Hitta en perfekt tältplats?

Jag har gjort – igen – en vandring på Sörmlandsleden. Med 62 nationalparker eller naturreservat är Sörmlandsleden problematisk för en tältare. Naturskyddsområden markeras i bästa fall med vita markeringar på trädstammar och det innehåller förbud att tälta. Allemansrätt gäller inte på dessa områden. Lägger man till de av vildsvin uppgrävda områdena, klippor och stenar, tät skog, bebyggelse  och vägar blir det en konst att hitta en bra tältplats. När man kommer till en strand, sevärdhet eller vägslut finns det ordnade platser för bilar men förbud att tälta. Det finns alltid plats för bilar.

Man får inte vara gräsen i valet av tältplats.

En vandrare bör inte riskera bli ertappad med tältning på förbjudet område. Ja, det kan bli dyrt. Beroende på vad man anses förstöra på Naturskyddsområden är straffet från dagsböter upp till fängelse i två år. Miljöbrott är straffbart. Att tälta på fel plats är miljöbrott, dock blir det bara böter tror jag. Jag undrar vem som smyger i skogen på natten för att hitta överträdelser?

Det som är befriande med att tälta långt från allting som civilisationen erbjuder är tystnad. Ibland är tystnaden nästan total, man hör sina egna hjärtslag, myggan och när höstlöven faller. På Sörmlandsleden bryts tystnaden lätt. En hackspett. Fågelflock. Älg som passerar i snabb takt. Vildsvin, vars läte inte är snällt grymtande utan nära primalskrik. Och bilar. Ständiga flyget som passerar över en, både civilt och militärt. Men ibland är det tystnad som råder.

Naturen lever sitt liv. Civilisationen lämnar ingen ro. Själv är man besökare som vill ingå i naturen en stund.

Så, hur hittar man en perfekt tältplats?

Utsikt? Inte så väsentligt för i tältet sover man ju. Men visst är det häftigt att ha en vulkan eller alptopp i sikte. Nej, sådant bjuds det inte på Sörmlandsleden. Oftast är det bara skog.

Jag vill gärna ha någonting bakom tältet som en trädstam eller en stor sten.

Plan yta utan stenar och rötter. Inte så lätt i den sörmländska skogen och klipporna. Gran – och tallkottar får man rensa ut. Ja, lite bekvämlighet brukar man få offra.

Ogärna gräsyta, då är tältet blött på morgonen. Men gärna vatten i närheten. Vatten kan bli problem på Sörmlandsleden. Det finns källor men några av de var bara lera nu och vattenkvalitén är ibland tveksam. En klok vandrare har med sig vattenrening och orkar bära mer vatten än dagsransonen.

Så osynligt som möjligt. In i skogen. Bort från leder.

Eller, nästan vad som helst  duger när det blir mörkt och  trötthet tar över. På PCT sov jag på själva leden i tre gånger när det inte gick att hitta en plats och mörkret föll. Nog har jag haft konstiga tältplatser flera gånger.

Jag har alltid känt mig hemma och trygg i mitt tält. När natten faller i skogen och jag sitter i min sovsäck ätande kvällsmål är jag på rätt plats i livet.

Att tälta är dock för det mesta kortvarigt. Bytbart. Hur väljer vi den platsen vi bosätter oss på? Har vi valmöjligheter? Vilka möjligheter att välja idag har de svenska unga vars föräldrar inte kan lägga en insats för en lägenhet? Vilka valmöjligheter hade de 60 tal personer och familjer som svarade på min annons om uthyrning av lägenhet bara på de första timmarna?

Hur hittar vi vår plats i livet, i samhället, i arbete, bland de andra som också letar efter något stabilt och väsentligt att ha i tillvaron?

Är allt bara en allenarådande slump eller har vi fri vilja?

Vandring i september 2020: Sörmlandsleden  etapper: 6:1, 6, 62 – 54, 50:1, 51 – 57.

Översta bilden: Luottolako i Sarek. Bild 1 i galleri från Grönland, bild 2 PCT Oregon, resten Sörmlandsleden.

Bättre tider.

När livet är enahanda och nyheter handlar om brott, elände, okunniga politiker och sjukdom återgår jag till bättre minnen. 2018 var USA och PCT mitt drömmål och de tre delstater, Kalifornien, Oregon och Washington visade sin bästa sida med vänliga människor och fantastisk natur. När jag läser om USA nu fylls jag av oro. Om USA inte förblir en stark stormakt vad kommer efter? Kina? Valet ser redan ut som sämre komedi med en dement man och en buffel i huvudrollerna. Dock håller jag på buffeln. Har tagit hand om en dement man i sju år och de kan inte styra ett land. Någon annan drar i trådarna bakom.

Varför ställer inte de smarta människorna upp som politiker? Inte där. Inte i Sverige. Antagligen för att de är upptagna med sina företag, forskning och framsteg. De har inte tid att slicka uppåt för att hamna på valbar plats.

Men nu till några fina dagar på Pacific Crest Trail. Dag 126, femte september, gick jag genom Jefferson Park. Området ligger omkring 2035+ miles vandring om man startar från söder. En av höjdpunkterna under turen. Jag tältade först vid Mills Creek i en håla mellan buskarna. Att vada den var mindre roligt eftersom vattnet var grötigt glaciärvatten, omöjligt att se botten. Till sist lyckades jag hoppa från en stor sten till en annan och komma över. En stark man tog min ryggsäck.

Arean var grönt varvat med sand och sten, vulkanisk område med Mt. Jefferson som dominant utsikt. Jag stannade flera gånger och till sist blev det mörkt och jag la tältet vid en sjö. Pratade med några andra tältare. Dagen efter nådde jag Ollalie och dess lilla affär. Hamnar du där ta med kontanter! Jag handlade med resten av mina dollar och expediten räknade så jag inte överskred mina tillgångar. Men Timberline Lodge hade en automat, bara 45 mile dit och de serverade en stor frukostbuffé! Även vi som tältade var välkomna. Vilken lyx!

Mt. Jefferson är döpt enligt president Jefferson (president 4 mars 1801 – 4 mars 1809). Han var intresserad av att kartlägga Nationen och flera expeditioner bekostades under hans tid. Sägs att berget upptäcktes under en expedition 1806. Höjden är 3199 m.

Under vandringen i Oregon hade vulkanerna hade avlöst varandra. som Mt. Mc Loughlin, Three Sisters, Crater Lake, Belknap Crater, Mt Washington, Three Fingered Jack och snart Mt. Hood. Det fanns säkert fler.

Det var makalös terräng.

Efter Timberline Lodge närmade jag mig  Cascade Locks och Bridge of the Gods, som inte alls har med Gud eller tredje radens publik att göra, utan varor. Bron  går över Columbia River som är gränsen mellan Oregon och Washington. Leden går sedan mot Washingtons stora skogar och mera vulkaner.

Vädret var inte på min sida när jag närmade mig Cascade Locks.

Jag var stelfrusen efter en hel dags regn och  en kall natt som tillbringades i tält mitt på leden då det var omöjligt att hitta någon plan fläck i lavalandskapet. Men jag klagade inte. Jag hade vatten för ett litet vattenfall rann bredvid. Lite mat kvar. Jag åt upp resten av peanut butter, nudlar och kokade te. Jag lät pannlampan lysa som en varning även om jag inte trodde någon skulle passera mig i mörkret. Dagen efter gick jag mot stan och tog in på motell. Ägaren laddade rummet med extra handdukar och kaffe. Han sa att jag såg risig ut. Sant. Jag ställde mig i duschen. Stod där tills kylan släppte. Gjorde kaffe. Stod en omgång till i duschen. Sedan var det dags för frukost!

Du ser levande ut, sa ägaren när han visade mig vart fiket låg. En stor frukost kan återställa vad som helst. Ägg, bacon, pannkaka, ett muffins, glas juice och dubbel kaffe.

Fit for fight again. Äta mer, handla mat, skicka paket till mig själv till leden, tvätta, packa och gå igen. Det var helt enkelt underbart. Solen tittade fram lite tveksamt. Men nu var allt torrt, ryggsäcken fylld med mat och leden började med en snäll sträcka på ca 5 mile innan den började gå uppåt. Jag hade en fantastisk dag framför mig.

Finner man ingen rasism får man hitta på den.

Natur och vandring ser ut att vara en ”vit” sysselsättning, i alla fall på norra jordklotet, de länder jag har vandrat i. Under alla mina vandringar, oavsett land, har jag råkat träffa och prata med kanske tio -femtontal med annan hudfärg än min. De flesta var från Kina. Alltså folk där man klart ser att de inte är bleka solbrända vita.

Men, nu är det vita naturintresset också rasistiskt. Från ABC nyheter USA:

New government data, shared first with

@ABC

News, shows the country’s premier outdoor spaces—its 419 national parks—remain overwhelmingly white.

It’s racist to go to national parks, even though you’re not keeping anybody else from going there. It’s “self-segregation,” even though the parks are open to anyone who wants to go. And if you’re a white person, it’s your fault if people of color don’t want to go to the parks, especially if you’ve never done anything to hurt anybody.

The message is clear: Mother Nature is a white supremacist. (länk nedan)

Pacific Crest Trail gick genom flera Nationalparker. Ca 50 personer började dagligen vid södra gränsen. Eftersom jag gick sakta hann flera förbi mig och i slutet när jag var mer i form hann jag ikapp flera. Sedan kom folk som gjorde dagsturer, gick några dagar och de som gick Muir Trail. Alla utom en som jag pratade med var – troligen – vita. En svart man sprang förbi.

Som vandrare studerar man inte andras hudfärg annat än om personen ser ut att vara brännskadad. Då erbjuder man någon kräm för lindring. Man pratar om nästa vattentäkt, om mat, om kilometrar, tältplatser, nästa plats att köpa mat i och om det är något man behöver hjälp med. Men nu får vi veta att vi vita är rasister även i ett Nationalpark och ute i naturen. Själva naturen är rasistisk, icke inkluderande.

Suck. Det kan inte vara så att olika människor har olika intressen?

Finner man ingen rasism får man hitta på den.

https://pjmedia.com/news-and-politics/jim-treacher/2020/07/02/going-to-national-parks-is-racist-declares-abc-news-n599372

https://abcnews.go.com/Politics/americas-national-parks-face-existential-crisis-race/story?id=71528972

Vandra på fjällen för första gången?

På grund av Corona pandemin semestrar svenskarna i Sverige. Aldrig har fjällen varit så populär som nu. Borta är den tiden då jag inte såg en människa på flera dagar, kanske veckor. Det låter bra att den svenska naturen uppskattas och att flera vandrar, en hälsosam semester. Men, följaktligen finns det flera ovana vandrare på fjällen i år. Nattågen mot Abisko är fulla. Olycksrisken ökar. De Kommuner som ligger vid fjällområden är oroliga för de risker ovana vandrare kan ta. Att belasta sjukvården nu och på mindre orter är ingen bra sak.

Så, här kommer några enkla råd från en van vandrare.

Är du en novis så håll dig på märkta leder där det finns stugor att tillgå vid kris. I år måste du boka stugplats i förväg så stuganvändning är kanske inte ens ett alternativ men man kan tälta i närheten och använda toaletten.

Skräpa aldrig ner. Lämna inte toapapper i naturen. Ha en soppåse. Lämna inga sopor annanstans än i soptunnor och förbränningsugn. Finns de inte ta med soporna. Det förvånar mig alltid hur människor tror att sopor bara försvinner i naturen eller ”någon annan” mystiskt plockar upp det. Jag vill ha det lika rent på svenska fjällen som det var på PCT i USA där jag inte råkade se en fimp på 4000 kilometer. Inga bajshögar man trampade på av misstag. Inga toapapper täckta med en sten.

Skulle man göra sina behov på PCT gällde det att gå 60 meter från leden/vatten, gräva en två decimeters grop och sedan fylla jorden över skiten. Toalettpapper åkte i soppåsen. Flög det något skräp runt plockade någon genast upp det. Det hände att dagvandrare erbjöd sig att ta långvandrarnas sopor. Det kunde vara tio dagar till närmaste ”civilisation”. Dessutom måste man förvara soporna i ens bearbox med maten under vandringen på björnareor. Så, visst borde vi kunna hålla rent här hemma när vandrare – även de svenska – kan i USA.

Ha med dig karta, kompass och klocka. Lita inte bara på mobilen, den kanske inte fungerar. Ha koll på vart det finns nödtelefon, märkta på kartan.

Ta med mera mat, en liten extra reserv. Du kanske blir stående, vill stanna eller behöver hjälpa andra. Nu finns det ett sparsamt men helt ok förråd till försäljning vid vissa stugor. Kolla platserna innan du går. Att försöka göra tre mil till närmaste shop med en energikaka är inte kul.

Ta med första hjälpen. Sk leukoplast är bra att tejpa fötterna med för att förhindra skavsår. Skavsårsplåster håller bara en kort stund. Dubbla strumpor, en supertunn och en yllestrumpa brukar hjälpa. Ta hand om skavsår genast, vänta inte.

Gå inte med alldeles nya skor. Du behöver inte ha vandrarskor. Många går med andra sportskor, bara sulan är grov. Mina sista sportskor höll nästan 2000 kilometer. Glöm inte regnkläder och överdrag till ryggsäcken

Krymp packningen. Ta inte mer än du kan bära ledigt. Strunt i att väga utan prova hur det känns genom att gå ett tag i trappor eller backe hemma. Känns det bra är det ok. Är det plågsamt redan hemma plocka ut något. Är ni flera som skall gå dela det ni behöver. Problemet är om någon vill avbryta – det här var inte kul – och vända. Pressa inte ner utrustningen så mycket att alla måste avbryta.

Gör en lista över din behövliga utrustning, det du ska packa in. Pricka av när du lägger det i säcken. Det är så lätt att glömma något, tro mig. Har gett till folk allt från kartor till plåster och mat.

Lämna alla dessa kanske ”bra att ha saker”. Tjocka böcker du tänkte läsa. Finare kläder för en stugkväll. Ta det så minimalistiskt det går.

Försök att packa så du kan hitta allt i beckmörker utan att riva ut allt. Ordning alltså. Nederst sovsäck överst dagens behov och första hjälpen.

Planera inte så noga hur långt du ska gå varje dag, utan låt det bli lite spontant. Vandring skall vara en njutning inte miltävling. Så klart, om du stugvandrar har du inget val men jäkta inte. I år när du måste boka en plats har du den kvar även om du tar det lugnt under dagen.

Träning? Nu är det för sent. Har du en normal kondition går det bra att vandra bara du inte tar för mycket bra att ha prylar med dig så ryggsäcken blir för tung.

Många drömmer också om Sarek utan att ha en aning om hur det kan vara. Där är du din egen utan leder och  stugor.  I år är det än snö på fjällen fast det är i början juli. Snösmältning innebär mera vatten i jokkarna. Det kan bli besvärligt. På skala 1 till 5 kan alla jokkar vara en femma, alltså ”riskfyllt vänd nu” typ. Strömmande jokk är inget att leka med. Vad kan innebära döden. De märkta lederna har broar men du kan få vada något enkelt vad. Vada aldrig barfota.

Har du aldrig vandrat på fjällen förut skippa Sarek. Ta Kungsleden norr, Padjelantaleden, Jämtlandstriangeln, Hemavan – Ammarnäs… Märkta leder alltså. Nästa år kan det vara mindre snö och du är mera van. Sarek är inte farligt men kräver mer vana, mer att bära och väldigt gärna en person att gå med för att underlätta vad. Jag vandrar dock för det mesta ensam så kanske ska jag hålla tyst.

Lägger en länk till min packningslista för en långvandring, kan vara intressant att se vad jag hade med mig för 160 dagar i vildmarken plus en vecka för vandring vid havet. Dock behöver man bara en del av det för en vecka på fjällen. Jag bodde ju ute nästan alla dessa dagar.

Ha en fin vandring! Bilderna från Kungsleden, Padjelantaleden och Hemavan tagna ungefär vid märkta leder.