Bota livskriser?

En del PCT vandrare var sökare. De sökte efter ett nytt liv, lösningar för sin tillvaro som inte längre fungerade. Arbetslösa, bostadslösa nu, i livets vägskäl, hoppfulla om att vandringen gav dem en ny start. Ett slags flykt från tillvaron i fem månader. Flera studerande hade tagit paus från studier. Man ska hinna så mycket innan verklighet med examen och arbete ramlar på en. Det finns också en tendens i USA att inte bilda familj före 35 år.  Att gifta sig och köpa bostad skjuts upp eller ges upp. Det finns så mycket annat intressant i livet. Det är också en fråga om ekonomi.

De flesta vandrare var omkring 25 – 35, men några välutbildade män omkring 40 års ålder stack ut.

Jag vet inte hur de samtalen började. Hastigt hade jag fått höra en livshistoria och sökandet efter något nytt. De kanske såg mig som mor? Levnadsvis på grund av åldern? Hm.

Dessa män  var mitt i en livskris. De hade gett upp sitt lönsamma arbete eller var på väg att byta. En av dem sa: Jag gjorde massor med pengar varje dag på mitt investerarjobb. Jag kände mig mer och mer död. Åren gick. Pengar var nästan det enda jag hade kontakt med. Jag var succéfull, andra såg upp till mig men allt kändes meningslöst. En dag gick jag från jobbet och gick inte tillbaka. Jag var rädd att dö. Det var som om alarmklockan hade ringt i flera år. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag hoppas få några svar under min vandring.

Han var inte den enda som berättade en liknande historia. Män som stod i ett vägskäl och vägen var dolt i dimma. Någon visste vad han ville göra men inte hur. De ville ha råd eller i alla fall någon som lyssnade och inte dömde dem. Som om det vore skamligt att erkänna  ”jag står inte ut med mitt toppjobb”. Eller stå ut mot föräldratryck: ”Mina föräldrar väntar att jag ska gifta mig nu när jag tjänar så bra. De vill få barnbarn.”

Vad skulle jag säga? Jag hade varit terapeut för familjer, de med riskgraviditeter och spädbarn, inte den här typen av livskriser. Eller – det kanske är av samma art? Att bli gravid, vara rädd att allt är förgäves, hoppfull, förlöst och börja nytt liv med nya utmaningar?

Tänk mindre och njut av vandringen mer, sa jag. Att älta saker och känna skuld ger inga lösningar. Låt hjärnan bli tom av all skit och få  lugn och ro. Det klarnar upp och en dag vet du bättre.

Är 40 det nya 50 för män? Förr krisade många män vid femtio. Var det här hela livet, undrade de? Samma varje dag?  Skilsmässor, ny ung fru, nya barn, andra mer överraskande val.  Är vi där nu men vid fyrtio? Tiden då hälften av ens liv har gått och  man börjar väga sin tillvaro och innehållet vägde för lite? Det var inte så jag hade planerat mitt liv!

Går livet fortare nu?

Jag mötte ett par av männen senare på leden. Saker och ting hade börjat klarna upp. Vandringsterapi? Ja. Man tänker så bra när man går. Om ett tag tänker man ingenting. Bara går. Lugnet infinner sig. Man insuper naturen. Det finns inget annat än det och fötterna som förflyttar sig. All tyng lyfts från ens axlar som Linné sa när han kom till fjällen.

Tja, det kan komma ångest med natten men oftast är man så trött att sömnen räddar en.

Kvinnor då? Fråga inte mig. Jag pratade med en (1) kvinna i 40 års ålder lite mer personligt under vandringen. De flesta kvinnor var unga från 19 år till strax före 30. Det har aldrig funnits så många unga kvinnor på PCT innan filmen och boken ”Wild”, sa ett par som bodde nära leden. Före det fanns knappt en enda ung kvinna. Nu ser det ut som om ensamma kvinnor vore fler än ensamma män.

Dessutom är jag usel på att prata med kvinnor om vanliga saker.

                        

Jag läste också boken ”Wild” av Cheryl Strayed och såg filmen med samma namn och Reese Witherspoon i huvudrollen (Oscarsnominering) med  men det påverkade inte mitt val av led. Jag hade valt det år innan men satt fast i hemmet med mina andra val. Livet valde för mig. Jag kunde inte säga nej. (De som har läst min blogg vet att jag tog hand om min sjuka dementa sambo i sju år.) I boken berättar Cheryl Strayed hur hon försökte hitta sig själv, från kaos med sorg och droger, under sin 100 dagar långa vandring på PCT. Jag gissar att många var ute efter samma effekt, medvetet eller inte.

Jag då? Jag ville resa till U.S.A. Jag gillar att gå. Jag ville se annan natur än här hemma. Jag ville också prova hur länge jag orkade gå. Det kändes att det sistnämnda inte var ett problem. Visst, det fanns dagar då jag skrev i dagboken: en riktig skitdag. Men de var inte många. Det var nästan som en drömvandring.

Vad förväntar vi av livet? Hur skulle våra drömmar uppfyllas? Bara så där som av någon kosmisk magisk kraft? Genom andras agerande? Under? Arv? Lottovinst? Den allenarådande slumpen? Med eget arbete och egna fria val?

Finns det fria val? Jag tror inte det. Vi är alltid knutna till våra närmaste, vår begåvning och vår förmåga. Samt pengar och omständigheter vi lever i. Det finns inga fria val. Något måste offras.

Bilder: Överst slätt före Warner Springs dag 13, nästa bild. led förbi Old Snowy Mountain dag 142.

 

”Still Alice” – om betyg och andra demensrisker.

237

Har sett filmen ”Still Alice” med Oscars belönade Julianne Moore. Alice har drabbats av Alzheimer. I början är hennes demens fortfarande bara små minnesluckor. Hon arbetar och lever välbärgat liv. Hon tränar minnet och slåss mot försämringen. Hon förbereder sig genom att tala in anvisningar för sitt självmord. Hon kan än komma ut på Internet, har rörelseförmåga som att gå i trappor och anhöriga tar det med stor förståelse. Med tiden blir det sämre men aldrig riktigt illa, så illa som jag har sett i demensboenden. Det är snällt hela tiden, ingen krisar ihop, ingen bär sig illa åt, blir desperat, tappar tålamodet. Allt är så fint. Det blir helt orealistiskt. Demens brukar drabba anhöriga nästan mer än den drabbade. Någon borde kanske levt med en svårt Alzheimersjuk en vecka för filmen? Men, det var ju en film, ingen lärobok. En berättelse om livets solnedgång.

aliceJulianne Moore är värd sin Oscar även om jag blev mer berörd av Reese Witherspoons Cheryl i ”Wild”. Hon var nominerad men Moore knep priset. Det kan förstås bero på att jag är en vandrare och längtar ut medan jag vårdar min demenssjuke sambo? ”Wild” var realism, liv, tackling, makalös prestation.

Jag kan inte se att den anhörig som vårdar en dement person har mycket att hämta i filmen ”Still Alice” för egen del som hjälp. Kanske något av de första tecken när sjukdomen börjar ge till känna, men det vet jag inget om eftersom min sambos minne rasade väldigt snabbt. Snarare får man dåligt samvete för sitt bristfälliga tålamod. Livet är annat än film. I filmen anställer man vårdare till hemmet och allt fungerar som vanligt – nästan. Verkligheten har avlösning 2 timmar i veckan. Sevärd? Ja, för Moores uttrycksfulla spel.

hjärna

Det sker en del demensforskning idag men bot är än långt borta. Kanske går det inte att lappa ihop en hjärna som har skrumpnat? Demensforskare är inte helt samstämmiga. Den ena dagen minskar demens och den andra dagen är till och med luften vi andas farligt. Kostnaden för demensvård slår i taket i hela världen. Goda råd haglar över en. Ät rätt. Rör på dig. Banta. Var aktiv. Utbilda dig. Lite sent för den sistnämnda när demens knackar på dörren. Precis som vi skall leva livet för en bra pension, med goda råd som att arbeta hela livet och inte vara ledig för några ungar, skall vi nu leva så väl att inte demens drabbar oss vid 80. När pågår livet egentligen? Är det bara en förberedelse för annat?

IMG_4649

Det är dock alltid bättre att vara lycklig och leva sunt än att vara olycklig och kröka. Jag tror att livsstil har betydelse. Sedan skall vi inte glömma de genetiska faktorerna. De finns oavsett hur bra medelhavskost du äter och hur många löprundor i veckan du springer.

Det senaste är att demens drabbar lättare dem med dåliga betyg. Om man är smart redan vid 10 år, ha höga betyg (nu har vi inga betyg vid 10) och sedan skaffar sig en hög utbildning slipper man troligen demens. Använd hjärnan så det håller längre.
Forskarna har följt drygt 7500 personer i Uppsala från 65-årsåldern och 21 år framåt. De matchade personernas betyg i 10-årsåldern, utbildning och hur komplexa arbetsuppgifter de hade haft under sitt arbetsliv mot förekomsten av demenssjukdomar som Alzheimers sjukdom.
Resultaten visar att ju högre kunskapsnivå och utvecklad intellektuell förmåga testpersonerna hade i 10-årsåldern, desto senare utvecklade de demens.
Hm. Är man dömd redan vid 10 år? Och – desto senare? Hur sent då? Hinner man dö innan? Hur många år i Universitet behövs för att slippa bli dement? Räcker 9,5 år? Är jag utanför riskzonen då?

Men även luften vi andas kan orsaka demens. Då ligger många risigt till.
Det är inte längre ovanligt att människor i 40-årsåldern diagnosticeras med demens. Det finns särskilda boenden för unga dementa. För två decennier sedan var det mycket ovanligt – till och med för människor i 60-årsåldern. Är miljöfaktorer orsaken?
Forskaren Colin Pritchard vid Bournemouth University säger; ”Ökningstakten på så kort tid antyder en tyst eller till och med dold epidemi, i vilken miljöfaktorerna måste spela en viktig roll – inte bara åldrandet.”

De senaste tjugo åren har man sett en ökning av petrokemikalier i miljön. De kommer bland annat från luftfart, insektsmedel och en fyrdubbling av motorfordon. Det går helt enkelt inte att förklara ökningen av den tidiga demensen med förbättrad diagnostik eller med det faktum att befolkningen lever längre, menar forskarna.
Studien visade att antalet dödsfall på grund av sjukdomen ökar, bland 75-åringar har antalet till och med fördubblats. Även när man jämförde med dödstalen i cancer och hjärtsjukdomar kunde man se att dödsfallen i demens har ökat markant.

Även en grupp forskare vid Umeå universitet har kommit fram till att individer som bor på gator med mycket avgaser löper en större risk att utveckla demenssjukdomarna än de som bor på platser där luften är renare.

th2
Då var det kanske kört?

Samtidigt visar olika studier att risken för 85-åringar att drabbas av demens har sjunkit från 30 till 22 procent mellan 1986 och 2009. Vi lever hälsosammare, har bättre sjukvård och motionerar. Men samtidigt är demens det största hälsoproblemet som äter upp sjukvårdens resurser. Det är väldigt motstridiga besked.

Om nu risken att drabbas av demens ändå avtar kunde vi kanske öka kvalitén i demensboenden? Dusch en gång i veckan? Bullar till kaffet varje dag? Promenader? Nog med personal så man kan få hjälp när man behöver? Trevliga lokaler på markplan? Nej, jag tror inte det. Om behovet skulle minska blir det ytterligare nedläggning eller omvandling till asylboenden.
Med kvarboendeprincipen har vart fjärde plats på svenska äldreboenden avskaffats sedan år 2000. Boendetiden för dem som har fått en plats har samtidigt minskat rejält, i vissa kommuner till under ett år i genomsnitt. Många dör redan inom två månader, så kallade korttidsdöda, ett nytt ord i äldreomsorgens ordbok.

In i det längsta ska de äldres behov av vård och omsorg tillgodoses i hemmet, vare sig de vill det eller inte, om så nödvändigt med dygnet runt insatser av hemtjänstpatruller och även med hjälp av övervakningskameror. En kamera som bevakar dig ersätter mänsklig kontakt.

030Syftet är att minska kostnader. Vården av dementa kostar redan idag över 60 miljarder kronor om året. Du är inte lönsam som gammal och garanterat inte som dement. Borde man inte börja se den demente som arbetsgivare som sysselsätter tusentals? Gör man inte så med de asylsökande? Kan inte även de gamlas behov ses som resurstillskott, inte bara de nyas?

Ropet från ödemarken – om vår längtan bort.

Jag har varit på bio och sett ”Wild”. När jag var ung gick jag alltid på bio på min lediga dag, ibland såg jag två filmer om dagen. Sedan satt jag med mina vänner på ett café och analyserade filmen från varje synvinkel som spelet, skådespelarna, foton, budskapet, det osynliga, vår egen uppfattning, fel och brister. Det var mer ord och mindre action på den tiden, inga fantastiska effekter heller. Bio hör inte till vanligheter nu mera eftersom jag behöver någon som kan hålla min gubbe sällskap under tiden, utan film ses på DVD eller i TV.  Men idag hann jag gå på bio när avlösaren var ett längre pass hemma hos oss. Det var filmen Wild, en 100 dagars vandring Pacific Crest-leden utfört i verkligheten av Cheryl Strayed och i filmen av Oscarsnominerad Reese Witherspoon.

Strunta nu i vissa gnälliga recensioner och se filmen. Det är som två filmer i en eftersom Cheryls liv, missbruk och sexmissbruk, moderns död och liv spelas upp i oändliga bakåtblickar samtidigt som hon vandrar 100 dagar på Pacific Crest-leden. Redan i början inser man att någon vandrare är hon inte, än. Fel prylar, oprövade saker då hon måste läsa instruktionshäften, för tungt, så tungt. Jag som är petnoga med min utrustning, prickar av allt när det åker in i ryggan, har lätta, bara nödvändiga saker med och minimalt tält väntade bara på skavsåren i filmen vilka hon snabbt fick över hela kroppen. Men med tiden blir hon ett med sin vandring. Reese Witherspoon som vann Oscar för Walk the Line och har även spelat många söta flickor med rätta kläder går in i sitt livs roll? och är värd sin  nya Oscarsnominering.

Pacific Crest-leden sträcker sig längs den amerikanska västkusten, 4286 kilometer från den mexikanska gränsen till den kanadensiska, från ökenlandskap till bergskedjor och nationalparker, genom hetta och iskyla, från lervälling till snödjup.  Det har blivit populärt att försöka gå en bit eller genom, alltså hela 4286 km.

Verklighetens Cheryl gick år 1995 och 1770 km av leden. Det var samma år som jag gick Nordkalottleden som är bara 80 mil. Cheryl flydde sitt liv, jag var rejält utbränd och väldigt sugen på att vandra långt och vara ledig från jobbet. Jag hade en noggrann planering, Cheryl chansade. Hon bestämde sig för att gå i 100 dagar, vilket innebar start i Mojave (södra Kalifornien) och mål vid statsgränsen mellan Oregon och Washington, viss sträcka liftande hon då snön som täckte Sierra Nevada gjorde terrängen oframkomlig.

Det var en prestation. Jag började genast längta efter att packa ryggsäcken och bara gå. Men sunda förnuftet säger att Pacific Crest vore för mycket för en gammal tant. Eller är det?

Såg nyligen också ”Tracks”. Även den är en verklighetsbaserad film om en ung kvinna, spelad av Mia Wasikowska, som fått nog av andra, har en inre längtan efter något, letar efter sig själv och går 270 mil över öknen i Australien med några kameler och sin hund. Det är en film där regissören har missat den stora ensamheten och satsat mer på scener där hon träffar folk.  Men det är vackert och magiskt. Tracks bygger på Robyn Davidssons resa och bok med samma namn, på svenska ”På kamel­rygg genom öknen” och storyn publicerades i National Geographic.

Jag har lätt att förstå deras längtan bort, att ta med det nödvändigaste och bara gå, ensam, utan försäkringar, lita på sin egen förmåga, om bara för ett tag.

Varken ”Wild” eller ”Tracks” slår dock inte min absoluta favorit, ”Into the Wild”, baserad på en bok av Jon Krakauer på svenska ”In i vildmarken” om Christopher Mc Candless som luffade runt i USA och sist i Alaska där han dog troligen av svält. Han spelas av Emile Hirsch som går in i naturen som ingen annan. Hans känsliga, nästan spröda sätt att tackla livet fastnar på sinnet och man kan se filmen om och om igen när man längtar bort från civilisationens nackdelar. Den filmen ligger i en klass för sig med några helt magiska scener.

Jag längtar ut!