Plast på tallriken?

Ibland fångar några nyheter ens intresse, ilska eller förvåning. På BBC läste jag – igen – om plasten som naturens fiende. Ingen nyhet alltså. Vårt slarviga sätt att handskas med avfall bildar mattor av skräp i haven. Hur ofta har vi läst om det?

I våra hav finns kilometerlånga plastområden. Fiskarna äter mikroplast. Sedan kommer fisken med plast i till din tallrik och du är bara en i plastens långa kedja kedja. Plast håller för evigt. Det är en hållbar produkt.

Hur kunde något så praktiskt bli så farligt och för oss så försumbart att vi bara slänger det för vinden?

Men det är ingen nyhet längre utan spaltfyllnad. Då och då  påminner media om vår skuld till nedskräpning för att sedan uppmana oss att handla mer, producera mer och på så sätt skräpa mer. Julreklamen börjar komma. Jag har försökt ta mig bort från reklamutdelning men det hjälper inte.

Den största miljöfaran är dock krig. Det lämnar efter sig inte bara raserade människoliv, krossad infrastruktur utan även förstörd miljö. Ett liv i en miljöfara, orsakad av människor själva med hjälp av världens största ekonomi, militärindustrin. Då känns en plastpåse som väldigt oskyldig.

Förmodligen kan du inte stoppa något av de pågående krigen. Men du kan låta bli att slänga plast i naturen.

Så, vad åt du till middag idag?

http://www.bbc.com/news/av/world-41866046/the-giant-mass-of-plastic-waste-taking-over-the-caribbean

http://www.framtidsstigen.se/var-dagliga-plast/

https://www.nyteknik.se/opinion/plasten-i-varldshaven-gigantiskt-miljoproblem-6838335

https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ny-studie-plast-hittat-i-kranvattnet-i-flera-lander

Bilder överst: En man på Filippinerna letar efter något användbart på stranden, från YLE. Nederst Kobane, från TT.

 

 

 

Hjälp, jag söker en producent!

Jag bor ganska nära Mc Donalds och miljön omkring här börjar likna en soptipp. Muggar, papper, påsar och ovan det väldigt mycket fimpar. Nu vill jag veta vem är producenten av dessa förpackningar så de kan komma hit och städa upp allting. Producenterna ska enligt lag se till att förpackningarna går att återvinna. Det går inte när förpackningarna ligger på marken och ruttnar, dock inte tillräckligt fort.

En producent är den som yrkesmässigt tillverkar, för in till Sverige eller säljer en förpackning eller en vara som är innesluten i en sådan förpackning. Som förpackningar räknas alla produkter, oavsett material, som framställs för att innehålla, skydda, hantera, leverera och presentera varor; från råmaterial till slutlig produkt och från producent till användare och konsument. Det innebär alltså alla Mc Donalds förpackningar.

Producenten ska bygga upp fungerande insamlingssystem och underlätta för hushållen och andra att sortera ut förpackningar från hushållsavfallet och annat avfall. Ja, där sket det sig, för ingen orkar gå tillbaka till Mc Donalds sopsortering och lämna sin tomma kopp där, utan det slängs i närmaste buske. Producenten ska se till att de utsorterade förpackningarna transporteras bort samt återanvänds, återvinns eller i sista hand tas om hand på något annat sätt som är miljömässigt godtagbart. Det är inte trappan bredvid mig, inte heller gräsmattan och inte lekparken som skall ta hand om avfallet.

Kanske bör de införa någon typ av färgmarkering? Så fort du slänger en produkt på marken sprutar det otvättbar färg efter dig. Då ser vi vilka syndarna är.

Men innan det uppfinns vill jag att producenten kommer och städar upp omkring vårt centrum. Vem ska städa upp fimparna? Är det en förpackning? Kan vi samla in rökare som får ta en städdag? Vill de inte? Orkar man inte städa en fimp efter sig bör man inte röka, det kan ju förta orken totalt. Det sägs att 30 % av oss slänger skräp på marken. Är 30 % av oss så tanklösa och likgiltiga för miljön att de inte ids gå till en soptunna? Skäms!

Plast är dock det värsta man kan slänga för en del av plast överlever oss. Vi äter plast genom att djuren får partiklar i sig. Gott?

Beroende på plasttyp och produkt tar nedbrytningen olika lång tid. En plastpåse tar ungefär 10-15 år att brytas ner, en PET-flaska några hundra år, en fiskelina ett halvt millennium, bara för att ge några exempel. Problemet är att vi inte riktigt vet eftersom ingen levt så länge. Plast har masstillverkats i 70 år, men nedbrytningstiden är mycket längre än så.

Typiska nedbrytningstider för plast i naturen ligger alltså mellan några hundra år upp till tusen år. Helt säkra är vi inte eftersom få tester har gjorts. I havet är tidsspannet dessutom ännu längre eftersom nedbrytningen går mycket långsammare.

Det går därför att säga att all plast som någonsin tillverkats, och som inte bränts upp, finns fortfarande kvar på vår jord.http://plastriot.se/kunskapsbank/

http://www.naturvardsverket.se/Miljoarbete-i-samhallet/Miljoarbete-i-Sverige/Uppdelat-efter-omrade/Producentansvar/

Ingen bild på skräpet? Nej, jag vill inte. Det sägs att när solnedgången är ovanligt vacker finns det mycket skit i luften. Stämmer det så är bilden ovan en skitbild.

 

Sorgesång över en plats i naturen

Det finns platser man minns och bilderna från dem framkallar en lyckokänsla. Men att gå tillbaka efter några år kan bli en besvikelse. Små naturpärlor lever farligt när civilisationen brer ut sig.

Kanske har träden fallit, växtligheten dött och bäcken torkat. Så är gången i naturen, den växer, dör, växer åter, förändrar sig, omformas, lever vidare. Tills människan anfaller och naturen måste hitta alldeles nya vägar. Naturen har oftast raserats med människans framfart och efterlämnade sopor även om elakt väder också kan göra sitt.

Den här platsen var en oas innan människorna började kasta dit sitt skräp, byggskrot falla från förbipasserande bilar på väg till nybyggen och trafiken lämna spår när människorna i sina plåtburkar sökte en snabbare väg i stället huvudled. Det var innan bostadsområden kom närmare och med det läskburkar, godispapper, fimpar och andra mänskliga lämningar började liksom smyga bland hasselsnåren. Innan man kalhögg skogen omkring. Förr bildade ormbunkarna en skog för dvärgar, vitsipporna invaderade på våren, andra blommor som liljekonvaljer kämpade sedan tappert mellan fallna träd och myrstackar. Granarna blev jättar och svamparna växte i klasar på de döende trädens stammar. Luften var lite murken. Bäcken var ibland fylld med vatten, ibland bara en aning på den finsandiga bäckbottnen. Bävern byggde dammar, några gånger så lyckosamt att omgivningarna fylldes med vatten och kommungrannarna grälade om vem har ansvaret att rensa och flytta den skyldige eller helst döda bäverfamiljen. Andra djur samsades på platsen som fåglar, grodor, ormar, häger, sångsvan och räv, kanske en älg promenerade förbi och rådjur gömde sina kid i gräset.

Idag är platsen begravt med skräp av dem vilka inte har än förstått att naturens död är även vår egen.

Jag är glad att jag hittade platsen innan den var förstörd. Några av oss som besökte platsen försökte få till stånd ett litet naturskyddsområde men politikerna var totalt ointresserade.