I väntan på kollaps eller bara höst?

Jag har alltid tyckt om hösten. Löven som faller. Man ser trädens former.  Det gröna i naturen dör sakta. Allting omvandlar sig till enklare,  tommare tillstånd. Precis som i livet sker förändringar i naturen, ett slut för sommaren, den varma och ljusa, den unga och hoppningsfulla.

Sommaren är nästan för mycket. Sådan grönska! Överflöd. Det ska hända så mycket på sommaren. Hela årets välmående skall fyllas på under semestern. Vi ska umgås, vara lyckliga. Göra det vi inte hinner under arbetsveckorna.  För många kan hösten bli en befrielse. Livet faller i sin lunk, arbete, helg, det normala tillståndet.

Kanske min förtjusning över hösten beror på de sex stora lönnträd vid huset där jag bodde som barn. Deras fallande löv på hösten gav en lekplats. Under löven bidade våren sin tid med tussilago och nytt gräs. När jag besökte min hemstad långt senare var träden fällda för en parkeringsplats. Naturen trängdes undan.

Kan man prata om hösten och döden även för samhällen? Efter en blomstringstid faller det gamla och något nytt tar över? Hur märks samhällsförändringar eller är omställningar så saktgående att man inte märker innan dörren till det gamla slår igen? Vi har sett sådana förvandlingar under historiens gång. Stater faller och bildas om. Kulturer går under och begravs i sanden. Länder överfölls av andra folkslag och allt kullkastas. Något nytt kommer från spillrorna. Romarriket tar man oftast som exempel men det brittiska imperiets fall är en mera nutida lugnare utveckling. Eller Kina från kejsardöme till kommunistiskt samhälle. Eller omvandlingen av Europa efter första världskriget.  Jag tänkte också på Afghanistan, ”befriad”  med katastrofalt resultat. Eller det kaos som råder i Libyen. Diktator avsatt. Demokratin uteblir.  Landet håller på att gå under. Samma i Irak.  I stället intvingad demokrati fick man flera grupper som krigar mot varandra. Syrien idag är den ultimata skådeplatsen för människans dumhet.

Jag tvivlar på att de sinsemellan stridande människorna vet längre vad som var orsak, verkan och målet. Barbariet har tagit över.

Hur går det för EU, för oss? Det finns många som spår Europas kulturella undergång som utvecklingen nu är, med invandring från områden med medeltida tro, från länder vilka inte ha kunnat åstadkomma varken välstånd, demokrati eller fred i sina riken.

Jag fastnade på Roosh Valizadeh. Bry dig inte nu om personen utan läs hans domedagsprofetia. Så som Roms rike gick under kommer vår civilisation också att upphöra. Det finns flera analyser om Roms undergång. Själv fastnade jag på brist på pengar, oviljan att vara soldat och uteblivna löner för dem, stora lantbruk, utarmad jord och då långt till mat. Arbetslösa som samlades i städer och fick ”fattigunderstöd”. Tryck utifrån. Invandrare som tilläts bosätta sig i landet tog över till sist. Usla ledare däröver. Finns det likheter? Roosh Valizadeh:

Nature doesn’t care about your egalitarian laws or your superior IQ. It cares about reproduction and power, and what the barbarians lack in intelligence, they make up for in life energy. We are the anomalies, we are the mistakes, and unless we re-discover the ways of family, tradition, and God, we must be ready to accept the inevitable end that it was us who become so weak as a people that we didn’t even bother having a gate, and that all the barbarians had to do was walk right in.

http://www.returnofkings.com/125620/the-barbarians-will-solve-your-sterile-existence

Hur känns det? Inte är vi européer några överlevare i nästa kaos misstänker jag.

Alldeles nyss samlades det spanska folket för sorgemanifestationer på grund av islamisk terrorattack som dödade 14 personer varav en treårig pojke och skadade över 100 personer. Men tidigare i år samlades spanjorer för att demonstrera för öppnare gränser och fler invandrare.  Är dessa demonstranter samma personer? Gränserna i Europa är ju öppna utom i Ungern, Slovenien och Polen vilka inte vill ha specifikt muslimska invandrare alls trots att EU lagför dem och hotar med sanktioner.

Får ett land bestämma över sin egen gräns och egen befolkning? Kan vi sortera folk enligt religion? Kan vi sortera folk på gränsen enligt deras inställning till demokrati och jämlikhet som vi så omhuldar – i alla fall i ord? Kan vi ens ställa den frågan?

Ett land utan gränser är inget land. Visst vore det en underbar tanke om hela jorden saknade gränser och vi bosatte oss vart vi ville? Ett slags lyckad Babels torn? Men den gränslösa världen är bara en illusion. Brist på pengar kan kollapsa ett land, en värld, även EU och snabbt. En nation bygger på ett kontrakt, konsensus, mellan befolkning och ledare. Medborgare förbinder sig ordlöst att hålla landet i gång och betala skatt för välfärd och skydd. De som har makten uppfyller folkets vilja. I den bästa av världar alltså.

Det går inte att ha kontrakt med hela världen när det inte ens fungerar i ett land som Sverige. När det brister, faller samhället, sakta ihop eller i en explosiv händelse.

Vi kan inte backa åt det förflutna när framtiden tränger sig på. Vi kan bara tackla det eller blunda och  låta allt hända. Vi sitter på brinken och politikerna lugnar oss: allt är förträffligt, det finns inget att oroa sig för. Var bara lika naiva som vi så ordnar allt sig. Din oro är bara en tillfällig bris. Övergångsperiod som någon sa, men till vad?

Hösten är i alla fall åter vacker.

När jag skriver detta informerar tidningar om oss dagens terrorhot.  Säpo får vetskap om misstänkta terrorhot ungefär varannan dag. Terrorexperten Hans Brun säger till Aftonbladet:
Det kommer in både hot och underrättelsematerial rutinmässigt, jag tycker det är viktigt att  man sätter proportion på det hela.

Läs:

http://www.bbc.com/future/story/20170418-how-western-civilisation-could-collapse

 

 

Moderna besvärjelser med blomsterhav, del 2.

Mer än tjugo år sedan körde jag förbi en plats nära en liten by i Norrland. Någon hade satt ut ljus och blommor vid dikeskanten. Jag stannade bilen.  En bild av en ung man fanns bland blommorna. Det hade varit en bilolycka på den kurviga vägen vid ishalka.

Det var första gången jag såg en sådan smyckning ute vid en väg. Idag är det vanligt. Att lägga blommor vid olycksplatser har blivit en sed, oavsett dödsorsak. Ett slags markering för yttervärlden. Se, det hände något här. Vi har hedrat de döda med blommor i alla tider. Att lägga blomster på olycksplatser är dock en nyare sed. Vid Medelhavsländer har det varit vanligt att lägga blommor och ljus, även andra föremål, på platser där någon har dött i en olycka. Kanske kommer seden därifrån? Efter den sista terrorattacken mitt i Stockholm 7 april, var både gatan och polisen överösta med blommor och gosedjur.

Död och sorg är en naturlig del av livet. Men att  mista livet hastigt i en olycka eller ännu värre omständigheter som i terrorattack, rån, gängkrig eller bara för att förbrytare gör upp om någonting sinsemellan på våra gator, är en tung katastrof.

Livets gång mot livets meningslöshet.

Nuförtiden samlas människor på  platser för terrorism, platser där någon attentatsman har kört över okända med en bil, skjutit ihjäl, huggit med kniv, sprängt en bomb eller mördat folk på annat sätt. Paris, London, Bryssel, Stockholm, Åbo, Barcelona, Berlin, Nice… Oftast – men inte alltid – är dessa personer  muslimska terrorister. Hur tacklar vi detta? Vi samlas kanske i tusentals, tänder ljus, lägger blommor på platsen, skriver hälsningar till de döda, visar kärlek. Vi håller en tyst minut. Kända musiker spelar. Vi ropar tillsammans ”vi är inte rädda”. Politiker klädda i något mörkt med allvarsam min intygar att läget är under kontroll.

Under kontroll? Vilket då?

Är detta en modern besvärjelseritual?

Folkmassan liknar en maktdemonstration – som är dock helt maktlös. Vi visar enighet i uttryck, men  vad? Att vi är eniga i vår sorg tycks självklart. Är vi eniga om hur terrorism skall tacklas? Är det inte så att flertal ropar på gränslös invandring utan kontroll vem som kommer in, en hotad som söker skydd, en som vill få försörjning eller en terrorist som vill ha viloplats? Förbereder vi inte belöningar och förturer för dem som har mördat för sin övertygelse i andra länder? Vi kallar dem återvändare, inte terrorister.

Ropar inte massmedian rasist så fort man ifrågasätter något om den förda politiken?

Är det än för få döda i Sverige så vi betraktar terror som en olycka, inte som ett krig mot våra liv och värderingar? För en muslimsk terrorist är vårt västerländska sätt att leva intolerabelt. Vi är de otrogna. Det är därför vi möter döden från terroristens hand.  De bryr sig inte om våra besvärjelser.  Kanske är de till och med nöjda med folkmassorna som samlas?

Har vi gjort nog när vi lägger blommor på terrorplatser, tänder ett ljus och berättar för andra att nu har även vi varit där? Sedan? Vänder vi oss till politiker och kräver att de som har makten gör något? Kräver vi att de som inte skall vara här utvisas, bokstavligen? Som Rakhmat Akilov, utvisad som stannade kvar, planerade och utförde terrorattack fast han inte ens skulle vara i landet. Inte heller borde Abraham Ukbagabir, som mördade två personer på IKEA för att hämnas den svenska Staten för utebliven asylrätt, få gå fritt på gatorna.  Klokheten kommer alltid i efterhand.  Vi kan inte se in i människors hjärtan. Några är faktiskt onda.

Måste vi bli mer misstänksamma då?

Vi borde kräva att Samhället (läs makthavare) sätter vår säkerhet – medborgarnas säkerhet – som sin primära uppgift? Eller är vi hellre naiva och bildar hjärtan med våra händer?

Att dö i terror, oavsett formen, är ingen olycka. Det är en planerad, vald krigshandling mot vårt västerländska liv. Vi får känna ilska, vrede, rent av mordiska tankar mot terroristen. Vi behöver inte sjunga fredssånger.  Men oftast läser vi förklaringar för förövaren i våra massmedier. Trist barndom. Inte integrerad. Arbetslös. Dålig segregerat område. Mår dåligt. Fattigdom. Ingen gymnasieutbildning. Inte fått stanna i Sverige. Synd om…

Förklaringarna för utövaren av dödligt våld är många. Vart tog offren vägen?

Så, vi köper blommor för att hedra de döda och samlas i demonstration. Vi är inte rädda? Kanske borde vi vara det? Vi  sitter alla i samhällsfordonet på EU:s riksväg körd av naiva personer berusade av godhet och multikulturalism (som aldrig har fungerat någonstans), och vi har inte vett att vara rädda och försöka hoppa av.

http://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/valdet-i-sverige-omfattande-jamfors-nu-med-mexiko/

https://samtiden.nu/2017/09/inte-en-enda-jihadist-avradikaliserades/

PS. Jag skulle vilja räkna skjutningar mm på allmän plats som terrorattack.

http://blogg.iniskogen.se/2017/08/30/mitt-mote-med-prinsessan-diana-och-blomsterhavens-tid-del-1

Fattigpensionär? Hur kunde det hända?

Hur blev vi fattigpensionärer?  Jag försöker räkna ut vad jag själv gjorde för fel.

Jag började arbeta tidigt, som 12 år gammal men det arbetet var min mors på papper. Jag var självförsörjande från det.  Efter skolan arbetade jag som barnflicka och på fabrik. Jag var för ung för pensionssystem som fanns då.

Sedan flyttade jag till Sverige och blev någon typ av diversearbetare det första året. Sedan restaurangjobb, ofta sex – sju dagar i veckan. Jag stortrivdes men det var inte bra betalt. Jag ser att första året inte hamnade på pensionssystem, det halkar efter. Jag hade lite fotojobb men de pengarna… glöm det. Jobbade också på ungdomsgård och fick utbildning till ledare.

Det hände massor med saker men nu struntar jag i det utan håller mig till lön och pensionspoäng.

Jag har tre barn. Första gången var jag barnledig sex månader, fick en dagmamma och arbetade sedan som svarvare. Jag var enda kvinnan. Lönen var mycket bra men jag tålde inte metalldammet utan blev sjuk och gav upp efter sex månader. Så jag återgick till restaurang med lön som var ca hälften. Jag städare några kvällar i veckan.

Jag fick två barn till. Det är nu mitt stora pensionsmisstag sker.  Jag stannade hemma med barnen. Ibland  var jag dagmamma för barn med särskilda behov som inte kunde vara i ett stökigt daghem, men det var lågt betalt.

Jag var hemmafru men utnyttjade tiden. Jag läste till studenten och filosofie kandidat samtidigt och hade sedan lite städjobb men det var så lite att det blev inga poäng  av det. Jag  bytte barn med en annan mamma som också läste så vi var varandras barntillsyn.

Ett antal flytt på grund av makens jobb och inga pensionspoäng för mig. Lite tidningsartiklar men noll poäng. Några års utlandsjobb heltid för maken, deltidsjobb för mig. Noll pensionspoäng för utlandsjobb. När vi kom hem började jag arbeta som lärare. Ja, jag hade inte lärarutbildning  men det var brist på lärare redan då. Jag hade ju fil. kand. och ungdomsledarutbildning, det räcker långt.  Det var osäkert att vara vikarie. Jag valde sedan mellan lärarhögskolan och socionomutbildningen. Det sistnämnda vann.

Skilsmässa. Det var ekonomiskt tufft att vara ensam med ungarna men betydligt bättre än dåligt äktenskap. Hans pensionskonto gick förstås med honom, likaså försäkringarna. Jag läste till socionom och arbetade ibland som  lärarvikarie och i ett studieförbund samtidigt. Jag blev färdig socionom, fortsatte sedan med forskarutbildning. Inga pensionspoäng. Jag fick ett bra arbete. Nu börjar pensionskontot växa.

Jag skrev en bok och betalade all inkomst som skatt med det dåvarande Pomperipossa systemet. Shit. Restskatten tog några år att betala igen. Inga extrapengar alltså.

Fortsatt heltidsarbete som socialsekreterare och gruppansvarig. Jag arbetade extra som utredare för kriminalvården och på socialjouren. Nu skulle jag skrapa ihop femton arbetsår med fulla ATP poäng. Inga problem. Jag borde förstås sparat men en lön räcker inte så långt.

Bytte jobb till kurator. Höjde lönen. Vidareutbildning samtidigt. Barnen flyttade till studier. Jag arbetade 50, ibland 60 timmar i veckan. Fullt ATP klart och mer. Jippii!

Första pensions besked kom. Lät bra. 17 – 18 tusen kan man klara sig bra på. Jag fortsatte att arbeta. Sedan byttes pensionssystemet och många hamnade till det gamla och nya liksom blandat och det var inte fördelaktigt, även om det påstods så. Någonstans försvann flera tusen. Jag fortsatte att arbeta extra.

Jag började pensionsspara men det hann bli så pass lite att allt betalades ut på en gång och jag fick skatta bort en stor del av det.  Jag arbetade till precis 68 dock sista åren 75% men det hade jag ingen nytta av i pensionshänseende.

Några år före pensionering flyttade jag ihop med min särbo. Han hade arbetat mycket ideellt och om sådan strunt blir det ingen pension av. Dessutom tidvis egenföretagare, det är jättedumt.  Han arbetade till 78, så han pendlade än någon vardag i veckan. Sedan jobbade han som statist och modell även lite skådespelarjobb men det om något ska man helst göra gratis för att bygga på sin image. Han hade inget behov av image vid 79.

Just nu räcker pengarna för vi har två dåliga pensioner ihop och lever snålt. Men sedan… Hur skulle man kunna trolla med bara en pension? Bo eller äta?

Jag tröstar mig med att jag inte är ensam. Vi är nu 355 000 pensionärer i samma sits, under fattigdomsgränsen. Flertal är kvinnor som tog hand om barnen utan daghem, precis som jag. Det fanns en tid då många mödrar stannade hemma med barnen till skolålder, inte av djävulskap utan att barnomsorgen var inte utbyggd. Man tyckte till och med att små barn mådde bäst hemma. En mans lön var tillräckligt för en familj utan extravaganser.  Vi hade lekskolor  för social fostran. Vilka fantastiska privata lekskolor! De första hemmapapporna fanns också. De var beundrade, inte vi mammor.

Många kvinnor började arbeta på 60- talet i de växande kvinnoyrken inom äldreomsorgen, barnomsorgen, vården av handikappade och i de stora affärer som poppade upp i nya förortscentrum. Barnen började i daghem. Kanske började mamman i ett annat daghem. Ens gamla mor flyttade till ålderdomshemmet. Nu institutionaliserades vården i stor skala. Kvinnorna ”befriades” från hemmet till lönearbete. De offentliga kvinnojobben var dock lågt betalda.

Livet blev dyrare. Behoven ökade. En lön räckte förut. Nu skulle många familjer behöva tre löner för att gå runt. Idag försöker politiker lägga ner och osthyvla så mycket som det går av ”kvinnoarbetsplatser” som äldreomsorg, för det  räcker inte pengarna till. En ny generation kvinnor med deltidsjobb och blivande fattigpensionärer?

Vi kan inte backa och ångra våra liv. Livet kan inte levas som pensionsplanering. Ingen vet hur världen och Sverige ser ut när man går i pension. Systemet kommer att göras om och den vanlige arbetaren med normal lön blir inte vinnaren. Förmodligen är det hela avskaffat när våra yngre barn hamnar i den åldern och garanterat när våra barnbarn gör det. Desto fler som inte betalar in men lyfter ut från systemet, desto mindre blir pensionerna. Systemet börjar likna pyramidspel och kommer att kollapsa.

Det kommer att ske förändringar och din frihet kringskärs mer, var så säker. Det finns mycket snack om hur pensionerna kan bli bättre men inga radikala åtgärder. Kanske skulle Staten bara garantera en väldigt låg samma grundnivå för alla? Resten får du ta hand om själv. Men då skulle skattesystemet också behöva bli mer jämlik, ett slags medborgaravgift oavsett inkomst. Jag hör redan vänsterfolket ropa om hemska miljonärer.

Glöm det.

Pensionärer kan få mat från soporna. Det skedde redan i något äldreboende. Vänj er vid att livet som pensionär är oförutsett och innehåller inga guldkanter om du inte har sparat ihop en stor buffert.

Är du lågavlönad är skillnaden mellan att ha arbetat eller inte försumbar i fråga om vad man får ut som pension alternativt bidrag. http://www.dn.se/ekonomi/arbetsar-syns-inte-i-pensionskuvertet/

Vissa behöver inte oroa sig för mat och hyra. Mona Sahlin plockar ut statsrådspension på 55 327 kronor i månaden. Vad gjorde hon för att förtjäna detta?

Tidigare jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) hade en inkomst på 1 371 600 kronor under 2015, Trots sin inkomst har han plockat ut pension för 19 561 kronor varje månad.

Det finns fler…

EU:s gräns för risk på fattigdom är 60 procent av medianinkomsten, det vill säga cirka 12 100 kronor i månaden.

Statistiska centralbyrån (SCB) för statistik över hur många äldre svenskar som lever under fattigdomsgränsen och därmed kan klassas som fattigpensionärer.

18,2 procent av dem som är 65 år och äldre levde under fattigdomsgränsen 2015.  År 2005 var 10,1 procent fattigpensionärer. Många är kvinnor och de som aldrig har arbetat i Sverige.

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/fler-fattigpensionarer–sa-ar-laget-pa-din-ort/

http://folkbladet.se/nyheter/norrkoping/aldre-fick-mat-fran-soppasen-om4717713.aspx

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/birgitta-74-efter-hyran-har-jag-3-000-att-leva-for/

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/efter-45-ar-av-jobb-pengarna-racker-inte/

http://www.expressen.se/dinapengar/355-000-lever-under-gransen-for-fattigdom/

 

 

 

När världen brinner kan vi grilla pinnbröd.

Hur blir områdena ”utsatta”, det som Polischefen Eliasson ropar hjälp till?

Det finns kännetecken innan området blir särskilt utsatt men det har inte politiker och polischefen brytt sig om. Det är inte fattigdom i sig även om man ofta skyller på det. Om fattigdom är skälet till missanpassning och utsatthet  vore många jag har känt kriminella. Även jag. Alla fattigpensionärer vore ute och eldade upp de rikas bilar. Många ensamma mammor rånade affärer för att få det andra har till sina barn.

Så är det inte. Det är inte pengarna. Begär efter mer kan vara en del av det hela. Men fattig är inte automatiskt samma som stenkastare, mordbrännare eller rånare. Hunger kan göra  folk radikala men man behöver inte svälta i Sverige.

Hur blir ett område särskilt utsatt? Eller ska jag säga övergivet av resten av samhället? Jag bodde ett tag på 90 talet på ett sådant område i en tjänstebostad och flyttade därifrån så fort det gick. Det var ett katastrofområde redan då men man kallade inte dessa områden som utsatta eller no-go-zoner på den tiden. Inbrott och stölder. Missbruket var omfattande. Dottern kunde inte gå hem ensam på kvällen utan jag fick hämta henne från pendeln. Det pratades 90 språk på området enligt tolkbehov, rena Babels torn. Många var från Turkiet, det sönderfallna Jugoslavien och Afrika. Huset var skitigt, sönderslaget och i källaren bodde råttor och missbrukare.

När husen byggdes på 70-talet sa kommunen: bygg så många lägenheter som går och så billigt som möjligt. Man byggde in risker direkt. Mellan de höga hyreshusen fanns asfalten, lägenheterna hade billig materiel och det var tätbebyggt, så tätbebyggt. Dit hamnade de som var sist på bostadsloppet, ekonomiskt och kö – mässigt.

En stad växer alltid utåt. Det är naturligt att nykomlingarna och de med lägre inkomster hamnar på förortsområdens nya hyreshus. De med pengar och lånemöjlighet bor i villor och bostadsrätter med gröna gårdar omkring.

Hur utmärker sig utveckling till utsatta områden? Ett tecken är när du hittar den första nedbrunna bilen när du går ut från huset. Hände häromdagen, fast det var ingen bil utan motorcykel. Ingen städade bort det. Efter en vecka är bitarna kvar på gården. Några bilbränder till i närheten hände inom en vecka. Nästa stod inte ens i lokaltidningen.

Ett tecken till är när skolan eller daghemmet har eldats upp under natten. Det hände också här och det var inte första gången. Det kan ju vara en olycka men inte flera gånger.

Skolan är bland det viktigaste samhällsinstitution vi har. Alla barn får gå i skolan. Det är jämlikt. Sedan händer något. Skolresultaten sjunker, troligen på grund av språksvårigheter och utbildningsnivå. De svenska föräldrarna börjar köra sina barn till andra skolor. Lärare slutar, outbildade vikarier tar vid. Skolor delas till bra och sämre. Någon politiker föreslog skoluniformer till de sämre skolorna. Varför inte stämpel i pannan? Många barn lämnar skolan utan godkända betyg, blir inte behöriga till gymnasiet och hamnar sedan i arbetslöshet och bidragssystem.

Kön till läkare på vårdcentralen blir ohanterlig. Många slutar och byter arbete till lugnare områden. Det är vårdpersonalens marknad för vi har för lite av dem eller för många hjälpsökanden. Det tycks ske just nu på vår förut så väl fungerande VC.

Utomhusvåldtäkt sker på friluftsområde eller park.  Kvinnor börjar undvika att gå till ensamma platser och löpstigar.

Sedan blir utelivet livligt på kvällarna. Men det är mest yngre män som drar runt i centrum.

Hemtjänsten som måste besöka de gamla på kvällarna förses med larm. De försöker gå två och två.

Centrum  pollas  för att minska affärsrån men då är det redan för sent. Det börjar bli tomma affärslokaler.

De  som har råd börjar fly området. Som en sa: nu är det bara några gamla finnar och turkar kvar, de som inte har råd att flytta, alla andra är från Mellanöstern och Afrika på vårt område. Detta är en nyckelhändelse. Det bildas grupper och områden: vi och dem. Den svenska flykten bidrar till etniska enklaver. Bara invandrare, ingen integration. Ingen integration, egen stadsdel till den grupp som är starkast.

Villaområdet i närheten sluter sig till grannsamverkan, bevakar husen för varandra, installerar säkerhetsdörrar och köper lampor med timer.

Snart första skjutningarna. Kriminella grupper börjar synas helt öppet och börjar styra området. Vissa affärer kan betala ”skyddspengar”.

Ungdomar dras in i kriminalitet och de härjar på kvällarna med skadegörelse.

Kommunen putsar upp centrum för det är säkert fel på planeringen. (Lööf föreslog ju det. Ingen nyhet.)

Socialtjänsten öppnar lokal där man pratar med folk genom en lucka eller de gamla lokalerna rustas med hinder. Socionombristen blir akut. Sjukskrivning på grund av stress och hot vanligt. Arbetsuppgifterna stämmer illa med ens utbildning. Mera arbete lastas på Socialtjänsten som att avhjälpa radikalisering på området.

Samhällsservice slår igen som bank, polis, Försäkringskassa.

Socialbidragen tar en alt större del av kommunbudget. Höjd skatt. Olika statsbidrag som täcker föga.

Äldreomsorg krymps och osthyvlas. Äldreboenden stängs och blir lokaler för ensamkommnade. De gamla får köa på en plats förgäves. Servicen försämras som att man stänger servicehus eller omvandlar de till något annat. Sker just nu i min kommun.

Missbruk ökar och blir synlig. Du kan köpa droger utan problem. Det händer att droger säljs på matställen.

Arbetslöshet. Olika  projekt för arbete, diverse ”hittepåjobb” startas men det ger inga vanliga anställningar utan betalas med skattemedel. Samhället har föga behov av enkla arbeten. M föreslog nyss utvidgad RUT för de äldre som hundrastning, flytta möbler. Flytta möbler!  Tror M verkligen att det skall rädda arbetsbristen för outbildade?

Kriminalitet  och försörjning genom det är mer omfattande än polisen klarar av.

Stöder, inbrott och annan brottslighet ökar oavsett vad polischefen säger. Brott vi kallar hedersbrott är synliga. Polisen kämpar och gör sitt men motståndet att till ex vittna är kompakt. I stället tack för hjälpen utsatts polisen för stenkastning eller värre.

Polisen åker inte in på området med en (1) bil.

Ambulansen åker i följe med polis.

Brandkåren åker inte heller utan polis.

Det finns säkert mer… Och vad gör vi då? Nödrop från polischefen som skulle hålla ordning. Vi har en kris. Hör ni att Eliasson ropar på hjälp?

Hur blev det så här? I ett nästan mönstersamhälle? Landet med välutbildat folk,  god ekonomi och stora skatteintäkter? I ett land som är givmild med sitt välstånd? Som har haft gränserna öppna för hjälpsökande? Landet som är det mest jämlika i världen?

Var politiker för entusiastiska inför det nya multikulturella samhället?

Ett välståndssamhälle tål inte hastiga ekonomiska och ideologiska förändringar. Välståndet är inget man har i lager, det måste arbetas upp varje dag genom människor som bor i landet. Händer inte detta blir det oundvikligt att samhällskanterna raseras och raserar.

Jag tror att vi får sänka våra förväntningar på vad Staten och Kommunen klarar av och bli mer självförsörjande oavsett vad det gäller. Det är dock svårt när skatteuttaget stiger på olika sätt. Vi är fostrade till att Samhället servar oss på olika sätt. Dags att sluta med det?

Det är ändå så mycket bättre här än i flera andra länder. Ska vi trösta oss med det?

Polisen har presenterat sin nya rapport om utsatta områden i Sverige där antalet ”särskilt utsatta” områden ökar från 15 till 23, vilket bekräftats av rikspolischefen Dan Eliasson.

Antalet kriminella i de totalt 61 områden som klassas som ”utsatta” uppgår till 5 000 och där finns 200 kriminella nätverk, enligt rikspolischefen. SÄPO ökar sin beräkning från 200 till några tusen terrorister i landet.

Utsatta områden kännetecknas av hög kriminalitet, hög arbetslöshet, många socialbidragstagare och många invånare eller med invandrarbakgrund. Kännetecknande är också parallella samhällsstrukturer. Svårigheter för polisen att fullfölja sitt uppdrag. Obenägenhet hos befolkningen att delta i rättsprocesser.  Våldsbejakande religiös extremism.

http://www.expressen.se/nyheter/qs/gangen-inifran/britta-svensson-jag-ar-fruktansvart-radd-for-att-det-redan-ar-for-sent/

https://polisen.se/Vasterbotten/Aktuellt/Nyheter/Gemensam-2017/Juni/Polisens-rapport-om-utsatta-omraden/

https://www.expressen.se/nyheter/qs/gangen-inifran/konfliktzon-stockholm/192/

http://tt.omni.se/c0c3df393cde9a40a6ab06c8a3144a9c235a6bb2