Bucket list eller ta det som kommer?

Det finns en film om två gamla cancersjuka gubbar liggande på ett sjukhus. De beslutar sig att gå ut och göra något av sin bucket list innan det är för sent.

Jag sökte på ”bucket list”  på Internet och vilka enorma listor det dög upp.

Det handlade mer om  hur man vill leva och vilka saker av världens smörgåsbord man ville plocka och pricka av, inte att göra några få saker som förgyllde tillvaron eller påverkade en positivt, inte heller det man gör för andra. Undantag fanns förstås.

Ett exempel: se hundra djur? Tänk om man bara kommer till 98. Jag har inte ens orkat räkna alla djur jag har sett. Nej, 100 blir det nog inte men kanske 75 -80 om husdjur är  med och insekter borträknas. Räknas fåglar? Då blir det mer än hundra.

Att färga håret hittade jag på någons bucket list. Lite mer hade jag tänkt mig.

En del på listorna var förstås intressant. Mycket handlade om att se världen.

Vad finns på din bucket list, det du ska göra i livet före döden? Hör du till dem som tror att det finns så gott om tid och jäktar inte utan skjuter upp det du önskar? Finns det hinder du inget kan göra åt som barn du har ansvar över? Kanske finns det lite mindre saker man önskar att göra men inte ge sig tid till det?

En dag har tiden gått och en del saker på listan är omöjliga att förverkliga. Man kan faktiskt vara för gammal för fysiska prestationer. Att få till drömyrket har också sin begränsning. Världen förändras och hindren som krig bildar murar. Eller pengarna räcker inte till, ett vanligt skäl till att ens bucket list blir bara en dröm, om ens det.

Jag hade ingen skriven lista men en tanke ”det ska jag göra en dag”. När jag tittar bakåt har det hänt en del men många saker har stannat på önskestadiet, i soptunnan eller bara i en fantasi som aldrig kommer att förverkligas.

På min lista fanns en resa till Egypten. Vi var nästan på väg dit när gubben min blev sjuk. Sedan kom den arabiska våren som inte var en vår utan höstkyla och allt blev kaos. Det känns som om pyramiderna är något en ensam kvinna får avstå från. Gruppresor är inte min grej. Gubben har rest färdig.

Det fanns en del andra historiska platser jag ville se. Rom, Venedig. Avprickad. Grekland likaså. Någon väldigt ursprunglig långt från civilisationen levande stam. 2 stycken avprickat. Andra platser. Ja, många i Asien där vi bodde ett tag. Burma och Pagan. Jag hade drömt att resa dit sedan tioårsålder då min far köpte en bok ”Vår Vackra Värld” och där fanns en bild från Pagan. I ett tempel kunde man se en målning av mongolhärskare som raserade kungariket Pagan 1287, troligen Khubilai khan. Den enda målningen i världen.

Pagan var fantastiskt, alla superlativ krymper. Det var enastående att se bilden  av mongolhärskaren ridande på en liten häst och flätorna flygande i luften. Man fick inte ha mer ljus än ett stearinljus för färgerna kunde blekna och fönstren var igenspikade.

Jag skulle skriva en bok. Avprickat. Publicera noveller som extraknäck. Ja. Men jag ville skriva också något som gav andra hjälp i deras arbete. Jag skulle doktorera. Jag gav upp efter ett år. Jag var tvungen att arbeta heltid och läsa heltid, det gick inte ihop. Undervisningen var inte heller något jag hade förväntat mig, vi höll på att citera andra alltför länge. Jag sörjer inte att jag hoppade av då. Boken jag skrev i stället blev dock en miss. Trots översvallande brev från några förlag fick jag inte den publicerad. De kanske tackar nej så? De skyllde på ekonomin, det går inte att sälja handböcker för socialt arbete.

Jag ville ställa ut mina naturbilder. Avklarat. Men vart hamnar de sedan om inte i soptunnan efter döden?

Jag ville vara en snäll och hjälpsam person. Även det är tveksamt. Det beror på vem man frågar. Kanske min imaginära lista innehöll mer av känslomässiga saker än materiella. Att vara älskad, god mor, bra person, utbilda sig, göra något för samhället, inte en egoist. Jag kan inte bedöma själv om ens något är avprickat, annat än vissa förbättringar för området där vi bodde när barnen var små.

Det finns förstås saker jag önskat göra och gjort som att vandra tour du Mt. Blanc, vandra på Grönland, gå på Inlandsisen, Sarek, vandra med barnbarn, höra vargen yla i naturen, vandringar och bestigningar med sonen, resa med barnbarn, se Eiffeltornet och andra sevärdheter. Men lista som prickades av? Nej, det var mer livet som hände. Det finns överraskningar jag har bjudits på som safari och Kilimanjaro. Ibland är livet magiskt. Ibland bara skit.

Det finns en sak på min önskelista som börjar bli verklighet. En lång, lång vandring.  Jag har gjort lång vandring förut, Nordkalottleden. Ja, då var 80 mil långt och orsakade tidningsartiklar och intervjuer, nu är 80 mil bara som en träningsrunda. Att korsa Island norr – söder var inte ens värt att försöka skriva om. Idag är äventyr så häftiga att en vandring genom Island är liksom normal semester. Jag tyckte det var en fantastisk vandring.

Så den sträckan jag planerar är inget att prata om, än. Hur långt? Det får jag se när jag går. Jag går så långt jag orkar. Nu ska jag inte planera så mycket som den första gången. Jag lämnar lite mer till slumpen. Jag försöker i alla fall inte överarbeta och besluta hur långt exakt jag måste gå en dag.

Att planera, göra en liten lista om vad man vill åstadkomma under året, liknande nyårslöften är inte så dumt. Jag ska hålla mig nu till den närmaste tiden, inte mer. Att komma i väg och vandra och några få saker som måste till innan jag flyger iväg. En del av detta är smärtsamt som att lämna sambon till ett boende. Men livet väntar inte, inte ens på mig.

Hur är det med dig som läser? Vad finns på din lista? Eller tar du dagen som den kommer?

Några listor slumpat:

http://theeverygirl.com/2018-bucket-list/

https://bucketlistjourney.net/my-bucket-list/

http://www.destinavo.com/bucketlist/

https://www.swedishnomad.com/sv/bucketlist

Pagan, Rom, safari i Tanzania, Nordkalottleden.

Det kvinnliga befälet och anfall mot Sylarna – om trakasserier i det militära.

I vågen av metoo kampanjerna kom jag tänka på en obehaglig och men dock lite skrattretande upplevelse. En kvinna och ca 15 män är personerna i den historien, plus vi, min son och jag. Det hände rätt många år sedan men skulle vara toppaktuell just nu när anklagelserna från kvinnliga militärer haglar mot män.

Sonen och jag var på en fjällvandring. Det var i månadsskiftet september / oktober. Ja, vi var sent ute men ibland faller inte två personers tider ihop. Vi hade planer att göra Syltraversen men hastigt ymnigt  snöfall så där en halv meter under natten grusade det. Vi gick dock tappert till Syltoppen och gjorde en kortare kamvandring. Sonen är bergsklättrare så jag litade på att det skulle gå bra. Kämpigt värre i snön. På natten snöade det mer. Det var tungt att gå tillbaka till Storulvån och sedan till tåget. Eftersom stigen inte syntes gick vi enligt vintermarkering. Man sjönk ibland till knäna. Det blev en ordentlig träningsrunda.

Att trampa i djupsnön är bra motion. Prova!

Vi stannade i ett vindskydd för att laga mat. Stugan var full av soldater ca 15 män samt ett kvinnligt befäl.

Vi såg direkt att de inte var utrustade för vädret på något sätt. De hade svårigheter med sina spritkök kylan medan vi fick maten att koka på ett nafs. Någon undrade tyst vad vi hade  för kök. Det kvinnliga befälet skrek år soldaterna att skynda på. Hon skrek, det var ingen uppmaning. Hon skrek nedsättande kommentarer. Slöa…mesar… mera. Hon angrep deras  manlighet grovt.

Var det den jargongen man har i det militära?

Vi frågade killarna vad de skulle göra.
Bestiga Syltoppen, svarade de.

Vi undrade om de hade lov att göra det. Toppen låg i Norge. Kunde det uppfattas som en fientlig handling med en massa svenska soldater som gick över gränsen till toppen?

Ridå. Det kvinnliga befälet blev alldeles förstummat. Sedan började hon ryta igen att hon skulle hitta på annat så… när de väl kom fram.

Soldaterna tackade oss tyst. De var tydligen inga bergsexperter.

Jag har ingen aning om det skulle vara förbjudet eller olämpligt att bestiga Syltoppen av svensk militär. Däremot var Syltoppen i tjock lössnö inte lämpligt för folk utan erfarenhet och utrustning. Knappt för dem. Nu snöade det åter i stora tjocka flingor och temperaturen sjönk.

Vi hade nog inte sagt något angående Norge om kvinnan inte hade varit så olämplig som befäl. Man skriker inte åt någon på det sättet. Inte alls. Som befäl är man ett gott exempel och skapar förtroende, inte att alla ser spyfärdiga ut av undertryck ilska.

Hon var någon vi idag skulle hänga ut på metoo. Även kvinnor kan. De är inte alltid offer, utan översittare. Mobbare. Jag har känt några obehagliga kvinnliga chefer i mitt liv men har inte råkat ut för en manlig sådan. Slumpen?

Gruppen började gå. Vi såg att hon försökte leda männen rakt ut i stället att följa våra spår på vinterled. Snart hamnar väl hela gänget i ett vattendrag, antog vi. Vi ropade, men hon brydde sig inte om det. Lycka till, tänkte vi lite spydigt men tyckte synd om soldaterna. OK, soldater skall väl kämpa men inte på grund av dumhet och usel planering.

Vi vandrare vidare i snömodden. Det var trots snön en härlig vandring.

Om de aktuella kränkningarna inom militären, från Cornucopia:

Kränkningar i olika former har historiskt varit ett mycket vanligt inslag i den sk värnpliktsutbildningen och kulturen har ärvts vidare och upphörde inte med värnpliktsutbildningens avskaffande. Kvinnor är inte undantagna från dessa kränkningar, som snarare får en sexuell natur.

1 730 kvinnor har skrivit under ett upprop, publicerat bakom en låst betalvägg hos Dagens Nyheter, så allmänheten inte kan läsa uppropet, om dessa kränkningar och övergrepp inom Försvaret.

http://cornucopia.cornubot.se/2017/11/overbefalhavare-micael-byden-ryter.html

Har du gått in i väggen? Varför öppnade du inte dörren?

Är du drabbad av stress? Om så, hur har livet blivit så påfrestande? Det är faktiskt  enkelt att glida in i det som kallas utbrändhet. Sakta, utan att man ens märker, slås dörren igen och man rasar mot väggen i stället. Eller drunknar.

I mitten av min ”karriär” som kurator och terapeut drabbades jag av stress till den grad att jag tappade kontrollen över mitt liv. Jag hade helt enkelt för stor arbetsbörda. Jag var usel på att säga nej. På sommaren hade jag svarat för 7 kuratorer och mig själv. Det var en riktigt jävlig sommar. Alla var dock så nöjda med mig. När jag kom från min höstsemester hade ingen ens orkat titta på min post. Det första brevet jag öppnade gav mig böter. Jag var kallad som expert till en rättegång om barnomhändertagande men hade inte infunnit mig där. Kallad med noll varsel men böter kom snabbt.

Jag var ju i Sarek för helvete, skrek jag.

Det var fullt i kalendern omgående efter semestern. Någon patient hade helt enkelt uteblivit och ingen hade försökt hitta henne så jag tog en runda till Plattan på kvällen och tänk där hittade jag henne påtänd. Åter till avgiftningen med henne. Hon var skamsen, jag var redan arg.

Jag var den som sa ”ja”. Det fixar jag. Jag kan ta en patient till. Jag stannar kvar, gå hem ni. Visst tar jag föreläsningen, jag älskar ju att föreläsa. Sant.  Jag knäckte extra på psykiatrin. Jag var så duktig. Min särbo hotade att lämna mig för jag hade aldrig tid för honom. Jag tyckte det var okej, jag kunde ju inte hjälpa att han styrde sin tid själv och jag hade ett heltidsarbete plus.

Arbete var livet och livet var arbete. Jag älskade mitt arbete.

Insikten kom hastigt. Några lyckliga omständigheter gjorde att jag ändrade min destruktiva livsstil tämligen omgående.

En kväll, det var fredag, kunde jag inte öppna dörren till huset. Jag stod vid den och försökte lista ut hur man gör, men inte. Jag kunde inte öppna dörren. Den gick att öppna med kod, jag förstod mig inte på  hur. Någon kom, öppnade och jag slank med in. Sedan skulle jag öppna lägenhetsdörren. Jag visste i princip hur man gör men det tog tid innan jag lyckades sätta nyckeln i och vrida. Detta med nyckeln har en avgörande del i det hela. Jag kommer snart till det .

Jag gick in, satt på en kopp te, satte mig på soffan med tekoppen. Jag satt säkert en timme men drack inget. Mat orkade jag inte ens tänka på.  Kylskåpet var tomt. Jag knäppte på TV n. Av ett misstag hade huset BBC s kanal, som inte hörde till kanalutbudet.  Jag slötittade på det.

Om ett tag kommer programmet som slår mig  och jag blir medveten om hur jag har det.

Det handlade om utbrändhet. I programmet gick en kvinna till sin bil och bilen startade inte. Hon började skrika och slå på instrumentbrädan. En man kom till bilen och frågade om han kunde hjälpa till. Biljäveln startar inte, skrek hon. Låt mig försöka, sa mannen. Eftersom nycklarna inte satt i sa han: kan jag få nyckeln?

Bilen startade omgående.

Detta var förstås skådespel av en verklig händelse. Men hennes nycklar slog mig. Det var så kvinnan förstod att någonting var galet med henne. Hon kunde inte ens starta sin bil. Nu var hon med i ett program om utbrändhet tillsammans med psykolog och läkare.

Ibland ger livets slump oss en gåva. BBC  gav mig en. Jag fick en aha upplevelse. Det var som om någon hade diagnostiserat mig med hjälp av en nyckel genom TV rutan. Jag var tvungen att erkänna hur illa det var.

Nej, jag sjukskrev mig inte. Jag är inte den varianten. Det är faktiskt bäst att gå till arbetet och kräva eller göra en förändring. Som utbränd är det värre att börja på något nytt. Oftast så.  Dagen efter tog jag ett papper och började mödosamt skriva ner vad jag ville och vad jag skulle kunna förändra.

Det kom en sak till ur TV rutan den helgen. En ny lång vandringsled öppnades av Kungen, Nordkalottleden. 80 mil. Hade inte jag alltid önskat göra en riktigt lång vandring ensam med tält? Kunde detta vara något för mig? Jag tog ett hastigt beslut utan  att ens titta på kartan över området. Jag skulle gå leden nästa sommar.

Jag satt en skylt på finska ”sano ei” ovan telefonen på arbetet. Jag sökte semester till nästa sommar, 12 veckor. Jag hade gott om sparade dagar. Chefen skrev på utan att titta vilket orsakade kaos när sommaren kom. Men jag lämnade arbetet nästan på den planerade dagen. En svår förlossning sköt resan 2 dagar. Jag valde att hålla den helt övergivna patienten i handen.

Jag köpte ett nytt tält och en ny ryggsäck. Och jag gick 80 mil. Det var helt enkelt underbart. Jag fick till och med pengarna tillbaka genom en såld artikel, intervjuer och bilder. Jag vann en tävling med fina priser om stresshantering. Det var då när 80 mil var stort. Nu  måste det vara flera tusen kilometer innan man ens får en liten notis någonstans.

Jag blev faktiskt som en nästan ny person efter den långa vandringen. Jag blev också ganska bra på att säga nej. Jag sa nej till vissa patienter och hänvisade dem till socialtjänsten eller andra mottagningar.  Det var inte mitt fel att vår mottagning blev tidvis belastad i övermåttan och fler och fler ville få utbildning. Jag prioriterade utbildning (då blir det ju fler som kan) och försökte få tid för forskning och utvecklingsarbete. Är detta en patient till oss började vi alla fråga oftare på vårt veckomöte. Vad är vårt arbete, vad inte? Skall vi ta en patient av snällhet när ingen bryr sig om henne?

Jag valde mina insatser mer och gjorde bättre arbete. Jag släppte också mina doktorandstudier, det gick inte ihop med heltidsarbete. Jag har aldrig ångrat det. Vem skulle bry sig om det? Ja, så klart körde allt ihop sig ibland men jag hade lärt mig en läxa.

Märker du när det är stressfara på väg?

Det är när andra börjar berömma dig för mycket och samtidigt lite smygande lastar på dig sin del av arbetet. När du blir mycket duktig och samtidigt märkligt tom. När livet hemma är väldigt lite liv. När de virtuella människorna blir dina enda kontakter men även det är för mycket. När livet är kaos med bara en enda klar linje: arbete. Då måste man rädda sig och gå ut innan ens arbetsbörda är av sådan art att man inte kan öppna dörren.

Det sägs att kvinnor är mer stressade än män, speciellt de unga och akademiker. När jag tänker på kvinnors börda förr i tiden med flera barn och få hjälpmedel, med män som arbetade tio timmar om dagen i tungt arbete undrar jag varifrån stressen kommer. Är det kanske ett uttryck för fel liv, fel önskemål, fel uppfattning om vad livet skall innehålla? Fel krav från Samhällets sida?

Att utbilda sig men sedan få nya uppgifter man inte har kompetens och utbildning för tar bort effektivitet och arbetsglädje. Att ha  oändligt mängd uppgifter vilka aldrig blir lösta tillfredsställande tar knäcken på en. När lön efter studieskuld inte är bättre än för de gymnasieutbildade, knappt det, minskar lusten att ta de svåra jobben. Sådana arbeten har till exempel socionomer vilka skall ta hand om allt från den ekonomiska politikens korrigering, barn som far illa till att ”rehabilitera” terrorister och ha program för att förhindra radikalisering. Det är en omöjlig ekvation. Eller lärare som skall få ihop en klass med flera språk och kunskapsnivå som skiljer sig nära hela skolgången. Eller sjukvården där antalet personal, sängplatser och patienter är i diskrepans. Poliser som får en sten i huvudet eller kulor genom dörren och skall visa förståelse  för de kriminella i stil: vilka svåra upplevelse de har varit med…

Att bli bränd på sitt arbete ligger då inte långt. Det är snarare märkligt att så många orkar och håller ihop.

Dålig ekonomi skall jag  inte ens resonera om. Är man en ensam förälder och den andra parten skiter i sin del av ansvaret finns inga andra val än dra in de pengar som behövs.

Idag finns andra stressmoment som folk tar helt själv frivilligt till sig. Att ha en fantastisk helg, snyggaste outfit, mest lyckade kalaset och underbart liv  med sin kärlek, aktiviteter av hippa slag måste produceras till Facebook eller Instagram och få de så viktiga gilla tummar upp. Att låtsas inför Internetbekanta för så perfekt liv har man inte. Att tycka rätt är viktigt. Att sätta upp måsten som inte finns.

Att vara rätt och perfekt.

Mycket vill ha mer. Är det också detta ”mer” som välter oss, inte bara orimliga arbetsvillkor?

https://www.jusek.se/Press/Pressmeddelanden/akademikerkvinnor-mest-stressade/

https://stress.se/

 

 

 

 

Tiden som passerar kommer inte åter, så vänta inte.

Det är höst. Den första höstförkylningen kom två dagar efter första gymbesöket. Har hållit paus och bara gått terräng under sommaren och lite övningar hemma. Vem vill träna inomhus när det är fint väder? Inte jag, som har begränsat antal timmar i veckan (2 timmar varannan och 6 varannan vecka) att använda som jag vill, tiden då avlösningen kommer och tar hand om min sambo.

Vad skulle du göra om du hade två timmar i veckan att bestämma över?

Träningen kändes riktigt bra. La upp någon typ av system vad jag tränar på de olika tiderna. Kanske skulle jag boka en tid med personlig tränare igen, han som  gjorde ett program inför Kilimanjaro bestigningen? Jag har haft visst motstånd för att åter börja träna. Jag vet i princip att jag måste och hur jag bör lägga upp träningen men sedan slår lättjan till igen hand i hand med tidsbristen.

Nu fick jag avstå en vecka direkt för näsan rann och jag vill ogärna smitta andra. Det blev promenader i stället. I skogen smittar man ingen. Det är tomt. Någonstans läste jag att detta med förkylning är typiskt när man börjar träna.

Skogen är än vacker. Det märks av skuggorna att solen inte ligger högt längre. Mörkret är antågande.

Jag läste om Lois Pryce som åkte på sin motorcykel från Alaska till Argentina, runt Iran, och mer… Hon skriver klokt: The truth is you will never be ready and the only way to get ready for an adventure is to have one. http://www.loisontheloose.com/

Så sant. Många väntar och väntar på bättre tillfälle för att förverkliga små och stora drömmar. Sedan, när… En dag går det inte längre. Ålder kan vi inte backa.  Situationen i världen kan också sätta stopp. Sjukdom, arbetslöshet, kärlek, plikter… det finns en del som kullkastar ens planer. Jag har också låtit saker bli ogjort eftersom jag trodde på det magiska sedan.

Det blev bara en kort vandring i år, med ett barnbarn. Tiden räckte inte till mer. Men jag planerar att vandra nästa vår, sommar. Långt. Länge. Det kräver en del träning. Hur blir man av med latmasken som ibland angriper en? Det kan vara så skönt att bara slappa!

Vänta inte för länge med dina drömmar. Tiden som passerar kommer inte åter.

Mer om kvinnor som gjorde vad de önskade, även med livet som insats:

http://www.telegraph.co.uk/travel/galleries/amelia-earhart-and-other-great-female-adventurers/

Bild på slöa Nisse från Linda. Nisse kan verkligen bara slappa.