Sjuk kropp eller sjukt liv?

”Jag morgon inte komma, morgon sjukkassa”, sa våran städerska på sjukhuset. Var hon sjuk? ”Inte sjuk. Städa hemma.”

Vi funderade om vi skulle anmäla henne men bestämde att vi inte var poliser. Kanske hade vi missuppfattat henne tack vare språkbristningen? Klart var att hon inte orkade sköta barnen, hemmet, maten och maken när hon städade borta 8 timmar om dagen. Hennes man ändrade inte sitt liv när frun började arbeta. Allt skulle vara som förut.

Allt skall vara som förr i tiden. Är detta en orsak till kvinnors sjukfrånvaro?

Kvinnor är mera sjuka än män, speciellt när de har fått barn. Män och kvinnor är sjukskrivna ungefär i samma utsträckning fram till första barnet. Två år senare är kvinnans sjukfrånvaro i genomsnitt dubbelt så hög som männens. Den skillnaden består sedan i många år. Är det märkligt – egentligen? Mäns och kvinnors liv är inte detsamma hur än vi försöker prata om jämlikhet med likhet som viktigast. Vi är inte lika men vi bör vara lika värda.

Graviditet är faktiskt ansträngande och tungt, förlossning som ett maratonlopp utan träning, amning, sömnlösa nätter och att ständigt vara till hands för babyn är likaså krävande. Män kan inte dela på graviditet eller amning med kroppen, män kan enbart underlätta tillvaron. Att ha små barn är roligt och jobbigt. Men livet blir aldrig sig lik igen. Att lämna bort sitt barn hela dagarna och komma hem ganska så trött tär på orken att vara en god mor. De flestas ambition är att ta väl hand om sina barn och ge dem all den tid de behöver. Sedan talar ekonomin att den ambitionen inte går ihop så bra. Vi föder inte barn till dagis, men skaran av ettåringar långa dagar i daghem är ett faktum. Risken att halka efter i karriären oroar vissa. Andra har inga karriärer att vara oroliga för, bara anställningen och lönen.

Småbarnsåren kallas ofta korstrycksåren: barn, arbete, karriär, hem, samliv, socialt liv …allt ska ske samtidigt vilket är väl så omöjligt.

Är det ambitionen som är för hög, att både hinna arbeta och ta väl hand om de små barnen? Hur påverkas psyket av att lämna trötta barn alltför tidigt på morgonen till ett daghem där det kan finnas för många barn och för lite personal, när det vore ganska så skönt att sova ut, vara hemma med ungarna och ta hand om dem och hemmet? (Hur det känns för barnens far lämnar jag därhän. Jag är kvinna och kan inte tala för männen.)

Är orsaken för sjukskrivningar tunga, stressiga eller för krävande uppgifter? Nog var det stressigt på demensboendet där jag arbetade extra. Att få ta en paus, hinna äta eller bara göra sitt arbete tillfredställande var omöjligt. Vi som vårdade var för få och gamlingarna hade stora behov. Man gick alltid hem trött och missnöjd på sin insats. I längden knäcker det en. Det vanligaste yrket för kvinnor är just undersköterska/arbete inom vården. Hur tas de arbetarna hand om? Inte alls? Där personalen är viktig och även tas hand om och får några förmåner som friskvårdspeng, frukt eller vidareutbildning blir säkert sjukskrivningsfrekvensen lägre.

Kan ett av skälen vara fel arbete, låg lön, trista arbetsmiljöer och andra ganska så oinspirerade medarbetare och chefer vars mål är att hålla om budget, inte om anställda?

När livet krånglar blir man lättare sjuk. Men det är många som nästan aldrig är sjuka eller tar ut vård av barndagar. Varför inte? De är kanske friska och nöjda med livet helt enkelt. Har de bättre stöd omkring sig? Är de bättre på att planera? Har de arbeten som går att komma ifrån när det behövs? Har de arbetsuppgifter som inte bara tar utan ger tillbaka? Har de helt enkelt bättre arbetsgivare? Eller är arbetsmoralen hög?

Eller – är det för lätt att sjukskriva sig när livet krånglar och kroppen säger ifrån? Och en ännu värre tanke: kanske skulle en del kvinnor må bättre om de slapp gå till jobbet när barnen var små, under tre år, och tog i stället hand om barnen och marktjänsten ett tag? Men då måste de flesta sänka standarden. Att vara blir viktigare än att ha. Inga nya Iphone, modevaror, semester i fjärran länder eller sexrumsvillor med lån upp till taknocken. Laga mat, baka, lappa saker, roa sig med gratisgrejer som bibliotek … ungefär som pensionärer vilka var hemma när deras barn var små har det nu.

Personligen tyckte jag att det var fantastiskt roligt att få vara hemma med mina barn. De flesta kvinnorna var hemma ett bra tag med sina barn. Det var så på den tiden. Det fanns även män som tog ledigt för barnens skull fast det fanns inga pappadagar. Som komplement fanns privata lekskolor några timmar i veckan.

Jag tyckte också det var toppen att gå till ett arbete när barnen klarade sig själv hemma efter skolan. Jag hann med en viss karriär också. Pensionsbeskeden för oss forna hemmafruar sa dock att hemmaåren var ett dumt val. Men livet kan inte levas som pensionsplanering, ingen vet ens om man lever så länge och om det finns någon pension att hämta utan hela systemet har kollapsat.

Åren med barnen kommer inte åter. Det som är förlorat är förlorat.