Naturen sviker aldrig?

275

Vi gick till naturskyddsområdet nära oss. Ängar, några kor, vatten och skog. Vi möttes av fyrhjulingsspår, rester av någons picknick med vin, sopor som flög i vinden, fimpar som nu mera är alltid närvarande. Någon körde motorcykel genom området i hög fart. Någon gick med sin hund och plockade inte skiten efter vovven.
Men fåglarna sjöng, fjärilarna fladdrade, myggen surrade, blommorna vek sig i vinden och en mörk molnformation seglare sakta iväg någon annanstans.

268

Vi undvek att gå nära tiggarnas tidigare bosättning. Förr plockade vi smultron där. Trots att lägret revs på senhösten finns skräp kvar. Städningen kostade för kommunen 250 000 kr, sedan var pengarna slut. Strax efter slog de avhysta sig på en annan plats några kilometer längre bort. En del tog mot en biljett hem, några satt tröstlöst kvar på torget. Vi märker inte tiggarna längre och vänder oss bort när de ropar efter en. De är en misslyckad del av EUs förlovade land som skulle bringa fred och välstånd.
Någon påstod att Allemansrätten gällde för tiggarna. JA, men…Min Allemansrätt tillåter mig inte att bygga en kåkstad, bosätta mig liksom permanent, fälla träd, skita ner, demolera naturskyddsområden, inga andra områden heller för den delen. Att bo måste ske på annat sätt.
Nog om tiggarna, det är olösligt. De hyggliga, okunniga politikerna kliar sig i huvudet, polisen tittar åt annat håll. Det är mycket prat och lite verkstad i frågan.
Vi försökte undvika att trampa på skiten. Vi gick in i skogen, letade efter en bra plats för paus och kaffe. Trampade genom det höga gräset och fästingarnas paradis till en fin plats där vi hade suttit förut. Tydligen hade andra upptäckt den platsen av sopor att döma. Vi vände ryggen åt soporna, tittade åt annat håll och en stund var skogen så magisk som den borde vara.

041

Tio år sedan var det än rent på området. Ja, en cykel ligger under ett träd, inte i farbart skick längre, men den ger snarare tankar än ilska. Vem cyklade med den? Hade den blivit glömd eller stulen? Kanske bara bortslängt där nära ett gammalt torp, som inte heller har annat än trapporna kvar. Förr var det sällan sopor som anföll en. Om så, plockade man upp det, så sällsynt var det. Idag spelar skyltarna Naturreservat, eller Världsarv för den delen, ingen roll.
Vad har hänt med människornas uppfattning om miljö och naturskydd? Har vi helt blivit alienerade från naturen? Har nedskräparna sopor och fimpar också hemma på golvet? Är vi bara lata och ouppfostrade? Den mystiske ”någon annan” får städa efter oss.

kobane

Allting är relativt. När jag ser på bilderna från senaste bombattacken i Irak med 120 döda, en moské som någon självmordsbombare tog sig an mitt i fredagsbönen eller raserade städer i Syrien som Kobane blir de sopor jag har sett obetydliga inslag i naturen. Eller, är det så? Att islams terror demolerar Mellanöstern, från bostäder till heliga platser, borde ge oss ytterligare incitament att bevara vår del världen för efterkommande. Långsökt kanske? Måste vi ha ansvar över vår miljö när andra helt tycks skita i sin? Undergången är ändå nära?
Naturen är ingen soptunna även om vissa personer och även vissa länder ser det som så. Så ta med dig dina sopor! Orkar du inte, håll dig hemma och skräpa där.
Bild Kobane från DN, foto Yasin Akgul/AFP

Har du klimatångest?

Har du klimatångest? Min är slut. Jag kan inte göra ett dugg mer för att skona klimatet utan att dö och det hade jag inte tänkt mig just nu.   Nej, jag tänker inte göra något mer. Jag har ställt bilen, jag sopsorterar, har aldrig slängt skräp på gatan, släcker efter mig, köper inte vatten i flaska, köper närproducerat och ekologiskt om det finns, äter mest vegetarisk mat, köper bara nödvändiga saker, bor i mindre lägenhet, reser inte flotta långresor och det får räcka för min del. Jag tänker inte ens försöka rädda världen oavsett hur det går under, av klimatförändringar eller av politikernas påhitt. Jag är tämligen maktlös. Så det enda jag vill bidra mer är att försöka ituta barnbarnen att resurserna är ändliga, att de skall värdesätta naturen, utbilda sig och att de inte kan få vartenda pryl som lockar i leksaksaffären. Som tur är de inte köpgalna.

 

Jag tror att Sverige ligger redan i täten i miljöfrågor om vi borträknar all import. Hm, då var vi nog inte i täten längre? 2005 låg vi som 4, finnar låg etta i Environmental Sustainability Index. Även i nyare mätningar ligger vi bra till trots våra 4 447 165 personbilar (antal 2012). Men importvarorna skitar ju annanstans, de flesta stora industrier i Sverige är ju nedlagda eller har fått fötter och elektronikskräp vandrar också till utomlands.

Jag brukar smyga ut innan gubben har vaknat och ta en promenad. Jag möts då av morgonens bilköer. I närheten går pendeltåg och 15tal busslinjer. Vårt behov att förflytta oss till daghem, skola och dagligt arbete är stort. Att bo i en villa innebär för det mesta också en bil, eller två. Det är ingenting vi kommer att förändra innan bränslet tar slut. Elbilar? Ja, men varifrån kommer elen när vissa vill stänga av kärnkraften?

Den globala uppvärmningen överskuggar ofta diskussionen om vår närmiljö, den miljön vi dagligen lever med och kan förändra. Även om jag tror att många har gjort insatser för miljön och minskat sina resor och sitt shoppande för nöjes skull är det samtidigt köer när en ny mobil lanseras fast den gamla fungerar alldeles utmärkt, för att ta ett tokigt exempel. Vardagslivet har sina krav, onödigheter och vanor, svåra att bryta. Varje dag får vi larmrapporter om gifter i maten, höga bullernivåer i daghem, smittor inom sjukvården, mord och bränder och ekonomiska problem i kommunerna.  Skräpigt är det också i vår närmiljö. De är frågor vi kan själva förändra eller kan kräva att politikerna tar itu med på en gång. Men att ta hand om själv även världens klimat är övermäktigt.

Världen förändras. Vår jord är i ständig förändring, vi drabbar den och en del förändringar drabbar oss destruktivt.  Arktis smälter, glaciärer försvinner, isen på Alperna krymper. 20 procent av Alpernas is har försvunnit sedan 1980-talet vilket innebär att även gränserna får ritas om och färskvattnet minskar, som orsakade oro hos befolkningen när jag pratade med dem under mina alpvandringar. Håller uppvärmningen i sig är Alperna isfritt inom 40 år. Torka ger inga skördar. Översvämningar drabbar världen titt som tätt, ofta påverkar det fattig befolkning vilka ser sitt liv och sin försörjning att försvinna. Permafrosten… Havsnivå höjningen… Om man tänker på allt blir det omöjligt och kanske oron hindrar oss att göra de små förändringarna vi kan, inte främst för uppvärmningens skull utan för att miljön skall fungera även för de efterkommande.

Miljöfrågorna poppar upp när någon konferens pågår, nya skrämmande rapporter publiceras eller jippot Earth Hour. Jag tror att folk är mättade av riskerna, de gör så gott de orkar eller struntar i eftersom de undantränger sin egen påverkan. Politikerna och producenterna i världen är ointresserade. Om de vore oroliga hade de enats om åtgärder, gjort de nödvändiga åtgärderna, skickat oss en miljöbok med regler som måste följas och vi hade fått se vår livsstil att krympa bums. Men icke. Ingen vill. Ingen vågar. Ingen lyssnar på experterna. På fredag kommer klimatpanelen IPCC:s nya rapport att presenteras i Stockholm. Resultatet kan vi redan skriva ner. Det är för mycket business i hela klimatgrejen, frontfigurer som Al Core har blivit rika på hotet, kanske därför är det svårt att ta allt på allvar. Klimatet har inte drabbat oss fast varmare är det. Eller är det kallare? Folk gick idag med täckjackor och vi frös på vår dagliga promenad. Det är usel tid att publicera rapporter om uppvärmning, de ska ges ut i sommarvärmen när grödan torkar.

Nu tjatar jag igen men vi pratar sällan om de stora bovarna för miljön: krig och överbefolkning. Alla de åtgärder du och jag ha gjort för miljön har raserats av dem som för krig. Och befolkningsökningen är en framgångssaga eller olycka – hur man nu ser på det. När jag föddes var vi 2,5 miljarder. Andra världskriget decimerade befolkningen med 55 – 60 miljoner människor, utöver enorm miljöförstörelse och materialanvändning. 

Nu är vi 7 181 482 051 personer på jorden när jag skrev detta men det ökar hela tiden. Folk dör och barn föds. Resursbehovet ökar. Ingen vågar yttra sig om befolkningsökningen, speciellt inte i länder med höga födelsetal som i Somalia, Mali, Afghanistan, länder med få rättigheter för kvinnor och även svårigheter att försörja sin befolkning. Då hamnar man i onåd och hårt. Vi har tyckt att Kinas ettbarnspolitik var kränkande och omänsklig och kanske var det så men ur ekonomisk och miljösynpunkt var det kanske rimligt? Vet inte, men om kvinnor skulle få självbestämmande, utbildning och egen försörjning minskar antalet barn liksom automatiskt. Dit vill vissa länder inte komma, det är männens värld och vilja, många barn är status och inte en belastning.

 

Så i vems händer är framtiden? Vilken framtid?

 

Kan vi kontrollera klimatet när vi inte orkar lägga våra sopor i sopsorteringen?

Som vanligt, vi tror inte på larmrapporterna. 4 grader varmare? Det vore bara skönt nu i november. Vädret är kallt, mörkt, ruggigt, regnigt. Ge oss sol! Havet stiger? Så fint det vore med en varm badstrand utanför huset. Torka och orkaner, hetta och översvämningar? Har inte sett till annat än i TV. Oro för global uppvärmning? Nej, de flesta av oss överlåter oron för miljön för någon annan.

Som jag tidigare har tjatat om är miljö mer än larmrapporter från forskare. Det är min livsmiljö och hur jag utnyttjar det varje dag. Det är skräp och slöseri, onödiga plastpåsar, obehövliga köp och bilresor till mål bakom hörnet. Det är förstås större saker som överbefolkning och krig. När jag föddes var vi 2,5 miljarder människor och alla kunde inte ens då få dräglig tillvaro. Nu är vi 7 miljarder ungefär och hungern är inte utrotad. Krig är det mest miljöförstörande och energikrävande vi har. Just nu har det eskalerat i Palestina/Israel. Nyss bombade vi Libyen med demokratiska bomber och i Syrien är det kaos. Fråga dem om de bryr sig om 4 grader?

I december samlas världens ledare till globalt klimatmöte i Qatar. Det flygs och åks, pratas och äts, minglas och dricks och alla blir överens om något litet papper som inte har någon som helst betydelse. Eller sker det under? Tar vi miljöfrågorna på allvar?

Jag tror på att något håller på att hända med vår planet och på något sätt är vi delaktiga i det, men jag tror inte på under. Kan vi kontrollera klimatet? Knappast, men att kontrollera vårt eget liv och våra egna sopor och utsläpp, vår livsstil och våra ekonomiska val är betydligt enklare – eller är det?