Nästan vilse.

Jag gick till skogen när avlösningen kom. Skippade gymmet, kände inte för att träna inne. Tog en stig och följe den, vek till en annan. Det var mycket vatten på den stigen så jag tog en till åt något håll. Den var märkt med några gröna fläckar i träden. Gick en timme.  Stigen ledde ingenvart. Klockan talade om för mig att vända och springa  eller ta rätt stig ut från skogen.

Vart var ut från skogen? Det var tyst. Inga människor. Ingen utsikt åt något håll. Bara skog. Egentligen var det riktigt härligt att vara mitt i ingenting men min tid var begränsad bestämd av kommunala regler för antal avlösningstimmar. Jag och att orientera i skogen hänger inte ihop. Det är märkligt att jag inte går fel på fjällen utan stigar. Där har man ofta hållpunkter som vattendrag eller toppar. Ja, folk går förstås vilse även där.

Nu stirrade jag på klockan och kände stressen stiga. En stig bör alltid ta slut någonstans, eller?

Hastigt såg jag en korsande stig jag kände igen. Efter en stund hälsade jag på ekorren. Satt igång lite power walk och var hemma perfekt tio minuter innan när avlösningen var slut. Kände mig riktigt pigg efter mina 17 kilometer, 22 500 steg.

I skogen hittar man små tavlor av skönhet. Observerar vi de vackra detaljerna av en svamp, mossa, stubbe och vattenspegel eller rusar vi bara förbi? Det är avstressande att gå i skogen, trampa på de fallna löven, höra en hackspett hacka någonstans. Om man inte tror sig har gått vilse och har en tid att passa.

Hittade några kantareller. Det mesta av svamparna var ruttna efter det myckna regnandet.

Och sedan de tydligen obligatoriska soporna i form av plastpåsar med mera. Varför kan folk inte ta hem sina sopor? Just plast är evigt. Plastbärkassar är ett stort problem för livet i våra hav. Plasten bryts ned i små mikropartiklar som orsakar skador på djur, vatten och natur. Vi vet detta. Finns det någon över 15 som är ovetande?

Är vi fortfarande vilse i sopfrågan?

Att se längre in i framtiden är svårt. Att räkna ut hur mitt skräp påverkar eftervärlden tycks vara oöverkomligt. Vi är som de gråtande lyxfällan deltagarna. När räkningens dag kommer är vi fulla av bortförklaringar. Hur kunde det gå så att naturen betalar igen? Jag sorterade ju sopor, oftast.

Flera dör av skitigt vatten och luftföroreningar än krig påstås det.

Naturen hittar alltid en utväg. Frågan är om vi gör det.

Har gjort reklam för den här boken förut men du som inte har läst det än har en tänkvärd läsupplevelse kvar.  Boken har fått priset Time #1 Nonfiction Book of 2007 och massa andra utmärkelser. Alan Weisman: The World Without Us.

https://www.sydsvenskan.se/2017-10-20/fororeningar-dodar-fler-an-krig-och-sjukdomar

 

 

 

Jag mötte en ekorre i skogen.

Jag mötte en ekorre i skogen. Jag undrade hur den hade hamnat där. Mitt i skogen på en nedsågad stam. Letade efter konstnären Wederson Moraes för att veta mer om denne, men min portugisiska är obefintlig. Han har dock rest en tur till norra Europa och gjort olika konstverk på olika platser varav en var ekorren i Flemingsbergsskogen.

Det var nästan magiskt att stöta på konstverket i skogen. Ovanpå allt hoppade en levande ekorre runt på platsen, upp och ner i träden men den var så snabb att det blev inga bilder.

Vill du se verket? Gå den gula leden på 5 km från Visättra sportcentrum i Huddinge  och ungefär på mitten får du göra bekantskap med  ekorren.

http://wedersonmoraesartista.blogspot.se/

http://wedersonmoraesartista.blogspot.se/2017/07/aventura-e-arte-no-norte-europeu.html

PS. Jag skulle skriva del 2, något om våra blomsterbesvärjelser vid terrorattacker, men gubben är sjuk och det gör att min tid försvinner och tankeförmågan är sämre än vanligt. Återkommer.

Varje förort var också en framtid en gång.

003 (3)

Bebyggelsen tätas. Höga hus växer upp bland andra höga hus. Utsikten från omgivningen försvinner. Att stirra på en betongvägg i stället några träd är deprimerande. Den sista lilla gröna kullen i Centrum ska bebyggas. Parken skall också krympas och ett stort hus tar platsen.  Alla byggplanerna innebär tätare bebyggelse trots att kommunen har hur mycket mark som helst att bygga på.  Det är billigare att tränga in ett hus till bredvid en annan än påbörja en ny stadsdel.  Höghus, flera höghus. Vår egen Manhattan.

Finns det inte flera undersökningar om hur grönområdena förbättrar hälsan. De som hade en kort väg till det gröna var friskare, både fysiskt och psykiskt, än de som levde i betonghetton.

Vi är som myror.

Ändå räcker det inte. Befolkningen ökar snabbare än bostäderna. Vi dör inte ut i samma takt som folk flyttar in i Sverige. Vi gamla är envisa och har inte vett att dö och avhjälpa bostadsbristen.

060 - kopia

Betong ghetton. Jag saknar den riktiga naturen. Inte en risig skog med en belyst löparslinga. Inte en park som man går runt på tre minuter, där soptunnorna svämmar över, där knark säljs i hörnet och rökarna ockuperar alla bänkar. Jag saknar ödemarken, stora skogar, fjäll, berg – att känna den grova marken under fötterna i stället grusstigar eller asfalt. Att gå på en väglös mark, att få inbilla sig ingen annan har trampat där.

Jag saknar tystnaden i stället byggljud, snattrande mopeder, rivstartande bilar, skrik och gräl, gråtande barn, mobilfolket som ropar så det hörs över centrum. Skaror av unga utländska män som har slagsmål på kvällarna utanför hamburgerbaren.  De sparkar runt tjejerna mellan sig. Dessa skrattar och skriker. Det ständiga suset av ventilation.

Ibland sätter jag på en symfoni, kanske Rachmaninoff eller Sibelius högt för att ta död på andra ljud. När jag tänker på mitt livs toppupplevelser är tystnad ett av dem.  En gång satt jag på en fjällkant. Jag kan än pricka in platsen på kartan. Tystnaden var total. Ingen vind, inte ens ett grässtrå som vajade. Inget vatten som porlade. Inga fåglar. Jag vågade inte andas. Jag kunde inte röra mig. Det var som världen hade tagit slut. Det var magiskt. Jag tror vi är rädda för tystnad. Som om vi inte fanns när ljuden omkring oss är borta. Krampaktigt håller folk i sina mobiler för att ha kontakt med något.

Att bo på en liten förort som sakteligen förändras till sliten, stökig, trång plats med människor från världens alla hörn, tiggare vid affärer, ungdomsgäng, klotter, bränder, krisande ekonomi där Socialtjänsten är pengautgivare och inklämda nya höghus, är bara en spegling av dagens samhälle.

Det känns nerslående. Hotfullt på något sätt. ”I was the future once”, sa avgående David Cameron.

Så är samhället vi byggde och lät ske. Framtiden som är förgången. Det var inte så jag hade tänkt det. Aristoteles – tror jag – sa att tolerans och apati utmärker kollapsande samhällen. Är vi där nu?

Snart väntar ödemarken. Den sviker aldrig.IMG_0035

 

Skogen som medicin?

233

Ytterligare en studie visar att naturen har helande verkan. Folk som bor nära skog, park eller grönområde är friskare än andra. Alltså, själva närheten var hälsosamt och hur enkelt det var att gå ut i det gröna.

Man måste förstås gå ut i parken, in i skogen, för att dra den fulla nyttan  av naturens hälsoverkan. De som var ute i naturen hade färre sjukdomar och levde längre.

Folk som bor på täta områden i höghus mår sämre än de villaboende nära ett grönområde. Låter logiskt.  Hur vi bor har en stor påverkan på vårt välmående.  Hur vi väljer att bo handlar också om pengar.

Att ha en tegelvägg som utsikt är uselt men ett träd utanför fönstret kan vara lite som ett må bra piller. Träden jag hade utanför köksfönstret höggs ner och platsen består nu av en skräpfylld grop. Varför fälldes de friska träden? Kanske beror det på Kommunens plan att alla platser ute skall vara så öppna som möjligt så inga våldsverkare kan gömma sig bakom träd och buskar? Som tur ligger en park och även skogen nära.

003

Promenad i skogen minskar stresshormoner med 16 %. Från vilken nivå räknas den procenten? Nära döden? Att gå i skogen hjälper i alla fall för stunden när livet gett en smocka. När jag än arbetade gick jag hem genom skogen, förmodligen räddade det hälsan på mig när arbetet var knäckande och jag jobbade för flera. Man tänker så bra när man går. Om ett tag tänker man dock ingenting utan bara går. Kanske ”tanklösheten” är det som lappar ihop oss?

Naturen ökar vår kreativitet med 50 %. Kreativitet? Jag tror inte att den djupaste skogen kan hjälpa mig längre. Vad är kreativitet? Räcker det att dekorera muffins eller att ta en ny bild till bloggen? Det är uselt med kreativitet hur än jag går i skogen.

Endast 10 procent av USA:s tonåringar tillbringar dagligen tid utomhus. Jag vet inte hur de svenska tonåringarna har det men troligen häckar de över internet.

Våren är i gång. Gå ut. Hämta in lite ro i själen. Kanske just du kan bli kreativ och åstadkomma något.

166

Ett husdjur sägs också få oss att må bra. Kanske inte den här katten?

I morgon är det Jordens dag. Organisationen uppmanar oss att plantera träd. Jordens dag (Earth Day) är initierad av den amerikanske senatorn Gaylord Nelson för att uppmärksamma världens miljöproblem. Dagen har sedan starten 1970 firats 22 april varje år. http://www.earthday.org/

Se vackra träd på: http://news.nationalgeographic.com/2016/04/remarkable-trees-earth-day-pictures/

http://ehp.niehs.nih.gov/wp-content/uploads/advpub/2016/4/ehp.1510363.acco.pdf

https://www.washingtonpost.com/news/energy-environment/wp/2016/04/19/why-living-around-nature-could-make-you-live-longer/