Har du gått in i väggen? Varför öppnade du inte dörren?

Är du drabbad av stress? Om så, hur har livet blivit så påfrestande? Det är faktiskt  enkelt att glida in i det som kallas utbrändhet. Sakta, utan att man ens märker, slås dörren igen och man rasar mot väggen i stället. Eller drunknar.

I mitten av min ”karriär” som kurator och terapeut drabbades jag av stress till den grad att jag tappade kontrollen över mitt liv. Jag hade helt enkelt för stor arbetsbörda. Jag var usel på att säga nej. På sommaren hade jag svarat för 7 kuratorer och mig själv. Det var en riktigt jävlig sommar. Alla var dock så nöjda med mig. När jag kom från min höstsemester hade ingen ens orkat titta på min post. Det första brevet jag öppnade gav mig böter. Jag var kallad som expert till en rättegång om barnomhändertagande men hade inte infunnit mig där. Kallad med noll varsel men böter kom snabbt.

Jag var ju i Sarek för helvete, skrek jag.

Det var fullt i kalendern omgående efter semestern. Någon patient hade helt enkelt uteblivit och ingen hade försökt hitta henne så jag tog en runda till Plattan på kvällen och tänk där hittade jag henne påtänd. Åter till avgiftningen med henne. Hon var skamsen, jag var redan arg.

Jag var den som sa ”ja”. Det fixar jag. Jag kan ta en patient till. Jag stannar kvar, gå hem ni. Visst tar jag föreläsningen, jag älskar ju att föreläsa. Sant.  Jag knäckte extra på psykiatrin. Jag var så duktig. Min särbo hotade att lämna mig för jag hade aldrig tid för honom. Jag tyckte det var okej, jag kunde ju inte hjälpa att han styrde sin tid själv och jag hade ett heltidsarbete plus.

Arbete var livet och livet var arbete. Jag älskade mitt arbete.

Insikten kom hastigt. Några lyckliga omständigheter gjorde att jag ändrade min destruktiva livsstil tämligen omgående.

En kväll, det var fredag, kunde jag inte öppna dörren till huset. Jag stod vid den och försökte lista ut hur man gör, men inte. Jag kunde inte öppna dörren. Den gick att öppna med kod, jag förstod mig inte på  hur. Någon kom, öppnade och jag slank med in. Sedan skulle jag öppna lägenhetsdörren. Jag visste i princip hur man gör men det tog tid innan jag lyckades sätta nyckeln i och vrida. Detta med nyckeln har en avgörande del i det hela. Jag kommer snart till det .

Jag gick in, satt på en kopp te, satte mig på soffan med tekoppen. Jag satt säkert en timme men drack inget. Mat orkade jag inte ens tänka på.  Kylskåpet var tomt. Jag knäppte på TV n. Av ett misstag hade huset BBC s kanal, som inte hörde till kanalutbudet.  Jag slötittade på det.

Om ett tag kommer programmet som slår mig  och jag blir medveten om hur jag har det.

Det handlade om utbrändhet. I programmet gick en kvinna till sin bil och bilen startade inte. Hon började skrika och slå på instrumentbrädan. En man kom till bilen och frågade om han kunde hjälpa till. Biljäveln startar inte, skrek hon. Låt mig försöka, sa mannen. Eftersom nycklarna inte satt i sa han: kan jag få nyckeln?

Bilen startade omgående.

Detta var förstås skådespel av en verklig händelse. Men hennes nycklar slog mig. Det var så kvinnan förstod att någonting var galet med henne. Hon kunde inte ens starta sin bil. Nu var hon med i ett program om utbrändhet tillsammans med psykolog och läkare.

Ibland ger livets slump oss en gåva. BBC  gav mig en. Jag fick en aha upplevelse. Det var som om någon hade diagnostiserat mig med hjälp av en nyckel genom TV rutan. Jag var tvungen att erkänna hur illa det var.

Nej, jag sjukskrev mig inte. Jag är inte den varianten. Det är faktiskt bäst att gå till arbetet och kräva eller göra en förändring. Som utbränd är det värre att börja på något nytt. Oftast så.  Dagen efter tog jag ett papper och började mödosamt skriva ner vad jag ville och vad jag skulle kunna förändra.

Det kom en sak till ur TV rutan den helgen. En ny lång vandringsled öppnades av Kungen, Nordkalottleden. 80 mil. Hade inte jag alltid önskat göra en riktigt lång vandring ensam med tält? Kunde detta vara något för mig? Jag tog ett hastigt beslut utan  att ens titta på kartan över området. Jag skulle gå leden nästa sommar.

Jag satt en skylt på finska ”sano ei” ovan telefonen på arbetet. Jag sökte semester till nästa sommar, 12 veckor. Jag hade gott om sparade dagar. Chefen skrev på utan att titta vilket orsakade kaos när sommaren kom. Men jag lämnade arbetet nästan på den planerade dagen. En svår förlossning sköt resan 2 dagar. Jag valde att hålla den helt övergivna patienten i handen.

Jag köpte ett nytt tält och en ny ryggsäck. Och jag gick 80 mil. Det var helt enkelt underbart. Jag fick till och med pengarna tillbaka genom en såld artikel, intervjuer och bilder. Jag vann en tävling med fina priser om stresshantering. Det var då när 80 mil var stort. Nu  måste det vara flera tusen kilometer innan man ens får en liten notis någonstans.

Jag blev faktiskt som en nästan ny person efter den långa vandringen. Jag blev också ganska bra på att säga nej. Jag sa nej till vissa patienter och hänvisade dem till socialtjänsten eller andra mottagningar.  Det var inte mitt fel att vår mottagning blev tidvis belastad i övermåttan och fler och fler ville få utbildning. Jag prioriterade utbildning (då blir det ju fler som kan) och försökte få tid för forskning och utvecklingsarbete. Är detta en patient till oss började vi alla fråga oftare på vårt veckomöte. Vad är vårt arbete, vad inte? Skall vi ta en patient av snällhet när ingen bryr sig om henne?

Jag valde mina insatser mer och gjorde bättre arbete. Jag släppte också mina doktorandstudier, det gick inte ihop med heltidsarbete. Jag har aldrig ångrat det. Vem skulle bry sig om det? Ja, så klart körde allt ihop sig ibland men jag hade lärt mig en läxa.

Märker du när det är stressfara på väg?

Det är när andra börjar berömma dig för mycket och samtidigt lite smygande lastar på dig sin del av arbetet. När du blir mycket duktig och samtidigt märkligt tom. När livet hemma är väldigt lite liv. När de virtuella människorna blir dina enda kontakter men även det är för mycket. När livet är kaos med bara en enda klar linje: arbete. Då måste man rädda sig och gå ut innan ens arbetsbörda är av sådan art att man inte kan öppna dörren.

Det sägs att kvinnor är mer stressade än män, speciellt de unga och akademiker. När jag tänker på kvinnors börda förr i tiden med flera barn och få hjälpmedel, med män som arbetade tio timmar om dagen i tungt arbete undrar jag varifrån stressen kommer. Är det kanske ett uttryck för fel liv, fel önskemål, fel uppfattning om vad livet skall innehålla? Fel krav från Samhällets sida?

Att utbilda sig men sedan få nya uppgifter man inte har kompetens och utbildning för tar bort effektivitet och arbetsglädje. Att ha  oändligt mängd uppgifter vilka aldrig blir lösta tillfredsställande tar knäcken på en. När lön efter studieskuld inte är bättre än för de gymnasieutbildade, knappt det, minskar lusten att ta de svåra jobben. Sådana arbeten har till exempel socionomer vilka skall ta hand om allt från den ekonomiska politikens korrigering, barn som far illa till att ”rehabilitera” terrorister och ha program för att förhindra radikalisering. Det är en omöjlig ekvation. Eller lärare som skall få ihop en klass med flera språk och kunskapsnivå som skiljer sig nära hela skolgången. Eller sjukvården där antalet personal, sängplatser och patienter är i diskrepans. Poliser som får en sten i huvudet eller kulor genom dörren och skall visa förståelse  för de kriminella i stil: vilka svåra upplevelse de har varit med…

Att bli bränd på sitt arbete ligger då inte långt. Det är snarare märkligt att så många orkar och håller ihop.

Dålig ekonomi skall jag  inte ens resonera om. Är man en ensam förälder och den andra parten skiter i sin del av ansvaret finns inga andra val än dra in de pengar som behövs.

Idag finns andra stressmoment som folk tar helt själv frivilligt till sig. Att ha en fantastisk helg, snyggaste outfit, mest lyckade kalaset och underbart liv  med sin kärlek, aktiviteter av hippa slag måste produceras till Facebook eller Instagram och få de så viktiga gilla tummar upp. Att låtsas inför Internetbekanta för så perfekt liv har man inte. Att tycka rätt är viktigt. Att sätta upp måsten som inte finns.

Att vara rätt och perfekt.

Mycket vill ha mer. Är det också detta ”mer” som välter oss, inte bara orimliga arbetsvillkor?

Inte blir man socionom för lönen…

img_0026-5

Några av de unga sommarvikarierna på hemtjänsten hade ansökt om en plats på Socialhögskolan. De ville gärna veta mer om socionomyrket av mig som hade den utbildningen. Ryktet hade gått på hemtjänsten.

Skulle jag ha varnat dem?

Hur ser utbildningen ut idag och vart arbetar man sedan? Lönen då?

Deras utbildning skiljer sig en del av min. Nya tider ger nya problemområden och ny fakta. Lagar förändras och kommer till. Samhället är i  förändring. I dagens socionomutbildning lägger man även vikt på det som är liksom inne. Man skall kunna ”analysera utifrån perspektiv som klass, kön, etnicitet, ålder och sexuell läggning”. Jag trodde klass var avskaffat. På min tid var vi ointresserade av klientens sexliv både på utbildningen och sedan på Socialtjänsten. Sexuella problem hänvisades till andra experter. Om ärendet inte handlade om sexuella övergrepp förstås då fler yrkesgrupper blev inblandade och det omgående. Omgående, det var inom några timmar på den tiden. För handläggning av sexövergrepp hade vi en utmärkt handbok till.

Vi arbetade ganska rationellt, hade en tillgänglig chef som var för oss och kunde använda fritt andra experter. Klienten sökte hjälp eller man fick en anmälan. Vi funderade tillsammans hur problemet kunde lösas. Men lönen var usel även då. En politiker sa en gång: det är väl lite som kall

Nej, det är det inte.

Att studera till socionom är inte lönsamt i pengar mätt. Är det värt enligt arbetsinnehåll? Många vill bli kuratorer men arbetsmarknaden behöver folk hos Socialtjänsten i första hand. De flesta som blir socionomer hamnar hos Socialtjänsten att börja med. De får lösa samhällets misslyckanden som ekonomi, barn som far illa, invandring, missbruk… Invandring är ett stort område idag. Tänk bara placering av alla de ensamkommande som var ”barn” och skulle placeras i ett vårdhem för barn. 35 369 ”barn” 2015 (jag skriver det med citationstecken eftersom det har visat sig att en del ljuger om åldern) som skall ha socialsekreterare för sin välfärd. Det är betungande.

Våld och hot är nu mera vanligt förekommande. Det var ytterst ovanligt på min tid.

667-4-sol_2016

Många klienter vet inte att socionomer arbetar enligt lag, inte enligt eget huvud och beslut kan överklagas. Som kurator var man mycket friare. Man hade varken pengar eller beslut att ge. Kanske därför  vill så många arbeta som kurator?

Jag kan säga att det inte lönade sig bli socionom, inte ens med gedigen vidareutbildning som jag skaffade mig. Lönen efter studieskuldsinbetalning var som en undersköterskas eller sämre. Man hade en studieskuld och noll pensionspoäng för de åren.  Rik blev man inte i pengar men kanske i tillfredsställelse.

Det sistnämnda funderade jag på ibland. Hade jag varit lika nöjd om jag arbetat i hemtjänsten i stället som socialsekreterare och kurator?

Jag tror inte det. Jag ville ju hjälpa till att lösa livets problem och forska om vilken behandling som fungerar. Jag var en evig student som läste mer och mer på sidan av arbetet. Jag kan skryta med utmärkta resultat och nöjda klienter. Hade jag valt rätt? Kanske, kanske inte.

Eller borde jag ha arbetat med något helt annat. Jag hade andra planer som dog, någon gång.

Att vara socionom är platsen i samhällets hetluft. Dock saknas uppskattning och lön därefter.

Det är inte lönt i pengar att utbilda sig till några av de mest efterfrågade yrken som socionom, sjuksköterska, lärare och på botten förskolelärare. Akademikeryrken med dålig lönsamhet finns i kommuner och landsting.  Borde inte politikerna skämmas?

– Sverige är ett av de länder i värden där det lönar sig minst att skaffa sig en akademisk utbildning. Och vi kan konstatera att utvecklingen går i fel riktning, säger Sacos ordförande Göran Arrius.

En jämförelse med tidigare undersökningar visar att högre utbildning blir mindre lönsamt över tid. Borde det inte vara tvärtom?

Så, vad skulle jag säga till de blivande socionomerna? Stanna på hemtjänsten? Bli ingenjör om du kan räkna? Varna för ständiga moln och lite solsken? Jag ställde en fråga: vad tror du att du kommer att få arbeta med? Det är en bra fråga att ställa sig själv. Om man vill bli rik måste man ha rika föräldrar, andra tillgångar eller annat yrke.

http://www.svd.se/utbildningarna-som-lonar-sig-mest

Saco har sedan 1960-talet regelbundet analyserat livslönerna för olika högskoleutbildningar och jämfört dem med lönerna för gymnasieutbildade. Studien tar hänsyn till faktorer som arbetslöshet, pension och skatter men också till studielån och inkomstbortfall under studietiden. Totalt har löneuppgifter för cirka 775 000 individer använts vid beräkningarna.

http://www.expressen.se/ledare/studier-maste-ge-battre-lon-for-modan/

Skriet från Socialtjänsten och den döda kanariefågeln.

Canary

Någon jämförde socialsekreterare med gruvornas kanariefåglar. De har definitivt slutat sjunga, socialsekreterarna alltså. Det yrke som skulle vara samhällets sista skyddsnät har nu mera så stora hål att mycket faller genom.

Det är sällan som socialsekreterarna får tack för sitt arbete. De är syndabockar. Några som inte hinner med att täppa till samhällets brister. Kanariefågeln har dött länge sedan.
Vad beror detta på?

Jag tror det är nya problem man inte var utbildad för. Det är för många arbetsuppgifter.  Det är orimliga förväntningar. Och när du går hem och kollapsar på soffan öppnar du räkningen från CSN och får betala en månadslön tillbaka som studieskuld. Du ligger på en lönenivå du hade fått även utan utbildning. Dessutom hade du kunnat lämna arbetet bakom dig när du stänger dörren till hemmet.

Missförstå mig inte. Att vara socialsekreterare var det näst bästa jobbet jag har haft. Det bästa var kurator med forskningsuppgifter men det är ju ganska lik socialsekreterarens arbete, bara att man inte arbetar enligt lag och ger beslut som kan överklagas. Man har inga pengar att dela ut. Därför vill många socionomer bli kuratorer, det stämmer liksom bäst med tanken på yrket: att stötta och hjälpa folk må bättre och använda sina egna resurser.

Situationen för landets socialsekreterare har kraftigt försämrats de senaste åren. Nio av tio kommuner har svårt att rekrytera socialsekreterare. Allt färre socionomer vill arbeta i kommunerna, där arbetsbelastningen är hög och lönen relativt låg och uppskattningen bristvara. Sju av tio socialsekreterare funderade redan i våras på att lämna sin kommunala tjänst, enligt Akademikerförbundet SSR. I många kommunledningar finns en utbredd oro för att kostnaderna ska skena genom att användningen av hyrd personal ökar.

Hot och våld är vardag för många socialsekreterare. Socionomer vill i dag ogärna ta på sig myndighetsansvaret som utgör samhällets yttersta skyddsnät. Följer du lagen och nekar folk pengar eller omhändertar barn på grund av vanvård är det ganska säkert att du inte blir sams med klienten. Kulturkrockar är också svåra.

The_Scream
Enligt Arbetsmiljöverket har en tredjedel av landets 36 000 socialsekreterare, varav 30 000 är kvinnor, övervägt att säga upp sig till följd av orimliga arbetsförhållanden. Den vanligaste orsaken till sjukfrånvaro är hot och våld. Vart tredje socialsekreterare har blivit hotad på arbetet. Vissa har fått fly och flytta när personer vilka anser sig har blivit felbehandlade har hotat dem.

Tidningen Framtidens Karriär – Socionom där socionomer svarat på varför de lämnar myndighetsutövande arbeten anger 83 procent hög arbetsbelastning. 68 procent upplever arbetet som för stressande, 62 procent anser att lönen är för låg. 51 procent anser att personalomsättningen är för hög och 49 procent upplever arbetet som för mentalt pressande.
48 procent upplever att arbetsmiljön är för dålig och en lika stor andel anser att de har för lite tid till det sociala arbetet. Det var ju liksom meningen med jobbet! 45 procent upplever att de har för dåligt stöd inom organisationen.

61 kommuner bedömer att de brister så allvarligt i omsorgen av ensamkommande flyktingbarn att de Lex Sarah-anmält sig själva. Men var hjälper det i praktiken?

Regeringen lägger en miljard på att öka bemanningen på landets socialtjänster, med särskild inriktning på barn- och ungdomsvård. Orsaken är den kraftiga ökningen av ensamkommande flyktingbarn som lett till stor belastning på socialtjänsterna. 250 miljoner kronor om året betalas ut 2016–2019. Det låter mycket men dela det med 35 000 ensamkommande ”barn” och alla de som är på väg hit så låter det genast som ett piss i havet. Mycket handlar om de ensamkommande vars status som ”barn” är oklar och diskuterad. Ibland undrar jag vilken stöd får de ”svenska” fosterbarnen? Vem hinner bry sig om dem?

Och vart tar du nya socionomer ifrån  när dagens AF har 1458 lediga tjänster, samt flera hundra liknande arbeten vilka just handlar om de ensamkommande ”barnen”.
Samtidigt får Socialstyrelsen i uppdrag att fördela 24 miljoner kronor till kommunerna för att öka kompetensen hos socialsekreterare utifrån flyktingsituationen. Det var ju snällt. Ca 80 000 per kommun samtidigt som ett enda ensamkommande ”barn” kan kosta en mille.

037
Yrket socionom har förändrat sig. Samhällets yttersta ansvar är lika kollapsad som polisen, kanske kan man lägga dit brandkåren, ambulansen, biblioteket, skolan, andra allmänna serviceorgan och platser. Kanariefågeln har slutat sjunga. Nog är den död och kan inte återupplivas..

Jag har medkänsla för min yrkesgrupp, socionomer. En dag har vi gått ut med utbildning och glädjefull tanke: vi ska göra världen lite bättre för de människor som söker och behöver hjälp. Idag kraschar den tanken alltför fort. I den multikulturella världen är även problem multikulturella och kanske omöjliga att överbrygga.

Men politikerna fortsätter blunda, hålla för öronen och dela ut smulor för en utsatt yrkesgrupp som får ta hand om de problem politikerna har orsakat. Med Regeringens val av invandringspolitik knäcker man ner en hel yrkeskår.

Skolan, polisen, socialsekreterarna… Blir det kvar några tappra själar som kan yrket och står på barrikaderna?

Skäms någon över situationen? Någon skyldig politiker?

Inte Centerpartiet i alla fall för C tycker att utbildning är ganska irrelevant.

Alliansregeringen införde krav på att de som arbetar med barn och unga i myndighetsutövande funktioner i socialtjänsten ska ha socionomexamen eller annan relevant högskoleutbildning. Nu vill C slopa kravet under fem år när kommunerna ska anställa den nya personal som behövs.
De tror inte alls att det kommer sänka kvaliteten. Det är snarare så att man därmed höjer den, tror Anders W Jonsson vice partiledare. Han är barnläkare och skulle säkert inte lämna sina barn i händerna på någon outbildad med ungefärlig utbildning.

Men socionomer går att trampa på och se deras högskoleutbildning som ovidkommande bisak.

Mera om detta och om socialtjänsten: http://motpol.blogspot.se/2016/02/detta-ar-socialtjansten.html

Utbildningsplan: https://sisu.it.su.se/pdf_creator/cached/16698/33090
http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/article22194270.ab
http://www.dn.se/sthlm/socialarbetaren-hotades-nu-lever-hon-med-skyddad-identitet/
http://www.dagenssamhalle.se/kronika/sveriges-socialsekreterare-raettsstatens-kanariefaglar-19091?pack=22679
http://www.gp.se/nyheter/ledare/ledarkronika/1.3000636-pihl-en-manniska-sitter-bakom-skrivbordet
http://www.dagenssamhalle.se/kronika/svensk-socialtjaenst-behoever-ett-flyktingstopp-22858
ttp://socionomkarriar.se/artikel/hur-ska-socionomer-stanna-inom-myndighetsutovande-arbeten/
http://socionomkarriar.se/artikel/socionomernas-rad-till-socialministern/
http://avpixlat.info/2016/02/26/socialsekreterare-berattar-vi-sarbehandlar-svenskar-negativt/#more-169324
http://www.svt.se/nyheter/regionalt/blekinge/socialsekreterare-slar-larm-i-karlshamn
http://www.dn.se/ekonomi/dyra-hyrsocionomer-blir-socialsekreterare-1/
http://ledarsidorna.se/2016/02/overkostnad-eller-undantrangd/
Skrik Edvard Munch, bild från Wikipedia

Om kanariefågel: An allusion to caged canaries (birds) that miners would carry down into the mine tunnels with them. If dangerous gases such as carbon monoxide collected in the mine, the gases would kill the canary before killing the miners, thus providing a warning to exit the tunnels immediately

 

Samhällets städgummor och en man med en gul telefon

22_socionom.gif

Jag arbetade som socialsekreterare på -80 talets slut. Ett av de roligaste ärenden var en man med en gul telefon. Men först om situationen för socionomer idag. Om Socialtjänsten syns i media är det på grund av försummelser, inkompetens och oförmåga. När vanligt folk pratar om Socialtjänsten låter det sällan uppskattande. Socionomer är en grupp som ofta får skylta för misslyckanden och vara syndabockar för något de inte rår över.

Jag har mött konstiga uppfattningar om socialsekreterare. Som att de delar ut tusenlappar i kuvert till asylsökanden så de kan köpa nya mobiler. Eller att de vill ta andras barn helt utan orsak. Eller … ja, det är sällan man hör något positivt om samhällets städgummor.
För visst är de städgummor? Hos Socialtjänsten arbetar övervägande kvinnor för könsfördelningen är sned redan inom utbildningen. Av dem som sökte i år till socionomprogrammet i Göteborg som förstahandsval var 183 män och 904 kvinnor. Fördelningen är likartad över landet.

Samhället har både lagar och en idealbild om hur vi skall interagera med varandra, hur barnen tas hand om och vad är passande beteende i landet. Även om förfarandet inte vore olagligt så vill Samhället justera beteenden till den rätta. Information, behandling och rådgivning finns för alla möjliga svårigheter och livsval, till och med mobilberoende. Alla som ser på TV nyheterna får en dos av rätt tyckande. Även kriminella som mördat folk i Syrien tros bli goda och anpassade bara de tas hand om på rätt sätt. Många av dessa arbetsfält har socionomer anställda.

Socionomer är i centrum av det kommunala behandlande och förebyggande arbetet, korrigering av otillräcklig ekonomi samt opassande beteende. De arbetar med allt som felas i Samhället och förväntas att hålla mänskliga problem under mattan. Fältet är brett. Pedofilskandaler i daghem, sexuella övergrepp, missbruk, barnmisshandel, hustrumisshandel, uppsupna hyrespengar, ungar som vägrar gå i skolan, fosterbarn, begravningar, skruttiga gamla, fallen ekonomi, vilsna ungdomar, brottsoffer, bostadslösa, arbetslösa och kulturella krockar med samhället är bara några exempel om uppgifter som en socionom anses kunna fixa med eller utan hjälp.

Socionomer hanterar ofta beviljandet av försörjningsstöd, vilket kanske är slöseri med utbildningen. Ärenden kan kräva tolk och det är inte enkelt. Ibland finns ingen tolk att hitta, vi har ett par hundra olika språk i Sverige. Under min tid på -80 talet hade jag bara 2 ärenden på fyra år som behövde tolk. I båda fallen var det relaterat till olika uppfattningar om hur barn skall få leva i Sverige.

Det är personalbrist inom Socialtjänsten och social omsorg. 1076 utannonserade tjänster märkt socionom finns idag. Var och en har också för många ärenden på sin post. Flertal sjukskrivna. Många försöker lämna jobbet. Migration är en nyare arbetsuppgift som tar en allt större del av arbetstiden och de totala resurserna. Jag har tidigare skrivit om Stockholms väntande på Centralen. Hos Malmö socialtjänst är nog läget sämst i Sverige.

Hälften av personalen på sociala jouren i Malmö har sjukskrivit sig och nu tvingas kommunen kalla in nya socialsekreterare från Malmös stadsområden. Facket är oroligt för att arbetsmiljön ska bli ännu sämre om Malmös stadsområden blir av med erfarna socialarbetare.
Den krisledningsgrupp som leder arbetet med ensamkommande har uttryckt det som ett ”akut läge” för bemanningen inom sociala jouren. Nu har man bestämt att fem socialsekreterare, en från varje stadsområde, ska stötta upp där under tre månader. Det är inte klart än hur man ska lösa bemanningen på stadsområden efter flyttningen.

Men, det är poppis bland tjejer att bli socionomer med siktet på att hjälpa folk. På topp-20-listan över de populäraste programmen finns socionomutbildningarna vid Göteborgs och Stockholms universitet. Göteborgs utbildning ligger på 12:e plats och Stockholm på 15:e i år.

För socionomexamen krävs 3,5 års högskolestudier varav 2 terminer praktik som är obetald. Många socionomer vill bli kuratorer eller arbeta med behandling, men majoriteten hamnar på Socialtjänsten i alla fall för några år. Medellönen för socialsekreterare är 25 152kr och median 25 000kr efter 4,9 år i arbetet enligt lönestatistik. Socialsekreterare ger beslut enligt Socialtjänstlagen (Socialtjänstlag 2001:453)  vilka kan överklagas. Att Socialtjänsten bedrivs enligt en lag och att politiker, inte socialsekreterare, genom Socialnämnd tar besluten i många fall glöms ofta bort när socionomer skälls ut. För försörjningsstöd finns fasta normer.

För att överleva som socialsekreterare krävs fungerande rutiner, bra chef som finns för sin personal och luft i kalendern. Idag sysslar cheferna ofta med att hålla budget, inte att stödja personalen. Det räcker inte att vilja hjälpa folk och definitivt inte att tycka synd om någon.

220px-Telefon04_2
Men, hur vad det med mannen och den gula telefonen? En dag fick jag ett samtal från hemtjänsten. De ville att jag skulle åka ut och ta reda på en gammal man. Kör bara mot L. så ser du, sa hon. Jag avbröt skrivandet av en utredning, tog taxi och om ett tag såg jag en väldigt lättklädd man med tanke på decembervädret. Han hade en gul telefon som han drog efter sig i sladden. Kanske 20 meter bakom gick två kvinnor. De var gruppchefen för hemtjänsten och ett vårdbiträde.

Jag bad bilen att stanna och vänta. Gick ut till mannen och frågade med låg röst: hotar dom kvinnorna dig? Han fattade galoppen genast och nickade. Han sa att de hade flyttat ut honom från lägenheten under natten till en likadan, men han hade upptäckt förändringen. Jag sa att han var smart och frågade hur han kunde komma på det. Ja, dammtussen med en tråd var inte kvar under mattan. Han kollade det varje morgon. Han hade räddat telefonen från lägenheten.

Nu måste jag gå till banken, sa han. Någon kan ha tagit pengarna.

Jag tyckte det var bra att ha telefon med sig och föreslog att vi tar taxin till banken. Han hoppade in när de två kvinnorna gjorde ett hastigt närmande. Jag hade vinkat till dem att komma bakom ryggen och de fattade vinken.

Vi ska genast till banken på X gatan, sa jag till taxin. Den adressen var till psykiatriska kliniken. Chauffören spelade med och väl framme gick den frusna mannen med sin telefon in utan krångel. Han trodde sig vara på banken och så höll det någon dag till då psykosen började klinga av tack vare medicinering.

Hemtjänsten hade ringt till psykiatrin men svaret var att frivillighet gällde och man åker inte ut och hämtar patienter på gatan. Då rycker socialsekreteraren in. Hon är den sista livlinan i samhället, när något personligt går galet, inte bara för hemtjänsten. Om inte polisen rycker in. Vi borde tänka på det när vi klagar.

Det är tuffare nu hos Socialtjänsten än under min tid. Dock hade jag 86 pågående ärenden och många övertidstimmar när jag sa upp mig. Jag slutade inte av missnöje utan av viljan att utvecklas. Idag är många socionomer på randen till kollaps på grund av arbetstyngd. De åker inte för att spana efter psykotiska män med gula telefoner. Dessa får kuta ute i kylan bäst de vill.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=96&artikel=6281678