Lyckligt äktenskap eller fel planhalva i livet?

Ett par som var på väg att gifta sig frågade mig vad som var viktigt att tänka på innan giftermålet. Vad var det som välter äktenskap? Som skild var jag kanske fel person att fråga? Eller inte, jag vet ju vad som kraschar äktenskap. Jag skulle kunna skriva en handbok om det. Jag kom att tänka på ett par som sökte hjälp när deras gemensamma liv hade kantrat. De saker paret inte var överens om gäller alla äktenskap. Fungerar inte ens de så spricker allt eller blir ett långdraget elände.

Så till historien. Jag hade en lugn eftermiddag på jobbet, i det stora sjukhuset. Jag skulle ringa folk, avsluta några  journaler och skriva ett utlåtande till Socialtjänsten. Sedan skulle jag gå hem i tid för en gångs skull. Jag såg framemot god middag och slappa på soffan med min sambo.

Telefonen ringde. Det var en nästan desperat person som ville ha tid. När han berättade om sitt problem insåg jag genast att han inte var någon patient för mig utan för  familjerådgivning. Det var lite lurigt eftersom vår mottagning hette ”Familjemottagning” men vi arbetade bara med riskgraviditeter med sjukdomar, missbruk, HIV och liknande och spädbarnsfamiljer, inte andra problem. Familjerådgivning är kommunalt ansvar.

Jag lyssnade dock på parets problem. Han sa att hans fru stod bredvid, han hade högtalaren på. Jag tog sedan upp min lista över kommuners familjerådgivning och några privata terapeuter som arbetade med relationsproblem. Han tackade och vi avslutade samtalet. Det hände lite då och då att folk kom fel så jag hade en lista i beredskap om alla möjliga mottagningar.

Jag fortsatte att arbeta och var nästan klar. Då kom min sekreterare och sa att jag hade två patienter som väntade. Jag skulle ju inte ha patientbesök så jag trodde det var något akut. Det var så.

I väntrummet satt mannen som hade ringt och hans fru.

De hade ringt upp alla mina förslag men ingen kunde ta mot dem. Väntetiderna var några månader för första besök. Krisen var nu. ”Jag blev så arg att jag kunde ha slagit till henne”, sa mannen  ”så vi behöver hjälp nu inte om två månader”.

Jag släppte in dem. Jag började med  en lögn. Jag sa att jag måste konsultera min chef eftersom paret inte var tänkbara patienter till oss. Ja, jag sa till chefen att jag hade en rådfrågning utöver det vanliga och hon mumlade något som lät: jaja gör som du tycker jag är på väg hem.

Jag behövde tid att tänka. Jag ville inte ta i äktenskapskriser. Jag hade ju en usel skilsmässa bakom mig. Även om jag var lyckligt skild i slutändan hade skilsmässan varit en ren katastrof. Jag var säkert en dålig rådgivare i likadan situation.

För att göra saken lite kortare skall jag bara spalta upp det som paret ansåg vara fel. Det var helt enkelt de viktiga punkterna man bör tänka till och ha ungefär likadan uppfattning om innan man gifter sig. Här fanns inga likadana tankegångar. Krisen i äktenskapet hade nu nått kulmen, redan efter tre år.

De hade olika åsikter om hur pengar används. De hade olika uppfattningar om barnuppfostran fast de inte än hade barn. De grälade om politik, den ena var vänster, den andra höger. De umgicks mycket med bådas föräldrar vilka la sig i allt. De hade helt olik uppfattning om religion, den ena ville gå i kyrkan ibland, den andra påstod sig vara ateist och de grälade än om bröllopet som skedde i Rådhuset. De hade nästan slutat med sex eftersom grälen kom ofta på kvällen i sovrummet. Det gjorde inget för sex var ända bara uselt.

Hur i helskotta hade dessa människor lyckats bli gifta, tänkte jag? Ja, det hade inte varit något frieri utan en dag, ganska snabbt efter att de hade träffats, hade de bara gift sig. De var hastigt häftigt förälskade, då. Jag för min del tror att frieri  är viktigt. Det, liksom vigseln, påminner oss sedan varför vi valde varandra den gången, en lycklig stund att återgå till när allt krisar ihop sig. Kärlek är viktigt, vad är det för mening att ens gifta sig utan kärlek:  Men kärlek är inte allt, inte oändligt, inte något plåster som lappar över andra skiljaktigheter alltför länge. Även kärlek kan dö ut.

Paret ville få det att fungera,  men nu var de elaka, oförstående mot varandra. Kunde jag hjälpa dem, ge dem råd?

Jag grubblade, sållade olika smarta enkla metoder snabbt i mitt huvud. Jag arbetade mestadels med lösningsfokuserad terapi men det var oanvändbart nu. Jag skulle ju inte träffa paret mer bara hjälpa dem akut. Kom sedan ihåg en simpel metod. Kanske vore det något tills de fick rätt hjälp?

Jag föreslog att paret inte skulle göra något alls. De borde ge den andre en möjlighet att helt enkelt förbättra sig och sitt beteende utan ständiga klagomål.  Jag rådde dem bara att betrakta varann lite och se ifall den andre bättrade på sig självmant. Inga gräl i sängen. Inga diskussioner. Måste man prata med varandra om praktiska och irriterande saker skall det ske på en annan plats helst inte vid matbordet heller, stående i hallen kanske och max fem minuter var i tur och ordning.

Kanske kunde de prova detta i några veckor? Jag rekommenderade dem att boka en tid hos familjerådgivning även om det tog tid att få det. Tjata  om en tid kan hjälpa, sa jag. Ställ er i väntelista för folk kan ju hoppa av.

Inte göra något alls, bara observera? De var förvånade, nästan lättade. Jag lämnade dem att fundera ensamma och gick till köket för att dricka vatten. Puh! När jag kom tillbaka höll de varandra i handen och lovade att försöka tills de fick tid hos en familjeterapeut.

Efter några veckor ringde paret och sa att det fungerade bra, de grälade inte. Båda hade bättrat på sig lite. ”Jag hade liksom inte sett henne på riktigt”, sa mannen. ”Hon var som en främmande person.” Hm. Precis. De tackade. Sedan hörde jag inget från dem. Efter tre månader fick jag blommor från dem genom ett bud. Brevet som följe var underskrivet av båda. De hade begärt skilsmässa.  De var dock vänner nu och skiljes utan bråk.

Hur kunde vi ens gifta oss med varandra, skrev de. Vi är ju på helt olika planhalvor i livet. Olikheter var spännande då men inget att bygga ett äktenskap på. Tack för hjälpen!

Under 2017 var antalet giftermål 52 497 och antalet skilsmässor 24 210. Det sägs att sambor skiljer sig oftare än gifta. 20% skiljer sig på grund av olika värderingar och många för att känslorna helt enkelt tog slut.

Hur är det med dig? Är du på rätt planhalva med din partner?

Extrovert eller introvert – om lyckade semestrar och katastrofala vandringar.

017 (2)

Vart tillbringade du din semester? På stranden eller med något mer ansträngande? Hemma och gjorde allt det som ropade efter åtgärd? Vad du gjorde kan avslöja en del av din personlighet. Gjorde ditt val av semester dig lycklig? Var du stressad och lika trött när du kom hem och jobbet väntade? Om du inte blev pigg och glad varför valde du den semestern? Eller, vem valde för dig? Att gå med på något man inte vill för husfridens skull kan bli riktigt illa.

Eller planerade du så noggrant att allt rasade samman när planeringen inte höll? Man kan planera ihjäl sig. Alla resor skall ske utan förseningar, allt är som i drömmarnas land och man promenerar i solnedgången med sin älskade och barnen är som änglar. Och direkt sprack drömmen med 6 timmars flygförsening och hotellet såg inte ut som i de vackra bilderna på Internet. Kris!

Ibland får man välja det man inte vill som att ta hand om gamla anhöriga eller sjuk närstående. Eller arbeta extra för att pengarna ska räcka. All semester är inte bekymmersfri.

Så, hur valde du din semester? I en undersökning kom man fram att de introverta trivs på bergen och bland träd. De extroverta är gärna på stranden och bland folk. Nu är få av oss helt varken det ena eller andra utan en blandning så semestrarna kan se olika ut i olika tider av livet. Små barn har andra tankar än att vandra i bergen, de vill ha en pool och föräldrarna får nöja sig.

Många väljer semester för husfridens skull. Semester ska man ha ihop och då skall det vara trevligt. Så är det inte alltid om intressen krockar. Jag träffade ett olyckligt par en gång på fjällen. Jag hade observerat deras tält kvällen innan. Tältet såg inte lämplig ut för högfjäll, den flaxade och trycktes ihop i den hårda vinden. Dagen efter gick paret efter mig. Det regnade, dimman var ganska tät. Jag såg att de försökte vinka med båda händerna, så jag vände och gick mot dem.

Mannen undrade vart på kartan vi var.

De hade irrat sig bort från tilltänkta rutten. Han hade en urgammal karta. Ingen kompass. Regnkläderna… ja, låt oss säga att paret inte var rustade för vädret eller fjällvandring. Jag såg att kvinnan var nära gråten så jag drog henne närmare. Rädda mig, jag vill hem, viskade hon. Jag fryser. Jag är hungrig. Jag vill inte vandra.

Jag gav dem en chokladkaka och beordrade dem att vända. Jag hade förstås ingen rätt att beordra någon men nu spelade jag en som hade det. Jag beskrev vägen till närmaste stuga, den var kanske en-två kilometer från oss och skulle vara lätt att hitta genom att följa en jokk. Det är för farligt här idag, sa jag, ni måste söka skydd. Stugvärden kommer att visa er hur ni kommer till fjällstationen i morgon. Hon viskade tack och de vände. Jag hörde honom säga något om det usla vädrets fel.

Kanske var det rätt gjort ändå? Jag fick senare veta att de hade kommit till fjällstationen och berättat om en vakt som hade beordrat dem att vända.

191

Jag är en vandrare, hellre berg än strand. Gärna något med ansträngning. Också hellre en stad med historia än strand. Men en av de bästa semestrar har jag dock haft på en strand med dottern och barnbarnen. Ibland tittar jag åter på bilderna och riktigt känner barnens glädje, värmen och salta bad.

Trivs du i en liten grupp nära andra människor? Ett av arbetsminnen jag har var en föreläsning som skedde i en alldeles för liten sal, det kom in många fler än var anmälda och jag blev trängd av extra stolar. Jag stod nästan på knäet av de närmaste. Jag fick panik en stund. De var för nära. Men sedan tog ”föreläsarjaget” över. Tydligen gick det bra för någon skickade blommor efteråt och jag fick några tackbrev. Eller såg de hur pressad jag var? Hm. Däremot var 550 lyssnare ingen konst när man står på podiet och kan hålla lagom avstånd från de främsta.
introvert gäller nog för min del.

Det var lite kul att någon undersökning stämde på mig. Så, är du extrovert eller introvert? Stämmer det med dina lyckostunder?

Var du lycklig idag?

FN har deklarerat 20 mars som dagen för lycka. Var du lycklig idag? Extra Lycklig? Eller missade du dagen och snarare oroade dig för ditt arbete, din ekonomi, barnen, framtiden och oron i världen och hann inte vara särskilt lycklig.

Vad är lycka? Är det ett tillstånd eller förbifarande känsla? Hur mäter man det? Vilka är ingredienserna för ett lyckligt liv? Det kanske är lättare att säga vad gör oss olyckliga? Jag läste i någon undersökning att svenska barn inte var särskilt lyckliga trots att vi lever i fred och ingen behöver svälta och alla har rätt till utbildning. Kan lyckan till och med minska med välståndet? Mycket vill ha mer…

I undersökningen om lycka mäter man bland annat Inkomst, psykisk och fysisk hälsa, möjlighet att göra livsval, socialt stöd, generositet och även korruption. Och hur lycklig gör ditt samhälle dig idag?

Danmark brukar leda lyckoligan och så även nu. Alla nordiska länderna ligger på tio i topp. Danmark leder med Norge som tvåa och Nederländerna trea, Holland, Sverige, Kanada, Finland, Österrike, Island, Australia är de andra på topp 10, USA på plats 17, den så aktuella Ryssland har plats 68 och Rwanda, Burundi, Centralafrikanska Republiken, Benin och Togo ligger på botten.

Vi borde kanske tänka mer på hur lyckligt lottade vi är i stället att ansluta oss till ständiga klagokörer.

Bild: en stund av lycka.

Det finns små magiska lyckliga stunder.

Är du lycklig? Om inte vad tror du skulle göra dig lyckligare? Lyckoexperter (det finns lyckoexperter!) menar att vi mår sämre idag än för 50 år sedan. Särskilt dåligt mår den yngre generationen. Lyckoexperten Erik Fernholm tycker att vi har för mycket fokus på individen, självförverkligande och konsumerande, i stället för på gemenskap, tillit, djupa relationer och meningsfullhet.

              Vi har en ganska unik ohälsa i Sverige idag som vi inte ser i våra grannländer.

Sverige är enligt Fernholm det land som fokuserar allra mest på självförverkligande i världen. Vi fokuserar inte på traditionella värderingar, utan går till oss själva för att finna svar för våra liv. Är det därför livet blir olyckligt? Ja, de traditionella värdena och sederna, små och stora, försöker både Staten, de som styr och massmedian förändra och stämpla som gammalmodiga. Våra gamla uppfattningar om familj, tro, vänskap, traditioner, värden och vad är en god människa är på väg att förändras, kanske för evigt och inte bara av godo.  Vi tror inte riktigt på Gud längre, vi tror kanske inte på någonting? Att ha är viktigare än att vara. De äldre är bara en utgift och nyligen tyckte en professor att livet i Sverige blir bättre i den multikulturella världen när de äldre oförstående dör. De gamla var åter en propp och hade inget att komma med. Små traditioner slopas fast vi klagar ilsket. Ni minns väl förra året när daghem slutade julpyssla med änglar, julkrubban blev kränkande och Luciasången rapp?

Det är inte lätt att hämta stöd i traditioner och tidigare erfarenhet i Sverige idag. Och vad är de bestående värden vi bör behålla för att vara lyckliga eller i alla fall i balans i livet?

Vi tror på individens rationella tänk, vilket gör att vi hamnar i ett läge där allt ansvar att förverkliga sig själv ligger på oss själva, utan någonstans att vända sig eller någon att fråga. Den individuella ångesten blir övermäktig och förklarar den psykiska ohälsan. (Fernholm)

Hm. Har inte vi haft en mycket kollektiv fostran av våra barn, obligatorisk skola som försöker göra alla lika både i kunskapsnivå och möjligheter. Staten söker reglera till och med relationer vilka skall vara så jämlika som möjligt från föräldraledighet till arbetstimmar, för att inte förglömma direktörsposter. Däröver har vi flera skattefinansierade ersättningar om vi råkar bli sjuka, kränkta eller arbetslösa, vi har läkare och kuratorer, skolhälsovård och coacher, experter och terapeuter, frågespalter och Socialstyrelsens goda råd.

Varför är vi inte lyckliga? Varför lever vi inte i den bästa av världar? Har den kollektiva fostran misslyckats? Har vi fel måttstock för lycka?

Forskningen visar också att vi blir lyckligare om vi spenderar pengar på andra än på oss själva. Ändå använder majoriteten sina sista pengar i plånboken på sig själva. Men hallå, är det underligt? Däremot undrar jag hur resonerar de oändligt rika med miljonlöner de inte behöver? Går de förbi en tiggare eller slänger in en femhundring? Ge de till goda ändamål eller skickar överskottet anonymt till Skatteverket? Investerar de enbart för sina egna barn? Festar de upp pengarna? Eller är de bara giriga?

För att påminna sig själv om vad som är viktigt föreslår Fernholm att man föreställer sig själv med bara ett år kvar att leva, eller 90 år gammal på dödsbädden. Vad är det då för liv du vill minnas?

              Är det liv där jag tog den enkla vägen och var framgångsrik, eller vill jag minnas ett liv där jag konstant lärde mig nya saker och utvecklades, umgicks med vänner och gjorde skillnad för värden? Då är det plötsligt ganska enkla svar. (Fernholm)

Det finns inga enkla svar för lycka. En sak är dock säkert. Vi får inga prylar med oss till döden. Det vi har shoppat håller oss inte i handen vid kriser och dödens stund, inte heller Staten, facket, arbetsplatsen, knappast sjukvården eller personalen i något boende. Det är våra närmaste som står för den uppgiften. Att vara helt ensam är tungt.

Jag hade en patient på psykiatrin vars liv var missbruk, brott och våld. Han var nu ensam, den enda kontakten var en brytarkompis som satt inne. Själv var han döende och ångesten var tung. Jag lovade att hålla honom i handen vid döden men med förslaget att han gjorde upp med sitt liv. Han skrev ett brev till alla han sårat. Vissa var svåra att hitta, några var döda. Men en dag fick han ett svar. Någon förlät honom. En annan dag kom hans enda anhörig in genom dörren till den låsta avdelningen. Det är skönt att ha fina minnen men ännu bättre att vara sams med sina närmaste. Livet är det som pågår nu och det borde vi ta bättre hand om.

Men, kan framgång vara negativt och onödigt? Skall vi undvika framgång och äta mysiga middagar med våra vänner i stället? Utan framgångsrika uppfinnare, konstnärer eller resultatrika i vilket yrke som helst vore världen fattig på alla sätt. Är inte lyckan just att lyckas på någonting, i sitt arbete, barnens välfärd, hobby, den som kan bäst lösa svåra frågor?  Jag tänkte spontant på Bill Gates suveränt framgångsrik som gjorde stor skillnad för världen både i sitt arbete och privat. Vi kan inte bli Gates men vi kan bli lyckosamma i något. Det svåra är att hinna med allt, ha ett liv med familj, vänner, stunder av ogrumlad lycka. Man måste lära sig prioriteringens svåra konst.

Att finna en stunds lycka tycks vara svårt enligt lyckoexperter och många av oss. Inte ens semestern bringar lycka. Det fanns för stora krav och förväntningar. Jag ska nog hålla tyst, jag som bara har haft fina semestrar, ja ibland med uselt väder förstås.

När var du lycklig? Det finns stora upplevelser som man återskapar flera gånger genom minnesbilder, fotografier och samtal med de berörda. Men det finns magiska små stunder. Igår var jag i skogen medan avlösningen tog hand om gubben. Mossan var så grön, löven än gula på marken, fåglarna hade en högljudd diskussion, men sedan blev det tyst och skogen liksom höll andan med mig. Det var magiskt och jag var lycklig en stund.

Ja, lördag var ännu bättre när mina närmaste var på middag hos oss. En stunds lycka är inte så svårt att finna. Men att leva lycklig hela sitt liv? Är det möjligt? Vore inte det att stagnera?