Legalisera droger – om Staten som langare.

Man passerar några få ”hippieställen” på PCT leden. Den ena planerade jag att skippa och den andra gjorde mig sur.

Den andra var omkring en varm källa, Deep Creek. Det var skräpigt. Du kunde råka trampa på allehanda exkrementer. Toapapper flöt omkring. Folk var synligt påtända. De sprang runt nakna och var liksom uppåt, fast inte på ett trevligt sätt. Hasch lukten flöt i luften.  Jag hade hört rykten innan så jag hade badat tidigare på ett ensamt ställe. Kallt vatten men det var ju 30 grader i luften så det var bara skönt.

Arean efteråt hade klotter på stenar och skräpspår från folk som inte hade förstånd att hålla naturen ren. Det fanns en bilväg i närheten så folk kunde lätt ta sig dit. Jag skyndade vidare, över en vacker bro, ökenlandskap med grönska tack vare vatten.

Det var den enda skitiga platsen på hela leden av 4265 kilometer om jag borträknar en soptunna vält av en björn. Dock vet jag inte hur hippieställe nummer två såg ut. Jag liftade och åkte buss runt. Leden var avstängd på grund av pågående brand så jag behövde inte ens tänka på att gå den vägen.

Efter PCT vandringen åkte jag till havet. Jag ville vandra vid havet också. Bussen stannade på ett rödljus. Vid ett hus stod en stor skara väl så sjaskiga människor i kö. Frukost för de fattiga, tänkte jag. Välgörenhet är väl utbrett i USA. Nej, det var kö till dagens utdelning (köp) av haschdos.

Det pratas om legalisering av cannabis även i Sverige. Till och med KD har yttrat sig om att tänka på saken. Skall vi ha knarkköer även i Sverige, inte bara illegala säljare i gathörn? Båda kommer att behövas ändå för tillåtna doser på några gram tar inte bort knarklangarna. De kommer bara att bredda urvalet. Och från vilken ”langare” skall vi skattebetalare köpa knarket? Skall det subventioneras? Skall vem som helst få köpa eller måste man redan vara missbrukare som nu förvandlas till rekreationsbruk?

I USA beslutar delstaten genom val om hasch säljs lagligt eller inte, i dagsläge säljer 11 delstaer pot, som det kallas. Senast i Illinois:

Demand for legal marijuana in Illinois was so strong that many vendors quickly ran out of supplies, as customers spent nearly $11 million in just five days since the drug was legalized in the state on January 1, vendors and officials said. On New Year’s Day most dispensaries opened at 6 am to discovered customers that had lined up in the cold for hours. At some locations the line was eight blocks long, with wait times reaching 12 hours.

More than $3.1 million in sales on 77,000 transactions took place on opening day, according to the Illinois Department of Financial and Professional Regulation.

Under the new law Illinois residents aged 21 and older are able to carry 30 grams of marijuana flower, five grams of cannabis concentrate like hash oil, and up to a half-gram of THC – the chemical compound that gets users high – within cannabis-infused products like edibles.

llinois är demokratstyrd och har  12,671,821 innevånare.

Det är ren vinst ? att sälja narkotika. Vilken business för en stat som har usel ekonomi. För ett tag är det rena vinsten. Sedan kommer räkningarna, de sociala och medicinska. Javisst, USA har inte vår typ av subventionerad sjukvård trots ”obamacare”.

Så lyckad start för en ny affärsverksamhet var rent av skrämmande. Tyckte jag.

Som f.d. drogterapeut är jag förstås inte positiv till att Staten – vi – agerar som langare. Den ena handen ger och den andra tar, fungerar inte. Jag tycker det är onödigt att polisen ägnar tid för att jaga missbrukare på gatorna  om  det bara innebär att få någon slags ”prick” i dagens åtgärder, inte att langarna kan gripas. Jag tror Polisen är väl medveten om langarna men har inte tid och resurser att sätta dem dit. Så mycket annat tar deras tid. Så mycket enklare att ofreda en påtänd på gatan.

Jag har haft ypperligt samarbete med Polisen som socialsekreterare/kurator men det var länge sedan och väl så andra förhållanden. Men är det  någon som räddar unga knarkares liv är det nog Polisen, inte Socialtjänsten.

Socialtjänsten kan se de ungas missbruk som fel hos föräldrar. Inte nog med kärlek! Så ungen kan knarka i lugn och ro tills Polisen råkar gripa in. Socialtjänsten är sällan drogexperter. Landstinget var det förr i tiden tills Socialtjänsten tog över och sjukvården skulle erbjuda avgiftning. Jag är inte så säker att det bytet var till fördel för missbrukarna. Vi som jobbade då hade en gedigen och ständig utbildning runt droger.

Jag hade en gång patienter, ett par, som hade 36 handläggare genom Socialtjänsten! Men de knarkade lika bra för det. Inte enkelt att veta i så fall vad är hönan och vad är ägget.

Cannabis är ingen lätt drog. Jag tyckte att det var enklare att få heroinister att sluta. Haschmissbrukare var helt enkelt liksom ”dumma” i huvudet. (Ursäkta uttrycket.) Deras klocka saknade visare, de kom när de råkade komma ihåg och deras förstånd var i en dimma som kunde ta månader att avgifta. Det hände att när patienten blev drogfri kom en psykisk skör person ut, troligen med psykiatrisk diagnos eller annat handikapp som behövde helt annan vård än en haschpipa.

En del missbrukare självmedicinerar och mår bra ett tag tills allt kraschar omkull. Livet blir drogen, drogen är livet. De konsekvenser man inte förväntade sig som sparken från jobbet, ut från bostaden, skulder, förlust av körkort, inga pengar… förpestade livet utan att man riktigt ens kunde förstå händelsekedjan. Nästan alla ”mina” narkomaner, utöver heroinister, hade börjat med hasch och var nu med få  undantag blandmissbrukare där vad som helst dög att använda, men man hade sin favoritdrog förstås. Att sluta blandmissbruk är svårt. Speciellt om en del av det är lagliga droger utskrivna av läkare.

De välbeställda som trodde sig kunna hantera droger tog fel och var lika illa däran fast det kunde än finnas en fasad uppehållen med pengar.

Jag vill inte ha Staten som knarklangare men jag misstänker att så blir fallet. Jag är inte övertygad om att politiker är kapabla att hantera drogransonering. Vi har haft legal amfetaminutskrivning som gick rent åt helvete. Jag är ändå ganska säker på att den svenska humanitära stormakten kommer att införa statlig drogförsäljning. Då blir missbrukare bara lagom?

Jag vill inte att Staten säger: Du är så usel att du inte ens kan hålla dig drogfri så vi ger dig en dos om dagen så du håller tyst och är nöjd. Bra?

Om nu cannabis i någon form skulle bli legal så varför bara cannabis? Varför skulle inte alla kulturer få köpa lagligt sin speciella drog? Hasch är vanligt i vissa grupper som i Nordafrika, opium i Mellanöstern och kat i Afrika samt kokain är vanligt i Sydamerika.  Europeisk drog, alkohol, styrs redan lite av Staten i Sverige.

Skall vi göra alla droger från andra världsdelar lagligt, det som folk har brukat i sina olika kulturer? Det multikulturella drogbruket? Hur skall försäljningen då ser ut? Olika färg på identitetskort? Eller skall vi bli multikulturella även på drogbranschen? Allt för alla?

Behandling då? Försök att få folk drogfria? Lika bra vi slopar det och håller oss till akuta livsuppehållande åtgärder så länge medel finns tillgängliga.

Som ni märker är jag jävligt negativ till Staten som langare men har få förslag idag hur vi ska få ungarna sluta ta steget till att langa och bli missbrukare. (Om de kriminella ungarna annan gång.) Ett litet steg är förstås utvisning av alla utländska langare efter straff samt konfiskering av deras medel som borde öronmärkas för behandling samt förbud att någonsin komma till svensk mark. Narkotikahund i Posten och på gränser. Jag har inga bra lösningar men skulle vilja se flera domar om vållande till annans död som i ”fentanylrättegången”. Men det vore nog bara en droppe i havet? Kriget mot narkotika kan endast vinnas genom slopad efterfråga och det kommer inte att hända.

Den legala utskrivningen av olika beroendeframkallande droger är omfattande både till barn och vuxna. Är det verkligen sant att livet blir bättre av legala  piller innehållande narkotika? Borde vi inte städa även där?

Bra fråga.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/hovrattsdom-efter-fentanylforsaljning

https://afp.omni.se/pot-demand-in-us-state-of-illinois-booms-in-first-week-of-legal-sales/a/lAWPey

Marijuanabilden: Av United States Fish and Wildlife Service – [1], specifically CASA1_LF.jpg. http://www.fws.gov/midwest/sherburne/CASA1.htm, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=21916

De eviga 40 – talisterna, proppen på vår nuvarande välfärd?

Huka er,  unga. Jag vill bara varna Er, ni som ska ta hand om oss och  betala våra pensioner. Nej, det finns ingen sparad statlig pensionskassa att lyfta ifrån, varje generation betalar sina föregående. De som är födda på 40 – talet börjar  bli gamla nu och kanske i behov av vård eller hjälp. Den stora proppen, den… ja det finns många gnälliga ord om 40 – talister. Vi är de ständiga hatobjekten.

Vi har levt en tid av stora förändringar. 40 – talets kvinnor gick ut till arbetsmarknaden på 60 – 70 talet. 50-talets hemmafruideal var över. Kvinnor slutade att i huvudsak ta hand om familjen, barn och sina gamla anhöriga, de arbeten som nu flyttades över till Samhället, till skattefinansierade institutioner som daghem, äldreboenden, långvården och fritids. Jag tror att 40- talister är den generationen kvinnor som tydligt markerade värdet av arbete i stället hem och familj. Eller, ekonomin började kräva det. Men flertal skuffades sedan ut därifrån på 90 talets slut i den stora nedskärningsvurmen. På mitt arbete i det stora sjukhuset försvann hälften av bäddarna och så mest den kvinnliga personalen som undersköterskor, städerskor och sekreterare. En del blev redan då förtidspensionärer, utslitna i kroppen eller bara obehövliga.

Men, vi hade drömmar om fred på jorden, ett tag i alla fall. Vi studerade på kvällarna, var med i Hem och Skola, protesterade mot svenska planer på atomvapen, slogs om att behålla grönområden, startade återvinning och hade karlar som inte gjorde sin del av hushållet, men de tog hand om gräsmattan, trasiga saker och bilen. De var helt enkelt inte inlärda till spisen och män arbetade ofta flera timmar än vi kvinnor. Vi hatade inte män. Majoriteten av oss klagade inte. Familj var viktigt, en make och två barn. Framtid fanns än bakom hörnet.

Det finns alltid en grupp som anger tonen, massmedial sådan, medan de flesta bara går vidare med sina liv. Den så kallade kvinnobefrielsen ökade dock skilsmässorna. År 1969 och 1974 förändrades skilsmässolagstiftningen till enklare förfarande, det blev lättare att skilja sig. Många levde dock redan som sambor. Och, P-piller gjorde kärlekslivet så mycket enklare.

Vi ensamma mödrar jobbade dubbelt för att betala er, ungarna. Ni skulle få det vi hade saknat. Vi var inte några 68 demonstranter. Vi hade arbete och extrajobb att sköta. Det arbete som var en del av svenskt välstånd, vård, omsorg och produktion.

Eller, vi hörde till den gruppen som levde livet på en räkmacka. Släkter med få barn så man ärvde sin barnlösa faster eller morbror. Ja, jag kände en som klagade när flermiljoners gård trillade in på kontot. Så mycket att ta hand om! Utbildning utan studieskuld. En karl som hade bra lön. Villa och två bilar. Barnflicka.  Utlandsresor och kläder från andra ställen än Oskarssons lager. Konst (inte affischer) på väggarna.

Varför skulle de ha det sämre som pensionärer?

Trots en ekonomisk skillnad är vi alla jävligt trötta på att höra om att vi födda på 40 – talet kraschar ekonomin med vår ålderdom. Att bli gammal drabbar alla. Ingen överraskning precis. Vi jobbade ihop det välstånd Sverige ackumulerade och som nu sprids bort till politiska projekt, till fuskare och lyckosökare av en Regering vi röstade på av vana och naivitet eller inte röstade på men fick ändå samma resultat.

Eftersom Staten redan tidigt talade om att den var en bättre fostrare än mamma och pappa och att ta hand om sina egna barn var bakåtsträvande och kvinnoförtryck, har flera av 40 – talister inte bildat de band till sina barn som skulle göra oss oumbärliga för varandra. Föräldrar lämnade ungar till dagis i tio timmar om dagen och var sedan för trötta för att ens läsa en saga. Vi började nedmontering av familjen som den grundläggande cellen i Samhället. Räkningen kommer, var så säker.

Men, vi engagerade oss enligt tidsandan. Vi släpade ungarna på fredsdemonstrationer och vänsterdriven teater och museernas barntimmar som visade den rätta ideologin. Det är kanske därför barnen blev så trötta på världens elände och ville hellre ha aktier, ny bil och resa till Rhodos eller annat varmare ställe? Kanske just därför de sitter nu i en villa på lugnt område och är likgiltiga för annat än sitt?

Precis som vi inte tog hand om våra barn kommer de inte att ta hand om oss. Våra barn har ett eget liv, 40 timmarsvecka och de tänker inte ta hand om inkontinenta gamlingar utan att få bra betalt. Flera av dem kommer själv gå i pension eller flytta utomlands inom de närmaste tio åren. Förresten träffar vi dem bara på stora födelsedagar och andra familjehögtider. De som är bor på landet ser kanske sina barn under sommarsemester. Besök på äldreboenden sker när det finns tid över. Tro mig. Jag har arbetat nog extra inom äldreomsorgen och inte är det någon besöksträngsel precis.

Så, vården av oss i livets slut ligger på Samhället.

Vi vill ha det som nu, men bättre. En och annan tänker leva ett tonår till, oansvarigt häftigt tid i livet. Egentligen hade vi inget tonår, det var inte riktigt uppfunnen än. En Elvis Presley film, Brigitte Bardot frisyr och Coca colas inträde gjorde inget tonår. Som jag, började många arbeta tidigt och inte hann med några krisår i tonåren. Nu när vi är pensionärer skall det äntligen vara vår tur.

Många av oss lämnar Sverige för varmare länder och  billigare liv. Men, vi återvänder om  sjukdom slår till. Flera rika personer har gjort just så.  Då vill man  inte köa varken för en höftledsoperation eller för en hörapparat. Räkna med att vi nöjer oss inte med nåt lugnande för att hålla tyst.

Hamnar jag i ålderdomshemmet kommer jag inte acceptera dusch en gång i veckan. Jag kommer att skrika och trycka på larmet, oavbrutet. Jag ringer Expressen, lokaltidningen och TV 4. Städning vart tredje vecka! Jag städade varje dag när ni var små, så städa på! Jag vill välja min egen mat. Nån kalops, isterband, blodpudding och halvtorr potatis är inte i min smak. Kräm som efterrätt kan ni glömma. Frukost klockan 8 för tidigt. Jag vill äntligen sova till 11. Frälsis, gammeldans och bingo är aktiviteter ni kan skippa. Vi vill ha fester med massor av drinkar, snygga servitörer och dans. Kom inte med nån gammal skiva, det ska vara i live.

Vi vill bara ha mer, högre pensioner och bättre vård. Går det inte går vi till EU och väcker talan. Eller – det moderna sättet – sitter också vi med en plakat vid Riksdagshuset, men bara om det är bra väder.

Så huka er unga. Vi blir de besvärliga pensionärerna.

Lär er redan nu att sluta skälla på oss och se inte vår ålder som en ekonomisk katastrof. Det var liksom väntat.  Vart tog de alla nykomlingar vägen? De som skulle rädda våra pensioner, de invandrare som var ren vinst för Samhället? Var det en felkalkyl? Hänger det också ihop med politisk naivitet, precis som vårt, vi som trodde att  en anständig pension och god ålderdom var en rättvis belöning för ett långt arbetsliv?

Kanske får vi snällt tacka ja till usel vård eller klara oss bäst vi vill i ett Samhälle som har byggt ekonomin med felbedömning, trott på multikulturalismens välsignelser, gynnar soft jihad, föraktar de äldre och tror än att Sverige är än en viktig stormakt och inte ett bidragssamhälle som har övertrasserat budgeten i varje Kommun. Det finns inga medel till att fylla behovet av äldreomsorg. De senaste åren har man lagt ner allt som går och mer. Det finns inga Kommuner i Sverige som kommer att ha råd för att bygga och upprusta äldreomsorgen. Det är bara fantasier.

Hur och när blev det så fel? Vår skuld? Vi har bidragit till det genom att inte tänka efter. Genom att inte protestera,  vid varje val, varje tillfälle utan  har låtit förändringen av landet Sverige att fortgå. Vi har låtit den föregående generationen uppleva köer på sjukvården och indragen eller bristfällig, även usel äldreomsorg utan att protestera högljutt. Vi får sota själva för det nu. Vi har varit för upptagna och för naiva.

Jag tror att ålderdomen blir bara skit. Samhället kommer inte att bry sig om oss. Vi som grupp är inte sammansvetsade nog för att säga ifrån. För politiker är vi helt ointressanta.

Den som har snälla barn boende nära sig har en vinstlott som Kommunen kommer att utnyttja, var så säker. Det ligger nära till ”tvång” att ta hand om sina gamla föräldrar, inte bara om en sjuk make/partner. Uteblir hjälpen från det Allmänna uppstår en så kallad bra fråga. Vems ansvar?

Inte är det politikernas, var så säker.

Den 1 januari fyllde de första fyrtiotalisterna 80 år. Mellan åren 1940 och 1949 föddes över 1,2 miljoner barn i Sverige. Antalet invånare 80 år och äldre är lite mer än fem procent av Sveriges befolkning, sedan tjugo år tillbaka. Men fram till 2030 ökar antalet med 50 procent eller 270 000 personer och kommer då att utgöra mer än sju procent av befolkningen. Det innebär en ökning av försörjningskvoten, var och en som arbetar får försörja allt fler.

Feg eller ond – om rätt term på de kriminella.

Hörde igen ordet ”feg” i samband med att någon politiker dömde ut ett brott. Feg? Varför används ordet ”feg” ständigt i fråga om mord, förstörelse eller annan kriminalitet, även terrorhandling? Det är fel ord. Det rätta ordet är ondskefull, elak, ond, lömsk, asocial, samhällsfarlig… inte feg. Även Statsministern, politiker och till och med polisen och så klart massmedian använder ständigt ordet feg på förövaren när en kriminell händelse med tragiskt utfall sker av ren illvilja.

De kriminella som mördade någon eller sprängde ett hus i luften skakade inte av rädsla och de fegade inte ut sig. Högst försökte de undvika att bli upptäckta. Många brott blir aldrig lösta så visst har den kriminelle en chans att bara gå vidare med sitt liv, till nya brott. Kriminalitet blir en livsstil.

Fega personer brukar få vår sympati. Det är synd om dem. De vågar ju inte. Kriminella hör inte till den skaran.

Det händer alltför ofta att den kriminelle får sympatier, även av personer som borde vara på offrens sida. Vad har den personen – mördaren – varit med om? Att sitta tyst sin rättegång, vara omöjlig att dömas och promenera ut till frihet är också tillåtet eftersom vi är humana, inte de som använder hårda metoder för att få fram sanningen. I fängelser är förhållandena bättre än i äldreboenden. God mat, aktiviteter, utevistelser… och du har rättigheter, det finns inte i äldreboenden. Oavsett kriminalitet får förövarna förmåner genom rättsväsendet som att slippa utvisas om de skulle riskera hot i sina hemländer.

Vi andra får då vara rädda, kanske till och med fega och inte gå ut när skymningen faller.

Om en kriminell skjuter en annan lika kriminell?  Än sen då? Är det inte bra att de utplånar varandra? Det är svårt att känna sympati för det kriminella offret. Men  det blir en våldsvåg, som ringarna på vattnet. Vedergällning. Ofta leder en skjutning till nästa, de kriminella gängen skjuter varandra med det är som en hydra: huvuden växer upp igen.

Oskyldiga kan drabbas av misstag. Att mörda någon är bara ett steg uppåt på den kriminella trappan. Man visar sin förmåga, som en ung man sa när han sköt fel person. Som en medalj alltså. Eller total katastrof. Sorg för hela Samhällets utveckling.

För närvarande har myndigheter inga gångbara ”recept” mot gäng/klankriminalitet trots olika projekt från pizza och information till ofredande. Vi har vad vi själva har. Vi får vad vi importerar. När klankriminalitet väl får fäste är de svåra att bli av med. För den kriminaliteten finns nog bara en åtgärd som hjälper: verkställ utvisning av alla inblandade. Dock är det både ovilligt och omöjligt eftersom svenskt medborgarskap delas ut som lördagsgodis. Snabbt vunnet. Lågt värderat.

Det finns fega människor. De som vi uppfattar lite hariga. De som inte vågar. De alltför försiktiga som hellre låter bli än riskerar att misslyckas.  De väldigt ordentliga utan den minsta förmåga till smidighet. De som är drabbade av psykiska problem eller någon typ av handikapp och därför inte vågar gå utanför ramarna.

Det är inte fel att vara feg ibland. Vi borde hellre vara varsamma än att göra eller prata utan eftertanke.

Kränk inte de hariga personerna. Använd rätta ord på de kriminella.

Haren från: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:Female_Irish_mountain_hare.jpg

fotograf: Alan Wolfe.

Om medkänsla eller dumhet:

Ett minnesvärt uttalande som visade vem man ska känna medkänsla för  gjordes av Polischef Dan Eliasson  i SVT1 26 januari 2016 med anledning om ett knivmord på en 22-årig kvinnlig anställd på ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Han sa:  ”Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?”. Förövaren visade sig även att vara en vuxen man, ett låtsasbarn för att få bättre förmåner. 

Dan Eliasson slutade som rikspolischef 15 februari 2018 och tillträdde den 5 mars befattningen som generaldirektör för Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Vart ligger sympatierna vid kris där ett annat land är inblandat? Jag bara undrar.

Brottsstatistik och befolkningsstatistik på:

https://affes.wordpress.com/

Myndigheter gnager på… om död, Nationalsång och pepparkakor.

Det var några saker jag reagerade över under tiden min blogg var ouppnåelig på grund av uppdateringar hos Webbhotellet, vilka inte gick så bra. Ett av dessa är KD s förslag att Staten äger oss vid vår död. Just KD förvånade mig. Jag trodde de hade en liten kristen aning och en smula människans egen vilja i sin politik.

Så fel man kan ha.

I början av våra liv är det Statliga trycket mot oss lindrigare. Men ve om du dör och det gör vi väl alla då har Staten rätt till din kropp enligt KD men snart hänger resten av 7 klövern med, tror jag. Du blir en reservdel, vill du eller inte. Det låter vackert att ditt hjärta kan slå hos en annan och dina hornhinnor ger syn åt någon –  men… Det stora men är: vem äger oss? Är vi fria människor, dock tyngda av skatter och politikergalenskaper, men vi äger våra kroppar och sinnen. Integritet som det så ropas om.

Vem äger mig är en bra fråga. Vem äger min döda kropp? Är det bara en tingest att använda? Ifall du har metaller i kroppen ägs de av Allmänna Arvsfonden om du kremeras. Jag kan inte hjälpa att mina tankar går till nazismen, en politisk lära som alla politiker påstår sig att avsky.

Jag funderade detta när min sambo sattes på morfin i stället mat när han hamnade i ett demensboende. Så fort jag vände på dörren tog någon som aldrig har träffat honom ett beslut över hans liv. Ingen hörde av sig till mig. Jag hade fullmakt för hans vård. Jag funderade mycket över frågan: vem ägde honom när han inte längre kunde uttrycka sin egen vilja? Boendets läkare?

Nu vill KD av alla gå längre än frivillighet. Alla skall donera sina användbara organ. Man måste registrera sig om man inte vill.  Alltså tvärtemot idag. Det skulle bli som en bokklubb. Säger du inte nej så kommer boken, i detta fall obducenten och du kanske hålls maskinellt i liv för att bli donator. Vi är reservdelar om inget annat har uttryckligen avtalats. Folk dör i brist på organ, sägs det. Vilket är en lögn. Folk dör av sjukdom och skador. Inte av vård som inte existerar just då även om det har uppfunnits. Skulden är inte den som inte donerar sina organ. Inte än.

Får folk inte ta egna beslut om en så viktig fråga?

Allt påminde mig om boken och  filmen ”Newer Let Me Go”. Se den.

Det andra var Nationalsången Du gamla, Du fria som inte längre behöver läras ut i skolan. Det blir liksom valfritt eller man kan hoppa över helt. När jag bodde i Vietnam hördes Nationalsången över kullarna. ”Framåt kamrater, Vietnams soldater vi försvarar vårt land mot krig och nöd.” Man visste att skolan hade börjat. Så är det i många länder. Här försöker man avskaffa inte bara sången utan kanske hela Nationen.

Du gamla, Du fria, Du fjällhöga nord
Du tysta, Du glädjerika sköna!
Jag hälsar Dig, vänaste land uppå jord,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna,
Din sol, Din himmel, Dina ängder gröna.

Du tronar på minnen från fornstora dar,
då ärat Ditt namn flög över jorden.
Jag vet att Du är och Du blir vad du var.
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden,
Ja, jag vill leva jag vill dö i Norden.

Text: Richard Dybeck, 1844 Musik: Folkmelodi från Västmanland, Text kopierad från Kungahuset.

Nuvarande kursplan säger att man ska lära ut i skolan:”Musik som knyter an till elevens vardagliga och högtidliga sammanhang, däribland nationalsången och några av de vanligaste psalmerna, samt inblickar i svensk och nordisk barnvisetradition.”

Ny kursplan: ”Musik som knyter an till elevens vardagliga sammanhang och musikaliska traditioner vid olika högtider.”

Vardagliga sammanhang? Melodifestivalen? Tror någon att de muslimska friskolorna kommer att prioritera Nationalsången?  Visst är det en förändring som anpassar oss till det Nya Sverige.

Det nästa är något så enkelt som pepparkakor. Jag bakar de med lite kryddpeppar. De heter ju pepparkakor! Det sägs att pepparkakor  fanns redan 1700 f.Kr och har ätits av romerska krigare. Pepparkakor håller ju länge utan att mögla. Tyskland och England har bakat sedan medeltiden. Staden Nürnberg är inte bara känd för Nürbergrättegångarna, utan just av pepparkakor.

Förmodligen kom pepparkakorna till Sverige från Tyskland och de bakades troligen till och med för kungligt bröllop år 1335 då Magnus Eriksson (bild nedan från Wiki) gifte sig med Blanka av Namur.

Det skulle inte bli några pepparkakor när de kommunala förskolorna i Östersund firar Lucia i år. Pepparkakor var ett sparmål. Men trycket utifrån blev för stort. Skamvrån var för mörk.  Barn-och utbildningsförvaltningen i Östersund går mer än 11 miljoner kronor minus i år. Budgeten skulle räddas med att ta pepparkakorna från förskolebarnen.

Hårda besparingar i Sverige. Minns ni sacketter och toapapper? Nu kommer  pepparkakor. En ask kostar mellan 16 – 25 kronor. Alla bäckar små brukar man ju säga. Nu backar Östersund och ska behålla traditionen pepparkakor.  ”Tack vare pengarna från kommunfullmäktige kan vi nu backa på beslutet att inte få köpa in pepparkakor till lucia och samtidigt fokusera på de större besparingarna”, säger Elisabet Uitto, verksamhetschef för förskolorna i kommunen, i ett pressmeddelande.

Jag behåller dock dessa beslut synliga här. Det är tecken i tiden. Det är oförmågan att förstå hur folket vill ha det. Det är inkompetens hos beslutsfattare. De som beslutar ser ut att leva i en annan verklighet än vi andra. Politikernas avgöranden om hur Samhället ska se ut,  vad vi ska betala med skattemedel, vad är för dyrt, visar sig nu i beslut om toalettpapper i äldreboenden, pepparkakor för barn och mycket mer.

Men de stora hålen då?

Är jag paranoid när jag ser allt detta som tecken i tiden? Det känns ständigt som om Myndigheter gnager på det vi uppfattar som svenskt samtidigt med försämring av den lagstadgade omsorgen för de grupper vilka personligen har svårt att protestera. Barn och gamla. Det känns också att man kallt byter ut fungerande svenska saker för någon multikulturell sörja, som att skippa julgranar på torgen och i stället ha lampor, ”ljusgran” benämnt,  men förstås skyller man på miljön.

Kan man sätta några pepparkakor till större perspektiv över de oönskade förändringarna i Sverige? Jag tror så. Bit för bit knaprar man bort det som gjorde Sverige till ganska så unikt land i positivt bemärkelse. De politiska besluten och det befolkningsutbyte som pågår gör Sverige till ett annat land, just multikulturell som det står i lagen, kanske liknande Libanon som inte hållit fred sedan jag började läsa dagstidningen eller ett slags ogripbar gränsområde i där oron är en daglig gäst.

De förändringar som sker med islams framfart, militanta kriminella grupper, bristen på poliser,  fallerande skola, okunniga politiker och förändringar i de små sakerna vi svenskar verkligen har uppskattat kan bara sluta med ett sätt.

Ta tag i det du värdesätter. Ingen gör det för dig. Baka pepparkakor till tonerna av Nationalsången och några julpsalmer, ha en julgran. Se till att dina barn får delta i våra traditioner. Håll ihop.

Håll ihop.

Hur du gör med donationsregistret är en väldigt privat fråga. Än så länge kan du freda dina beslut. (Själv har jag nyligen tagit mig ur donationsregister på grund av åldern  och med tanke på att förenkla min död för mina anhöriga.)

Just nu gäller dock det föga betydande väldigt svenskt beteende: att gnälla på vädret.

Och så läser vi https://morklaggning.wordpress.com läs bakåt om du inte är bekant med en av Sveriges bästa sidor.