Hur var leden West Highland Way?

Utvalda

Hur svår är en led? Det mäts nog med kombination av din benstyrka, nivån på din kondition, ork och lite ålder också. Samt viljan att klara det. Jag tror att viljan betyder ibland mer än konditionen.

Hur svår var West Highland Way? Inte alls svår kan jag säga. Men det fanns jobbiga upp- och nedgångar samt väl så kämpiga bitar längs stranden av Loch Lomond. Ja, man går inte på stranden utan på en stenig kant. Jag bedömer förstås enligt min 82 åriga kondition och bristfällig träning. Jag tältade i stället de tjusiga hotell som fanns tillgänglig vid den skotska leden. Många andra fick sin packning fraktad mellan hotellen. Jag bar förstås min.

Hur var då leden? Varierad. Fin. Usel. Enkel. Allt.

Efter att ha bokstavligen kravlat uppåt och glidit på rumpan neråt funderade jag om jag någonsin hade vandrat på en bit av led i  sämre kondition.

Nej. Inte.

Det var dag  6 mellan Inversnaid och Inverarnan längs Loch Lomond. Stig var det knappt, bara lite yta av lera mellan stora och mindre stenblock. Mina ben räckte inte alltid till att kliva upp och ner. Jag hade dessutom tränat helt fel. Jag gick i skogen. Jag borde ha klivit på trappsteg, två, tre trappor i taget. Nu fick jag bokstavligen kravla upp och ner några gånger.

Dagen före hade också varit bitvis hård. Leden längs sjösidan Loch Lomond  var helt enkelt jobbig. Men sedan tältade jag på en magisk plats, som jag hade bokat och betalt, Lochan Maoil Dhuinne, en näs mot vatten. Friden var genast total. Endast fem tillåtna tältplatser, Det är fri tältning i Skottland men vissa områden var förbjudna, som just  stranden på Loch Lomond Nationalpark.

Men nu var det jobbigt värre. Jag insåg att en gammal kvinna med korta ben  och denna bit av leden var en usel kombination.

När leden lättade  kokade jag soppa och kaffe. Märkligt vad allt kändes så bra igen.

West Highland Way är helt enkelt varierad terräng. Den börjar med parkvägar. Går genom fårhagar, byvägar, smala landsvägar och igen på en stig genom kullar av gräs. Skogar, lärk och rönnbär, stora ekar, ibland en känsla om sydligare platser. Sedan går leden upp och ner, upp och ner. Den första uppgången är leden mot och förbi Conic Hill, gränsen mellan det skotska låg- och skotska höglandet. En stenig väg upp och en stenlagd ner. Men  allt beror också på det skotska vädret. Kunde ha varit en fin stig om det inte hade regnat och haglat både upp till kullen och ner. Dock var det skotska vädret sedan nådigt hela tiden med även sol i flera dagar.

Skottar stenlägger stigar. Det är fint i torr väderlek.

Efter sjöstrandens mödor kommer man så småningom till Bridge of Orchy och  Rannoc Moor, de höga bergen och det skotska  hedlandskapet. Genast  infinner sig  en magisk skotsk känsla, det var så här jag föreställde mig högländerna.  Gräs och ljung, dalar omgivna av höga toppar, ruiner, ett ensamt får, inga andra än jag. (De andra går alltid snabbare än jag.) Känslan att den skotska historien har utspelats just här, med strider, böner, ära, kärlek och falskhet…

Det är bara magi.

Alldeles i slutet mot Fort Williams går leden på en bred grusväg. Den biten neråt tog värst på knäna, sa en ung man som vilade vid vägkanten. Vi beundrade Skottlands och Englands högsta berg, Ben Nevis 1344m en stund. Sedan kom asfalten, bilarna och snart var man i en stad med en genomfartsled och bara längtade tillbaka till tystnad och West Highland Way. De 154,8 kilometerna tog slut alldeles för snabbt.

Det tog mig tio dagar men ett av de var en resdag till leden och den näst sista dagen vände jag om en bra bit för att kunna ha en natt till i ödemarken i stället nära civilisationen.

Vad är ödemark och vad är civilisation är dock en svår fråga idag, om du ser på nyheter från Världen.

Ben Nevis, en gammal vulkan 1 344m.

Om film och Skottland på West Highland Way nästa gång.

Om språk och hjortar.

Utvalda

Jag hade passerat Tigh-na-sleubhaicg  och Lairig Mor, näst sista dagen på min West Highland Way vandring. Det första huset var raserat, ytterväggarna visade än dess tidigare konstruktion. Den andra hade lite stenar kvar. Århundraden sedan gick kor och får här på sommarbete, människor bröt sten och byggde  murar för att skydda djuren och mot den fientliga omvärlden. Många krig har  pågått här, ofta mellan religiösa grupper som 1645 slaget om Inverlochy.

Nu var  dock inga slag i gång utan något djur ylade. Den lät som en varg. Ett kraftfullt upprepat ylande löd genom dalen, någonstans uppe på berget. Jag spanade men ingen rörelse syntes. Det fanns ju inga vargar i Skottland, de försvann redan på 1700 talet. Ända trodde jag mig kända igen ljudet från en vargnatt i Hamra.

En man kom mot mig och jag undrade vad det var.

Hjortar som slåss om sina honor, sa han.

Men de låter inte alls som i Kingshouse. Där slogs hjortarna halva natten nära tältplatsen, sa jag. .

Varje område har sin dialekt, sa han. Går du bara tre mil åt något håll så låter hjortarna helt annorlunda.

Som vi människor alltså?

Kanske är språket det mest ursprungliga vi har? Det äkta? Även bebisar gråter med olika toner beroende på sin plats i Världen. Vi har vår egen tonart, ihop med de andra i vårt närsamhälle

Sedan möter  vi Staten, vad de ser som rätt språk. Det har till och med förbjudits barn att prata  språk som inte har ansetts rätt i skolan, speciellt de udda dialekterna. Idag pågår kampen om att alla skall lära sig det språket som majoriteten talar, i vårt fall svenska. Men, vi har en flora av språk, som i Babels torn. Oavsett Staters vilja att rätta till våra uttal och uttryck.

Du pratar inte till din baby ett språk du inte kan riktigt. Du pratar ditt hemspråk. Ditt språk. Du förmedlar ett arv av uttryck.

När vi tar till oss ett nytt språk förlorar vi en del av vårt känslouttryck. Även i Sverige har vi områden där språket är så fattigt att bara de invalda förstår. Dock är språket det som förenar oss. Eller lämnar oss utanför.

Själv har jag förlorat utvecklingen av finskan. Det finns så många nya ord och uttryck jag inte kan och förstår efter mina 60 år i Sverige utan andra finska kontakter än julkortsnivå.  Men även mina äldre släktingar där borta har svårt med alla de uttryck som har kommit till när Världen tränger sig på och vill ha sin del i språket. Jag bryter dock på finska. Jag har tröstat mig med vår drottning inte heller har den äkta svenska tonen i sitt tal.

Och – vad är det äkta svenska språket idag?

När jag skriver detta har jag nått till slutet av West Highland Way, från Milngavie till Fort Williams, 154,8 kilometer. Låter kort men leden är bitvis svår. Jag bor nu några nätter i Bed- and Breakfast i slutpunkten Forth Williams. Jag förstår inte vad skottarna säger. När de ser min  oförstående min byter de till engelska, den engelskan  vi andra kan.

Jag tror att språket och språkets tonart är vårt arv, det vår biologi och omgivning har lärt in, det som sitter lik vårt eget djupa uttryck av känslor. Vårt fönster inåt och mot Världen. Även djur har sin egen ton beroende på födelseplatsen och den omsorg omgivningen erbjuder dem.

Jag frågade en gång en pojke med vilket språk han tänkte med. Hans omgivning försåg honom med tre språk, två i familjen och en i skolan. Men han visste inte vad jag menade. Han ägde inget språk. Något att tänka till når politiker vurmar för nya språkbud.

Mer om West Highland Way, årets andra vandring, i nästa inlägg.

Tigh-na-sleubhaicg