Let’s rock tills fängelseporten slår igen

Vinter -58 hade Elvis Presley filmen ”Jailhouse Rock” premiär i min hemstad. Förväntan var stor bland tonårsflickor och biografen var fullsatt samt slutsåld hela veckan. Jag var inte någon beundrare av Elvis Presley, inte heller av Paul Anka vilka två var idoler bland mina skolkamrater.

Jag hade en bokad plats på Konserthuset och gick på operan när de hade premiär två gånger i året. Men jag gick på bio med mina två bästa vänner. Ja, vi tre hade smitit ut med en lögn.

Våra föräldrar var redan förskräckta fast de inte visste något om Elvis annat än skvaller om hans höftrörelser. Så jag  sa inget hemma om bion utan ljög att jag skulle läsa läxor hos en kompis. De två andra sa en liknande lögn. Jag tog på mig min duffel och långbyxor som ansågs lite opassande. Kläderna visade att man hörde till de vilda tonåringarna. Vi som gick i flickskolan använde långbyxor bara under vinteridrott .

Jag hade dock ingen uppfattning om vad det vilda bestod av. Rökning kanske? Jag rökte inte. Jag hade köpt duffeln och långbyxorna med min lön och då var min tonårsprotest över. Sedan fortsatte jag bära tidningar på natten, gå i skolan på dagen och hjälpa mina föräldrar med hemmets skötsel och småsyskon, precis som åren före.

När vi närmare oss biografen möttes vi av en liten polisstyrka och brandkår. Nej, det brann inte. De var där för att hindra eventuella kravaller. Kanske blev vi alldeles vilda av Elvis? Lokalpressen, det vill säga två fotografer, var också där. Vi tre undvek att hamna i bild.

Filmen var så där. Elvis sång var behållningen. Många grät och tjöt lite under filmen. När vi kom ut sjöng vi alla på Jailhouse rock trots att vi fick passera polisen.

The warden threw a party in the county jail
The prison band was there and they began to wail
The band was jumpin’ and the joint began to swing
You should’ve heard them knocked-out jailbirds sing

Let’s rock everybody, let’s rock
Everybody in the whole cell block
Was dancin’ to the Jailhouse Rock

Dock hände inga kravaller. Alla skyndade sig hem. Jag antar att inte bara vi tre utan flera andra hade ”läst läxor” hos en skolkamrat.

Jag tänkte på Jailhouse rocks premiär när jag läste om slagsmål med 100 yngre personer i Stockholm, om sprängningar, skjutningar, våldtäkter på skolbarn, brinnande skolor, barn som rånar barn, nätövergrepp, lik som hittas i diket… allt det som också beskriver Sverige på denna soliga vårdag. Våra fängelser är fulla men det rockas knappt där med Elvis stil. Jag tänkte på våra föräldrar  på den gamla tiden som var rädda att Elvis höftvickning och sång kunde locka oss till fula tankar och omoraliska göranden. De ville skydda oss från det – och mycket annat också. De var fostrande föräldrar, inte våra vänner.

Nej, min ungdom var ingen idyll men skillnad till världen idag är betydande.

Det är dock lätt att tycka om Elvis. Det finns några sångare som är i klass för sig som Maria Callas, Frank Sinatra och Elvis. De kunde sjunga. De hade passion för musiken. Deras röst går in i märgen och berör, även efter deras död och ganska så halvdana inspelningar. Den teknik som finns idag får vilken blond medelmåtta som helst låta som om hon vore en sångare av högre klass.

Det är dags för annan sång. Fåglarna sjunger i skogen. Våren blommar. Men det är tomt på skogsvägar. En barnvåldtäkt och ett hittad lik i närheten gör skogen till en enslig plats. Som om jag vore den enda i världen utanför allt som händer.

PS. Skriv under uppropet om hemlösa pensionärer. Namninsamlingen fortsätter även om den är inlämnad. Dock ville inte Statsministern ha det. Fortsätt att skriva på. Alla blir vi gamla och många även fattiga i Sverige.

https://www.skrivunder.com/inga_fler_hemlosa_fattiga_pensionarer_i_sverige?s=60344656

Try a park-me-up eller bo i koja kanske?

Brukar du gå i skogen eller till en park? Har du några träd omkring dig eller bara betongkolosser? Har din utsikt byggts bort med ett höghus, med förtätning som det heter? Lite överallt runt våra städer har grönytor naggas i kanten med nya höghus. Människor är som myror som trängs med varandra. Ser man bilder tagen ur luften har vi dock mycket tom mark och skog kvar, de stora skogarna som en viss politiker trodde skulle lösa invandring och bostadsbrist. Ingen vill dock bygga där.

Skulle ödebygden återbesättas av asylsökanden? Vilka fantasier!

Skog är viktigt för människans överlevnad. Så även parker och andra grönytor. Vi är i våra hjärnor än i bushen, inte i ett höghus. Flera undersökningar visar att vistelse i naturen gör folk friskare. Bara så lite tid som 20 minuter dagligen i en park kan rädda oss från depression. Att gå i skogen, lövskog speciellt, ökar inte bara konditionen utan sinnesron. Det är friskvård att vara ute bland träden, inte bland betongen. Jag tror rent av att aggressioner ökar med tätare bebyggelse. Desto fler konkurrerar om ytan, desto mer bråk.

Gick igår genom ett av våra så kallade no-go-zoner, tät bebyggt med höga hus och begränsat med gårdsyta mellan. Området  var som en soptipp. Trasiga möbler, förpackningar, allt man kan slänga när man inte bryr sig om sin miljö. Varför?

De gröna områden runt städer krymper när befolkningen ökar. Det är billigare att tränga några hus till på ett område än att bygga på tom mark utanför. Vägar, avlopp, el och vatten finns ju nära. Det blir tätbebyggelse. Det hjälper inte att bostäderna kallas Skogsbo, Löväng och Park när allt är kalt med bara några  halvdöda buskar vilka förväntas växa med tiden.

Alla kan ju inte bo på landet i en idyll med kor som betar i hagen. Det vore väldigt opraktiskt. Villabebyggelse är på nedgång.

Det byggs höga hus i mitt centrum. De ser nästan makabra ut bland de gamla tegelbyggnaderna. Priserna är också skrämmande, 2 miljoner för en pytteliten etta? Vissa har köpt de för spekulation men det lyckades inte så bra. Bostadspriserna är på fallkurs. Flera tomma lägenheter finns i nybyggen fast många bor trångt, är bostadslösa och bor på gatan. Andra hyr ut sitt spekulationsköp. 13000 kr i månaden för en etta.

Det planeras för flera höghus i centrum så mera grönytor försvinner. Parken ligger i farozonen. Dock ligger allt nu på is eftersom det inte har gått att sälja alla nybyggen än. Men snart kommer polska byggarbetarna och estländska hantlangarna att anlända. Att bygga är internationellt.

Parken som hotas då? Det är ingen vacker park men väl använd grönyta. Nu när våren kommer sitter folk på bänkarna och njuter av solen. Barn springer runt, sparkar boll. Under olika helgdagar ordnas underhållning, loppmarknad, kommundagar. Parken används av grupper som tränar, är på picknick, daghemsbarn, allt man kan göra på en grönyta. Men nu vill Kommunen ha ett Kommunhus där i stället. Lite park kan det bli kvar. Statspark, som någon sa.

Jag föredrar förstås skogen.

Men vi måste bo någonstans. Frågan är vart bidragsförsörjda  eller de med låg lön skall bo. Idag kan du hyra en plats för din madrass. Kanske betalar man bara för en adress så man kan låtsas att bo någonstans och bli bidragsberättigad. Jag hyrde ut min lägenhet lagligt och till rimligt pris under min PCT vandring och det var över 60 svar på direkten, den första timmen. Det var ren tragik i många svar. Jag hyrde ut till en arbetskraftsinvandrare. Han arbetade redan på en bransch där det är anställningsbrist i Sverige, men arbetet kunde inte ordna en bostad.

Vi har blivit nästan 1,4 miljoner fler registrerade invånare, en ökning med cirka 15 procent sedan 2000 talet. I slutet på 2018 var Sveriges folkmängd 10 230 185 personer. Det föds fler än det dör per år. Invandring står också för ökning. 2016 och 2017 delades ut 151 031 respektive 135 529 uppehållstillstånd. Flera utvandrar men färre än de som  invandrar.

Det finns ingen plan för hur alla skall hitta boende och arbete. Viljan att vara god slog ut räkneförmågan.

Varken bostäder, infrastruktur eller vård hänger med i utvecklingen. Vi skulle behöva bygga helt nya städer för att möta behoven i stället att försöka klämma in flera på en smal yta i något centrum.

Men det kostar. Vi ligger redan i skuld. Örebro 99 700 kr och Linköping 106 800kr per innevånare för att ta exempel från toppligan. Min kommun har skuldsatt oss med över 60 000 per person. Låter inte så farligt? Men ta det hundratusen gånger. Kommer arbetskraften – de som inte betalas med skattemedel – öka  den tillkommande tiden? Tveksamt. Vem skall betala? Någon i framtiden? Höjda skatter som vanligt? Det är många som börjar undra: ”vad får jag för pengarna”.

Jag vill se en samhällsplan för befolkningsökning. Någon?

S och MP återinför investeringsstödet för bostäder redan i vårändringsbudgeten i april. Stödet försvann i M-KD-budget som Riksdagen antog i december. Skall inte detta godkännas av kompisarna C och L också?

De byggbolag som vill bygga hyres- lägenheter med hyror som vanliga människor har råd med kommer det finnas resurser till, säger finansmarknadsminister Per Bolund.

Vidare:

 ”Vi kommer se till att tiotusentals lägenheter med rimliga hyresnivåer kommer ut på marknaden, viktigt särskilt för unga. Sen måste vi titta på andra åtgärder, som ett subventionerat bosparande till exempel.

Har vi inte hört det förr? Vem vill bygga dessa billiga hus när företagen tvingas rea de nybyggda bostadsrätterna? Det påstås att svenska byggkostnader är de högsta i EU. Vet inte.

Den genomsnittliga kötiden i Stockholm för vanliga hyresrätter var 10,3 år. Den 31 december 2018 stod 635 730 personer i bostadskön. Bostadsförmedlingen förmedlade lägenheter i 23 av Stockholms läns 26 kommuner samt i Västerås, Håbo och Strängnäs, totalt 13 455 förmedlade lägenheterna

Av landets 290 kommuner uppger 243 att det saknas tillräckligt många bostäder. I Umeå är kön just nu över 110 000 personer lång. För ett hyreskontrakt på en etta i centrala Umeå tar det över 9 år. 225 000 köande i Göteborg och 87 000 i Malmö.

Så, jag antar att Bolund lovar mer än han kan hålla?

Nästan vilse.

Jag gick till skogen när avlösningen kom. Skippade gymmet, kände inte för att träna inne. Tog en stig och följe den, vek till en annan. Det var mycket vatten på den stigen så jag tog en till åt något håll. Den var märkt med några gröna fläckar i träden. Gick en timme.  Stigen ledde ingenvart. Klockan talade om för mig att vända och springa  eller ta rätt stig ut från skogen.

Vart var ut från skogen? Det var tyst. Inga människor. Ingen utsikt åt något håll. Bara skog. Egentligen var det riktigt härligt att vara mitt i ingenting men min tid var begränsad bestämd av kommunala regler för antal avlösningstimmar. Jag och att orientera i skogen hänger inte ihop. Det är märkligt att jag inte går fel på fjällen utan stigar. Där har man ofta hållpunkter som vattendrag eller toppar. Ja, folk går förstås vilse även där.

Nu stirrade jag på klockan och kände stressen stiga. En stig bör alltid ta slut någonstans, eller?

Hastigt såg jag en korsande stig jag kände igen. Efter en stund hälsade jag på ekorren. Satt igång lite power walk och var hemma perfekt tio minuter innan när avlösningen var slut. Kände mig riktigt pigg efter mina 17 kilometer, 22 500 steg.

I skogen hittar man små tavlor av skönhet. Observerar vi de vackra detaljerna av en svamp, mossa, stubbe och vattenspegel eller rusar vi bara förbi? Det är avstressande att gå i skogen, trampa på de fallna löven, höra en hackspett hacka någonstans. Om man inte tror sig har gått vilse och har en tid att passa.

Hittade några kantareller. Det mesta av svamparna var ruttna efter det myckna regnandet.

Och sedan de tydligen obligatoriska soporna i form av plastpåsar med mera. Varför kan folk inte ta hem sina sopor? Just plast är evigt. Plastbärkassar är ett stort problem för livet i våra hav. Plasten bryts ned i små mikropartiklar som orsakar skador på djur, vatten och natur. Vi vet detta. Finns det någon över 15 som är ovetande?

Är vi fortfarande vilse i sopfrågan?

Att se längre in i framtiden är svårt. Att räkna ut hur mitt skräp påverkar eftervärlden tycks vara oöverkomligt. Vi är som de gråtande lyxfällan deltagarna. När räkningens dag kommer är vi fulla av bortförklaringar. Hur kunde det gå så att naturen betalar igen? Jag sorterade ju sopor, oftast.

Flera dör av skitigt vatten och luftföroreningar än krig påstås det.

Naturen hittar alltid en utväg. Frågan är om vi gör det.

Har gjort reklam för den här boken förut men du som inte har läst det än har en tänkvärd läsupplevelse kvar.  Boken har fått priset Time #1 Nonfiction Book of 2007 och massa andra utmärkelser. Alan Weisman: The World Without Us.

Varje förort var också en framtid en gång.

003 (3)

Bebyggelsen tätas. Höga hus växer upp bland andra höga hus. Utsikten från omgivningen försvinner. Att stirra på en betongvägg i stället några träd är deprimerande. Den sista lilla gröna kullen i Centrum ska bebyggas. Parken skall också krympas och ett stort hus tar platsen.  Alla byggplanerna innebär tätare bebyggelse trots att kommunen har hur mycket mark som helst att bygga på.  Det är billigare att tränga in ett hus till bredvid en annan än påbörja en ny stadsdel.  Höghus, flera höghus. Vår egen Manhattan.

Finns det inte flera undersökningar om hur grönområdena förbättrar hälsan. De som hade en kort väg till det gröna var friskare, både fysiskt och psykiskt, än de som levde i betonghetton.

Vi är som myror.

Ändå räcker det inte. Befolkningen ökar snabbare än bostäderna. Vi dör inte ut i samma takt som folk flyttar in i Sverige. Vi gamla är envisa och har inte vett att dö och avhjälpa bostadsbristen.

060 - kopia

Betong ghetton. Jag saknar den riktiga naturen. Inte en risig skog med en belyst löparslinga. Inte en park som man går runt på tre minuter, där soptunnorna svämmar över, där knark säljs i hörnet och rökarna ockuperar alla bänkar. Jag saknar ödemarken, stora skogar, fjäll, berg – att känna den grova marken under fötterna i stället grusstigar eller asfalt. Att gå på en väglös mark, att få inbilla sig ingen annan har trampat där.

Jag saknar tystnaden i stället byggljud, snattrande mopeder, rivstartande bilar, skrik och gräl, gråtande barn, mobilfolket som ropar så det hörs över centrum. Skaror av unga utländska män som har slagsmål på kvällarna utanför hamburgerbaren.  De sparkar runt tjejerna mellan sig. Dessa skrattar och skriker. Det ständiga suset av ventilation.

Ibland sätter jag på en symfoni, kanske Rachmaninoff eller Sibelius högt för att ta död på andra ljud. När jag tänker på mitt livs toppupplevelser är tystnad ett av dem.  En gång satt jag på en fjällkant. Jag kan än pricka in platsen på kartan. Tystnaden var total. Ingen vind, inte ens ett grässtrå som vajade. Inget vatten som porlade. Inga fåglar. Jag vågade inte andas. Jag kunde inte röra mig. Det var som världen hade tagit slut. Det var magiskt. Jag tror vi är rädda för tystnad. Som om vi inte fanns när ljuden omkring oss är borta. Krampaktigt håller folk i sina mobiler för att ha kontakt med något.

Att bo på en liten förort som sakteligen förändras till sliten, stökig, trång plats med människor från världens alla hörn, tiggare vid affärer, ungdomsgäng, klotter, bränder, krisande ekonomi där Socialtjänsten är pengautgivare och inklämda nya höghus, är bara en spegling av dagens samhälle.

Det känns nerslående. Hotfullt på något sätt. ”I was the future once”, sa avgående David Cameron.

Så är samhället vi byggde och lät ske. Framtiden som är förgången. Det var inte så jag hade tänkt det. Aristoteles – tror jag – sa att tolerans och apati utmärker kollapsande samhällen. Är vi där nu?

Snart väntar ödemarken. Den sviker aldrig.IMG_0035