Dagens ord enligt FNs säkerhetråd: DISPYT. Inte krig. Inte överfall. Bara enkel dispyt. Det kan till och med Kreml instämma i. FN vill ju absolut inte kränka Putin och Ryssland. Så, det vi andra har uppfattat som anfallskrig mot Ukraina är bara en dispyt.
Bild från dispyt i Borodyanka.
Skäms inte FN? Behöver vi dessa högt betalda delegater som leker med ord?
Naturen ute beter sig likadant varje vår. Vitsipporna bildar blommattor. Gröna blad tittar fram. Körsbären och magnolian blommar.
Hackspettar har satt i gång. De nöjer sig inte med gamla hålor utan bygger nytt.
Träden är så vackra med milda gröna slöjor. Vi ser än trädens grenar. På sommaren är det bara bladmassa.
Det sägs att våren är en hoppfull, lovande tid. Allt vaknar till liv igen.
Världen är inte vårlik snarare en mörk höst när dagen är kort, träden kala och marken bara gegga utan något grönt. Ondskan härskar. Liv raseras. Ingen verkar ha makt att stoppa den ryska galenskapen. Eller de andra, krig lik följetong. Världens politiker tittar på, maktlösa. Eller ovilliga.
Gläd dig om våren. Var glad över den här dagen. Vi vet inte vad som kommer i morgon, om alls.
Sverige sägs ligga bra till i alla sociala mätningar. Det beror på vilka länder man jämför med. Det finns flera länder idag som är lik terrorfästen. Men, man anar ett sluttande plan även i Sverige. Saker och ting i Samhället har förändrats sakta till det negativa och bristfälliga. Snart räcker ingenting till, varken polisen, vården, skolan eller militären utan hjälp. Rättsväsendet har också varit i gungning med domar som är lik importerat gods. Yttrande frihet är inte så stabilt. (Nej, jag gillar inte bokbränning oavsett bok.)
Vi måste inse att grunderna i vårt Samhälle har förändrats. Den sociala anpassningen till Samhället, det som sker nästan osynligt genom föräldrars exempel och fostran av barnen, har brutits. Det där att veta intuitivt vad som är rätt och fel. Förr kastade vi inte sten på Polisen eller eldade upp deras (våra) bilar. Vi nöjde oss med ”polis, polis, potatisgris”. Vi hotade inte samhällsarbetare inom sjukvård eller brandkår. Att arbeta, bidra, ha respekt för andra och göra livet bättre för framtiden – det som förut var så svenskt – tycks vara förgången tid. Ansvaret i arbete är också något som krackelerar. Att höra hur det är på arbetsplatser från de äldre vilka än jobbar visar att många yngre är där bara för sin skull inte för arbetets, klienternas, patienternas osv.
Det kanske är så i stor del av Världen? Samhällen raseras sakta. Så även den västliga framgången. Ytan har kraschat, kvar är färden till bottenlös dy.
En dag inser vi att det land vi lever i är nästan oigenkännlig. Vårt gemensamma tanke om ett land, tillhörande oss och mitt sten i dess bygge är försvunnen. Jag drar, sa en partiledare. Hon menade inte sin avgång utan att fly i krigsläge. Hon var inte ensam och udda.
När bidragen sinar drar nog många och söker lyckan annanstans. Är det därför Regeringen har en allmosebudget? Att rätta till problem är för besvärligt.
En tusenlapp hit, en annan dit håller folk på plats utan klagan ett tag till?
Ändå, vi hör till de bästa av Världens länder. Tänk efter hur djävulskt det är på botten av skalan.