Den sjunde dagen på PCT kom jag till Scissors Crossing i öken. Jag hade nu gått nära 100 mile, inte så snabbt. Det var varmt. Området var som en kaktuspark. Jag hade tältat i en lucka i buskagen vid vägen. Nu skulle försöka lifta till Julian för att fylla på mat.
Jag hade aldrig liftat i hela mitt liv.
Jag ställde mig på vägen och en bil stannade omedelbart. Jag hade inte hunnit lyfta upp tummen. PCT? Ska du köpa mat i Julian? frågade mannen. Jag svarade, klev in. Han skulle också till Julian, staden där många vandrare fyllde på sina matförråd och laddade telefonen.
Han visade biblioteket och mataffären där vandrare brukade handla. Själv skulle han till en begravning. På baksätet i bilen hade han en låda med en stor tårta och en kostym. Vi pratade, han berättade om sitt liv och sina politiska åsikter. En Trumpanhängare. Han var över 70 men arbetade än med byggarbete. Han såg sig som en vanlig amerikan med jobb, familj, två barn med bra arbeten efter studier, vänner, utflykter till naturen och kyrkan på bemärkelsedagar, kanske mer. Hans fru var bagare och hade bakat tårtan.
Han tyckte att några av den yngre generationen hade svårt att begripa hur välståndet kom till. Inte från politikernas löften, utan från eget arbete.
Han lämnade mig vid ett fik, även den populär bland PCT vandrare. Jag tackade, han önskade mig lycka till.
Jag och drack kaffe med dagens muffins. Laddade min Garmin. Fyllde p Fick lift tillbaka och bytte kläder, packade in mina nästan rena som användes bara i stan.
Jag började gå uppåt i Anza Borrego Desert mot Warner Springs. Sanden var mjuk, med olika kaktusar. Det var som att gå i en trädgård för just kaktus. Väl uppe i bergen med utsikt slog jag tält. Det blåste. Taggiga buskar gav lite skydd. Sanden yrde runt. Solnedgången färgade bergen. En absolut fantastisk dag vändes mot natt. Jag hade lyckats lifta för första gången. Det blev några till lift och fina samtal om livet, USA, Världen samt politik.
Dock träffade jag nästan inga demokrater, 2 av 50. Vet inte vart de höll hus. Inte i byarna längs PCT. Inte i bilar jag liftade med. Inte som skogshuggare, jägare, militärer, busschaufförer, föreståndare för motell, företagsledare och inte som någon trail angel jag råkade träffa. De kanske höll tyst och flöt med vinnaren?
Följaktligen var jag överraskad av valresultatet 2020. Var alla Trumpanhängare jag mötte smygsocialister och kamouflerade sig till annat än de var? Eller hade vinden vänt sig? Eller något värre?
Vid tolvslaget på Nyårsafton sa min dator poff och hårddisken hade gjort sitt. Allt försvann. När en ny hårddisk var installerad hittade jag en del dokument i min bloggs mediebibliotek. Hur kunde de hamna där? Dock var senaste månaders bilder borta. Inlägg såg konstiga ut. Det märkliga var också att alla Julhälsningar jag hade fått per mail var borta men det jag hade skickat var kvar. Adressboken existerar inte längre. Hur många har en adressbok, på papper alltså?
En del finns på en extern disk men inte allt. Jag hade slarvat med att spara.
Det kanske är bara bra att få en ren tom start, även i sin dator? Det finns alltför mycket skräp man spar. Hur många länkar fanns sparade ifall att? Hur många inlägg som aldrig las ut? Hur många usla bilder väntade på ingenting?
Började städa även annat. Kläder jag inte har rört på åtskilliga år. Något som nu är fel storlek eller jag aldrig mer skulle ta på mig. Funktion en dräkt hade för mig har försvunnit. Jag går aldrig mer i sjukhuskorridorer på väg till ett ledningsmöte. Så, klädinsamling som nyss har satt upp sina metallboxar vid återvinning får min dåtid. Eller soptunnan.
Annat? Det finns alltid saker man inte har rört på flera år. Även om jag städade bort inför PCT och uthyrning finns det onödiga prylar som inte ger varken bruk eller glädje.
Minimalistisk liv lever jag dock endast i tält.
Nytt år, ny början. I Världen går en tsunami fram av virus och så kallad politik.
Tänk om vi kunde starta ett nytt år även i vårt Samhälle. Städa bort Statens slöseri, onödigheter, fusk, kriminalitet, brister i skolor, vård och äldreomsorg, sopberg som brinner, usel planering vad det nu än kan gälla. Ja, det lovas ju krafttag, nytt, förbättringar… men vi som har levt ett tag har hört samma visa så många gånger. Jag menar inte att Världen vore sämre nu än på Medeltiden, under krigsåren eller ens på det gyllene 50 talets folkhem utan att hålen, ofta orsakade av politiska val och vår underdånighet till EU, är stora och synliga. Missbruk av våra gemensamma resurser, som skattemedel, är alltför uppenbar. Tanken om vilket Samhälle vi ska ha om tio – tjugo år finns inte. Ännu mindre realistiska planer hur vi kommer vidare med kärnfrågor som infrastruktur, ökad behov av el, den så omtalade integrationen och miljöfrågor. Inte klimat. Kan vi inte ens ta hand om brinnande sopberg i min kommun efterlämnad av en skurk måste politiker bara erkänna att Klimat är på en annan nivå än deras förmåga.
Kanske på en nivå vi inget kan göra åt, bara städa upp förstörelse på längre ner, på jorden alltså?
Vi har nu släppt vår frihet till en Regering genom en pandemilag. (Se hur 55 gänget röstade på Regeringens sida!) Till en Regering som inte har klarat av de normala uppgifterna samt har dragit benen efter sig vid den onormala, pandemin. Pandemilagen känns sent och även onödigt, som orsakad av ”måste göra något” i tankegångar. Att inskränka våra rättigheter var lätt. Få protesterade. Nyttan av det praktiskt är tveksam. Vem kan övervaka hela Sverige? Som en minister sa: Länsstyrelsen får fixa en organisation… Bara så där, mitt i pandemin ska man ordna en organisation som bevakar antalet människor, överallt. Lagen känns som att ge fan fingret… Ni vet hur det brukar gå?
Vi är många som har undvikit kontakter, ändå in till döden.
Dock är förståndet kort hos en del. Känslan av odödlighet kombinerad med förakt mot de människor som gör jobbet i vården, räddar livet av de oförståndiga. Och politikeradeln har hytt med finger mot befolkningen utan att själva bry sig. Just vi som är viktiga personer behöver inte bry sig är tanken.
Haverier har drabbat förra året. Av många art. Virus som styr våra liv kontakter och sjukvården. USA. Trump som ondskan definierad – eller patrioten+ Fredsmäklaren? Det sket svensk media i. Det känns som om de andra, riktiga skurkarna fått en stunds frisedel i media. De tjugo farligaste människorna i Världen går fria med sina idéer, likaså många skurkpolitiker. De mindre farliga använder bara kniv och vapen. Demonstrationer bedöms olika. De i gamla sovjetländer är goda, de i USA onda oavsett hur det ser ut. Vita företräder ondska, de med färg blir beundrade. Internet är under kontroll. Den som är god får ösa förakt mot andra, den som bedöms vara på fel värdegrundskorridor stängs av. Yttrandefrihet är inget vi har. Det delas ut enligt de nya påvarna som äger mediemöjligheter.
Året har knappt börjat. Det känns redan som vi skulle sitta på en trasig brygga utknuffade mot havet. Vi hinner bli desperata, trötta, förbannade åtskilliga gånger i år. Kanske tillkommer det ljuspunkter. Vänta inte på att Regeringen fixar de. Du är din egen, som oftast.
God fortsättning. Glöm inte en extra disk att spara dina mästerverk i.
PS. Jag erbjuder mig gärna att lära Statsministern att handla på Nätet. Dock måste han ha BankID och konto som kan användas för Internetköp. Men det har han väl?
Jag brukade ge 30 kronor i en liten börs till min sambo när han gick ut med avlösaren. Då kunde han få köpa en glass och äta det på en bänk i parken. I början försökte jag få vårdbiträdet att köpa en glass åt sig själv också men ingen vågade. De får inte ta mot något, högst ett glas vatten hos kunden. Så, han fick 30 kronor i ställer 50.
Som dement hade han föga uppfattning om pengar. Så klart fick han inte sköta vår ekonomi utan jag sörjde för räkningarna och bestämde inköpen. Han klarade inte av bankkort, kom inte ihåg koden. När jag försåg honom med mera pengar inför Julen så han kunde handla med avlösaren en julklapp till mig köpte han snällt sagt konstiga saker. Avlösaren skakade på huvudet men det var ju klienten som bestämde. Ett år fick jag en bra behövlig sak men då hade avlösaren bara pekat ut en lämplig och han hade snällt köpt den med frågan: är det så ska ha? Precis den meningen.
Vi hade alltid köpt julklapp till varandra. Jag försökte hålla traditionerna i liv.
Han hade aldrig varit en pratig person men hans ord var oftast mitt i prick. Han såg liksom utanför fyrkanten, kände stämningen och sa något väl avvägt. Nu förlorade han fler och fler ord och meningarna blev obegripliga. Han glömde vilka människorna omkring honom var. Han undrade en dag, viskande, vem kvinnan var som vi åt middag hos. Det var min dotter. Inte så långt före, under den friska tiden, hade vi två varit behjälpliga vid hennes bröllop och lagat all mat tillsammans. Det hände att han väntade på sin f.d. fru, men kunde inte namnet eller vem av de två han menade. Han kände inte igen mig alltid utan försökte säga hövligt adjö och öppna dörren för mig. Tack. Tack.
Det är så demens fungerar och icke. Det var sorgligt och plågsamt men jag försökte hålla i minnet den goda och aktiva människan han hade varit alldeles innan. Det fanns överraskande goda dagar och mitt på dagen, som var hans bästa tid, kunde man tro en bra stund att allt var som vanligt. Sedan försvann han och gick att känna igen utanpå men inte inuti.
Många av oss får ett trögare minne med tiden. Det tar tid innan man kommer ihåg vad det ovanliga trädet hette, fågeln, personen länge sedan eller vilket år det var när man reste till någon semesterort. Det är inte demens.
Tänk på huvudet, hjärnan, som ett enormt rum med lådor där du förvarar allt det lärda, det nödvändiga och det onödiga, det vi vill minnas och det vi vill slippa. Det är en oändlig mängd kunskap och skräp vid ålderns höst. När vi behöver något från lådan längst bak tar det lite tid, men det finns där. Tills dörren till förrådet slår nästan igen med bara en glugg där vi försöker tränga in handen och hämta något vi behöver.
Nu har USA fått en president. Biden vann i alla fall majoritet. Han skiljer inte ut vem är vem bland hans anhöriga. Blanda bort sin fru är ganska uselt. Han minns felaktiga saker om sin son och ser honom i andra fast han är död. Han hade svårt att skilja en kvinna från en man, men det är väl inget konstigt idag, så han presenterar sitt barnbarn, en av kvinnokön, som sin döde son. Spökar det? Han har lovat bota cancer, slopa alla gränser och förstås som så många andra rädda klimatet.
Jag vet inte vad felet är, men något är märkligt med Biden.
Så, vem kommer att ha makten i USA? Vicepresidenten Harris? I vems händer är hon, för inte i min snällaste fantasi kommer hon ha egna beslut? Vilka är de som kommer att styra fyra, troligen kaotiska år? Trump är förbannad och beskyller valfusk, vilket antagligen är sant för även de döda har röstat på vissa ställen och poströsterna har manipulerats. Vem det gynnade eller inte är en typisk bra fråga. Båda?
Eller ser jag bara spöken och är skadad av sju års vård av min demente sambo? Biden är kanske bara ett av dem som inte tål stress alls. Då har han valt fel post. Som politiker kan man dra benen efter sig i åratals och producera bara vackra tal och tankar, inget mer. Han har varit politiker i nära 50 år men spåren är inte stora. Som president bör man åstadkomma något – om man vill styra förstås. Man kan ju klippa band och le bara.
Kommer Demokraterna att köra slut på landet så deras saga är all efter fyra år och nästa val, när Republikanerna har lappat ihop sig efter ack så explosiva Trump år? Trumps anhängare har ökat rejält efter förra, 2016 valet och man sätter sig nog inte på dem. Att USA har tappat pondus i Världen är dock klart. Vem ser en man med makt i en gammal person som tragglar med orden och har föga kontroll på personerna omkring sig? Applåderna tar snart slut när vardagen kommer.
Är landet hårt delat i vänster – högerskalan, de bidragslängtande och de med self-made American dream?
Är detta slutet på en världsmakt som vi alltid ropar efter i nödens stund?
Den fria världens största nation är i kaos, bokstavligen och mentalt. Men låt oss inte tro att det råder oro överallt. Jag tror att de flesta, den vanlige amerikanske medborgaren, försöker sköta sitt arbete, sin familj och ha mat på bordet. Inte vara på gatorna, slå söner affärer och skrika. De är en liten korkad, kriminell minoritet.
Jag tycker synd om USA, ett land och människor jag förälskade mig i 2018. Mina vänner i USA, ni är i mina tankar, varje dag.
PS. Det finns mycket att säga om Trump, svenska medians spaltfyllare, men det här inlägget handlar inte om honom. Återkommer nog senare.
Bild överst, Solnedgång vid Deception pass, Washington, USA. De märkliga orden i rubriken är från några av Bidens tal under valet.
Jag hade nu lämnat PCT delen i Oregon och passerat bron Bridge Of The Gods över Columbia River till Washington. De stora skogarna kom nu, det kändes nästan som att vara hemma, bara med lite högre berg och vulkaner. Något före mile 2165 slog jag tält. Det började skymma och tältplatserna var få så jag balanserade på en kam med utsikt. Strax efter kom en yngre man som tänkte gå från bron till till Seattle. Han skulle hälsa på sin bror som bodde i Seattle med familjen. Han gick för han hade tid. Han skulle följa PCT och sedan svänga mot en väg vid Mt. Rainier.
Eftersom han inte var en PCT vandrare frågade jag om hans politiska preferenser. Han och modern hade röstat på Clinton, far och bror på Trump. Nej, det var inga gräl om det även om far sa till honom att han nog skulle rösta på Republikaner när han hade familj. De unga var för vänster men med familj insåg man bättre.
Han undrade vad jag trodde. Kunde Trump vinna även nästa val? Vad är det som behövs för att vinna?
Han hade varit för Sanders och bara sedan motvilligt av partiskäl på Clinton. Han hade en del mindre goda tankar om henne. Han arbetade vid sidan om studier som ledare för demokratiska ungdomar.
Jag ställde den vanliga frågan: vem ska betala alla se ”gratissaker” politiker till vänster lovar. Inte heller han hade ett bra svar på det. Skattar man mer och mer de rika har man snart inga rika att skatta.
Men, vad ger en vinst åter för Demokrater? Nästa val? Jag tänkte:
Jag tror att ni måste hitta en nyare stjärna till politiker. En som börjar kampanja nu och så folk blir bekant med honom. Inga gamla avlagda utan en ny som ger hopp om framtid. En som lyssnar på arbetare, medelklassen. Någon briljant talare. Någon som kan ta folk., vara vanlig inte från de dynastier som ändå finns i USA.
Han höll med. Hövlig som han var? Nu, år 2020 hade jag helt fel. Att vara en långsittare i politiken och kompisarna väger mer än förmåga. Vad har Biden åstadkommit under sina 47 år? Någon? Ibland tränger sig dock en person utanför den inre politikerkretsen fram och blir vald. Trump. Jag kan förstå att yrkespolitiker hatar honom.
Vi pratade långt in på natten om hur det var att vara 22 år i USA, vilka drömmar och förhoppningar man hade. Han ville gärna åka till Europa. Han hade läst om Gamla Stan i Stockholm.
Tänk, husen kan vara flera hundra år gamla, sa han. Här är allt nytt.
Jag påminde honom då om städer lämnade efter guldrushen och indianerna men som blivande konstruktör var han mer intresserad av det som stod kvar än det som begravdes i sand.
Nu när demokraterna har en gammal man med uppenbara minnesproblem som sin kandidat och Republikanerna än den låt oss säga färgstarka Trump undrar jag hur folk, de arbetare och medelklass som arbetar ihop välståndet, i verkligheten tänker. Känner de sig värdesatt av sina ledare? Känner de sig vara en ledande nation i världen, den som ger hopp om fred, frihet och självständighet samt gärna en grillkväll med hamburgare? Det sista var något en person jag ”intervjuade” la som tillägg till det utmärkande för USA.
Igår vad det valet vi redan pratade om på tältplatsen med utsikt mot Table Mountains (i bild), den 13 september 2018.
