Kategoriarkiv: iniskogen

Iniskogen/vandra

Om trollkarlar eller politiker.

Publicerat av
Svara

Visst är det irriterande och en stor besvikelse att den store trollkarlen inte kunde trolla.

Men för att kunna  trolla framgångsrikt behövs vissa ingredienser. En hatt förstås. Trollstav. Det viktigaste är dock publiken som tror att trolleri är möjligt. De ska samlas  runt trollkarlen och  visa en glad förväntan. De ska hurra, ropa uppmuntrande, vara hänförda. Positiva.  Handklappningar. Stampa med fötterna.

I den uppmuntrande atmosfären görs en trollkonst. Den kanske inte är en vit kanin som kommer ur hatten utan en groda. Den fula damen i skåpet blir inte till en prinsessa utan en med kvast. Alltid något. Magin har flera ansikten. Det är inte alltid det vi ser och hör som händer.  Vi är förblindade, vi tror på sagor som inte existerar. Utan dem skulle ingen av oss vanliga orka existera.

Så, andäktigt samlade sig många förhoppningsfulla runt den stora trollkarlen. Men han skickade ut några underhuggare. De visste inte hur man viftade med staven. Från höger till vänster? Eller tvärtom? Ur hatten kom bara ord utan beslutande makt. Ord? Prata med varandra? Vad är det för dumheter!

Mötet var inte sanktionerat av de rätta personerna. Det uppstod då ett rent av raseri i trolldomsministeriet. Hur vågade nykomlingen som inte ens var med i det rätta gänget göra något? Många av de riktiga trollkarlarna, och få kvinnorna, hade haft nästan en livstid i yrket. De kunde ju bäst och rätt. Nu behövdes ett krismöte.  Det ska inte komma några nya idéer här. Att prata med de mörka krafterna! Så opassande och farligt.

Att vara en trollkarl kräver långt arbete utan resultat. Hur kan man nu slå tillbaka, speciellt mot den otrogna pöbeln.

Stavarna vässades. De högtstående  var förfärade, hotade, bittra.

Men då kom en av dem på lysande förslag. De skulle använda den slitna men pålitliga trollkonsten: den att dra ut pengarna från folkets fickor.

Skulle folket protestera? Bli arga? Det gällde att presentera  tanken på ny skatt snyggt. Hållbarhet var på modet. Kunde det vara något? Klimat? Nej, inte riktigt. Inkluderande? Tja…

Förstämning tog över. Champagnen började bli varm.

Vi kallar det inte skatt, ropade någon, skatt är så negativt. Vi kallar det lån. Det är ju något man får tillbaka, eller hur!

Hurraropen lyfte nästan taket. Dags för ostron och skumpa.

Och vart är de skrivkunniga, kalla in dem nu snabbt. Alla skall skriva hatskriverier om den nye trollkarlen. Det går bra att använda otillåtna ord. Och det skrevs: 185 000 000 nyheter bara på några dagar,

Så skall slipstenen dras.

De som vågade vara hoppfulla är nu rena parasiter. Tro på någon annan än de etablerade trollkarlarna, vilka dårar. Där fick ni! De som inte ens försökte få en kanin ur hatten gnäller på den som ändå fick ut något, fast inget som skuttade runt.

Men lånekarusellen anses vara lyckad och anses trygga framtiden.

Senaste inläggen:

arbete barn brott budget böcker Corona demens död EU film framtid invandring islam jul klimat krig kriminalitet liv mat Miljö minnen natur Pacific Crest Trail PCT pengar politik politiker rasism Regering resor Ryssland skog skola socialtjänst Sverige terror terrorism Trump Ukraina USA val vandring vård yttrandefrihet äldreomsorg

Ibland är gnäll effektivt.

Publicerat av

I början av mitt liv i Sverige bytte jag arbete flera gånger. Då var det en bra arbetsmarknad. Fabrikerna skrek efter folk. Ett tag arbetade jag i en stor metallindustri som svarvare.
Nej, jag var inte utbildad men maskinen var enkel att sköta.

Jag var deras första kvinnliga svarvare och fotograferades genast till en broschyr som publicerades utomlands. Kvinnor kan. Jämlika kvinnor. Jag tjänare riktigt bra. Trots att jag senare utbildade mig dubbelt i Universitet tjänare jag aldrig lika bra som dåtida metallare.

Det var tvång att tillhöra fackföreningen LO/metall. Man fick tre dagar att skriva på. Skrev man inte på fick man gå. Jag läste ordentligt och insåg att en liten del av fackpengarna gick till Socialdemokraterna. Det var osäkert om man blev partimedlem också. Ingen kunde svara på det.
Som finne kunde jag inte rösta och var också osäker på om det var lagligt att tillhöra i ett politiskt parti. Så jag begärde nedsatt avgift. Svar var nej. Jag ställde kravet igen.
Pengar till sossarna? Inte jag.

Nu började några till finnar att morra. Varje krona var värdefullt. Inte skulle vi betala för ett politiskt parti. Facket gav sig snabbt, kanske var de rädda för myteri. Vi fick några kronor lägre avgift. Hur de gjorde det vet jag inte, för inte var sänkningen för andra än vi som gnällde.

Min allergi gjorde det till sist omöjligt att arbeta i en hall med metalldamm. Jag bytte arbete och började läsa till studenten samtidigt. Som sagt, jag saknade den goda lönen.

I dagarna har Regeringen diskuterat om sossepengarna i fackavgiften. Vissa har blivit även automatiskt medlemmar i partiet. Hur ser det ut med samtycke och föreningsfrihet?

Regeringen beställer nu ett förslag som innebär att LO-medlemmar måste samtycka till att en del av medlemsavgiften går till Socialdemokraterna. Men det var inte så enkelt. Protesterna haglar. I praktiken drabbar det ju bara sossar. Socialdemokraterna är de enda som får bidrag till Partiet från fackavgifter.

Jag gjorde protesten i början – 60 talet. Det har tagit lång tid för att ens diskutera utmätning av pengar till ett visst parti och föreningsfrihet. Allting tycks vara krångligt nu. Då gick det att vägra men någon allmän diskussion blev det ju inte. Tystnad rådde. Vi var ju bara några stycken griniga giriga finnar som gnällde på en arbetsplats.

PS. Det sammanlagda ekonomiska värdet på fackets stöd har vi uppskattat till över 90 miljoner kronor, uppdelat på tre olika delar. 50 miljoner kr i centralt stöd genom LO:s valrörelse, 35 miljoner kronor genom samtalskampanjen som genomförs av respektive förbund och 6 miljoner kronor i kontant stöd till partiet. Kampanjen finansieras av LO-medlemmarna och beskrivs som en insats för att ta tillvara medlemmarnas intresse i politiken. (Timbro 16/8 – 22. LO:s plattform inför valet 2022)

https://tt.omni.se/regeringen-bestaller-forslag-om-lo-bidrag-till-s/a/eM0RQ9

Tokyo Story – aktuell än idag.

Utvalda

Publicerat av

Tokyo Story, även  kallad ”Föräldrarna,” är en film som kommer efteråt, när rutan har slocknat. Då hinner den i kapp dig och beroende på din ålder och familjesituation ger den en tankeställare, skam kanske, en uppfattning om utvecklingen vi sitter mitt i nu. Den mindre goda alltså, splittringen mellan generationer.

 

Vad känner vi för våra föräldrar när vi är  självständiga,  i arbete, tidspressade, mitt i livet?

 

Många barn har flyttat långt från hemtrakten, så även filmens nu mitt i livet barn. Föräldrarna och det yngsta barnet, än i skolan, lever sitt liv med föga kontakt med de utflyttade och deras familjer.

Så är det för många gamla föräldrar idag.

 

I filmen beslutar föräldraparet äntligen resa till sina barn i Tokyo. Men väl där har ingen tid att visa dem staden eller umgås med dem. Barnbarnen gnäller. Endast änkan till sonen, död i kriget, offrar tid och omsorg. Till sist skickar barnen föräldrarna till badort för att slippa dem. De löser tidsbristen och ointresset så och även känner sig som goda.

 

Nu händer en del till men jag låter er själv se vidare och slutet. Även det visar hur vi tappar kontakten mellan generationerna, blir ett slags släktlösa nomader med pengar som ledstjärna. Jag först, sedan kanske någon annan. Livet pågår och i det ryms inte de gamla.

 

Filmen är väldigt japanskt, 50 talet, med bugningar och filmrutor som egentligen inte behövs. De visar den tomma miljön, lika tom som kontakten mellan barnen och föräldrarna, där de äldre inte längre ryms i barnens dagliga liv. Så är det  över Världen idag.

 

Det är en film om människans ensamhet, förlorade  länkar mellan generationer, om Samhällets utveckling till mer västerländsk livsstil med en själv i centrum.  Om vår egoism och förluster. Se den. Du kommer att  komma ifatt dina tankar efteråt.

 

Trots  utgiven 1953 och från japansk kultur är filmen toppaktuell idag.

 

Tokyo Story har fått hög rankning på olika listor, bland annat som tredje bäst icke engelskspråkiga film i omröstning av kritiker från 45 länder, BBC s lista 2018. Regissör Yasujiro Ozu.

 

Mera om filmen finns  på Wikipedia

 

De barn vilka har kontakt med oss gamla och ger en hjälpande hand när det behövs, vilka har förlåtit våra tillkortakommanden eller till och med glömt de, är oersättliga i det klimatet som råder mot oss gamla. Vi  som bara kostar, inte tillför, för ingen vill ha vår kunskap. Äldreomsorgen är en krisbransch där allehanda folk cirkulerar, en prispressad verksamhet utan humanism och kultur.

Och Världen snurrar så fort att det jag kunde och var expert på ses som gammalt. Både problem, lösningar och människor är annorlunda nu. Fast ibland undrar jag hur mina efterträdare kan vara så totalt okunniga.

 

Det kanske är bara ett sätt för mig  och mina arbetskamrater, alla pensionärer, att behålla något av värdighet när ingen längre bryr sig om våra arbetsinsatser. Ingen vill gå i våra skor hur väl de än skulle passa..

Livet krymper och dagsljuset är som på ransonering.

Utvalda

Publicerat av

I den snötäckta skogen finns frid. Inga ljud, så märkligt fast staden är precis utanför. Några människor går på de snötäckta stigarna. Oftast ser jag inga andra i skogen men idag  är en solig söndag. Den bleka vintersolen är dock redan på väg under trädtopparna. Dagen är kort trots att tiden inte har krympt.

Det sista var lögn. Ens tid på jorden krymper på varje sekund. Tiden vi har arbetar sig mot nollpunkten oupphörligen fast vi inte vet – oftast – när sista stunden inträffar. Jag känner starkt av det oundvikliga slutet även om det inte finns någonting idag som talar om för mig att döden skulle  sitta utanför dörren.

Vad vill jag se och göra innan det blir dock alltmer aktuell fråga. Vi ångrar inget annat än det vi lät bli att göra. Drömmar som aldrig blev verklighet fast vi sa: i år…

Jag sitter här med brev från USA. – igen – som ropar: kom låt oss vandra ihop!  De vet inte hur usel jag är att vandra med andra, jag som alltid  tältar långt från andras tältplatser. Jag pratar gärna med andra vandrare. Jag har i minnet flera livs historier och livsfrågor från dem jag mötte på  PCT. Men att grupptälta eller gå i rad, nej det går liksom inte. Jag och naturen vill inte ha mer, annat än i små portioner.

Hade inte covid krossat mina planer hade jag åkt till USA igen, kanske. Men nu har flera år lagts till min ålder och ork. Eller är det brist på vilja? Lite feghet? Den där tanken att det aldrig blir så fantastiskt än förra gången.

Så, vad vill jag göra i år, helst snart, är en öppen fråga som ropar efter svar. Att bli en gamling på soffan passar inte mitt sinne och inte heller mina ben, än så länge.

Har du planer för i år eller väntar du på tillfället  som aldrig kommer?