Har du hyrt ut ditt hem någon gång? Hur gick det?

Samtidig som gubben skall flytta till ett demensboende har jag en egen att göra lista som har vuxit till 49 punkter varav 15 är avprickade.  Jag ska åka till USA för sex månader och vandra. Att fylla blanketten för visumansökan var inte helt enkelt. Ingenstans gick det att fylla i sanningen att jag bor i tält och vandrar på Pacific Crest Trail.

Hela? Jag är ganska envis men usel på att vada och vad finns det gott om. Jag går så länge jag orkar. Denna gång har jag inte planerat så blodigt som de andra längre vandringarna.

Jag ska hyra ut lägenheten under tiden vilket innebar en annons på Blocket. Jag ser att ca 1020 sökanden, ca 3 030  bostäder försöker  finna varandra på Blocket inom Stockholmsområdet. Det borde ju gå på ett nafs att hitta en hyresgäst eller bostad?

Inte.

Att hyra ut sin lägenhet i andra hand är en omständlig procedur som snor orken. Jag fick 54 svar. Många, kan säga de flesta, var inte tänkbara som godkända hyresgäster för min strikta hyresvärd, inte heller för mig. En del svaranden hade missförstått vad jag skulle hyra ut och mina krav som inga rökare, djur eller barn. Lägenheten är inte lämpad för barn och jag är allergisk. Man läser mycket tragik i svaren men jag är bara en som vill få in hyran under tiden och lägenheten hel när jag kommer tillbaka. Jag är inte någon som kan idka välgörenhet.

Bostadsbristen, om det finns, är någon annans ansvar.

Det är viktigt hur man bor. Så flera av dem som vill hyra önskar någon slags dröm. Lägenhet i centrala Stockholm utan köande eller några miljoner. Krav på olika saker som stora fönster mot söder,  fin utsikt,  grönt, diskmaskin eller finare område med lägenhet av bättre klass. Lång tid, helst flera år. Jag saknar önskemålen. Det är inget flashigt utan mer trist lägenhet jag bor i – om man ser på önskelistor – och vill hyra ut. Fungerande lägenhet med det som man behöver i vanligt liv från bestick till soffa och dubbelsäng samt många böcker om man nu vill läsa och en TV som säkert slocknar när som helst.

Jag bokade en visning. Att bara två par av sex  inbjudna dök upp visar att marknaden är god för hyresgäster. Hädanefter vill jag inte höra något gnäll om bostadsbrist. Jag kan omöjligen vara den enda som får ett drös svar men få orkar komma till visning eller skicka ett mail med nej tack. Eller var det avståndet 16 minuter från centralen som var alldeles för långt?

Eller var det raden i visningsmeddelandet som berättade att en jurist var inkopplad som avtalsskrivare och kontrollör?

Det paret som hade anmält sitt intresse först av alla ville hyra lägenheten och skriva kontrakt direkt. Jag började omedelbart med pappersarbete till min hyresvärd som krävde mina biljetter till USA för att se om jag skulle åka som sagt, med mera. Jag tog bort annonsen när det var dags att skriva avtal. Det föll. Paret fick ett eget kontrakt på en lägenhet från en kö de stod i,  precis då vi skulle traska oss genom hyresavtal med min jurist. Roligt för dem, bara att gratulera. Synd om mig.

Jag stod i ruta ett. Jag hade också kastat alla svaren i den digitala papperskorgen. Jag ville inte spara dem. Dumt?

Ny annons. Men nu stod det andra paret som tittade kvar som intressenter och de ringde med undran över vad som hade hänt eftersom annonsen dök upp igen. Och 27 nya svar.

Så, det ser ut att lösa sig men papper, papper igen. Och alla dessa kontroller man måste göra för att inte bli blåst både för lägenhet och för pengar. Hur trevliga personerna än är, är de ju inga man känner.

Vad skall man plocka ut ur lägenheten? Vad kan man låna för hyresgästen?

Jag minns hur jag fick min första lägenhet efter skilsmässan. Jag ringde, meddelade intresse och de lämnade nycklarna  i brevlådan ute med en klisterlapp med mitt namn på. Sedan kom hyreskontrakt och avi per post men då hade jag redan flyttat in. Även nästa lägenhet hyrde jag utan att hyresvärden hade kontakt med mig, den tidigare hyresgästen lämnade bara  över nycklarna.

Att hyra  lägenhet från Allmännyttan, den jag nu bor i, innebar betydligt mer kontroll. De ville ha legitimation, sista lönekvittot och anställningsbevis. Lägenheten visades dock inte. Jag fick nycklarna och gå dit själv. Huset var nytt och byggarbeten pågick än. Senare flyttade jag till en annan lägenhet i samma hus, den jag nu vill hyra ut.

Har du hyrt ut ditt hem någon gång? Hur gick det?

Bild: nej, det är inte mitt hus utan det huset där Casanova bodde i Venedig.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Giacomo_Casanova

Tystnad som superupplevelse.

Jag har skrivit så mycket om elände och sorg. Men idag när jag såg ett naturprogram i TV om livet i det djupa havet  kom jag hastigt ihåg något som var en helt underbar upplevelse.

Jag snorklade i havet utanför Phuket. Ön vi utgick ifrån var liten, jag hittar inte det nu på kartan. Havet var full av fantastiska fiskar, hajar, bläckfiskar, sjöhästar och märkliga varelser vilka var varken fiskar eller insekter.

Det var som att simma i ett akvarium. Jag simmade genom en stor samling blågula fiskar. De kallades svenskfisken. Jag stirrade i ögonen på en mindre haj. Jag såg en bläckfisk försvinna mot djupet.

Jag brände illa ryggen trots dubbla tröjor. Hotellets läkare tog hand om mig och personal sprang in titt som tätt med dricka eller tröstande ord.

Sommaren 1990, då jag besteg Kebnekaise för första gången, hörde jag också den totala tystnaden. Båda var fantastiska upplevelser. Senare besteg jag Kebnekaise igen och gick även över snökammen till  den norra toppen och sedan ner till Rabots glaciär. Men den första gången var unik förstås även om den andra var av häftigare klass och dessutom i sällskap med min son  som var van bergsklättrare.

Jag satt klockan fyra på natten på den södra toppen av Kebnekaise och såg solen gå upp över Kiruna. Det var så klart att utsikten var milsvid, man såg silhuetten av Kiruna. Stjärnorna och den bleka månen försvann sakta och solen på den knallblåa himlen tog över.

Men tystnaden då? Jag hade gått upp från Tarfala mot Dárfalcorru för att nå Kaskasvagge och sedan bakvägen genom Kaffedalen till Kebnetoppen. Jag satt mig ner högt uppe på fjällryggen och tittade på utsikten mot dalen. En grönskimrande ljus svepte över den. Inte en människa utom jag. Inga djur, inte ens en fågel. Då hörde jag tystnaden. Jag hörde ingenting. Jag som hör myggan från långt håll. Inget vatten som porlade. Inte ens ett grässtrå som vajade. Det var mina hjärtslag och andning som bröt tystnaden. Jag vågade knappt andas.

Som om världen hade slutat att existera.

Det var fullständigt enastående. Det är aldrig tyst i den moderna världen. Hur tyst man än är själv hörs gatubruset, andra människor, suset i elementen, skogens så behagliga ljud…

Jag ville bara sitta kvar och lyssna på ingenting.. Då såg jag två män gående på dalbotten och förtrollningen bröts.

Jag har en del upplevelser i naturen,  unika för mig. Då jag har känt mig fullkomligt lycklig. Nu bortser jag från stunder och liv med mina barn och barnbarn eller kärlek jag fått uppleva. De är i en klass för sig.

Jag tror att vi lätt förbiser de lyckliga stunderna och de välfungerande sakerna i våra liv när pessimismens svarta kåpa försöker hålla oss i mörkret utan minnen, utan framtid. Det finns så mycket elände i världen. Det är svårt att  tro på en tillkommande tid i världen utan bekymmer. Desto mer vi vet, desto mer kan vi också oroa oss för det som kommer. Kunskap är inte alltid befriande.

Verkligheten är sådan att det finns mer oro än stillhet i mitt liv just nu. Kanske blir det så när man blir gammal och ser bakåt och jämför sedan nutid och inser att den framtiden man trodde sig lämna till sina barn krackelerar inför ens ögon? Kanske är det samvetskval över att man kunde så lite och åstadkom egentligen bara något försumbart i stället stordåd.

Det hjälper inte att fly till minnen från ett hav eller en topp med milsvid utsikt. Vardagen är alltför nära. Men oron gäller inte längre så mycket mitt liv utan dem jag en dag lämnar efter.

Bilden är en utsikt mot Tarfalasjön i juni.

Bucket list eller ta det som kommer?

Det finns en film om två gamla cancersjuka gubbar liggande på ett sjukhus. De beslutar sig att gå ut och göra något av sin bucket list innan det är för sent.

Jag sökte på ”bucket list”  på Internet och vilka enorma listor det dög upp.

Det handlade mer om  hur man vill leva och vilka saker av världens smörgåsbord man ville plocka och pricka av, inte att göra några få saker som förgyllde tillvaron eller påverkade en positivt, inte heller det man gör för andra. Undantag fanns förstås.

Ett exempel: se hundra djur? Tänk om man bara kommer till 98. Jag har inte ens orkat räkna alla djur jag har sett. Nej, 100 blir det nog inte men kanske 75 -80 om husdjur är  med och insekter borträknas. Räknas fåglar? Då blir det mer än hundra.

Att färga håret hittade jag på någons bucket list. Lite mer hade jag tänkt mig.

En del på listorna var förstås intressant. Mycket handlade om att se världen.

Vad finns på din bucket list, det du ska göra i livet före döden? Hör du till dem som tror att det finns så gott om tid och jäktar inte utan skjuter upp det du önskar? Finns det hinder du inget kan göra åt som barn du har ansvar över? Kanske finns det lite mindre saker man önskar att göra men inte ge sig tid till det?

En dag har tiden gått och en del saker på listan är omöjliga att förverkliga. Man kan faktiskt vara för gammal för fysiska prestationer. Att få till drömyrket har också sin begränsning. Världen förändras och hindren som krig bildar murar. Eller pengarna räcker inte till, ett vanligt skäl till att ens bucket list blir bara en dröm, om ens det.

Jag hade ingen skriven lista men en tanke ”det ska jag göra en dag”. När jag tittar bakåt har det hänt en del men många saker har stannat på önskestadiet, i soptunnan eller bara i en fantasi som aldrig kommer att förverkligas.

På min lista fanns en resa till Egypten. Vi var nästan på väg dit när gubben min blev sjuk. Sedan kom den arabiska våren som inte var en vår utan höstkyla och allt blev kaos. Det känns som om pyramiderna är något en ensam kvinna får avstå från. Gruppresor är inte min grej. Gubben har rest färdig.

Det fanns en del andra historiska platser jag ville se. Rom, Venedig. Avprickad. Grekland likaså. Någon väldigt ursprunglig långt från civilisationen levande stam. 2 stycken avprickat. Andra platser. Ja, många i Asien där vi bodde ett tag. Burma och Pagan. Jag hade drömt att resa dit sedan tioårsålder då min far köpte en bok ”Vår Vackra Värld” och där fanns en bild från Pagan. I ett tempel kunde man se en målning av mongolhärskare som raserade kungariket Pagan 1287, troligen Khubilai khan. Den enda målningen i världen.

Pagan var fantastiskt, alla superlativ krymper. Det var enastående att se bilden  av mongolhärskaren ridande på en liten häst och flätorna flygande i luften. Man fick inte ha mer ljus än ett stearinljus för färgerna kunde blekna och fönstren var igenspikade.

Jag skulle skriva en bok. Avprickat. Publicera noveller som extraknäck. Ja. Men jag ville skriva också något som gav andra hjälp i deras arbete. Jag skulle doktorera. Jag gav upp efter ett år. Jag var tvungen att arbeta heltid och läsa heltid, det gick inte ihop. Undervisningen var inte heller något jag hade förväntat mig, vi höll på att citera andra alltför länge. Jag sörjer inte att jag hoppade av då. Boken jag skrev i stället blev dock en miss. Trots översvallande brev från några förlag fick jag inte den publicerad. De kanske tackar nej så? De skyllde på ekonomin, det går inte att sälja handböcker för socialt arbete.

Jag ville ställa ut mina naturbilder. Avklarat. Men vart hamnar de sedan om inte i soptunnan efter döden?

Jag ville vara en snäll och hjälpsam person. Även det är tveksamt. Det beror på vem man frågar. Kanske min imaginära lista innehöll mer av känslomässiga saker än materiella. Att vara älskad, god mor, bra person, utbilda sig, göra något för samhället, inte en egoist. Jag kan inte bedöma själv om ens något är avprickat, annat än vissa förbättringar för området där vi bodde när barnen var små.

Det finns förstås saker jag önskat göra och gjort som att vandra tour du Mt. Blanc, vandra på Grönland, gå på Inlandsisen, Sarek, vandra med barnbarn, höra vargen yla i naturen, vandringar och bestigningar med sonen, resa med barnbarn, se Eiffeltornet och andra sevärdheter. Men lista som prickades av? Nej, det var mer livet som hände. Det finns överraskningar jag har bjudits på som safari och Kilimanjaro. Ibland är livet magiskt. Ibland bara skit.

Det finns en sak på min önskelista som börjar bli verklighet. En lång, lång vandring.  Jag har gjort lång vandring förut, Nordkalottleden. Ja, då var 80 mil långt och orsakade tidningsartiklar och intervjuer, nu är 80 mil bara som en träningsrunda. Att korsa Island norr – söder var inte ens värt att försöka skriva om. Idag är äventyr så häftiga att en vandring genom Island är liksom normal semester. Jag tyckte det var en fantastisk vandring.

Så den sträckan jag planerar är inget att prata om, än. Hur långt? Det får jag se när jag går. Jag går så långt jag orkar. Nu ska jag inte planera så mycket som den första gången. Jag lämnar lite mer till slumpen. Jag försöker i alla fall inte överarbeta och besluta hur långt exakt jag måste gå en dag.

Att planera, göra en liten lista om vad man vill åstadkomma under året, liknande nyårslöften är inte så dumt. Jag ska hålla mig nu till den närmaste tiden, inte mer. Att komma i väg och vandra och några få saker som måste till innan jag flyger iväg. En del av detta är smärtsamt som att lämna sambon till ett boende. Men livet väntar inte, inte ens på mig.

Hur är det med dig som läser? Vad finns på din lista? Eller tar du dagen som den kommer?

Några listor slumpat:

http://theeverygirl.com/2018-bucket-list/

https://bucketlistjourney.net/my-bucket-list/

http://www.destinavo.com/bucketlist/

https://www.swedishnomad.com/sv/bucketlist

Pagan, Rom, safari i Tanzania, Nordkalottleden.

Det kvinnliga befälet och anfall mot Sylarna – om trakasserier i det militära.

I vågen av metoo kampanjerna kom jag tänka på en obehaglig och men dock lite skrattretande upplevelse. En kvinna och ca 15 män är personerna i den historien, plus vi, min son och jag. Det hände rätt många år sedan men skulle vara toppaktuell just nu när anklagelserna från kvinnliga militärer haglar mot män.

Sonen och jag var på en fjällvandring. Det var i månadsskiftet september / oktober. Ja, vi var sent ute men ibland faller inte två personers tider ihop. Vi hade planer att göra Syltraversen men hastigt ymnigt  snöfall så där en halv meter under natten grusade det. Vi gick dock tappert till Syltoppen och gjorde en kortare kamvandring. Sonen är bergsklättrare så jag litade på att det skulle gå bra. Kämpigt värre i snön. På natten snöade det mer. Det var tungt att gå tillbaka till Storulvån och sedan till tåget. Eftersom stigen inte syntes gick vi enligt vintermarkering. Man sjönk ibland till knäna. Det blev en ordentlig träningsrunda.

Att trampa i djupsnön är bra motion. Prova!

Vi stannade i ett vindskydd för att laga mat. Stugan var full av soldater ca 15 män samt ett kvinnligt befäl.

Vi såg direkt att de inte var utrustade för vädret på något sätt. De hade svårigheter med sina spritkök kylan medan vi fick maten att koka på ett nafs. Någon undrade tyst vad vi hade  för kök. Det kvinnliga befälet skrek år soldaterna att skynda på. Hon skrek, det var ingen uppmaning. Hon skrek nedsättande kommentarer. Slöa…mesar… mera. Hon angrep deras  manlighet grovt.

Var det den jargongen man har i det militära?

Vi frågade killarna vad de skulle göra.
Bestiga Syltoppen, svarade de.

Vi undrade om de hade lov att göra det. Toppen låg i Norge. Kunde det uppfattas som en fientlig handling med en massa svenska soldater som gick över gränsen till toppen?

Ridå. Det kvinnliga befälet blev alldeles förstummat. Sedan började hon ryta igen att hon skulle hitta på annat så… när de väl kom fram.

Soldaterna tackade oss tyst. De var tydligen inga bergsexperter.

Jag har ingen aning om det skulle vara förbjudet eller olämpligt att bestiga Syltoppen av svensk militär. Däremot var Syltoppen i tjock lössnö inte lämpligt för folk utan erfarenhet och utrustning. Knappt för dem. Nu snöade det åter i stora tjocka flingor och temperaturen sjönk.

Vi hade nog inte sagt något angående Norge om kvinnan inte hade varit så olämplig som befäl. Man skriker inte åt någon på det sättet. Inte alls. Som befäl är man ett gott exempel och skapar förtroende, inte att alla ser spyfärdiga ut av undertryck ilska.

Hon var någon vi idag skulle hänga ut på metoo. Även kvinnor kan. De är inte alltid offer, utan översittare. Mobbare. Jag har känt några obehagliga kvinnliga chefer i mitt liv men har inte råkat ut för en manlig sådan. Slumpen?

Gruppen började gå. Vi såg att hon försökte leda männen rakt ut i stället att följa våra spår på vinterled. Snart hamnar väl hela gänget i ett vattendrag, antog vi. Vi ropade, men hon brydde sig inte om det. Lycka till, tänkte vi lite spydigt men tyckte synd om soldaterna. OK, soldater skall väl kämpa men inte på grund av dumhet och usel planering.

Vi vandrare vidare i snömodden. Det var trots snön en härlig vandring.

Om de aktuella kränkningarna inom militären, från Cornucopia:

Kränkningar i olika former har historiskt varit ett mycket vanligt inslag i den sk värnpliktsutbildningen och kulturen har ärvts vidare och upphörde inte med värnpliktsutbildningens avskaffande. Kvinnor är inte undantagna från dessa kränkningar, som snarare får en sexuell natur.

1 730 kvinnor har skrivit under ett upprop, publicerat bakom en låst betalvägg hos Dagens Nyheter, så allmänheten inte kan läsa uppropet, om dessa kränkningar och övergrepp inom Försvaret.

http://cornucopia.cornubot.se/2017/11/overbefalhavare-micael-byden-ryter.html