Fattigpensionär? Hur kunde det hända?

Hur blev vi fattigpensionärer?  Jag försöker räkna ut vad jag själv gjorde för fel.

Jag började arbeta tidigt, som 12 år gammal men det arbetet var min mors på papper. Jag var självförsörjande från det.  Efter skolan arbetade jag som barnflicka och på fabrik. Jag var för ung för pensionssystem som fanns då.

Sedan flyttade jag till Sverige och blev någon typ av diversearbetare det första året. Sedan restaurangjobb, ofta sex – sju dagar i veckan. Jag stortrivdes men det var inte bra betalt. Jag ser att första året inte hamnade på pensionssystem, det halkar efter. Jag hade lite fotojobb men de pengarna… glöm det. Jobbade också på ungdomsgård och fick utbildning till ledare.

Det hände massor med saker men nu struntar jag i det utan håller mig till lön och pensionspoäng.

Jag har tre barn. Första gången var jag barnledig sex månader, fick en dagmamma och arbetade sedan som svarvare. Jag var enda kvinnan. Lönen var mycket bra men jag tålde inte metalldammet utan blev sjuk och gav upp efter sex månader. Så jag återgick till restaurang med lön som var ca hälften. Jag städare några kvällar i veckan.

Jag fick två barn till. Det är nu mitt stora pensionsmisstag sker.  Jag stannade hemma med barnen. Ibland  var jag dagmamma för barn med särskilda behov som inte kunde vara i ett stökigt daghem, men det var lågt betalt.

Jag var hemmafru men utnyttjade tiden. Jag läste till studenten och filosofie kandidat samtidigt och hade sedan lite städjobb men det var så lite att det blev inga poäng  av det. Jag  bytte barn med en annan mamma som också läste så vi var varandras barntillsyn.

Ett antal flytt på grund av makens jobb och inga pensionspoäng för mig. Lite tidningsartiklar men noll poäng. Några års utlandsjobb heltid för maken, deltidsjobb för mig. Noll pensionspoäng för utlandsjobb. När vi kom hem började jag arbeta som lärare. Ja, jag hade inte lärarutbildning  men det var brist på lärare redan då. Jag hade ju fil. kand. och ungdomsledarutbildning, det räcker långt.  Det var osäkert att vara vikarie. Jag valde sedan mellan lärarhögskolan och socionomutbildningen. Det sistnämnda vann.

Skilsmässa. Det var ekonomiskt tufft att vara ensam med ungarna men betydligt bättre än dåligt äktenskap. Hans pensionskonto gick förstås med honom, likaså försäkringarna. Jag läste till socionom och arbetade ibland som  lärarvikarie och i ett studieförbund samtidigt. Jag blev färdig socionom, fortsatte sedan med forskarutbildning. Inga pensionspoäng. Jag fick ett bra arbete. Nu börjar pensionskontot växa.

Jag skrev en bok och betalade all inkomst som skatt med det dåvarande Pomperipossa systemet. Shit. Restskatten tog några år att betala igen. Inga extrapengar alltså.

Fortsatt heltidsarbete som socialsekreterare och gruppansvarig. Jag arbetade extra som utredare för kriminalvården och på socialjouren. Nu skulle jag skrapa ihop femton arbetsår med fulla ATP poäng. Inga problem. Jag borde förstås sparat men en lön räcker inte så långt.

Bytte jobb till kurator. Höjde lönen. Vidareutbildning samtidigt. Barnen flyttade till studier. Jag arbetade 50, ibland 60 timmar i veckan. Fullt ATP klart och mer. Jippii!

Första pensions besked kom. Lät bra. 17 – 18 tusen kan man klara sig bra på. Jag fortsatte att arbeta. Sedan byttes pensionssystemet och många hamnade till det gamla och nya liksom blandat och det var inte fördelaktigt, även om det påstods så. Någonstans försvann flera tusen. Jag fortsatte att arbeta extra.

Jag började pensionsspara men det hann bli så pass lite att allt betalades ut på en gång och jag fick skatta bort en stor del av det.  Jag arbetade till precis 68 dock sista åren 75% men det hade jag ingen nytta av i pensionshänseende.

Några år före pensionering flyttade jag ihop med min särbo. Han hade arbetat mycket ideellt och om sådan strunt blir det ingen pension av. Dessutom tidvis egenföretagare, det är jättedumt.  Han arbetade till 78, så han pendlade än någon vardag i veckan. Sedan jobbade han som statist och modell även lite skådespelarjobb men det om något ska man helst göra gratis för att bygga på sin image. Han hade inget behov av image vid 79.

Just nu räcker pengarna för vi har två dåliga pensioner ihop och lever snålt. Men sedan… Hur skulle man kunna trolla med bara en pension? Bo eller äta?

Jag tröstar mig med att jag inte är ensam. Vi är nu 355 000 pensionärer i samma sits, under fattigdomsgränsen. Flertal är kvinnor som tog hand om barnen utan daghem, precis som jag. Det fanns en tid då många mödrar stannade hemma med barnen till skolålder, inte av djävulskap utan att barnomsorgen var inte utbyggd. Man tyckte till och med att små barn mådde bäst hemma. En mans lön var tillräckligt för en familj utan extravaganser.  Vi hade lekskolor  för social fostran. Vilka fantastiska privata lekskolor! De första hemmapapporna fanns också. De var beundrade, inte vi mammor.

Många kvinnor började arbeta på 60- talet i de växande kvinnoyrken inom äldreomsorgen, barnomsorgen, vården av handikappade och i de stora affärer som poppade upp i nya förortscentrum. Barnen började i daghem. Kanske började mamman i ett annat daghem. Ens gamla mor flyttade till ålderdomshemmet. Nu institutionaliserades vården i stor skala. Kvinnorna ”befriades” från hemmet till lönearbete. De offentliga kvinnojobben var dock lågt betalda.

Livet blev dyrare. Behoven ökade. En lön räckte förut. Nu skulle många familjer behöva tre löner för att gå runt. Idag försöker politiker lägga ner och osthyvla så mycket som det går av ”kvinnoarbetsplatser” som äldreomsorg, för det  räcker inte pengarna till. En ny generation kvinnor med deltidsjobb och blivande fattigpensionärer?

Vi kan inte backa och ångra våra liv. Livet kan inte levas som pensionsplanering. Ingen vet hur världen och Sverige ser ut när man går i pension. Systemet kommer att göras om och den vanlige arbetaren med normal lön blir inte vinnaren. Förmodligen är det hela avskaffat när våra yngre barn hamnar i den åldern och garanterat när våra barnbarn gör det. Desto fler som inte betalar in men lyfter ut från systemet, desto mindre blir pensionerna. Systemet börjar likna pyramidspel och kommer att kollapsa.

Det kommer att ske förändringar och din frihet kringskärs mer, var så säker. Det finns mycket snack om hur pensionerna kan bli bättre men inga radikala åtgärder. Kanske skulle Staten bara garantera en väldigt låg samma grundnivå för alla? Resten får du ta hand om själv. Men då skulle skattesystemet också behöva bli mer jämlik, ett slags medborgaravgift oavsett inkomst. Jag hör redan vänsterfolket ropa om hemska miljonärer.

Glöm det.

Pensionärer kan få mat från soporna. Det skedde redan i något äldreboende. Vänj er vid att livet som pensionär är oförutsett och innehåller inga guldkanter om du inte har sparat ihop en stor buffert.

Är du lågavlönad är skillnaden mellan att ha arbetat eller inte försumbar i fråga om vad man får ut som pension alternativt bidrag. http://www.dn.se/ekonomi/arbetsar-syns-inte-i-pensionskuvertet/

Vissa behöver inte oroa sig för mat och hyra. Mona Sahlin plockar ut statsrådspension på 55 327 kronor i månaden. Vad gjorde hon för att förtjäna detta?

Tidigare jordbruksminister Eskil Erlandsson (C) hade en inkomst på 1 371 600 kronor under 2015, Trots sin inkomst har han plockat ut pension för 19 561 kronor varje månad.

Det finns fler…

EU:s gräns för risk på fattigdom är 60 procent av medianinkomsten, det vill säga cirka 12 100 kronor i månaden.

Statistiska centralbyrån (SCB) för statistik över hur många äldre svenskar som lever under fattigdomsgränsen och därmed kan klassas som fattigpensionärer.

18,2 procent av dem som är 65 år och äldre levde under fattigdomsgränsen 2015.  År 2005 var 10,1 procent fattigpensionärer. Många är kvinnor och de som aldrig har arbetat i Sverige.

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/fler-fattigpensionarer–sa-ar-laget-pa-din-ort/

http://folkbladet.se/nyheter/norrkoping/aldre-fick-mat-fran-soppasen-om4717713.aspx

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/birgitta-74-efter-hyran-har-jag-3-000-att-leva-for/

http://www.expressen.se/dinapengar/pension/efter-45-ar-av-jobb-pengarna-racker-inte/

http://www.expressen.se/dinapengar/355-000-lever-under-gransen-for-fattigdom/

 

 

 

När världen brinner kan vi grilla pinnbröd.

Hur blir områdena ”utsatta”, det som Polischefen Eliasson ropar hjälp till?

Det finns kännetecken innan området blir särskilt utsatt men det har inte politiker och polischefen brytt sig om. Det är inte fattigdom i sig även om man ofta skyller på det. Om fattigdom är skälet till missanpassning och utsatthet  vore många jag har känt kriminella. Även jag. Alla fattigpensionärer vore ute och eldade upp de rikas bilar. Många ensamma mammor rånade affärer för att få det andra har till sina barn.

Så är det inte. Det är inte pengarna. Begär efter mer kan vara en del av det hela. Men fattig är inte automatiskt samma som stenkastare, mordbrännare eller rånare. Hunger kan göra  folk radikala men man behöver inte svälta i Sverige.

Hur blir ett område särskilt utsatt? Eller ska jag säga övergivet av resten av samhället? Jag bodde ett tag på 90 talet på ett sådant område i en tjänstebostad och flyttade därifrån så fort det gick. Det var ett katastrofområde redan då men man kallade inte dessa områden som utsatta eller no-go-zoner på den tiden. Inbrott och stölder. Missbruket var omfattande. Dottern kunde inte gå hem ensam på kvällen utan jag fick hämta henne från pendeln. Det pratades 90 språk på området enligt tolkbehov, rena Babels torn. Många var från Turkiet, det sönderfallna Jugoslavien och Afrika. Huset var skitigt, sönderslaget och i källaren bodde råttor och missbrukare.

När husen byggdes på 70-talet sa kommunen: bygg så många lägenheter som går och så billigt som möjligt. Man byggde in risker direkt. Mellan de höga hyreshusen fanns asfalten, lägenheterna hade billig materiel och det var tätbebyggt, så tätbebyggt. Dit hamnade de som var sist på bostadsloppet, ekonomiskt och kö – mässigt.

En stad växer alltid utåt. Det är naturligt att nykomlingarna och de med lägre inkomster hamnar på förortsområdens nya hyreshus. De med pengar och lånemöjlighet bor i villor och bostadsrätter med gröna gårdar omkring.

Hur utmärker sig utveckling till utsatta områden? Ett tecken är när du hittar den första nedbrunna bilen när du går ut från huset. Hände häromdagen, fast det var ingen bil utan motorcykel. Ingen städade bort det. Efter en vecka är bitarna kvar på gården. Några bilbränder till i närheten hände inom en vecka. Nästa stod inte ens i lokaltidningen.

Ett tecken till är när skolan eller daghemmet har eldats upp under natten. Det hände också här och det var inte första gången. Det kan ju vara en olycka men inte flera gånger.

Skolan är bland det viktigaste samhällsinstitution vi har. Alla barn får gå i skolan. Det är jämlikt. Sedan händer något. Skolresultaten sjunker, troligen på grund av språksvårigheter och utbildningsnivå. De svenska föräldrarna börjar köra sina barn till andra skolor. Lärare slutar, outbildade vikarier tar vid. Skolor delas till bra och sämre. Någon politiker föreslog skoluniformer till de sämre skolorna. Varför inte stämpel i pannan? Många barn lämnar skolan utan godkända betyg, blir inte behöriga till gymnasiet och hamnar sedan i arbetslöshet och bidragssystem.

Kön till läkare på vårdcentralen blir ohanterlig. Många slutar och byter arbete till lugnare områden. Det är vårdpersonalens marknad för vi har för lite av dem eller för många hjälpsökanden. Det tycks ske just nu på vår förut så väl fungerande VC.

Utomhusvåldtäkt sker på friluftsområde eller park.  Kvinnor börjar undvika att gå till ensamma platser och löpstigar.

Sedan blir utelivet livligt på kvällarna. Men det är mest yngre män som drar runt i centrum.

Hemtjänsten som måste besöka de gamla på kvällarna förses med larm. De försöker gå två och två.

Centrum  pollas  för att minska affärsrån men då är det redan för sent. Det börjar bli tomma affärslokaler.

De  som har råd börjar fly området. Som en sa: nu är det bara några gamla finnar och turkar kvar, de som inte har råd att flytta, alla andra är från Mellanöstern och Afrika på vårt område. Detta är en nyckelhändelse. Det bildas grupper och områden: vi och dem. Den svenska flykten bidrar till etniska enklaver. Bara invandrare, ingen integration. Ingen integration, egen stadsdel till den grupp som är starkast.

Villaområdet i närheten sluter sig till grannsamverkan, bevakar husen för varandra, installerar säkerhetsdörrar och köper lampor med timer.

Snart första skjutningarna. Kriminella grupper börjar synas helt öppet och börjar styra området. Vissa affärer kan betala ”skyddspengar”.

Ungdomar dras in i kriminalitet och de härjar på kvällarna med skadegörelse.

Kommunen putsar upp centrum för det är säkert fel på planeringen. (Lööf föreslog ju det. Ingen nyhet.)

Socialtjänsten öppnar lokal där man pratar med folk genom en lucka eller de gamla lokalerna rustas med hinder. Socionombristen blir akut. Sjukskrivning på grund av stress och hot vanligt. Arbetsuppgifterna stämmer illa med ens utbildning. Mera arbete lastas på Socialtjänsten som att avhjälpa radikalisering på området.

Samhällsservice slår igen som bank, polis, Försäkringskassa.

Socialbidragen tar en alt större del av kommunbudget. Höjd skatt. Olika statsbidrag som täcker föga.

Äldreomsorg krymps och osthyvlas. Äldreboenden stängs och blir lokaler för ensamkommnade. De gamla får köa på en plats förgäves. Servicen försämras som att man stänger servicehus eller omvandlar de till något annat. Sker just nu i min kommun.

Missbruk ökar och blir synlig. Du kan köpa droger utan problem. Det händer att droger säljs på matställen.

Arbetslöshet. Olika  projekt för arbete, diverse ”hittepåjobb” startas men det ger inga vanliga anställningar utan betalas med skattemedel. Samhället har föga behov av enkla arbeten. M föreslog nyss utvidgad RUT för de äldre som hundrastning, flytta möbler. Flytta möbler!  Tror M verkligen att det skall rädda arbetsbristen för outbildade?

Kriminalitet  och försörjning genom det är mer omfattande än polisen klarar av.

Stöder, inbrott och annan brottslighet ökar oavsett vad polischefen säger. Brott vi kallar hedersbrott är synliga. Polisen kämpar och gör sitt men motståndet att till ex vittna är kompakt. I stället tack för hjälpen utsatts polisen för stenkastning eller värre.

Polisen åker inte in på området med en (1) bil.

Ambulansen åker i följe med polis.

Brandkåren åker inte heller utan polis.

Det finns säkert mer… Och vad gör vi då? Nödrop från polischefen som skulle hålla ordning. Vi har en kris. Hör ni att Eliasson ropar på hjälp?

Hur blev det så här? I ett nästan mönstersamhälle? Landet med välutbildat folk,  god ekonomi och stora skatteintäkter? I ett land som är givmild med sitt välstånd? Som har haft gränserna öppna för hjälpsökande? Landet som är det mest jämlika i världen?

Var politiker för entusiastiska inför det nya multikulturella samhället?

Ett välståndssamhälle tål inte hastiga ekonomiska och ideologiska förändringar. Välståndet är inget man har i lager, det måste arbetas upp varje dag genom människor som bor i landet. Händer inte detta blir det oundvikligt att samhällskanterna raseras och raserar.

Jag tror att vi får sänka våra förväntningar på vad Staten och Kommunen klarar av och bli mer självförsörjande oavsett vad det gäller. Det är dock svårt när skatteuttaget stiger på olika sätt. Vi är fostrade till att Samhället servar oss på olika sätt. Dags att sluta med det?

Det är ändå så mycket bättre här än i flera andra länder. Ska vi trösta oss med det?

Polisen har presenterat sin nya rapport om utsatta områden i Sverige där antalet ”särskilt utsatta” områden ökar från 15 till 23, vilket bekräftats av rikspolischefen Dan Eliasson.

Antalet kriminella i de totalt 61 områden som klassas som ”utsatta” uppgår till 5 000 och där finns 200 kriminella nätverk, enligt rikspolischefen. SÄPO ökar sin beräkning från 200 till några tusen terrorister i landet.

Utsatta områden kännetecknas av hög kriminalitet, hög arbetslöshet, många socialbidragstagare och många invånare eller med invandrarbakgrund. Kännetecknande är också parallella samhällsstrukturer. Svårigheter för polisen att fullfölja sitt uppdrag. Obenägenhet hos befolkningen att delta i rättsprocesser.  Våldsbejakande religiös extremism.

http://www.expressen.se/nyheter/qs/gangen-inifran/britta-svensson-jag-ar-fruktansvart-radd-for-att-det-redan-ar-for-sent/

https://polisen.se/Vasterbotten/Aktuellt/Nyheter/Gemensam-2017/Juni/Polisens-rapport-om-utsatta-omraden/

https://www.expressen.se/nyheter/qs/gangen-inifran/konfliktzon-stockholm/192/

http://tt.omni.se/c0c3df393cde9a40a6ab06c8a3144a9c235a6bb2

People will come together and show love.

They will not succeed, ropar alla. Men, har inte terrorister gjort det redan? Lyckats? Skall vi ignorera förlusterna? Många har förlorat sina anhöriga, människor man älskade, barn man inte får se växa upp. Förluster som aldrig går ur minnet. Några lever gömda under beskydd när de råkade misshaga islam. Många är faktiskt rädda. Det hjälper inte att ropa att terrorister aldrig kommer att vinna. Vi tänker inte så stort som slutgiltiga vinster eller förluster, vi tänker på dagen och det som drabbade oss.

Förakta inte sorgen och vreden. Det vi har förlorat får vi inte åter.

Det hjälper inte att ropa kärlek. Hur än vi lägger blommor och tänder ljus på mordplatser kryper oron närmare vid varje dåd. Vad är det för människor som så lättvindigt ta livet av andra?

De flesta vågar inte säga något elakt om islam. Oron för rasiststämpel kan vara större än oron för livet. Så illa är det med oss. Vi skiljer noga islam och terrorister – de vilseförda – som mördar i islams namn. Vi är inte rasister. Vi omhuldar alla. Orden: Koranen 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”, är ju bara gamla ord. De är inte allvar menat.

Vi till och med hyllar terrorister, döda och levande. Gamla kommunister kan pryda väggarna. Mein Kampf säljs åter även i Tyskland. IS terrorister myser med kattungar på Internet med syftet att förföra tjejer. Olika radikala talare gästar Sverige. Även politiker hyllar, öppet eller i smyg. Nyss demonstrerade Ulvskog för befrielse av Marwan Barghouti som hör till Fatahs beväpnade gren. Dömd för flera mord till livstids fängelse flera gånger om.  Ulvskog tycker att dömd terrorist skall få stöd. Så kan man tycka privat. Ulvskog är EU-parlamentariker och representerar Sverige.

I tonåren beundrare man kanske de tuffa, spännande grabbarna. Sedan växte man upp. Vissa växer aldrig upp. De farliga grabbarna förblir spännande. Det finns alltid  stödtrupper för terrorister.

Median förnekar sig inte heller:

”Rasister som försöker utnyttja terrordåd för att sprida intolerans är nog det vidrigaste som finns. Skäms”, skriver Aftonbladets Anders Lindberg efter Manchesterattacken där barn var målet. https://twitter.com/anderslindberg.

Han bör skämmas. Rasister? Just nu känner jag igen stor intolerans mot terrorister även om jag inte kände någon som dog.

Kaoset i Mellanöstern tar inte bara livet av folk utan raserar möjligheterna till liv. Läget är inte ljust för IS Kalifatet just nu. Men när IS fästen faller sprids folk till världen och de tar ideologin med sig.  Deras ideologi är oerhört stark, lik talibaner i Afghanistan vi har försökt utrota åratals poppar de upp som råttor från hålen. De terrorister vi har kunskap om handskas vi i Sverige med silkesvantar. Vi tror att när vi är snälla blir alla snälla. Snällhet smittar av sig, inte ondska. Så enkelspåriga är vi. Det är som om politikerkåren, sjuklövern, hade drabbats av Stockholmssyndromet som beskrivs med att välja förövarens sida, med kärleksord i släptåget. En politiker som inte har valt den sidan är rasist. Det hörs lite andra toner ibland, men de som vänder kappan efter väljarvinden är inte tillförlitliga.

Nu  drabbas britterna av terror igen, nyss vi. Manchester visar kärlek, som vi gjorde. ”But this city is really resilient and people will come together and show love,” skriver någon på Twitter. Det är nästan outhärdligt.

Det räcker inte med kärlek. Det räcker inte med blommor till fienden. Jag vet inte vad som skulle räcka.

Har Europa inte nått en vändpunkt länge sedan? En punkt då vi måste erkänna att de muslimer som hyllar våld mot oss kristna och judar hör inte till vårt demokratiska samhälle? Borde vi inte  visa en smula intolerans mot en religion som förtrycker inte bara sina egna kvinnor utan andra troende och uppmuntrar till mord på oss? Borde vi inte få hata dem som anser sig ha rätt att spränga våra barn i bitar?

Terroroffer: Saffie-Rose Roussos

Frågan är hur vänder vi det nedförsbacke vi snabbt rutschar i? Är det inte för sent? Hur skulle vi rent praktiskt rensa de områden vi redan överlåtit till klansamhällen och deras regler? När inte ens polisen vill åka dit utan förstärkning? När vi lugnt låter barn skolas in i det tudelade samhället med hjälp av en medeltida religion även i skolan? När våra kvinnliga politiker hukar sig genast med sjalar och långa kappor när de besöker muslimska länder?

Är det Europas svanesång vi sjunger med blommor i handen?

Många andra skriver om terrorn. Några röster:

”Den som förespråkar ett mångkulturellt samhälle måste inte bara inse och erkänna detta, utan är därtill skyldig sina medmänniskor ett svar om och en strategi för hur denna målkonflikt skall hanteras.” Läs mer på: http://fnordspotting.blogspot.se/2017/05/en-progressiv-kakistokratis-besvarjelser.html

Stop and think about how strange it is, how perverse it is, that more than 20 of our citizens have been butchered and we are basically saying: ‘Everyone calm down. Love is the answer.’ Where’s the rage? If the massacre of children and their parents on a fun night out doesn’t make you feel rage, nothing will. The terrorist has defeated you. You are dead already. Läs det hela på: http://www.spiked-online.com/newsite/article/after-manchester-its-time-for-anger/19849#.WSX0scYlHIV

Kan inte samhället skydda sina medborgare från att bli mördade på gator och torg, då är samhällskontraktet på ett moraliskt plan upplöst. Och vi kommer att se medborgarna ta saken i egna händer – det må vara medborgargarden, populistiska partier eller andra missnöjesyttringar.

Tillit, sammanhållning och civilisation är inget vi kan ta för givet. Det har tagit tusentals år att bygga upp vår kultur. Många människor har offrat sina liv för det fria, öppna och jämlika samhälle vi har idag. Och nu sitter vi på åskådarbänken och ser det monteras ner. http://avancemang.com/inga-flaggor-pa-facebook-borjar-vi-vanja-oss-vid-terrorismen/#comments

Till sist måste jag citera: Every time a terrorist murders an innocent person, and falsely invokes the name of God, it should be an insult to every person of faith.

Terrorists do not worship God, they worship death.

Donald Trumps tal i Saudiarabien: http://www.haaretz.com/middle-east-news/1.790748

http://www.dailymail.co.uk/news/article-4534016/Katie-Hopkins-Manchester-Arena-terrorist-attack.html

https://www.rt.com/uk/389393-isis-responsibility-manchester-terrorism/

http://www.dailymail.co.uk/news/article-4539242/KATIE-HOPKINS-ll-protect-kids-terror.html

Ska vi sluta reagera när tonårstjejer sprängs till döds?

PS: Det är ändå vår. Minns ni Arab Spring? En bra timeline på Arab Spring finns på:

https://en.wikipedia.org/wiki/Timeline_of_the_Arab_Spring

 

De glömda människorna som byggde Sverige.

Hur tänker de äldre om politik och politiker?  Jag har mött flera som struntar i politiker, deras påhitt och försöker bara överleva. De tycker att skillnaden mellan politiker och vanligt folk blir större hela tiden, både i tanken och i utförandet.

DN/Ipsos har frågat ett tag sedan hur väljarna ser på den övergripande utvecklingen i Sverige. Stämningsläget i väljarkåren var pessimistiskt. Nästan varannan, 48 procent, anser att utvecklingen går åt fel håll. Bara 18 procent, färre än var femte, ser positivt på utvecklingen. Och hur definieras ”utveckling åt fel håll”? Efter terrorattacken steg siffrorna något åt det positivare hållet vilket jag finner lite märkligt. Det var polisen som fick förtroendet den dagen inte politikerna. (länkar nedan)

Det är länge sedan yrket politiker var ett förtroendejobb och vi såg upp till dem. Världen är dock mer komplicerad nu än när Henrik, denna inläggs huvudperson, fick sitt första jobb efter grundskolan och la sin första röst på landsbygdens parti Bondeförbundet, nuvarande Centerpartiet.

Jag har vandrat på fjällen i flera år och har till vana att försöka prata med folk som bor i närheten. Det är så jag har fått köpa fisk som inte fanns till salu eller bara fått höra om livet förr och nu. Bussen är också ett bra ställe eller byns centrum som är bensinmacken, ifall den finns kvar.

Jag mötte Henrik par år sedan när jag var på väg hem från en Sarekrunda. Henrik ger inte mycket för politik längre. Berör det honom är det i form av dyrare liv. Hans liv är enkelt och dagarna förutsägbara.

Han tar in en lass ved på morgonen för att tända i spisen, kokar gröt och  en kopp kaffe medan radion går på med lite störningar emellan. Han värmer soppa från burk till lunch och skiter fullständigt i tumulten ute i världen som hörs i nyheterna. Vad ska han göra åt det?  Är man 84 år finns det bara distriktssköterskan som kan angå en. Sedan går han till bussen. Det finns ingen affär kvar i byn utan man får ta bussen och nästa tillbaka för att handla.

Det är så vi träffas på busshållplatsen för resan till tätorten.

Hans liv innehåller bara vanliga saker. Hans föräldrar var småbönder och far arbetade även i skogen. Han gick folkskolan och började arbeta på jordbruket, något senare i skogen som sin far. Han gifte sig med en flicka från grannbyn och de fick två barn. Henrik har aldrig varit sjukskriven men han skadade handen en gång. En man klagar inte. Han fortsatte arbeta med armen i bandaget.

Henrik har röstat på Centerpartiet på den tiden då partiet än kunde stava till landsbygd, jordbruk, skog, landsbygdsutveckling och vanligt folk. Det är ingenting nu när mer intressanta vindar blåser på Stureplan. Kanske är man delaktig i avvecklingen för förr i tiden röstade hälften av byn på C och den andra halvan på S beroende på om man var jordbrukare, skogsbonde eller åkte till stan för att jobba. Läraren var förstås folkpartist och det fanns några höger och några vänster. Politiker har man ingen större nytta idag när avfolkning har tömt byarna, servicen är nedlagd och ens hus samt marken är inget värt längre.

  • Jag är kanske ändå skyldig till utvecklingen genom min tidigare röst?

Vad säger man åt det? Han röstar inte mer. Det är försvunnen tid. Lika försvunnen som affären, posten och småskolan på orten, likaså gatlyset. Utan bussen en gång om dagen på vardagar vore de gamla helt utestängda från samhället. Många kvinnor har inget körkort. Henrik har en bil men den krånglar. Han har inte råd att köpa en ny. På vintern plogar man förbi infarten till huset. Henrik skottar resten. Det är motion det med.

Hans hus är lite omodern men det bryr sig Henrik inte om. Han har tid att hugga ved. Jodå, han har elspis men det är mysigare med en eld som sprakar och nu när hösten kommer är det ju en värmekälla. På vinter stänger han övervåningen, ingen använder det. Sönerna kommer på sommaren och kanske kommer barnbarnen en vecka de också. De är ju vuxna de med och har barn. Alla har lämnat landsbygden.

Han köper än en tidning i veckan men det är mest för att tända spisen och ha veckans TV program till hands. Inte att han ser så mycket TV längre, snarare är det bakgrundsbrus i ensamheten sedan frugan dog. Folk dör och folk flyttar.  I tätorten finns ett flyktingboende i den gamla herrgården. Nu brukar inte flyktingar bli så långvariga där. De är mest unga män och de vill inte bo i ödemarken utan i stan. De har ingenting att göra här. Det pågår diskussion om att skolan en 1 – 3 är olönsam och kanske skall stängas och även lågstadieeleverna bussas till nästa ort. Det är för få barn. Stängs skolan, stängs livet. Då blir det inga fler familjer med barn som bor kvar, bara de gamla som inte kan flytta. Efter dem står husen tomma tills de återgår till naturen.

Henrik hugger ved, fiskar och än är han med i jaktlaget fast han inte skjuter längre och får älgkött för vinterns behov. Han har ett potatisland men blommorna som frun skötte är nu mera vildvuxna och äppelträden ger ingen frukt längre.

Bussen stannar. Vi önskar varandra lycka till, vad det nu ska betyda. Han vinkar när bussen rullar vidare mot en större stad där det finns flyg för att föra mig till maktens centrum, Stockholm.

Henrik ute i sin stuga är från försvunnen tid, tiden  då vi byggde folkhemmet. Dessa  nu onödiga människor som det multikulturella samhället helst ser död.  Den mest fördomsfulla gruppen är de äldre, de som växte upp i en annan tid, sägs det. För att tala klarspråk: När de dör kommer saker att förändras till det bättre, sa professor Mikael Hjerm, Umeå några år sedan. Även en känd popstjärna önskar de gamla vore döda. De äldre är de som har betalt hennes utbildning och grunden till det samhälle hon nu så ringaktar.

Jag är tveksam till att det blir bättre, men det är ju en definitionsfråga. Föraktet är märkbart mot det kultur och samhälle som än existerar och det som har varit. Men vinden kan vända snabbt. Även de yngre kan tröttna på politikernas oförmåga, de förändringar som brackas på samhället och journalisternas vinklade utrop. Men en dagisgeneration har sällan egna åsikter, de springer efter massan. Om de vet vad de vill är en bra fråga. Om det blir bättre är en annan.

Hur känner du dig som pensionär? Känner du dig som överflödig för samhället, bara kostnad eller en person som har mycket att tillföra? Tycker du att politiker tar dina önskemål och problem på allvar? Kanske hör du till de ca 231.500 fattigpensionärer som bara överlever, inget mer? De lyckliga gyllene pensions åren var inte ens i tankevärlden? Känner du dig ängslig för dina barnbarns framtid i en värld som är osäker och i förändring du inte har grepp och makt över?

Hur känner du dig i det nya Sverige?

Kanske är du älskad av dina närmaste och är nöjd med den vetskapen? Troligen är detta det enda som är hållbart i världen idag.

PS. Henrik heter annat men vem skulle känna igen honom?

Fjällbild: Utsikt mot Sarek från Padjelantaleden.

http://www.dn.se/nyheter/politik/varannan-valjare-i-sverige-utvecklingen-gar-at-fel-hall/

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/fler-svenskar-positiva-till-landets-utveckling

Marknadsundersökningsföretaget Sifo har frågat omkring 1.000 personer ifall Sverige på det hela taget är på rätt väg eller fel väg. I undersökningen som gjordes före terrorattacken på Drottninggatan i Stockholm svarade 43 procent att Sverige är på väg åt fel håll, medan 32 procent var positiva.

Efter attentatet är 41 procent fortfarande negativa, medan andelen som anser att Sverige är på rätt väg ökat till 37 procent. 22 procent är osäkra.

http://www.friatider.se/professor-i-mangkultur-bra-att-fordomsfulla-aldre-dor

http://www.klarvaken.se/2016/11/09/zara-larsson-onskar-livet-ur-aldre-manniskor/