Avtagande avkastning eller äldreomsorgen är naken.

De äldre är en avtagande avkastning. Eller bara pengaförlust. Det känslomässiga, våra band till anhöriga, kontakten bakåt är inget politiker förstår.

Nu börjar behandlingen av de gamla sjuka under Coronapandemin komma fram. Så, för att de gamla sköra inte skulle besvära sjukvården under Corona har det funnits regler för sortering. Även om jag tycker att döende personer kanske dör bäst där de är utan att flyttas är det en stor skillnad mellan en sjuk och en som redan har sövts ner med morfin. Och tänk, om inte morfin var rätt åtgärd? Är man svårt sjuk kanske inte avancerad vård och åtgärder är den bästa lösningen utan låta livets gång ta hand om livet. Som en smart läkare på VC sa till oss när min sambo var väl så sjuk. ”Vi kan göra det och det och…vad tror du han skulle säga om han än förstod situationen?”

Svaret var då nej. Jag tror inte han skulle orka mer åtgärder. Att sortera bort folk utan samtal med patienten och eller patientens talesperson är inte ok. Hur det blev i boendet när han flyttade in har jag malt här ett antal gånger. Bort med mat. In med morfin. Det kommer aldrig att lämna mig. Och – idag är många anhöriga i samma sits. Vi är arga.

Nog om det. Andra kan beskriva situationen och behandlingen av de gamla bättre. Eller, en journalist i alla fall.

Jag tycker att alla skall läsa – speciellt sjukvårdspolitiker – Maciej Zaremba som skriver om:

Varför har så många äldre stockholmare tillåtits dö under coronapandemin?

Hur kunde en ljusskygg order från regionen räcka för att sopa undan både yrkesetiken och lagen?

Han är en riktig journalist.

https://ekuriren.se/artikel/pr5ne5nr

Sök också på: Clinical Frailty Scale

PS. Det finns många virusexperter, sist även Obama vet hur Sverige borde göra. Förut Greta, Gates… var och en som syns i media har sina åsikter. Håll dig från dem är nog mitt bästa råd.

Tidigare inlägg om sortering mm:

Städa hjärnan?

Sparar du saker du inte kommer att behöva? Jag såg ett avsnitt av Simpsons. En japansk bok om minimalism inspirerar Marge att göra en livsstilsförändring så hela familjen får säga adjö till saker som inte längre skänker dem någon glädje. Och hon städar. Barnen städar. Till sist är det tomt, utöver Homers gris. Men Marge är en sällsynt smart kvinna – eller är hon det – hon spar allt i ett förråd. När saknaden över sakerna slår till kan förrådet öppnas.

Simpsons lär vara den längst producerade serien. Som också har förutspått  olika riktiga händelser i förväg. Trumps vinst var en.

Kanske fick jag en impuls av Simpsons för idag slog jag sönder ett gammaldags datorbord. Den har varit på väg ut i några år men de saker jag än förvarade i hittade ingen plats annanstans. Men nu städade jag. Jag orkade inte bära bordet till återvinning utan att knacka den till mindre bitar. Fortsatte att slänga andra icke glädjande saker. Möblerade om och kände mig nöjd.

Det blir en städvecka. Jag är så snorig. Bäst att hålla sig hemma och rensa ut.

Tänk om vi kunde rensa även våra tankar. Ta bort det som inte ger glädje utan får oss att känna mindre trevliga känslor. Vad praktiskt och befriande det vore att lyfta ut allt vi inte längre vill behålla i minnet. Det där besvärande som ibland poppar upp. Ett musikstycke som påminner om en stund vi vill glömma. Ett misstag på jobbet. Taskig skilsmässa. En klantighet som orsakade sjukhusvistelse. Eller det närapå vrede vi kan känna för Samhällsutvecklingen. Tänk om allt vi hatar, är rädda för, har ångest över eller skäms för bara passerade som en vind utan att beröra oss.

Ibland känns som om hjärnan vore en död risig buske med bara ett ynkligt pip som försöker höras över röran.

Dessa livets mindre goda ingredienser kan vi gott leva utan? Kan vi? Är det inte så att misstag och sorger lär oss, får oss att bli vuxna, mogna människor? Allt  det som betecknar oss som en människa. Kan de som glider genom livet på en räkmacka verkligen förstå andra människor, de  med ont om pengar, med felsteg och problem? Ibland tycker jag att flera har ”Marie Antoinette syndrom”. De förstår ingenting av vanliga människors situation. De koketterar med rena dumheter.

Finns det perfekta människor? Utseendemässigt kanske? Alla flickor ser ju lika ut tack vare ett filter man kan använda för Internet. Det finns inte kvar skavanker, inte personlighet, inget än en plutande mun och falska ögon mot mobilen. Figur man inte har. Man kan inte ens känna igen bekanta flickor i bilder längre. En massproduktion av samma vara. Men innehållet i hjärnan måste vara ångestfylld? Jag duger inte utan jag måste ta på mig en mask. Jag är dock för gammal för att varken analysera eller kommentera den världen som finns idag på olika Internetsidor utlagda av unga kvinnor.

Är vissa hjärnor mer aktiva i att reagera och spara? Olika hjärnkapacitet? Ibland undrar man när politiker lovar samma saker år ut år in men glömmer att  det är gammal skåpvara och oförverkligade löften. Nu ska det igen bli superb äldreomsorg. Sjujäkla satsning på Samhället. Har vi inte hört det före varje val? Återbruk? Kanske kan vi få glömskehjälp av någon politiker som går obekymrat till arbete utan att se vad som hände och  håller på att hända med Sverige? Som inte kommer ihåg förra vallöften. Att inte se och inte höra kan vara en konst inövad redan i barndomen när man gick med ungsossarna och lärde sig att bli en ägare av Sverige.

Ägare av Sverige? Så sa en socialdemokrat som var ordförande i en viss kommun. Vi äger ju landet, sa han. Jag tror han missade något, som de företag vilka än fanns i landet och de arbetare som producerade nyttigheter. Samt skatt. Den personen försökte övertala mig att gå med S och bli ungdomsledare. Han lockade mig med ett fotolabb som jag kunde fritt köpa in. Jag sa nej. Är alldeles för konservativ för att ens kunna  vända mig åt vänster för en ungdomslokal med fotolabb. Det var på 80 – talet. Idag vet jag inte ens vart S positionerar sig. Det är en soppa beroende på vilka man delar bädd med.

Vi bör inte bara klaga och märka ut bara S. Samma sjuka finns nog i flera partier. Var och en vet ju bäst, så bäst att man inte ens kan prata med alla.

Men, gjorde jag ett dumt val? Är det inte som politiker man får förmåner, makt och kan glida runt på en räkmacka? När jag läser meriter för politiker, även i Regeringen, kan det vara skralt både med utbildning och erfarenhet från ett annat, vanligt arbete. Ändå är man med och styr landet. Den förståelse som krävs om hur vanligt folk vill ha det kan brista. Och det rejält. Men, röstboskapen har också ett kort minne.

Kanske våra hjärnor anpassar sig till det vi tror och bara ibland får man en sur påminnelse om våra felsteg och brister? Bäst jag fortsätter att kasta onödiga prylar.

Hjärnbilden från:

https://commons.wikimedia.org/wiki/File:MRI_head_side.jpg

Jag träffade aldrig lyckliga horor.

Nej, jag har aldrig träffat en lycklig hora som ansåg att sälja sex var ett bra yrke. ”Mina” horor var missbrukare. De var långt från lyxprostituerade även om några av de yngre var välklädda och hade inte än blivit vräkta. De flesta var narkomaner, några alkoholister. Alla heroinister fnaskade. Heroin var dyrt. Amfetamin- och blandmissbrukare växlade mellan snatteri, vakt vid inbrott och sexförsäljning.

Flera av kvinnorna hade blivit våldtagna och utnyttjade som barn. Att män använde dem som de ville var liksom så är det, normalt ungefär. Godispengar blev hundralappar, sedan tusenlappar. Droger kom i livet med allt från 8 till 14 års ålder. Droger kostade. Att avstå från prostitution då blev inte enkelt. Så klart blir inte alla våldtagna barn prostituerade. Alla blir inte märkta för livet. Flera finns också i människovårdande yrken. Det var inte ovanligt hos mina patienter att ett barn i en missbrukarfamilj var narkoman och den andra i något vårdyrke.

En och annan ung kvinna hade sugar Daddy som höll ordning på kunderna, tog en stor del av pengarna och försåg kvinnan med droger. Om de protesterade kunde han ju bara kasta ut dem. Det fanns alltid nya kvinnor i behov av droger och bostad. Marknaden är god så att säga. Nästan alla mina patienter var svenskar då men idag är prostitution mer internationell, eller ska jag säga mer EU öppen eller resultat av arbetskraftsinvandring.

Många av mina patienter hade en stadig kundkrets. Nej, få tog mot i en egen lägenhet utan vid portgångar, i bilar, källare och även allmänna toaletter. Några gick till kundens arbete. Ni anar inte hur många arbetsplatser används för den servicen efter stängningstid.  Några kvinnor hade en hund som vakt. Många pojkvänner eller hallickar hade vapen och de stod i närheten i väntan på pengarna.

Så långt jag vet blev ingen sexköpande man anmäld, åtalad och dömd. Kvinnorna visste inte deras riktiga namn, anonymiteten var ömsesidig. Det är bara business, sa en.

Kvinnorna var noga med kondom. HIV var skräcken då. Alla krävde pengarna först. Ibland sjappade de om mannen  var för sen att komma i gång eller verkade farlig på något sätt. Han kunde ju inte klaga.

Bara i ett fall mötte jag en kvinna som hade blivit gravid och hade inte  en aning om vem kunde vara barnafadern. Det kan gott ha hänt i flera fall men det stadiga sällskapet brukade gärna ta på sig faderskapet och  ingen ville ha faderskapstest.  Paret trodde sig få förmåner nu när de väntade barn, som bostad, möbler, barnvagn och pengar. Det var snopet att se hur stor skillnaden var mellan det man hade spenderat i droger och det man kunde få som socialbidrag. Så lite! En månads bidrag kunde kvinnan ju fixa i några timmar. Men ingen hade ett bankkonto med pengar. Tusenlapparna bara rann iväg. Ofta rakt in i armen eller kanske i fotsulor ifall man hade kontakt med Socialtjänsten som ville se ens armar.

Den stadige pojkvännen saknade skrupler när pengarna tröt och körde då kvinnan ut till gatan för några kunder. Oavsett hennes vilja.

Jag träffade kvinnorna när de hade blivit gravida, blivit skickade av en kompis för att få hjälp, kanske abort  eller preventivmedel och  i sällsynta fall kom kvinnan genom Socialförvaltning. Att bli gravid välte livet omkull. Att välja drogfritt liv under graviditeten var inte svårt i de flesta fall. Att sedan komma i någon sorts normalt liv med en baby och arbete var dock mer problematiskt.

Tro inte att Socialtjänsten hurrade: så bra att du vill ha ett liv utan droger nu, vi ska hjälpa dig med allt! Undantag finns då ett bra samarbete gav bra hjälp.

Som sagt, jag mötte aldrig lyckliga horor bara de som ville ur eländet. Vad jag vet tack vare uppföljning av mina patienter finns det en (1) kvinna som gick tillbaka till gatan. Barnet  lämnades i fosterhem. Det var inte möjligt för henne att bryta 25 års liv tillsammans med sin make och hallick. Socialtjänsten var helt kallsinnig för paret. Hon är den enda tiggaren på gatan jag gett en slant till när jag stötte på henne några år senare. Tigga på dan, fnaska på kvällen.

Jag kan inte förstå hur någon man med normalt liv och hjärnan i behåll kunde tänka sig att betala för tiominuters sex till en påtänd oerhört skitig och sliten kvinna. Om något, måste det vara en känsla av eget  överlägsenhet, lust att förnedra sig själv en stund. Eller vad?

Kvinnan var känd hos Socialtjänsten sedan länge. Jag minns vad Socialtjänsten sa när hon kom till sjukhuset: abortera henne. När det inte gick sa de: slösa inte åtgärder på henne, ta bara barnet när det är fött. Vi har papperna klara.

Hon var dock drogfri hela graviditeten. Att komma igen när man aldrig har haft det normala livet med hel skolgång, nyktra anhöriga, arbete, bostad och inga droger är inte enkelt efter 25 år. Det är enklare att gå tillbaka till gatan. Hon dog strax efter jag träffade henne för sista gången, som tiggare på gatan. Jag lyckades inte hjälpa henne.

Jag hade tillstånd från henne att beskriva hennes liv anonymt i föreläsningar. Jag glömmer henne aldrig. Jag glömmer inte henne  sittande på gatan med en mössa framför sig, tiggande, för att sedan ragga upp en kund på någon bakgård. En svensk kvinna, alkoholister som föräldrar, glömd redan när hon skippade skolan. Och sedan träffade hon sin hallick vid 15, snygg spännande man med bil och droger, en man som erbjöd henne uppmärksamhet, saker och prov på något som kunde göra livet mer häftigt.

Min kommentar hos http://www.fristad.eu/

Det är en storm över en man som betalade för sex till en kvinna som sålde just den varan. Om vi bortser från kvinnan och kärnfrågan prostitution just nu och riktar oss bara till mannen undrar ja, varför denna storm. Det har inte varit några hätska ord varken från Regeringen, massmedian (annat än i de ”rasistiska” sajterna) eller kvinnoorganisationer vid alla våldtäkter riktade sig mot i huvudsak svenska kvinnor av invandrarmän. Ofta är straffen ingenting, några månader, en vecka ungdomstjänst, snack hos en socialtant och en kärleksstorm ifall man skulle råka dömas för utvisning. I bästa fall kan skadestånd utdelas till männen för man blev så utsatt av beskyllningarna (Fittjamålet).

Varför är moralen så hög nu hos manliga politiker att de skriker efter fängelse för sexköp? Känner de igen sig? Avbön? Alla kvinnorna i media som skäller? Reagerade de när någon våldtogs och skrev massor med hatartiklar? Inte? Då var det till och med synd om pojkarna.

Eller är det bara skillnad på män och män? Du kan knappt identifiera dig annat än med dina likar. Moralen finns bara i din grupp. Nu är alla affärsmän goda, politiker exemplariska och kvinnorna så trygga bara den skyldige hamnar bakom lås.

Obehagligt var ordet, eller något tyngre.

Förbättringspotential?

När jag öppnade dörren till äldreboendet krockade jag nästan med ställningen för handsprit. Det fanns en stor skylt: sprita händerna när du går in, tack. Dörren klingade när jag öppnade den. Ett vårdbiträde kastade en blick åt mitt håll och kom för att hälsa. Ja, jag spritade händerna. När jag gick ut mötte mina ögon en skylt på insidan av dörren: Sprita händerna när du går ut, tack.

Min mor bodde i ett äldreboende en tid före sin död. Hon dog av ålder eller som de flesta: av lunginflammation. Man kan inte dö av ålder, det måste finnas en orsak till på papper. Vården hade varit förstklassig i det kommunala boendet.

Detta var dock tio sedan och i Finland. Ser det lika ut idag? Deras äldreboenden har inte drabbats av dödsvåg nu i Coronatider. Är finska gamlingar segare? Har de äldre än värde som människor även från Kommunens sida? Inte ett budgetproblem?Jag antar att det finns tre skäl till det: bra ledning, utbildad personal och vettiga hygienråd.

I Sverige ser det annorlunda ut. Inget att förvåna sig över.

Jag har arbetat extra på tre olika äldreboenden/servicehus mellan 1990 – 2010 men aldrig sett ett enda flaska handsprit. Det var också svårt att tvätta händerna. Det fanns en personaltoalett som kanske låg dåligt tillgänglig som tre våningar ner eller en som glatt användes även av de gamla. Tvätta händerna skedde i köket om man nu tänkte på sådana petitesser som hygien. Plasthandskar kunde finnas tillgänglig, eller inte. Kanske ett plastförkläde när man skulle duscha någon. Det brukade finnas någon typ av förkläde eller kort rock som arbetskläder, men de  skulle man tvätta själv när man hann. Det fanns inte tillräckligt många heller så de räckte inte till vikarier. De flesta arbetade i sina egna kläder, de kom in i de och gick ut i de kläderna. Kanske fanns en skrubb man kunde byta i. Att påpeka något och försöka få till stånd förändringar slutade med att man fick inga mer timmar.

Jag slutade arbeta helt i och med min sambo blev sjuk. Då fick jag se vården av de gamla från den andra sidan, som mottagare. På de 7 år jag vårdade honom hemma mötte jag trettiotal avlösare från Kommunens hemtjänst och  han vistades i tiotal korttidsboenden. Ja, jag ville ha  plats i det hemmet som fungerade bra, men icke. Du får vad som råkar vara ledigt. Jag erbjöd mig att vänta men några väntelistor fanns inte. Så han hamnade en till tre gånger i året några veckor i taget på ett ställe som var undermåligt i mitt tycke. Den som var bra lades ner. För dyrt. Det var mycket annat som lades ner under tiden i Kommunen, sjuksköterskor sparkades, rehab stängdes och musikunderhållning drogs in. Med mera.

Nej, hygien blev inte bättre trots att de boende hade nu egna toaletter. Den demente behöver ju hjälp med sin hygien och det hann man inte med. Handsprit? Flaskan jag lämnade var oftast orörd. En gång fick jag lägga honom i blöt hemma för kläderna satt fast, han var så smutsig. Jag fotograferade och anmälde till Kommunen. Inget hände. Att tappa vikt var normalt. Ett år vågade jag inte lämna honom någonstans det var så uselt den sista gången, men då började jag förlora mitt eget liv totalt. Jag var inlåst hemma och utelåst från allt jag tyckte om, som resor till mina barnbarn. Vandringar skedde bara i fantasin. Foto la jag ner.

Det var inget liv.

Personalen som avlöste mig hemma  var ofta någon av de nya svenskarna. Inget ont i det, om de kunde svenska och hade utbildning. Men så kvalificerat folk är väl slöseri för de gamla som förhoppningsvis dör snart. Kostnader, gott folk. Budget. Resurserna är inte oändliga. Det finns många hål att täppa i den kommunala budgeten. Något måste man dra in. De som syns minst och inte klagar får stå för indragningarna.

Jag hade alltid handsprit och egna handdukar till avlösarna. Det var svårt att påpeka för dem att använda medlen. Jag var ju bara en sambo och de som kom borde ha varit proffs i vården av en gammal skruttig dement gubbe. Jag klagade aldrig utan tackade. De hade sina villkor och jag fick vara tacksam att ens någon kom några timmar i veckan och släppte ut mig.

Att vara en anhörigvårdare är att arbeta i 24 timmar om dygnet. Vilken kärlek som helst tar stryk med det. Man blir en vårdare, inte käresta och det är en ovälkommen livsförändring. Att lämna sin partner till ett boende är svårt. Man tror sig vara bättre vårdare än samhällsomsorgen. Och man faktiskt är det, ofta. Det blir en ohållbar situation.

Nu när de gamla dör företrädesvis av Corona säger Olivia Wigzell, Socialstyrelsens generaldirektör, att Sveriges hantering av Coronautbrottet har brustit i flera delar. (DN)

Hon pekar ut krisberedskapen i landet och bristande ansvarsfördelning.

Det är viktigt att avdela särskild personal som arbetar med smittade för att hindra smittspridning. Men många kommuner har haft en relativt stor personalfrånvaro och det har försvårat möjligheten att ha särskilda team på boenden eller i hemtjänsten för personer med covid-19. Vi vet också att det finns en stor förbättringspotential när det gäller basala hygienrutiner.

Ja, förbättringspotential. Varför förbättrade man inte innan? Att ha fungerande team innebär folk som är utbildade och betalda därefter. Att yrket är lockande, värdesätts och lyfts upp som något viktigt. Att reglerna är till för de som vårdar och de som vårdas.  Att inte smitta varandra med något är basalt. Att det finns en ledning som ställer sig på golvet när vården krisar tror jag är också avgörande för all vård. Du kan inte leda om du inte vet vad du leder.

När det här virusutbrottet är över misstänker jag att allt återgår till det normala i äldreomsorgen. Kanske ställs det några flaskor handsprit i personalrummet. De outbildade personerna blir inte proffs utan utbildning. Cheferna satsar inte utan order och pengar uppifrån, från politiker.  Politiker vaknar inte innan ens egen gamla mor dör i sitt kiss i ett skitigt rum avmagrad och med morfindos och massmedian  skriver en artikel undrande vems fel det var.

Är vi alla skyldiga? Vi har ju låtit allt pågå utan att ställa oss på torget och skrika? Men, det finns ju så mycket idag att skrika om.

Samhällets moral mäts i livets början och i livets slut. Det är omhändertagande av de sköra: de späda barnen och de gamla vårdbehövande. Moralen är  inte god. Barn kan du föda i bilen, helst ska det gå fort så du inte använder sjukvårdens resurser för länge och  de gamla är ju onyttiga, kostsamma som redan har levt sin tid. Inget att bry sig om. Politiker hostar nu ut några vackra innehållslösa fraser om de gamla när ett virus har mätt kvalitén av deras vård. Men sedan kan vi fortsätta som det var?

Hur trodde man att samhället formades 20 – 30 år sedan? Det samhälle som till alldeles nyligen sågs ofta som Folkhem, bra exempel i Världen och tryggt att bo i. Vem utförde det arbete, bygget av ett Samhälle, bättre för kommande generationer?  De som arbetade i betydligt svårare omständigheter, med tyngre, skitigare och klart sämre betalt arbete än de flesta som arbetar nu är just de gamla i äldreboenden eller beroende av hemtjänst, de utan större värde, pension eller omsorg, de som nu drabbas av vanvård kombinerad med virus.

Något ska vi dö av men inte av undermålig omsorg.

Det måste till respekt för människor, också när de är gamla. Man måste begripa – även politiker och samhällsexperter – hur livets gång är. Man föds, växer upp, bidrar, blir gammal… Livet ”drabbar” oss alla.

Respekt  för livets gång får inte vara en bristvara.

The Guardian:

Sweden’s health authorities are blaming the country’s death toll – which is higher than in neighbouring Denmark, Norway and Finland – on the fatality rate in care homes.

About 90% of the 3,700 people who have died from coronavirus in Sweden were over 70, and half were living in care homes, according to a study from Sweden’s National Board of Health and Welfare at the end of April.

Bild: Min mor och mitt barnbarn i samspråk i äldreboendet.