PCT startdag, sorrow valkers och muren i Campo

Jag stod vid Pacific Crest Trail, dess södra ingång och var rejält illamående. Bussfärden från San Diego till Campo var hemsk. Busschauffören, en väldigt bestämd dam, körde som om det var rally i öken. Jag blev åksjuk. Hon lät mig inte heller betala pensionärspris.

  •  Inte är du över 65, du ska ju vandra PCT! Sa hon. Fem dollar, tack!

Nu stod jag på PCT Southern Terminus vid den första delen av leden som var just öken och ville bara lägga mig ner.

Jag hade fått sällskap i bussen av Mark, en cowboy, som hade fått en överbliven startdag. Han gjorde en sorrow walk. Han hade bott och arbetat på en gård med sin mor. Hans mor, något över 60 år,  hade dött hastigt och Mark lämnade allt, packade en ryggsäck och startade utan vidare planering.

Han var inte ensam med sorg i ryggsäcken. Jag träffade flera sorrow walkers under tiden på leden. Människor som hade drabbats av någon stor förlust. Folk som hade förlorat närstående genom döden och de trodde att en vandring skulle hela dem. Några som hade fått allvarligt sjukdomsbesked av doktorn och hoppades att naturen läkte i stället operation eller mediciner. Jag tror att gå är en bra medicin. När man går töms huvudet av all onödig tyngd och till sist går man bara och insuper naturen. Men att fly medicinsk nödvändig behandling tror jag inte på. Kombination kanske i lagom mängd?

Jag gjorde också en ofrivillig sorrow walk i början. Jag hade ju drabbats av död i familjen, min sambo, bara några veckor innan. Mardrömmar om hans död  kom att plåga mig. Jag hade dock planerat på min vandring länge, inte att jag flydde till en led. I min ryggsäck fanns inga onödiga saker. Marks såg ut att spricka av tyngden.

  • Jag kastade in det jag trodde var behövligt.

Vi två stod nu vid muren som markerade gränsen mellan två länder, USA och Mexiko och Mark berättade om den. Han var en  fd. marinsoldat och han hade varit med om att bygga muren. De hade använt överblivet material från militären. Det skulle vara sparsamt, sa den dåvarande presidenten, jag är inte säker på om det var Reagan eller Busch. Folk i omgivningen på USA sidan var för muren. De var trötta på smugglare, kriminella och droger.

  • Det fanns ju legala vägar och övergångar om man ville komma in till USA. Det finns så även idag för ärligt folk, sa Mark. En stat utan en gräns är ju ingen stat.

En stat utan gräns är bara vildmark, möjlig för vem som helst? Man kunde diskutera detta länge  just idag när karavaner av människor, mest unga män från Sydamerikanska länder, marscherade mot USA gränsen och gränsvakterna passerade oss med bilar vart tionde minut. Sverige hade också varit öppet för de flesta.

Vi lämnade snabbt politiken och tog några foton. Sedan drog Mark iväg och ropade standardhälsningen: se You on the Trail! Jag gick sakta och hoppades att åksjukan skulle släppa snart. Jag lyckades gå 7-8 mile den första kvällen. Öken var inte tom av växtlighet, tvärtom. Det var svårt att hitta tältplats. Jag fick nöja mig en plätt mellan buskar och gräs.

Trots att det var kväll var det riktigt varmt. Det skulle bli varmt från rekordvärme till ljumma dagar ändå till september. De nästa två dagarna fick jag lära mig vikten av att bära mera vatten.

Jag hade försett mig med för lite vatten.

Att vattenrapporten som jag hade läst hemma stämde inte längre.

Men nu låg jag i tältet och kunde knappt förstå att jag var i USA för att vandra. Och att de 8 mile jag hade gått var bara en smula av de 2660 som låg framför mig. Jag satt väckarklockan på 4.00.

(1 mile = 1,609 km)

https://news.nationalgeographic.com/2016/03/160304-us-mexico-border-fence-wall-photos-immigration/

http://everykindapeople.blogspot.com/2018/10/de-flesta-amerikaner-motsatter-sig.html

Hemma efter love story med USA.

Jag är hemma igen efter nära sex månader i USA. Syftet med min resa var att vandra på Pacific Crest Trail, som går från gränsen till Mexiko genom Kalifornien, Oregon och Washington till Kanada. Jag skulle gå så långt jag orkade eller kanske hela 2660 mil. Kan säga direkt att det gick oväntat bra att gå, inga problem, även om jag aldrig kom till Kanada utan gav upp på grund av vintern bara  2 – 3 dagsmarscher ifrån gränsen. Mer om den dagen senare. Så klart gick jag inte varje mil utan hoppade över bitar på grund av bränder, avstängningar eller att jag ville ta en annan väg och se annat, men så gjorde vi alla. Få av vandrarna gör en helt ren PCT. Jag gjorde min vandring. Jag njöt av ensamhet, 95% av tiden gick jag ensam och tältade ensam. Jag och naturen. Men jag träffade massor av andra vandrare på leden och även människor som slumpen förde till min väg ute i samhällen. Vissa kommer att finnas i mitt minne och i min adressbok.

Jag startade i Campo vid gränsen till Mexiko på kvällen den 3 maj och slutade 9 oktober ca 50 mile (1 mile = 1,6 km) från Kanadagränsen, summa 160 dagar och vandrade sedan vid havet i 6 dagar innan hemresan. Jag hade vandrat genom öken, bergen, skogar, vulkaniska områden, vid sjöar, korsat vattendrag och nu la jag till havet. Allt var helt enkelt underbart.

Jag slog mina egna rekord fast syftet var inte rekord utan att vandra långt och länge, se annan natur än hemma i Sverige, leva tältliv helt enkelt. Vara fri. Naturen var fantastisk. Så var också de amerikaner jag träffade. Jag hade en love story med USA.

Jag kommer att berätta mer om PCT och min vandring i kommande inlägg. Jag gjorde också en egen helt ovetenskaplig Trump undersökning bland folk jag träffade. Hur jag valde dem kommer senare, resultatet var överraskande. Jag fick insikt i vart vi känner oss hemma och varför. Jag träffade trail angels vilka gjorde obetalda insatser för oss vandrare. Jag hade mardrömmar om min sambos död i början men upptäckte att flera andra vandrare gjorde också ett slags sorrow walk. Om det och vikten av vatten kommer jag också att skriva något om. Om hur det enkla livet i tält  har gjort mig mer glad över det jag har.

Jag blev uppmärksammad på leden på grund av min ålder. Det kommer följaktligen ett inlägg om ålder. Vilka ålderssiffror är viktiga? Många får ett hiker namn av andra vandrare. Mitt är Legend, just på grund av ålder. Jag var inte så glad för det utan använde mitt förnamn. Det är lätt att bli en Legend. Lika lätt att bli glömd. Varför kallades jag Legend, inte någon annan som faktiskt gjorde även de sista milen och mer ren PCT? Det var siffran 76. Att vara gammal blev  en prestation i sig.

Så, fortsättning följer. Men först skall jag åka och träffa mina barnbarn. En tackmiddag sker också för dem som hållit i allt här hemma från räkningar och hyresgäster till meddelanden per GPS om förändringar och avstängningar på leden mm för mig som levde utan Internetkoppling nästan hela tiden. Jag har helt missat de viktiga nyheterna som att vem vann Melodifestivalen, prinsbröllopet och var det val i Sverige? Det sista ser ut att vara tveksamt eftersom vi saknar fungerande Regering men sandlådan för de ledande politikerna ser ut att ha vuxit.

Allt är kanske lik sig här hemma?

 

En sak på min Bucket list.

När min son seglade iväg till de stora haven ensam i sin gula lilla båt (lilla, säg inte mot) fast han knappt kunde segla, satt han en skylt på sin arbetsplats: kommer strax. Han var borta i åtta månader, den gången. Det blev sedan mer men då var han en skicklig seglare. Att segla är inte min grej, men att vandra är favoritsysselsättning. Att vandra en gång till långt och länge står på min Bucket List.

Så jag sätter samma skylt hit även om tiden inte blir så lång, troligen sex månader.

Jag skall solovandra i USA. Leden heter Pacific Crest Trail vars popularitet exploderade efter  filmen och boken Wild. Jag hade dock spanat på leden före det men kunde inte vara borta så lång tid. Jag börjar vid mexikanska gränsen i Campo och går mot norr så länge jag ids och orkar. Kanske hoppar jag över någon mer besvärlig del, att vada är inte min starka sida. I år var det dock ingen hög snö år, vilket innebär enklare vad men också ett behov att bära mera vatten.

Jag har ingen ambition att gå hela Pacific Crest Trail, dess 2659 mile, men det kan hända att jag ändå hamnar på Kanadagränsen till slut. Jag har usel planering, jag som brukar planera varje sträcka, varje matinköp, varje vilodag och hålla det. Tiden krympte. Döden kom emellan. Jag får ta det som det kommer.

De som går hela leden brukar vara i 35 års ålder. I min ålder fanns förra året 1,5 män, hur nu en sådan person kan se ut. Oavsett åldern avbryter flera ganska snabbt. Att gå hela dagarna i den kaliforniska öken – vilken den första delen är – var inte precis vad de tänkte. Jag för min del ser framemot ökendelen.

Jag säger adjö för ett tag för alla mina läsare. Jag ska gå.

Kommer strax.

Packning.

Årets smällar, ut med det gamla in med något annat.

clsh0wzuyaaapog3a33b85000000578-3919428-le_journal_de_montreal_reporting_on_trump_s_victory-m-48_1478719066457

Jag brukar göra en årskrönika men i år kommer den i mindre delar. De är händelser som jag väljer ut från årets flöde. Först ut var förra inläggets mantra ansvar och nu har turen kommit till de som grät.

Jag minns en snutt från TV där yngre personer demonstrerade i London mot Brexit efter att valresultatet var klart. Journalisten frågade några hur de hade röstat. Nej, dessa demonstranter hade inte orkat ta sig till valurnan, men skrika på gatan orkade de. Så, varför klaga när man inte ville delta med sin vilja?

Omröstningen genomfördes 23 juni 2016 och lämna-sidan vann med snåla 51,9 %. Storbritannien är faktiskt på väg ut ur EU. Svensk media grät och bar sorgkläder i statlig TV. Den oberoende TV kanalen som det sägs. Den som vi icke licensskolkare betalar.

Hur kunde detta hända? Hur kunde alla ha så fel? Tja, inte alla men de som nu drog svarta kläder på sig under Midsommar.

Babels torn börjar spricka. Det brukar inträffa med tiden för stora konstgjorda enheter. Stater faller, Imperier krackelerar. Speciellt de som strävar efter makt och är långt bota från vanliga människors verklighet kan se sin guldgruva sina. Folk älskar inte makten, knappt resultaten. Representanter som går där i EU korridorer finns mer för sin egen skull, lönen, förmånerna, makten än för en verklig ansträngning att göra Europa bättre och bevara dess förr så framgångsrika kultur.

Det sistnämnda ser jag föga av.

Stort, dyrt, centralstyrt, bortom de som betalar brukar inte fungera. Om EU inte går omkull just nu haltar i alla fall grunden betänkligt idag. Vissa ledare har haft stor makt som Merkel men andra är mindre involverade eller har mindre att säga till helt enkelt. Vad händer när de nuvarande makthavarna byts ut?

Den andra gången svensk media grät var när Hillary Clinton blev runner up i stället att vinna valet. 9 de november vaknade massmedian till en ny dag som var vedervärdig. Det var chockartat. Tredje statsmakten och de flesta politiker, alla som syns och tilläts att yttra sig hade ju bestämt att Hillary, en kvinna, skulle bli president. Hennes lämplighet föranledde föga diskussion. Det fanns inget tvivel över utgången. Det var motståndaren som hackades i smulor. Men icke. På ett mirakulöst och ganska övertygande sätt vann en annan, en vit man som inte tillhörde i den amerikanska politikeradeln.

Sorgkläderna togs åter fram i TV. Även partiledare bar svart.

Många av oss vanliga människor hade förstått redan under sommaren vart det lutade. Jag läste hans program. Donald Trump skulle vinna. Vi gissade rätt. Han kommer att gå till historien av flera skäl. Man kan säga mycket om honom men han blev vald på grund av egna meriter och bristen på dem. Han hör inte till politikergräddan utan är av annan sort, en medborgare i första hand, en streber också så klart. Andra gången vinst i president tombolan.

Hans team har också personer från annanstans än bara från politikerhyllan. Det blir faktiskt spännande att följa has tid i Vita Huset.

Det blåser en kall vind mot politikeradeln. Även här i Sverige är misstron mot dem ökande. Italien, Holland, på håret Österrike och går vi längre ut i världen finns få ledare som gör sig förtjänta av folkets kärlek. Det rör sig bland folk. Om det är av godo får historien att bedöma.

Massmedians sorgkläder är hängda i garderoben. För stunden.

Svensk massmedia (SVT, dagstidningar, feministbloggar, genustrams och Twittermaffian)  har ett obehagligt sätt att bestämma vad som är rätt och riktigt för folket, även för folket i andra länder. De försöker fostra oss. Tidning som DN vilket var den första jag prenumererade i Sverige för att hålla mig a jour i samhället har blivit en icke läsbar åsiktsropare. Saklighet och neutralitet är ord de inte kan. Visst, en tidning skall ha en åsikt i debatt, ledare, opinionsbildare men när verkligheten vrängs till rätt budskap ”så skall ni tycka idag” då är det som hämtad från Nordkorea. Utan utländsk press och flitiga oberoende bloggare samt alternativmedia vore tillståndet i landet bakom en dimridå med sällan kommande reportage från verkligheten.

Så, sorgkläderna inhängda. När ser vi de näst? När folk vägrar tycka som SVT?

cover-final

Hillary Clinton var first runner up för årets person i Time.

Detta inlägg är del 2 i årskrönikan