I slutändan handlar kärlek och fiske om samma sak: det man inte fick.

Det här är ett olustigt, kanske nedsättande inlägg så jag varnar dig redan nu. Är du en godhjärtad sugar mama så sluta läsa här. Orsaken till inlägget är att jag mötte ett förälskat par ute. I alla fall kvinnan var förälskad. Det var svårare att  uppfatta den andra partens känslor.

Har du varit vilt förälskad någon gång? Så där omstörtande att du inte velat släppa den andre för en stund? Helst ville ni bara gå hem och vara ensamma tillsammans.

Jag har blivit kär en gång så all förstånd var som bortblåst. Vi var dock jämngamla och likvärdiga partner. Det var underbart en stund men slutade inte så bra. Efter en stormig förälskelse fanns liksom inget att bygga på. Det var nog inte det som kallas kärlek utan bara begär. Forskare påstår att det är hormoner.

Kan förälskelse också vara brist på omdöme?

Kvinnan jag mötte var ca 25 år äldre än mannen hon gick med. Hon lutade sig mot den unge mannen, glittrade, kvittrade och log. Hennes händer berörde honom. Det var sådana blickar även jag hade gett till min förälskelse. Lätt att känna igen. Mannen log lite tveksamt. Besvärad?

Det var inte hans stora kärlek som sökte hans händer. Nej, det kunde inte vara mor och son. Jag har en son. Man bär sig inte så mot sin son om det inte är ett alldeles stört förhållande. Inte mot sonens klasskompisar och absolut inte mot en klient. Yngre manliga klienter har jag haft många av. De kan vara väldigt charmanta om de tror sig kunna få fördelar. Det gäller att hålla sig strikt saklig och ha dem på andra sidan bordet då fungerar det man skall åstadkomma.

Den unge mannen var  till synes en invandrare, troligen afghan, och den blonderade kvinnan såg pursvensk ut. Det var dock inte den första gången jag råkade möta liknande par. Under sommarkvällar i parken nära mig satt ofta ett par femtioåriga kvinnor med var sin ung invandrare och myste. Situationen gick inte att missuppfatta.

Det var inga barn man omhändertog som barn.

Det har skrivits en del om medelålders kvinnor som tar hand om och ropar ut olika krav för sina utvisningshotade (alltså utan asylskäl) afghanska killar. ”Skicka mig i stället” till exempel, som var bara trams. Ingen av dessa kvinnor ville åka till Afghanistan och byta plats med den som skulle utvisas. ”Vi står inte ut”, ropade andra. Lärare skriver om sin oro och kräver att få ha kvar männen i skolan. Jag skriver män eftersom de har visat sig att en stor del inte är barn vid närmare undersökning.

Att just afghanska unga män, oftast uppvuxna i Iran,  har blivit så viktiga för vissa kvinnor och även media känns märkligt. Är det vårdinstinkten? Är det välvilja? Det är inte afghanska barnbrudar de oroar sig för. Inte flickor som nekas skolgång. Inte afghanska kvinnor i burka vilka styrs av mannen kanske i ett polygamt äktenskap. Inte kvinnor som dör i barnsäng. Det är inte flyktingar på krigsområden som godheten gäller. Det är inte heller nyinkomna familjer man bjuder till sig.

Det är just yngre män. Vems behov fyller man på – egentligen?

Det är unga invandrarmän dessa kvinnor engagerar sig i, de så kallade ensamkommande varav flertal ljuger om sin ålder och sitt skyddsbehov. Det är dock inte förbjudet att söka lycka. Det är inte förbjudet att försöka hitta bättre omständigheter och liv. Det är inte förbjudet att ljuga, eller är det? Och det är helt OK för en svensk att sörja för någon annans liv, här eller borta.

Jag har ingenting mot att kvinnor tar hand om flyktingmän eller har en toy boy. Men jag vill inte betala för det. Förr fanns kärleksresorna till Gambia, men nu betalar Migrationsverket, vi skattebetalare, männen som kanske inte borde vara här. Jag har som sagt ingenting mot köp av kärlek oavsett formen, bara alla betalar sina val själv och ingen tvingas till förhållandet, genom att leka barn eller partner. (Prostitution på gatan/nätet kan jag ha andra åsikter om.) Många män skaffar sig en yngre fru eller älskarinna och öser på dem allt från juveler till lyxliv. Vi ser ofta bilder från extravaganta bröllop där en man i 60 års ålder äktar en ung fotomodell och hon intygar sin kärlek till honom. Inget fel i det. Hans val, hans pengar, hans kärlek. Varför kan inte kvinnor göra samma sak? Varsågod, men du betalar själv. Vi har inga moraliska gränser för det om båda är ense.

Kostnaden för dem som är barn skiljer sig rejält från de vuxna asylsökande. Barn behöver ju mer omsorg, även låtsasbarn får detsamma. Det handlar om en del pengar, ungefär som vårt rättsväsende, så det kunde räcka till mycket. Om vi använde pengarna på flyktingläger (Unicef skriker ju efter resurser) kunde det ge  skydd, vatten och mat för många fler, kanske en skola eller sjukstuga, kanske ett liv för flickor som riskerar att giftas bort till en äldre man. Men inte, rör inte min afghan här hemma är ropet. Det finns även svenskfödda barn som skulle behöva stöd men det är inte lätt att hitta varken familjehem eller stödpersoner. För dem hörs inga stridsrop i media.

Jag vet inte hur detta Stockholmssyndrom började. Hur kom någon på att män är barn och behandlas som barn fast blott en blick eller en Facebooksökning kan avslöja lögnen? Hur någon villigt slängde ut en miljon per låtsasbarn till något vårdhem med en bemanning som äldrevården avundas. Åldringar som byggt Sverige nekas  äldreboenden av kostnadsskäl. Boenden stängs, som i min kommun, och omvandlas till bättre standard för ensamkommande, men åldringar får inga mediekampanjer. Rör inte min åldring?

Inte grupper mot varandra? Men det gör vi ju varenda dag. Det är alltid ett val hur och för vem resurserna används när de inte är oändliga.

Jag är dock säker på att Afghanistan är ett uselt land att leva i,  speciellt för kvinnor. Att Iran inte var något paradis att växa upp i är också säkert. Men att ta hand om några få måste vara missriktad användning av skattemedel. Vad kan man få för pengarna borde vara en viktig fråga. Inte hur goda vi är.

Det var riskfritt att ljuga om ålder. Vi valde att vara naiva, det är bara att betala. Vi välkomnade de unga männen, lockade hit dem, tog hand om dem och nu vill vi använda våra lagar och regler och kasta ut dem med en slant i fickan. Var det inte galet tänkt i början eller inte alls?

Vad tänker männen om de svenska kvinnorna som strider för deras sak eller till och med tar hand om dem på olika sätt? Dessa kvinnor är totalt annorlunda än deras beslöjade mödrar. De  lever på ett sätt som männens systrar skulle få möta döden för. Vad anser de om svenska kvinnor? Någon att utnyttja? Märkliga varelser utan skam? Eller trivs de med att vara barn och bli behandlade därefter?

Jag undrar, hur blir det med dessa män och deras relationer sedan? En dag vill männen lämna sin sugar mama, hitta en anständig kanske afghansk muslimsk fru, få barn, bli en man i stället omhändertagen någonting utan ålder. Kan man anpassa sig från det livet till något självständigt och produktivt? Vara tacksam för chansen till bättre liv?

Eller tänker de bara hur naiva vi svenskar var och skrattar bakom ryggen åt oss?

PS.Att vara sugar mama behöver inte betyda sex, utan även andra tjänster.

Jag vill inte lägga ut en bild där någon kan igenkännas utan det får bli en bild på vårflod. Det mesta smälter bort, förr eller senare.  Ibland med en katastrofal översvämning.

Toklandet har larmat om åldersbedrägerier men  förgäves. Länk till en serie:

Åldersbedrägerier

Ingen av ”Skicka mej istället”-aktivisterna ville bli skickad istället

https://nyheteridag.se/ensamkommande-kostar-snart-lika-mycket-som-hela-rattsvasendet/

http://meritwager.nu/allmant/sugar-mamas/

http://www.dagensjuridik.se/2017/03/domen-borde-ha-gallt-alla-som-saknar-sociala-natverk-i-afghanistan

 

I väntan på kollaps eller bara höst?

Jag har alltid tyckt om hösten. Löven som faller. Man ser trädens former.  Det gröna i naturen dör sakta. Allting omvandlar sig till enklare,  tommare tillstånd. Precis som i livet sker förändringar i naturen, ett slut för sommaren, den varma och ljusa, den unga och hoppningsfulla.

Sommaren är nästan för mycket. Sådan grönska! Överflöd. Det ska hända så mycket på sommaren. Hela årets välmående skall fyllas på under semestern. Vi ska umgås, vara lyckliga. Göra det vi inte hinner under arbetsveckorna.  För många kan hösten bli en befrielse. Livet faller i sin lunk, arbete, helg, det normala tillståndet.

Kanske min förtjusning över hösten beror på de sex stora lönnträd vid huset där jag bodde som barn. Deras fallande löv på hösten gav en lekplats. Under löven bidade våren sin tid med tussilago och nytt gräs. När jag besökte min hemstad långt senare var träden fällda för en parkeringsplats. Naturen trängdes undan.

Kan man prata om hösten och döden även för samhällen? Efter en blomstringstid faller det gamla och något nytt tar över? Hur märks samhällsförändringar eller är omställningar så saktgående att man inte märker innan dörren till det gamla slår igen? Vi har sett sådana förvandlingar under historiens gång. Stater faller och bildas om. Kulturer går under och begravs i sanden. Länder överfölls av andra folkslag och allt kullkastas. Något nytt kommer från spillrorna. Romarriket tar man oftast som exempel men det brittiska imperiets fall är en mera nutida lugnare utveckling. Eller Kina från kejsardöme till kommunistiskt samhälle. Eller omvandlingen av Europa efter första världskriget.  Jag tänkte också på Afghanistan, ”befriad”  med katastrofalt resultat. Eller det kaos som råder i Libyen. Diktator avsatt. Demokratin uteblir.  Landet håller på att gå under. Samma i Irak.  I stället intvingad demokrati fick man flera grupper som krigar mot varandra. Syrien idag är den ultimata skådeplatsen för människans dumhet.

Jag tvivlar på att de sinsemellan stridande människorna vet längre vad som var orsak, verkan och målet. Barbariet har tagit över.

Hur går det för EU, för oss? Det finns många som spår Europas kulturella undergång som utvecklingen nu är, med invandring från områden med medeltida tro, från länder vilka inte ha kunnat åstadkomma varken välstånd, demokrati eller fred i sina riken.

Jag fastnade på Roosh Valizadeh. Bry dig inte nu om personen utan läs hans domedagsprofetia. Så som Roms rike gick under kommer vår civilisation också att upphöra. Det finns flera analyser om Roms undergång. Själv fastnade jag på brist på pengar, oviljan att vara soldat och uteblivna löner för dem, stora lantbruk, utarmad jord och då långt till mat. Arbetslösa som samlades i städer och fick ”fattigunderstöd”. Tryck utifrån. Invandrare som tilläts bosätta sig i landet tog över till sist. Usla ledare däröver. Finns det likheter? Roosh Valizadeh:

Nature doesn’t care about your egalitarian laws or your superior IQ. It cares about reproduction and power, and what the barbarians lack in intelligence, they make up for in life energy. We are the anomalies, we are the mistakes, and unless we re-discover the ways of family, tradition, and God, we must be ready to accept the inevitable end that it was us who become so weak as a people that we didn’t even bother having a gate, and that all the barbarians had to do was walk right in.

http://www.returnofkings.com/125620/the-barbarians-will-solve-your-sterile-existence

Hur känns det? Inte är vi européer några överlevare i nästa kaos misstänker jag.

Alldeles nyss samlades det spanska folket för sorgemanifestationer på grund av islamisk terrorattack som dödade 14 personer varav en treårig pojke och skadade över 100 personer. Men tidigare i år samlades spanjorer för att demonstrera för öppnare gränser och fler invandrare.  Är dessa demonstranter samma personer? Gränserna i Europa är ju öppna utom i Ungern, Slovenien och Polen vilka inte vill ha specifikt muslimska invandrare alls trots att EU lagför dem och hotar med sanktioner.

Får ett land bestämma över sin egen gräns och egen befolkning? Kan vi sortera folk enligt religion? Kan vi sortera folk på gränsen enligt deras inställning till demokrati och jämlikhet som vi så omhuldar – i alla fall i ord? Kan vi ens ställa den frågan?

Ett land utan gränser är inget land. Visst vore det en underbar tanke om hela jorden saknade gränser och vi bosatte oss vart vi ville? Ett slags lyckad Babels torn? Men den gränslösa världen är bara en illusion. Brist på pengar kan kollapsa ett land, en värld, även EU och snabbt. En nation bygger på ett kontrakt, konsensus, mellan befolkning och ledare. Medborgare förbinder sig ordlöst att hålla landet i gång och betala skatt för välfärd och skydd. De som har makten uppfyller folkets vilja. I den bästa av världar alltså.

Det går inte att ha kontrakt med hela världen när det inte ens fungerar i ett land som Sverige. När det brister, faller samhället, sakta ihop eller i en explosiv händelse.

Vi kan inte backa åt det förflutna när framtiden tränger sig på. Vi kan bara tackla det eller blunda och  låta allt hända. Vi sitter på brinken och politikerna lugnar oss: allt är förträffligt, det finns inget att oroa sig för. Var bara lika naiva som vi så ordnar allt sig. Din oro är bara en tillfällig bris. Övergångsperiod som någon sa, men till vad?

Hösten är i alla fall åter vacker.

När jag skriver detta informerar tidningar om oss dagens terrorhot.  Säpo får vetskap om misstänkta terrorhot ungefär varannan dag. Terrorexperten Hans Brun säger till Aftonbladet:
Det kommer in både hot och underrättelsematerial rutinmässigt, jag tycker det är viktigt att  man sätter proportion på det hela.

Läs:

http://www.bbc.com/future/story/20170418-how-western-civilisation-could-collapse

 

 

Moderna besvärjelser med blomsterhav, del 2.

Mer än tjugo år sedan körde jag förbi en plats nära en liten by i Norrland. Någon hade satt ut ljus och blommor vid dikeskanten. Jag stannade bilen.  En bild av en ung man fanns bland blommorna. Det hade varit en bilolycka på den kurviga vägen vid ishalka.

Det var första gången jag såg en sådan smyckning ute vid en väg. Idag är det vanligt. Att lägga blommor vid olycksplatser har blivit en sed, oavsett dödsorsak. Ett slags markering för yttervärlden. Se, det hände något här. Vi har hedrat de döda med blommor i alla tider. Att lägga blomster på olycksplatser är dock en nyare sed. Vid Medelhavsländer har det varit vanligt att lägga blommor och ljus, även andra föremål, på platser där någon har dött i en olycka. Kanske kommer seden därifrån? Efter den sista terrorattacken mitt i Stockholm 7 april, var både gatan och polisen överösta med blommor och gosedjur.

Död och sorg är en naturlig del av livet. Men att  mista livet hastigt i en olycka eller ännu värre omständigheter som i terrorattack, rån, gängkrig eller bara för att förbrytare gör upp om någonting sinsemellan på våra gator, är en tung katastrof.

Livets gång mot livets meningslöshet.

Nuförtiden samlas människor på  platser för terrorism, platser där någon attentatsman har kört över okända med en bil, skjutit ihjäl, huggit med kniv, sprängt en bomb eller mördat folk på annat sätt. Paris, London, Bryssel, Stockholm, Åbo, Barcelona, Berlin, Nice… Oftast – men inte alltid – är dessa personer  muslimska terrorister. Hur tacklar vi detta? Vi samlas kanske i tusentals, tänder ljus, lägger blommor på platsen, skriver hälsningar till de döda, visar kärlek. Vi håller en tyst minut. Kända musiker spelar. Vi ropar tillsammans ”vi är inte rädda”. Politiker klädda i något mörkt med allvarsam min intygar att läget är under kontroll.

Under kontroll? Vilket då?

Är detta en modern besvärjelseritual?

Folkmassan liknar en maktdemonstration – som är dock helt maktlös. Vi visar enighet i uttryck, men  vad? Att vi är eniga i vår sorg tycks självklart. Är vi eniga om hur terrorism skall tacklas? Är det inte så att flertal ropar på gränslös invandring utan kontroll vem som kommer in, en hotad som söker skydd, en som vill få försörjning eller en terrorist som vill ha viloplats? Förbereder vi inte belöningar och förturer för dem som har mördat för sin övertygelse i andra länder? Vi kallar dem återvändare, inte terrorister.

Ropar inte massmedian rasist så fort man ifrågasätter något om den förda politiken?

Är det än för få döda i Sverige så vi betraktar terror som en olycka, inte som ett krig mot våra liv och värderingar? För en muslimsk terrorist är vårt västerländska sätt att leva intolerabelt. Vi är de otrogna. Det är därför vi möter döden från terroristens hand.  De bryr sig inte om våra besvärjelser.  Kanske är de till och med nöjda med folkmassorna som samlas?

Har vi gjort nog när vi lägger blommor på terrorplatser, tänder ett ljus och berättar för andra att nu har även vi varit där? Sedan? Vänder vi oss till politiker och kräver att de som har makten gör något? Kräver vi att de som inte skall vara här utvisas, bokstavligen? Som Rakhmat Akilov, utvisad som stannade kvar, planerade och utförde terrorattack fast han inte ens skulle vara i landet. Inte heller borde Abraham Ukbagabir, som mördade två personer på IKEA för att hämnas den svenska Staten för utebliven asylrätt, få gå fritt på gatorna.  Klokheten kommer alltid i efterhand.  Vi kan inte se in i människors hjärtan. Några är faktiskt onda.

Måste vi bli mer misstänksamma då?

Vi borde kräva att Samhället (läs makthavare) sätter vår säkerhet – medborgarnas säkerhet – som sin primära uppgift? Eller är vi hellre naiva och bildar hjärtan med våra händer?

Att dö i terror, oavsett formen, är ingen olycka. Det är en planerad, vald krigshandling mot vårt västerländska liv. Vi får känna ilska, vrede, rent av mordiska tankar mot terroristen. Vi behöver inte sjunga fredssånger.  Men oftast läser vi förklaringar för förövaren i våra massmedier. Trist barndom. Inte integrerad. Arbetslös. Dålig segregerat område. Mår dåligt. Fattigdom. Ingen gymnasieutbildning. Inte fått stanna i Sverige. Synd om…

Förklaringarna för utövaren av dödligt våld är många. Vart tog offren vägen?

Så, vi köper blommor för att hedra de döda och samlas i demonstration. Vi är inte rädda? Kanske borde vi vara det? Vi  sitter alla i samhällsfordonet på EU:s riksväg körd av naiva personer berusade av godhet och multikulturalism (som aldrig har fungerat någonstans), och vi har inte vett att vara rädda och försöka hoppa av.

http://www.expressen.se/nyheter/brottscentralen/valdet-i-sverige-omfattande-jamfors-nu-med-mexiko/

https://samtiden.nu/2017/09/inte-en-enda-jihadist-avradikaliserades/

PS. Jag skulle vilja räkna skjutningar mm på allmän plats som terrorattack.

http://blogg.iniskogen.se/2017/08/30/mitt-mote-med-prinsessan-diana-och-blomsterhavens-tid-del-1

Fattigpensionär? Hur kunde det hända?

Hur blev vi fattigpensionärer?  Jag försöker räkna ut vad jag själv gjorde för fel.

Jag började arbeta tidigt, som 12 år gammal men det arbetet var min mors på papper. Jag var självförsörjande från det.  Efter skolan arbetade jag som barnflicka och på fabrik. Jag var för ung för pensionssystem som fanns då.

Sedan flyttade jag till Sverige och blev någon typ av diversearbetare det första året. Sedan restaurangjobb, ofta sex – sju dagar i veckan. Jag stortrivdes men det var inte bra betalt. Jag ser att första året inte hamnade på pensionssystem, det halkar efter. Jag hade lite fotojobb men de pengarna… glöm det. Jobbade också på ungdomsgård och fick utbildning till ledare.

Det hände massor med saker men nu struntar jag i det utan håller mig till lön och pensionspoäng.

Jag har tre barn. Första gången var jag barnledig sex månader, fick en dagmamma och arbetade sedan som svarvare. Jag var enda kvinnan. Lönen var mycket bra men jag tålde inte metalldammet utan blev sjuk och gav upp efter sex månader. Så jag återgick till restaurang med lön som var ca hälften. Jag städare några kvällar i veckan.

Jag fick två barn till. Det är nu mitt stora pensionsmisstag sker.  Jag stannade hemma med barnen. Ibland  var jag dagmamma för barn med särskilda behov som inte kunde vara i ett stökigt daghem, men det var lågt betalt.

Jag var hemmafru men utnyttjade tiden. Jag läste till studenten och filosofie kandidat samtidigt och hade sedan lite städjobb men det var så lite att det blev inga poäng  av det. Jag  bytte barn med en annan mamma som också läste så vi var varandras barntillsyn.

Ett antal flytt på grund av makens jobb och inga pensionspoäng för mig. Lite tidningsartiklar men noll poäng. Några års utlandsjobb heltid för maken, deltidsjobb för mig. Noll pensionspoäng för utlandsjobb. När vi kom hem började jag arbeta som lärare. Ja, jag hade inte lärarutbildning  men det var brist på lärare redan då. Jag hade ju fil. kand. och ungdomsledarutbildning, det räcker långt.  Det var osäkert att vara vikarie. Jag valde sedan mellan lärarhögskolan och socionomutbildningen. Det sistnämnda vann.

Skilsmässa. Det var ekonomiskt tufft att vara ensam med ungarna men betydligt bättre än dåligt äktenskap. Hans pensionskonto gick förstås med honom, likaså försäkringarna. Jag läste till socionom och arbetade ibland som  lärarvikarie och i ett studieförbund samtidigt. Jag blev färdig socionom, fortsatte sedan med forskarutbildning. Inga pensionspoäng. Jag fick ett bra arbete. Nu börjar pensionskontot växa.

Jag skrev en bok och betalade all inkomst som skatt med det dåvarande Pomperipossa systemet. Shit. Restskatten tog några år att betala igen. Inga extrapengar alltså.

Fortsatt heltidsarbete som socialsekreterare och gruppansvarig. Jag arbetade extra som utredare för kriminalvården och på socialjouren. Nu skulle jag skrapa ihop femton arbetsår med fulla ATP poäng. Inga problem. Jag borde förstås sparat men en lön räcker inte så långt.

Bytte jobb till kurator. Höjde lönen. Vidareutbildning samtidigt. Barnen flyttade till studier. Jag arbetade 50, ibland 60 timmar i veckan. Fullt ATP klart och mer. Jippii!

Första pensions besked kom. Lät bra. 17 – 18 tusen kan man klara sig bra på. Jag fortsatte att arbeta. Sedan byttes pensionssystemet och många hamnade till det gamla och nya liksom blandat och det var inte fördelaktigt, även om det påstods så. Någonstans försvann flera tusen. Jag fortsatte att arbeta extra.

Jag började pensionsspara men det hann bli så pass lite att allt betalades ut på en gång och jag fick skatta bort en stor del av det.  Jag arbetade till precis 68 dock sista åren 75% men det hade jag ingen nytta av i pensionshänseende.

Några år före pensionering flyttade jag ihop med min särbo. Han hade arbetat mycket ideellt och om sådan strunt blir det ingen pension av. Dessutom tidvis egenföretagare, det är jättedumt.  Han arbetade till 78, så han pendlade än någon vardag i veckan. Sedan jobbade han som statist och modell även lite skådespelarjobb men det om något ska man helst göra gratis för att bygga på sin image. Han hade inget behov av image vid 79.

Just nu räcker pengarna för vi har två dåliga pensioner ihop och lever snålt. Men sedan… Hur skulle man kunna trolla med bara en pension? Bo eller äta?

Jag tröstar mig med att jag inte är ensam. Vi är nu 355 000 pensionärer i samma sits, under fattigdomsgränsen. Flertal är kvinnor som tog hand om barnen utan daghem, precis som jag. Det fanns en tid då många mödrar stannade hemma med barnen till skolålder, inte av djävulskap utan att barnomsorgen var inte utbyggd. Man tyckte till och med att små barn mådde bäst hemma. En mans lön var tillräckligt för en familj utan extravaganser.  Vi hade lekskolor  för social fostran. Vilka fantastiska privata lekskolor! De första hemmapapporna fanns också. De var beundrade, inte vi mammor.

Många kvinnor började arbeta på 60- talet i de växande kvinnoyrken inom äldreomsorgen, barnomsorgen, vården av handikappade och i de stora affärer som poppade upp i nya förortscentrum. Barnen började i daghem. Kanske började mamman i ett annat daghem. Ens gamla mor flyttade till ålderdomshemmet. Nu institutionaliserades vården i stor skala. Kvinnorna ”befriades” från hemmet till lönearbete. De offentliga kvinnojobben var dock lågt betalda.

Livet blev dyrare. Behoven ökade. En lön räckte förut. Nu skulle många familjer behöva tre löner för att gå runt. Idag försöker politiker lägga ner och osthyvla så mycket som det går av ”kvinnoarbetsplatser” som äldreomsorg, för det  räcker inte pengarna till. En ny generation kvinnor med deltidsjobb och blivande fattigpensionärer?

Vi kan inte backa och ångra våra liv. Livet kan inte levas som pensionsplanering. Ingen vet hur världen och Sverige ser ut när man går i pension. Systemet kommer att göras om och den vanlige arbetaren med normal lön blir inte vinnaren. Förmodligen är det hela avskaffat när våra yngre barn hamnar i den åldern och garanterat när våra barnbarn gör det. Desto fler som inte betalar in men lyfter ut från systemet, desto mindre blir pensionerna. Systemet börjar likna pyramidspel och kommer att kollapsa.

Det kommer att ske förändringar och din frihet kringskärs mer, var så säker. Det finns mycket snack om hur pensionerna kan bli bättre men inga radikala åtgärder. Kanske skulle Staten bara garantera en väldigt låg samma grundnivå för alla? Resten får du ta hand om själv. Men då skulle skattesystemet också behöva bli mer jämlik, ett slags medborgaravgift oavsett inkomst. Jag hör redan vänsterfolket ropa om hemska miljonärer.

Glöm det.

Pensionärer kan få mat från soporna. Det skedde redan i något äldreboende. Vänj er vid att livet som pensionär är oförutsett och innehåller inga guldkanter om du inte har sparat ihop en stor buffert.

Är du lågavlönad är skillnaden mellan att ha arbetat eller inte försumbar i fråga om vad man får ut som pension alternativt bidrag. http://www.dn.se/ekonomi/arbetsar-syns-inte-i-pensionskuvertet/

Vissa behöver inte oroa sig för mat och hyra. Mona Sahlin plockar ut statsrådspension på 55 327 kronor i månaden. Vad gjorde hon för att förtjäna detta?

Tidigare jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) hade en inkomst på 1 371 600 kronor under 2015, Trots sin inkomst har han plockat ut pension för 19 561 kronor varje månad.

Det finns fler…

EU:s gräns för risk på fattigdom är 60 procent av medianinkomsten, det vill säga cirka 12 100 kronor i månaden.

Statistiska centralbyrån (SCB) för statistik över hur många äldre svenskar som lever under fattigdomsgränsen och därmed kan klassas som fattigpensionärer.

18,2 procent av dem som är 65 år och äldre levde under fattigdomsgränsen 2015.  År 2005 var 10,1 procent fattigpensionärer. Många är kvinnor och de som aldrig har arbetat i Sverige.

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/fler-fattigpensionarer–sa-ar-laget-pa-din-ort/

http://folkbladet.se/nyheter/norrkoping/aldre-fick-mat-fran-soppasen-om4717713.aspx

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/birgitta-74-efter-hyran-har-jag-3-000-att-leva-for/

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/efter-45-ar-av-jobb-pengarna-racker-inte/

http://www.expressen.se/dinapengar/355-000-lever-under-gransen-for-fattigdom/