Ingenting är som väntan på Akuten 2.

Gornucopia skriver om nedläggning av vårdplatser och har platsjämförelser med Norden där vi har lägst antal sängplatser. Han beskriver även orsakerna som äldrereform (kommunen skall ta över) och stängning av mentalsjukhusen.

Men detta var ca 25 -30 år sedan och kan knappt påverka sjukvården idag. Det är flera Regeringar sedan. Det är också efter en rejäl befolkningsökning från 8,35 milj  år 1985 till dagens 10 miljoner.

Avveckling av mentalsjukhusen  minns jag väl från min tid som socialsekreterare. Vi reste faktiskt till Vadstena och hämtade sedan hem de som hade placerats där, ordnade boende, stödperson och till sist blev det en ny dagcentral som de psykiskt sjuka fick dela med missbrukare, fast på en annan dag.

Vadstena var förvånad över att vi hämtade hem ”våra”. Det var inte alltid som någon hörde av sig.  De intagna var trasiga människor som hade svårt att klara sig själva. Många gick bara ut och förblev uteliggare. Jag träffade också en man som hade ett tatuerat nummer på armen. Nej, han kom inte från koncentrationsläger, han var född i Vadstena och föräldrarna var patienter där. Han hade aldrig haft normalt liv.

Ungefär samtidigt stängdes skogsarbetsplatserna som var avsedda för hopplösa fall ur arbets- och missbrukssynpunkt. Även då ordnade vi boende och arbete. Jag vet att många av dessa män gick rakt ut till gatan och blev uteliggare.

När äldrereformen kom 1992 var kommunen inte beredd på det resursmässigt. Jag har för mig att de fick pengar omfördelat från Landstinget för det i början. Kommunen bedriver inte direkt sjukvård och gränsen kan vara svårt att dra.  Idag har platserna i äldreboenden minskat eftersom politikerna tycker man mår bäst – och billigast – hemma. Man måste vara i usel skick och helst utan anhöriga för att få plats. I min kommun har platserna krympt ytterligare de senaste åren dels genom renovering till godkänt standard enligt Arbetsmiljöverket, dels genom  att äldreboende förvandlats till boende för s.k. ensamkommande. Så ser det nog ut överallt.

Det är kaos och fullt på Akuten. Det är fullt på våra sjukhus, de man inte har lagt ner än eller plockat bort vitala delar som förlossning. Köer för att träffa en specialist kan vara så långa att man hinner dö. Kön fylls på hela tiden och speciellt i Norrland där specialisterna är få arbetar läkarna sig till sjukskrivning, den där berömda väggen man går mot till sist. Umeå blev bedömt som bästa Akutsjukhuset i landet och personalen var totalt överraskade. Vi? Hur är det på andra ställen då? Bra fråga.

Sjukvården är ett område folk oroar sig för, den ligger som trea på Ipsos årliga undersökning med 25 %. Invandring/integration var den viktigaste frågan för folket 30 %.  Som tvåa kom skolan 27 %.

Vinster i välfärden var folk inte oroliga för i undersökningen. Ja, vi struntar nog i vinstprocenten när vi ligger på en brits och väntar nio timmar på akuten.

http://cornucopia.cornubot.se/2017/02/komplettering-om-sjukhusbaddar.html#more

I oktober 2016 köade vi på akuten och väntade på en säng. Sedan dog någon…

Ingenting är som väntan på Akuten 1.

Sjukhusbild från Wikipedia.

Resistenta bakterier anfaller

Vi är ständigt hotade. Krig, global uppvärmning, Ebola, pest var det någonstans, bostadsbubbla, gifter i plastleksaker. fetma, svält, flyktingkaos mm och nu resistenta bakterier. Världshälsoorganisationen, WHO, har slagit fast att resistenta bakterier är ett av de största hoten mot människors hälsa. WHO varnar för att vi snart kan befinna oss i en tid då antibiotika inte längre biter på vanliga infektioner. Då kan lunginflammation eller blodförgiftning bli lika dödliga som de var innan antibiotikan fanns. Jag minns dimmigt  tiden penicillin var sällsynt. Jag fick penicillin och höll på dö. Inte av sjukdom utan av allergisk reaktion. Sir Alexander Fleming hade upptäckt penicillinet 1928 och fick Nobelpriset tillsammans med Ernst Boris Chain och Howard Walter Florey 1945. De senare hade arbetat med att få till stånd massproduktion av Flemings grundupptäckt. Nu använder världen för mycket antibiotika, ofta för säkerhets skull, inte av verkligt behov. Till sist biter inte antibiotikan när vi blir drabbade av  elaka bakterier.

Resistenta bakterier ovan allt annat elände låter oroväckande. Hur är det i Sverige?

Sverige har antalet personer som smittats av resistenta bakterier ökat kraftigt. År 2007 var cirka 2 000 personer smittade, förra året var antalet 10 000, visar Folkhälsomyndighetens statistik. Antibiotikan ges skulden:

Så länge vi fortsätter att använda antibiotika kommer antibiotikaresistens att förekomma, säger Olov Aspevall, överläkare på Folkhälsomyndigheten. Jaha, så måste vi välja att dö ifall vi blir riktigt sjuka?

Karin Bojs räknar upp en del saker vi kan göra för att minimera riskerna:

Att sluta tjata på läkare om antibiotika i onödan är en första åtgärd. Respektera att ansvarsfulla läkare numera är mycket restriktiva. De har goda skäl. Alternativet är att antibiotikan tappar sin kraft.

Att undvika kött från länder med slapp attityd till antibiotika åt djur är nästa steg. Och observera att det inte bara gäller hemma, utan även på lunchrestauranger.

Vi kan också undvika onödiga ”bakteriedödande” produkter, som tandkrämer, kläder, rengöringsmedel och träningsskor.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/karin-bojs-risk-for-atergang-till-40-talet/

Så, lite skit ska vi tåla men hur smittas man då?  Ett sätt är genom sjukvårdens slarv. Fyra år sedan då min gubbe låg i sjukhuset lyckades avdelningen smitta hälften av de inlagda, jag tror det var 40 personer, med MRSA. Hur? Så här såg det ut på avdelningen där jag satt vid min gubbe varje dag i 9 veckor.

Patienterna flyttades runt. Min gubbe hann med 5 rum på 9 veckor och en till flyttning tillkom men då sa jag ifrån när han skulle dela rum med en alldeles förvirrad gammal kvinna som sprang runt i en blöja och liten skjorta. Jag tyckte det var förnedrande för dem båda att dela rum men personalen sa att de hade nu mera blandade rum. Jag vägrade blankt den behandlingen, gubben var så sjuk att han sa ingenting.  Han fick dela rum med en döende patient i stället och lyssna på de gråtande anhöriga.De var väldigt gulliga mot mig och min gubbe för de trodde att han också var döende. Det var inte en psykiatrisk avdelning utan medicinsk men verkade snarare vara en dumpningsplats för gamla över 65 vilka inga ville ha.

Många hittade inte till sina rum efter allt flyttande. De sjuka, dementa patienterna gick runt, letade efter sina rum, la sig i fel sängar, tog fel toalett och handtvätt var glömd också.

Så, vilka var de andra riskerna för smitta?

Personalen glömde ibland att desinfektera händerna när de kom in i rummet och när de gick ut. Besökare gjorde nog detsamma. Det fanns ingen desinfektion vid dörren till avdelningen. Ja, renligheten var det lite si och så med, städerskan var mer intresserad av sim mobil än städning. Toaletter var… ja, det var skitigt helt enkelt.

Antibiotika skrevs inte ut lättvindigt utan först när döden knackade på dörren och andra åtgärder var uttömda, så där låg inte någon överskrivning.

Så åkte gubben in på rehab för två veckor. Sedan åkte han hem och avlösningstjänst samt distriktssköterskorna kom in. Än vet vi inget om risken för smitta. Det tog två månader från misstänkt smitta innan patienterna informerades per brev och blev testade så chansen att fler smittade någon hemma eller på något boende var också stor. Och gick alla för att testa sig? Informationen om man var smittfri eller inte uteblev också. Jag var grinig i telefon när jag ringde avdelningen om provsvaren. Gubben lyckades förbli smittfri. Vi hade tur.

Olycksfall i arbete? Slarv och dålig organisation? Vet ej. Att något mer måste till är dock klart. Varje patient bör kanske räknas som smittbärare och behandlas därefter innan annat sägs?

http://www.dn.se/nyheter/sverige/bakteriesmittan-kommer-att-krava-fler-vardplatser/

http://www.svt.se/nyheter/sverige/fler-svenskar-bar-pa-resistenta-bakterier

http://www.euro.who.int/en/health-topics/disease-prevention/antimicrobial-resistance/antibiotic-resistance

Methicillin-Resistant Staphylococcus Aureus förkortas MRSA

 

Ta din säng och gå funkar sällan.

Till sist hamnar de flesta där – i sjukhussängen. Efter flera timmars väntan på akuten, flera läkare som  inte vill ha en ny patient till sin avdelning, oavsett orsaken, när födelseåret är före andra världskriget, hamnar de äldre sjuka på geriatriken. Det är slasktratten för de gamla, en avdelning för de overksamma. Som anhörig behandlas man snällt men lite nedlåtande. Vi makar/sambor är ju ofta gamla med och förväntas inte fatta så mycket. Personalen är ganska självgående och förutsägbar, det vill säga de drar alla över en kam. Är man på geriatriken är man en orkeslös person och behöver genast en bostadsanpassning, dietist och hjälpmedel. Tanken är god men kanske överdriven. Ingen tror riktigt att bara några dagar sedan var man en vanlig frisk fungerande äldre person, men sedan hände något oväntat som välte oss till sängen.

Väl på avdelningen tas det prover, tas mera prover och ännu mera prover. Sjuksyrrorna stirrar på sina datorer medan patienten ligger där han ligger och ingen bryr sig egentligen om hur han som person mår.

Det är svårt att bli gammal. Hasse Alfredsson sa just det på sin födelsedag. Det är i alla fall svårt att hamna på sjukvården som tidigare frisk person. Man har ingen vana! Oavsett vårdens höga kvalité är bemötandet opersonligt och mekaniskt. Idag är det datorn som är den sjuke.

Politikerna har fantasier om IT som frälser oss från ondo. Egna virtuella rum fixar det mesta, varje patient kan gå till nätet och vips är det klart. Kanske kan det bli delvis sant när den generationen som nu växer upp med en bärbar redan på lågstadiet blir vårdbehövande, men knappt med dem som belastar vården mest nu: de över 75 och multisjuka gamla.

Med e-lösningar kan vården utnyttja patienternas egen förmåga. Läkarkallelser kan baseras på patientens egen registrering av sina symtom, istället för på standardtider som inte passar alla. Kvalitetsregister kan bygga på patienternas egna rapporter. Diabetespatienter kan känna trygghet i att deras värden följs och loggas kontinuerligt. Blodtryckskontroller kan utföras hemifrån – med minst lika säkra resultat som på vårdmottagningen (kanske ännu säkrare om man slipper förhöjda värden p.g.a stressen och ”vita rocken”-effekten i själva vårdmiljön). Och när patienter väl kommer till vården, är båda parter väl förberedda vilket gör besöket mer givande och effektivt. (Birgitta Rydberg (FP)Sjukvårdslandstingsråd Stockholms läns landsting och Lars Tunberg (FP)
Ordförande e-hälsoberedningen Stockholms läns landsting, DN debatt)

Jag tror att Internet är ett utmärkt hjälpmedel och informationskälla men jag tror också att politikerna i sin iver att förbilliga och effektivisera sjukvården glömmer att vården bygger på mötet mellan två personer – patienten och läkaren/sjuksköterskan. I det mötet skapas samförstånd om situationen som är nödvändigt för att vården fungerar. Det andra är att de flesta som söker vård är äldre och de går inte till datorn utan till människan. Vi är liksom vana med det, att prata med varandra. När man blir sjuk och över 80 år, går man till vårdcentralen och blir skickad till akuten, inte till Internet för att lösa problemet själv. Ta din säng och gå funkar sällan.