återupplever barndomens sagofigurer. Hoppet finns att finna något utöver det vanliga, ett bevis att annat än vi existerar.
Någon Bigfoot syntes inte till den natten, inga andra varelser heller. Men dag 145 gick jag på ett område efter Chinook pass, i djupa skogar mellan bergen där djurlivet brummade, vrålade, skrek, sprang, slogs, även sjöng fast utan melodier och jag kände att där ska jag inte tälta utan fortsatte gå i skymningen allt vad jag kunde. En ung björn småsprang på stigen före mig. Kanske var livet i skogen för mycket även för björnen? Den vek in i skogen och jag fortsatte upp till en platå där det fanns tältplatser. Och tystnaden la sig över platsen.
Kanske gjorde jag fel? Jag borde stannat där bland djuren? Det kunde ha blivit en bild som gav mig berömmelse och betalade mina utgifter?
Vår tilltro till något vars existens inte har kunnat bevisas kan vara stark. Det kan vara ett slags kontakt med naturen och sätt att tolka omvärlden. Det kan vara en tro på något som styr och hjälper oss i livet. Astrologi, kosmisk vägledning, healing, shamaner… många av oss tror på något av den typen av livsråd enligt undersökningar.
Religion då? Ja, religionen eller tron då? Det är större. Det lämnar jag i alla fall nu utanför skogsväsen.
Tänk efter, vilka saker, påståenden eller varelser tror du på vars existens är än obevisat?
Och, utan de nyfikna och modiga människor som började utforska Världen trots de osynliga farorna skulle vi än sitta i en grotta och dö unga.
Jag själv då? En kallhamrad realist? Inte riktigt. Finns det ingenting kvar vi inte än kan förklara vore Världen en plats där utvecklingen har stannat.
